Londonina i Göteborg

Mymmelskåderi

2012-01-24T23:36:00.003+01:00

Jag säger som Temumriken och inleder lite avvärjande med att konstatera att jag inte brukar göra listor, men jag håller samtidigt med nämnda mumrik om att frågorna nedan är ovanligt bra. Ska sålunda ägna mig åt några rader navelskåderi. Till skillnad från alla mina övriga blogginlägg vill säga...

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag gick i nian i högstadiet. Var väl helt nöjd med tillvaron vill jag minnas, om man då inte beaktar det helvete som högstadietiden naturligtvis är. Jag höll föredrag om Tolkien och lärde mig skriva mitt namn med alvskrift, ville se ut som Janis Joplin och köpte väldigt många skivor.

Vad gjorde du för fem år sedan?

Jag var precis som Temumriken (öhöm öhöm, kan här månne anas ett samband?) andra årets studerande vid ÅA och hade nästan bott ett år tillsammans med Kristin. Jag var med i en massa föreningar och drack en massa öl och träffade nya människor hela tiden. Det var roligt, men också ganska påfrestande.

Vad gjorde du för ett år sedan?

Jag gjorde ungefär samma sak som nu, satt i läsesalen och skrev uppsats, satt på café och skrev recensioner. Men jag ifrågasatte nog min tillvaro mer än jag gör just nu. Eller frågorna kom från ett ostadigare plan. Jag inbillar mig att jag har lite, lite fastare mark under fötterna nu.

Fem snacks du gillar

Snacks alltså. Är inte så bra på snacks. Så jag ignorerar den här kategorin. Har också ibland känslan av att de här små, till synes irrelevanta frågorna avslöjar mer om mig än jag är villig att bjuda på.

Fem sånger du kan hela texten till

Här börjar jag också trilskas. Kan texten till så många sånger och så fort jag försöker välja vilka jag ska nämna blir jag så äckligt självmedveten om hur jag försöker bygga upp alternativt inte bygga upp min identitet här, så vi gör så här istället:

Fem sånger du inte kan hela texten till men sjunger ändå

Den där sången där man sjunger "Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor...". Jag sjunger den hela tiden just nu eftersom jag precis har upptäckt palsternackans förträfflighet.

Det får faktiskt räcka så. För det är den enda sång jag sjunger just nu så jag kan inte ens komma på någon annan.

Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär

Usch, får obehag av tanken och vill inte tänka den till slut. Jag skulle säkert bli fasansfullt snål och hemsk på alla vis.

Fem dåliga vanor

Jag lämnar av någon anledning små ostbitar efter mig i köket jag delar med sju andra människor. Men ingen har vågat klaga ännu.
Jag knäcker mina leder. Ja, alla.
Jag prata. Jag gör det mest hela tiden.
Jag har ett twitterfönster öppet samtidigt som jag jobbar.
Jag lämnar hår i duschsilen. Jag har ju inte brillorna på mig när jag duschar direkt och jag har väldigt dålig syn, så jag ser det helt enkelt inte då när det faktiskt är relevant.

Fem saker du gillar att göra

Här lämnar jag bort det uppenbara som att läsa, dricka kaffe, umgås med vänner och sånt tjafs.

Lyssna på radio
Få andra att skratta
Slöskypa med lillasyster
Spela sällskapsspel (med rätt människor)
Vara ensam

Fem saker du aldrig skulle klä dig i

Man ska aldrig säga aldrig.

Fem favoritleksaker

Datorn
Gitarren
Skrivhäftet
Mp3-spelaren
Pressopannan

Om ni har läst så här långt förtjänar ni en belöning. Här varsågod, några bilder på två författare som jag tycker lite särskilt mycket om just ikväll. Klicka på namnet för bildkälla.

Clarice Lispector

Georges Perec

Val, nej jag menar pingvin

2012-01-22T18:51:00.001+01:00

Försökte diskutera presidentvalet med pingvinerna i Slottskogen,
men de var inte så intresserade. Valvakande pingviner är inte en så
vanlig syn.

Det handlar inte om snö

2012-01-21T13:37:00.002+01:00

När snöflingorna landar på gatorna i Göteborg blir människorna nervösa. De tassar försiktigt över övergångsställena med sina alldeles för hala skosulor, de försöker skydda sig mot blötsnön i sina för tunna jackor. Spårvagnar och bussar vilar från sina plikter. Ingen tvingar dem att ta sig igenom den vita väggen, ingen vet vilka faror som kan lura där bakom. Från studentbostadskomplexets kvadratiska innergård syns förvånade utbytesstudenter stå vid sina fönster. Snart kommer ett gäng tyskar eller spanjorer att bygga en snögubbe mitt i kvadraten, så är det alltid. En snögubbe som kommer att smälta bort under kvällen, för plusgraderna tar alltid med sig snön. Det är januari och jag tillåter mig att slappna av i ett par dagar. Ingen snöstorm hindrar det faktum att jag skickade in min viktiga första ansökan i torsdags. Kanske lurar jag mig själv när jag tänker att det inte gör något om det inte går vägen eftersom jag nu tror mig veta vad det är jag vill göra. Kanske lurar jag mig själv när jag låtsas som om snön där ute inte oroar mig lite eftersom jag ska åka med en vagn ikväll. Kanske, kanske inte, kanske nog, kanske kanske. Det finns för många ord. Men där ute är allting vitt, och det får räcka just nu.

Dagens look

2012-01-17T16:13:00.003+01:00

Om du ser detta ansikte på stan råder jag dig att ta en omväg.

Möbler

2012-01-13T12:13:00.002+01:00

Det borde instiftas ett pris för människor (som jag) som är experter på att möblera om i små utrymmen. Att möblera om är terapeutiskt för mig och jag gör det ofta när det är något som ska förändras, det kan handla om allt från årstidsväxlingar till nya kurser. När jag bodde i London på ca 10 kvadratmeter lyckades jag också möblera om flera gånger. Då var det visserligen lite som att sitta fast i en stor Rubiks kub: om jag flyttar sängen två decimeter åt vänster kan jag lyfta stolen hit till höger och sen knuffa skrivbordet lite längre in i hörnet. Det är som tur inte fullt så trångt där jag bor just nu.

Till min samtidiga förskräckelse och glädje fick den här ommöbleringen mig att inse att jag behöver en till bokhylla. Nu är i och för sig nästan hälften av böckerna i min hylla bibliotekslån, men faktum är att min nu nästan fulla hylla resulterar i att jag inte har någonstans att lägga mina andra prylar. Ja, det skulle vara golvet då. Och där hamnar ju en hel del förr eller senare. Men det är inte särskilt hållbart i längden.

Måndagssnö

2012-01-09T16:01:00.002+01:00

Se där, jag lyckade visst få med mig snön till Göteborg! Trots att det kommer att betyda kaos i alla dess former är det just nu bara vackert. Det lyser upp mitt annars ganska mörka rum och gör att jag får lite mindre ångest över klimatuppvärmningen.

Det skrivs och planeras så det ryker om det just nu och jag lovar bort artiklar till höger och vänster. Det är roligt men tyvärr får man sällan betalt för sina litteraturvetenskapliga gärningar. Det är en fine line det där, att bli smickrad över att någon tycker att man är kompetent nog att uttrycka sig i skrift och att samtidigt alltid höra satsen "Ja, det betalas ju inget arvode för det här men...". Med tanke på att jag inom en snart framtid ska punga ut med några hundra euro för en rotfyllnad (exakt, visst är det lockande) skulle det förstås vara roligt med ett litet plus på konton. Nåväl. Än så länge kan jag övertyga mig själv med känslan av att se mina texter i tryckt form.

Det är som om en måndag kräver ett lagom torrt måndagsinlägg som varken handlar om någonting särskilt eller innehåller ett enda ordskämt. Som liksom bara fyller ut. På det där sättet som måndagar också gör.

Beskåda undret som åt upp min dag

2012-01-05T17:51:00.002+01:00

Jag har länge haft en idé om att min arbetsprocess skulle gå femton gånger snabbare om jag ägde en whiteboard. Så att det faktiskt skulle gå att göra fina scheman över mina tankar och så att jag lätt skulle kunna sudda ut de mest puckade tankarna och ersätta dem med nya. Idag tog jag tag i saken. Och de senaste två timmarna har jag försökt komma på något sätt att hänga upp och pimpa min nya pryl. Det är hemskt alltså. Hur mycket tid en människa kan fördriva med en glastavla, lite gardintyg, tejp, samt nål och tråd. Allt detta för att bibban stängde redan kl.12 och mina planer på att jobba i läsesalen inte blev av.

Om det ens såg snyggt ut skulle jag åtminstone kunna låtsas att jag har varit kreativ, men dessvärre ser det exakt ut som vad det är. Jag kallar konstverket för Whiteboard av glas fastklurad i pafflåda övertäckt med gardintyg och upphängd i remmar.

Dagens projekt

2012-01-04T10:22:00.000+01:00

Tisdag

2012-01-03T15:07:00.002+01:00

Måndag

2012-01-02T16:03:00.002+01:00

Ord och ord och skiljetecken

2012-01-01T13:12:00.001+01:00

"Gott nytt år" är ord som lätt slinker ur munnen, jag undrar ibland vad jag menar när jag säger det till folk. Så klart vill jag att de ska få ett bra år. Men tänker jag faktiskt så just precis i när jag uttalar orden? Jag är inte helt säker. Känslan av att önska någon gott nytt år påminner mig mera om att önska någon glada vappen. Kanske har det något att göra med att jag sällan har tyckt att det nya året faktiskt börjar i januari. Hösten har alltid varit mera av en startpunkt för mig.

Men på något vis har jag en annan känsla just nu. En känsla av att det nya året faktiskt börjar nu. Det är varken en optimistisk eller pessimistisk känsla, mera av ett faktum. Ett skiljetecken. Ett hurudant skiljetecken vet jag däremot inte. Jag vet inte ens vad jag hoppas på. Ett kolon? Ett utropstecken? Jag hoppas förstås på någonting markant, helst inte på ett kommatecken.

Det här med långsiktig planering är jag inte så bra på så därför vill jag önska er alla en bra början på året. Jag hoppas att januari inte blir en stressig betala-oförutsedda-räkningar-månad utan en lugn inledning på 2012. En sak i taget liksom.

Stressande avkoppling

2011-12-29T16:30:00.002+01:00

Inte för att det kommer som någon överraskning direkt, men usch vad jag har svårt att jobba när jag är hemma hos mina föräldrar. I början av jullovet hade jag en fin tanke (som jag redan då visste var en enorm lögn) om att jag skulle skriva en sida om dagen. Yeah, right. Att läsa går bra, också om det handlar om Leibniz och Newton och andra goa gubbar, men att skriva är nästan omöjligt.

Och mitt icke-skrivande börjar nu nå sådana dimensioner att det gör mig sömnlös om nätterna vilket får mig att vilja tillbaka till Göteborg. Inte för att jag vantrivs men för det finns så många distraktioner. Istället för att skriva kunde jag exempelvis...

... läsa Agatha Christie...

... dricka kaffe...

... grubbla över om den eventuella undermeningen i att två av
mina syskon gav mig miniatyrköksredskap i julklapp...

... spela min och syrrans heimlaga piratutprintade

variant av Carcassonne (eller Son of Carcass som
jag vill döpa om det till).

En ytterligare distraktion är att jag kunde leka med min julklappskamera och ta totalt onödiga bilder där jag t.ex. håller i två miniatyrköksredskap eftersom det naturligtvis är livsviktigt att jag bloggar om detta.

Bara så ni vet vad som [inte] är på gång.

Funnet under granen

2011-12-27T20:23:00.002+01:00

Shaun Tans Ankomsten och Barney Stinsons Bro on the Go.

Så snyggt att det värker lite i hjärtat.

Vad mer kan en 25-åring kvinna behöva?

Ett år av sittande

2011-12-22T10:47:00.000+01:00

Det är inte tjejen på bilden som skrivit blogginlägget. Men ja,
så här försökte jag se ut när jag var sjutton år gammal. Och
om du ser på bloggprofilbilden här till höger så står jag faktiskt
på samma sätt som Janis. Helt utan att försöka. Efter åtta år
har jag tydligen lyckats internalisera Pearl, the Queen of Rock.

Tanken vara att jag skulle göra något i stil med det här, och sammanfatta året som gått så där bloggsnyggt med några bilder som liksom skulle sätta fingret på exakt hur det var i våras/somras osv osv osv.

Men min kamera gav upp någon gång i juni.

Och allra mest har det här året gått ut på att läsa Paul Austers Invisible ut och in och in och ut och om jag inte misstar mig är det inte särskilt kul att se en massa bilder på den boken.

Det är också det att detta år har varit ganska tumult och ojämnt och stundvis tungt och då känns det (för så gör man när man har flyttat till Sverige, man känner en jäkla massa) lite skenheligt att koka ner det till fyra glansbilder. Kanske är just den här stunden, när jag sitter på min säng i mitt rum hemma hos mina föräldrar och lyssnar på Ryan Adams som sjunger "So Alive" och tänker att jag borde klä på mig och göra nånting vettigt, kanske den stunden mest representativ för 2011. Jag som sitter någonstans och tänker.

Jag har suttit i tysta läsesalen och tänkt på min gradu.

Jag har suttit på min säng och tänkt på det där telefonsamtal jag inte ville få.

Jag har suttit i en trappa och fått det där samtalet jag inte ville få men som jag visste skulle komma.

Jag har suttit på en stol i ett rum fullt med stolar och blommor och människor som har klamrat fast sig i sig själva och varandra och tänkt på den saknad som en tom stol kan orsaka.

Jag har suttit i flyg och tänkt på hur långt det är mellan Göteborg och Österbotten.

Jag har suttit på cykeln och tänkt på hur vinden liksom blåser igenom en när man cyklar riktigt, riktigt fort.

Jag har suttit på en stol mitt i en vigselakt böjd över min gitarr och tänkt att det är sjukt hur nervös min röst kan låta trots att jag inte har känt mig nervös.

Jag har suttit i kök och pratat med E om påhittade kurssamarbeten och om hur jag skulle kunna bli den coola gästföreläsaren vid universitetet i Reykjavik och om hur vi skulle gå in och ut ur varandras arbetsrum med våra kaffekoppar.

Så jodå, det här året har jag har suttit och suttit och tänkt och tänkt. Har jag kommit fram till något? Du frågar det så tyst men jag kan höra att du väntar dig en slutkläm, ett visdomsord, något du kan ta med dig in i det nya året. Kanske. Jag har kanske lärt mig något. Kanske någon slags kombination av ödmjukhet och hårdhet. Att faktiskt på riktigt försöka skita i vad andra tycker men att alltid lyssna på vad de säger. Låter det paradoxalt? Det är för att det är paradoxalt, för att 2011 har varit ett år fullt av paradoxer. Kanske är det den lilla ljusröda rosetten som får knyta ihop allt. Eller, så struntar vi i de tillrättalagda slutorden. För året är ju faktiskt inte slut riktigt ännu.

HF-debatten: ryt till!

2011-12-15T12:12:00.000+01:00

Det händer jobbiga saker vid Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi just nu. Det enda glädjande är att det faktiskt har skapat debatt. Även om jag har länkat till dessa texter i andra sammanhang vill jag också göra det här. Varför? För att det inte bara är relevant för de som studerar vid HF utan för att det är relevant för alla som överhuvudtaget vill upprätthålla kvaliteten på universitetsundervisningen.

Här skriver Freja Rudels i Västra Nyland (30.11.2011) att "Litteraturvetenskap är insikt".

Här är min kolumn från Österbottens Tidning (10.12.2011) om "Sparkrav under all kritik".

Här skriver Freja Rudels igen, denna gång i Hufvudstadsbladet (15.12.2011) mer allmänt om att "HF har ett kapital att förvalta".

Under Frejas artikel i Hbl finns också länkar till de övriga debattinläggen. En perfekt syssla en torsdag som denna. Det är upprörande och det är viktigt att så många som möjligt som tycker att de har något att bidra med till diskussionen också ryter till.

Nollställd mymla

2011-12-14T13:15:00.000+01:00

Jag har drabbats av akut decemberutmattning. Det är som om någon har rest en vägg av cement i min hjärna. Det var så mycket jag ännu hade tänkt försöka hinna med innan jag åker till Finland. Och inatt drömde jag för första gången på länge en stressdröm som gick ut på att jag var tvungen att skriva en lång akademisk artikel om hur finlandssvenska skolungdomar förhåller sig till läsning. Den skulle vara klar imorgon. Vaknade och var alldeles svettig och inte alls utvilad.

Jag tar detta som ett tecken. Jag är stressad. Det är ett faktum. Men jag har samtidigt svårt att se att jag skulle kunna göra något produktivt de kommande två dagarna jag ännu är i Göteborg. Annat än att ordna med allt praktiskt som ska fixas innan jag åker. Som att bestämma vilka vetenskapsteoretiska böcker som ska släpas länder och riken runt. Kanske läsa lite.

Men det får räcka, helt enkelt. Och visst, jag måste på något mirakulöst vis försöka jobba under jullovet, men just nu tänker jag värma lite gårdagsmat och bara sitta och glo och vänta på att det ska börja storma (igen).

Kveðja

2011-12-11T23:20:00.001+01:00

Det är söndag.

Krabbissöndag

Brunchsöndag

Filmsöndag

Sovsöndag

Pizzasöndag

En söndag då jag försöker minnas bruksanvisningarna till avloppsreningsflaskan jag har lånat ut åt min isländska extrasyster E som städar sitt rum.

En söndag då jag småpratar och försöker avdramatisera det faktum att en av mina få riktigt nära vänner som bor i Göteborg ska åka härifrån och inte komma tillbaka.

[försöker avdramatisera]

Nej, det är inte roligt, kära söndag. Nej! Även om du gör ditt bästa för att vagga in mig i en dåsig krabbisstämning, även om du har låtit bli att regna och storma. Inte roligt alls.

Fyra litterära årstider

2011-12-07T11:55:00.001+01:00

Av någon orsak brukar jag inte skriva upp de böcker jag har läst (har en känsla av att det är samma orsak som gör att jag vägrar fb, men kan inte riktigt reda ut sambandet) vilket gör det lite knepigt att lista mina favoritböcker från detta år. Samtidigt tänker jag mig att det innebär att de böcker jag faktiskt minns att jag har läst måste ha gjort ett intryck på allvar. Ta det som ni vill. Här är de i alla fall, de fyra årstiderna som litteratur.

VÅR

Invisible / Paul Auster (2009)

Den bok som av förekommen graduanledning* har upptagit största delen av min uppmärksamhet. Mitt eget exemplar liknar mest en hög slumpmässigt ordnade papper. Det är inte min favoritbok på något vis, inte heller min Austerfavorit, men Invisible var tillräckligt intressant för att jag skulle skriva 96 sidor om hur romanen konstruerar maskulina identiteter.

SOMMAR

Även tystnaden har ett slut / Ingrid Betancourt (2011)

En av de böcker som gjorde att jag inte kunde sluta läsa om kvällarna och som också gav mig underliga drömmar om att vara tillfångatagen och jagad. En så exakt beskrivning av vad som händer med människor i fångenskap, samtidigt en personlig inblick i en människa med en imponerande integritet. Här finns min recension av boken.

HÖST

Mykt Glass. Dikt i utvalg ved Steinar Opstad / Cecilie Løveid (1999)

Diktsamling som påminde mig om hur det var att bo i London och läsa litteratur på nordiska språk och som dessutom fick mig att börja längta efter mer poesi. Jag är en väldigt sporadisk poesiläsare men alltid nu och då, oftast när jag stöter på något som mer liknar prosalyrik, kan jag komma ihåg hur jag hungrigt letade igenom dikthyllan i Jakobstads Stadsbibliotek på jakt efter skatter.

VINTER

Discovering the World / Clarice Lispector (1984)

Den här helt fantastiska boken är just nu min bästa läsupplevelse från 2011. Den var så fantastisk att läsa att jag tror att jag måste återkomma med ett inlägg som bara handlar om den. Men i korthet: en samling texter av den brasilianska författaren Clarice Lispector (1920-1977) som publicerades varje lördag mellan 1967-1973 i Jornal do Brasil. Texterna tillhör genren Crônicas och utgörs av allt från dagboksanteckningar och noveller till intervjuer, betraktelser och essäer. Det handlar om litteraturen och livet och efter att för några dagar sedan ha läst den sista sidan (s. 628) känns det fortfarande som om det finns ett hål i min vardag. Ett stort tack till Ulrika Nielsen som tipsade mig om Lispector när jag intervjuade henne på en het Fäbodastrand i somras.

*gradu = så kallas masteruppsatser i Finland

Några rader

2011-12-05T10:36:00.001+01:00

Ja, just nu är det mycket (öl) som händer i Göteborg. Och man är sorgsen över att ha läst ut Clarice Lispectors Discovering the World. Och människor är på besök och man sitter och pratar och börjar fråga sig själv varför man bor så långt borta från dem man tycker om / varför de man tycker om bor så långt borta.

Samtidigt trivs man bättre än någonsin

[I detta scenario: man = jag].

Mycket

2011-11-29T23:25:00.001+01:00

Jag går omkring och känner mig euforisk. Det är en konstig känsla. Som mest beror på olika småsaker som att människor har sagt så snälla saker till mig de senaste veckorna.

Förstås beror det också på att det har dykt upp ett examensbetyg på posten. Med tanke på hur jag har fasat för att bli färdig (jag älskar att studera, varför skulle jag vilja sluta?) har det känts förvånansvärt underbart. Att faktiskt få ett bevis på att jag har åstadkommit något. Vad jag har åstadkommit kan man ju sedan fråga sig. Men kanske inte just nu.

Bara glädjen i att skriva. Att skriva allt möjligt. Recensioner, mail, kommentarer, kolumner, planer, dagböcker, dikter, anteckningar. Att jag inte kan låta bli. Att jag hoppas att jag aldrig tvingas låta bli.

Det här med nagellack

2011-11-25T11:03:00.001+01:00

Jag började skriva en kommentar till Jessis inlägg om nagellack men den blev bara längre och längre så den fick så lov att flytta hit istället. Det började med att jag tänkte svara på när det börjars kommentar om att hon har slutat lacka naglarna. Detta eftersom jag precis har börjat lacka naglarna igen efter att av olika orsaker ha blivit av med min överkänslighet för dofter av alla de slag (inklusive torkat nagellack). Jag tänkte skriva något käckt i stil med att jag minsann har gått in i någon slags regression anno 1995 och att jag knappt har lackat naglarna en enda gång de senaste tio åren. Som om det var en bedrift av något slag.

Det jag hade tänkt skriva sedan var att det här med nagellack kanske är ett sätt för mig att uppväga det faktum att jag i min vardag hela tiden strävar efter att vara så förbaskat intellektuell.

Men just som jag tänkte skriva det blev jag fundersam.

För vill jag faktiskt bidra till att banalisera de yttre attribut som flickor och kvinnor jämt och ständigt bedöms utgående ifrån? Susanna Ilmoni intervjuar i dagens Hbl Fanny Ambjörnsson om hennes bok Den rosa färgen och säger där:

"För kvinnor är balansen mellan utseende och trovärdighet knivskarp. Tanken om ytan versus intelligensen gäller fortfarande långt mer för kvinnor än för män."

Detta beskriver precis min reaktion inför att skriva om nagellack. Som om jag genom att prata om eller använda nagellack kunde "tona ner" min intellektuella sida. Ni hör själva hur absurt det låter. Nöjesguidens Maja Bredberg skrev för ett tag sen om sitt förhållande till rött läppstift och om hur hon tidigare har uppskattat kvinnliga artister som "aktivt jobbar med att uppgradera kvinnliga attribut" men att hon allt mer har kommit att uppleva den känsla av makt som det utstuderat kvinnliga har gett henne som väldigt problematisk. Jag tänker att det har vissa beröringspunkter med mitt nagellacksdilemma.

Jag har egentligen ingen bra slutsats att komma med. Men när min kommenterar om Jessis inlägg om nagellack plötsligt började breda slog det mig hur komplicerat det är. Inte nagellacket i sig, men hur jag liksom började ursäkta mig, om och om igen. Och jag undrar: vad var det som fick mig att vilja poängtera att lackandet av naglar absolut inte, nej ve o fasa! har något att göra med hur jag tänker och skriver?

Såna saker

2011-11-22T21:12:00.001+01:00

Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", ganska odramatiskt och informellt. Som att jag inte har sett min fysiska gradu ännu eftersom jag flydde fältet precis när den skulle hämtas från tryckeriet. Som att en av mina gradun kan ha tappats bort i posten.

(Såna saker som att jag får ett mail där det står "Vi gratulerar dig till din nya ÅA-examen!", men eftersom jag inte har fått examensbeviset på posten ännu undrar jag - menar de verkligen mig? Kanske de syftar på min kandidatexamen?)

Såna saker som att det ordnas informationstillfällen som kunde rubriceras "Ninas framtid". Som att jag plötsligt har många tankar om vad jag vill göra. Som tankarna på att det finns nånting jag verkligen vill skrämmer skiten ur mig.

Såna saker som att jag har känt mig suddig i kanterna. Men så plötsligt är det som om någon har skärpt konturerna.

Arbetsvecka i Götet

2011-11-17T11:09:00.001+01:00

På gång i Göteborg:

Jag läser texter som bland annat refererar till Monty Python och Liftarens guide till galaxen. Vem sa att vetenskapsteori är torrt?

Jag försöker göra mig bekväm i tysta läsesalen igen - har haft lite svårt att sitta där eftersom ca 80% av fjolåret tillbringades i sagda utrymme. Nu lufsar jag runt i bibbakorridorerna och letar efter böcker om sånt som jag hoppas kunna använda för att planera projekt som inte alls är viktiga eller nej, nu ljög jag, som är jätteviktiga och när folk frågar vad jag gör om dagarna säger jag: "Planerar min framtid".

Det var väl ungefär det. Och just ja, så har några forskare i experimentell fysik lyckats skapa ljus ur vakuum.

But who's comparing.

Nytt, snabbt och konstigt

2011-11-13T16:47:00.001+01:00

Sitter och pratar med L i turbofart, vi har inte setts på flera veckor och har bara en och en halv timme på oss att uppdatera varandra om vad som har hänt sen sist. Medan vi pratar ser jag en man som sitter vid bordet bredvid tänka: de där finlandssvenskarna pratar jääävligt snabbt alltså. Ja, jag ser verkligen att han tänker så. Men hösten har gått så snabbt så pratet måste pratas ännu snabbare.

Jag inser att det har varit en bra höst hittills, eller det måste det ha varit eftersom den har gått så fort. Med både nytt och gammalt prat, med prat som jag kommer att sakna i vår, med prat som jag inte ännu riktigt vet vart det leder. Det är konstigt att bo i en ny stad. För nu gör jag det, bor här alltså. Det är konstigt att lära känna nya människor och man inser att man blir tvungen att "dejta" potentiella vänner. Det är inte alls någon otrevlig syssla, men en konstig sådan.

Konstigt, konstigt. För några år sen gick jag en kurs som hette "Konstigt. Om litterär främmandegöring". Att flytta till en ny stad är lite som att främmandegöra sig själv. Fast när man har flyttat några gånger inser man att det aldrig fungerar att bli en "ny" människa på den nya platsen. Det går helt enkelt inte i längden att gå omkring och låtsas vara en bättre version av sig själv. Men man kan ändå överraskas över hur man reagerar i de nya situationerna. Och, mot förmodan, gör det faktiskt att man ändå blir ny på något sätt. Fast aldrig på det sätt man trodde.

11/11/11

2011-11-11T00:14:00.000+01:00

111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

Jag menar det också. Inte så där jättespännande.

Ryan Adams

2011-11-09T09:32:00.000+01:00

Varning: ju längre ner i inlägget du kommer, desto nördigare lär det bli.

Igår i konserthuset i Göteborg erbjöds det många tillfällen att inse varför Ryan Adams namn uttalas med en sådan vördnad i rösten av hans fans.

Ryan Adams, säger jag och myser.

"Anybody wanna take me home?" Okej då Ryan. Om du insisterar.(Bildkälla)

Hursomhelst, den första indikationen var trubaduren som värmde upp för Ryan och vars namn jag redan har glömt. Han kunde uppenbarligen både sjunga och spela gitarr men det kan också alla de där andra killarna med gitarr som alltid placerar sig mitt i rummet på festen. Ja, vi vet att du kan spela gitarr men nej, vi vill inte lyssna på dig resten av kvällen. Att den namnlösa trubaduren dessutom kallade en av sina låtar för "Sweet California" när en av Ryan Adams kändaste låtar heter "Oh My Sweet Carolina" var det nog inte bara jag som generat skruvade på mig.

Ett annat tydligt tecken på att Ryan Adams vet vad han sysslar med är att han lyckades få över tusen personer att sitta tysta och blickstilla när han inledde konserten med just "Oh My Sweet Carolina".

Jag tänker absolut inte skriva sönder den här upplevelsen, tänker inte räkna upp vilka alla låtar han spelade (han hann med en hel del under sina tre [!] timmar på scenen]), det jag kan säga är däremot att det kommer att ta ett tag innan jag inser vad jag har varit med om. Det går inte helt att greppa att Ryan Adams, som har varit föremål för alla de känslor man kan tänkas ha i åldrarna 14-25, faktiskt har suttit framför mig och spelat. Varken varit full eller otrevlig utan nykter, lycklig och alldeles underbar.

Okej, tänker inte räkna upp alla låtar men kanske några ändå. Några låtar som gav upphov till att undertecknad satt och log lika stort som Chesire-katten:

"Oh My Sweet Carolina"

"This House Is Not For Sale"

"La Cienega Just Smiled"

"English Girls Approximately"

"16 Days" (Ja! Han spelade Whiskeytown!)

"Do I Wait"

"Sylvia Plath"

Nu var det slutnördat för denna gång. Min hjärna kan inte riktigt förstå att jag har sett både Ryan Adams och Paul Auster det här året. No pressure, 2012.

Shit! Jag försov mig!

2011-11-05T11:41:00.002+01:00

Nej jag vet, ingen bryr sig om vad någon annan har drömt. Men kortfattat kan jag säga att min dröm involverade mig åkandes motorcykel och en identisk tvilling. Och ja, att vi båda såg ut som Jennifer Beals. Poängen med detta är egentligen att jag försov mig, vilket inte har hänt på flera år. Nu hade jag ingenting att försova mig till (förutom städningen som borde göras undan innan jag möter T på tågstationen), men känslan var ändå densamma: total förvirring.

Jag minns de där få gångerna vi försov oss när jag var barn och hur hemskt det kändes. Särskilt för mig som alltid har varit nördigt besatt av att vara i tid. Nu när jag tänker tillbaka kan jag förstå föräldrarnas förvirring i att hux flux mata och putta iväg fyra ungar i varsin riktning, jag kan förstå var stresskänslan kom ifrån. Samtidigt kan jag undra varför jag inte förstod att det inte var så farligt för mig, den åttaåriga Nina, att komma försent till min lektion i att... typ, klippa. Eller var man nu lärde sig när man gick i tvåan (minns det som om jag redan kunde allt, besserwisser som jag var redan då).

Kära Tove

2011-11-03T16:30:00.004+01:00

Det borde vara din dag idag och det är de, alla dagar är dina, också de du inte fick. I The Shaking Woman talar Siri Hustvedt om hur orden "I remember..." kan väcka minnen man inte visste att man hade. Jag minns. Men att minnas är också att erkänna för sig själv att det man tänker på ägde rum i det förflutna. Jag vill istället tänka, jag tänker. För det jag tänker på finns också i nuet. Kanske man kan göra båda, tänka och minnas.

Det här handlar om dig och inte om mig så jag tänker inte räkna upp en massa minnen. Men jag hör oss ändå vissla i glasfiberbåten, jag hör dig säga: "Nina, jag tror det var en säl!"

Och det är en fånig sak att tänka på nu men på något sätt stämmer det. För jag såg bara plasket men du såg faktiskt sälen, alldeles innan den stack ner sitt glansiga huvud under ytan igen och försvann, ner i djupet av viken.

Svenska Cancerfonden

Finländska Cancerorganisationerna

Vådan av att känna någon med torr ordhumor

2011-11-02T15:40:00.001+01:00

Lyckan i att komma hem från hemtentsskrivning i biblioteket och finna ännu mera recensionsböcker i postfacket.

En hög som till och med får mitt röriga skrivbord att se trevligt ut

Eftersom alla vet att jag är fenomenal på roliga ordskämt känns det som om jag måste dela med mig av gårdagskvällens twittersyssla så att den som missade min briljans inte ska förlora några skratt. Hashtaggen #halfbandhalfmovie* rekommenderas för alla med extremt torr humor. Favoriterna bland mina egna bidrag listas härmed helt förbehållslöst och utan den minsta tanke på att det är fult att skryta om sin egen förträfflighet:

Some Like it Hot Chip

Speedy José Gonzales

Spin Doctor Zjivago

The Cider House Ja Rules

Dial Boney M for Murder

A Fish Called Vonda Shepard

Försök själv, det är beroendeframkallande.

*Tanken är alltså att man förenar ett band- artistnamn med valfri film. Inte svårare än så.

Läsflyt men boksaknad

2011-10-30T12:10:00.001+01:00

Det regnar ös i Göteborg och jag funderar över om jag ska krypa ner under täcket och fortsätta läsa tredje delen av Murakamis 1Q84 (som jag hittills tycker bättre om än del 1 och två, läs gärna min recension här) eller om jag ska låtsas vara pigg nog för att fila på mina hemtentsvar.

En synnerligen retorisk fråga.

Jag har skönt läsflyt just nu. När jag tittar upp på min bokhylla uppvisar den tecken på att jag faktiskt bor här nu. I Göteborg. Böckerna börjar vara så många att jag ibland glömmer att sakna den fulla bokhyllan som står och fryser i sin ensamhet hemma hos mina föräldrar. Fy för att glömma dem, vilket grymt öde.

Men tanken på att någon gång i framtiden få ha alla mina böcker under samma tak värmer. Även om det lär ta ett tag. För man kan ju inte börja skeppa böcker kors och tvärs över Bottenhavet innan man vet hur länge man ska stanna.

Att skriva hemtent

2011-10-28T11:42:00.002+02:00

”Ävenom empati och inlevelse kan hjälpa samhällsvetaren att komma påhypoteser så har sådana tillvägagångssätt inget annatmetodologiskt värde än en god kopp kaffe (som också kan hjälpaforskaren i arbetet!).”

Så säger Gilje & Grimen på tal om de logiska positivisterna. Höhöhö, säger jag och tar en klunk till ur min egen kopp.

Om nordiska språk i översättning

2011-10-26T13:13:00.000+02:00

Jag läser den norska poeten/författaren/dramatikern Cecilie Løveids diktsamling från 1999, Mykt Glass, ("Vi er skapt till kjaerlighet og utstrakte hender er alt vi trenger") medan jag skriver hemtent i vetenskapsteori och att läsa norska är som att förflyttas i tid och rum (det paradoxala i att det är de nordiska språken som transporterar mig till London).

Och jag undrar igen varför vi så sällan uppmanas att läsa nordiska författare på originalspråk. Jag har aldrig läst några nordiska språk i skolan (förutom den där ena obligatoriska gymnasiekursen), det är inte något jag är stolt över men det är ett faktum, ett faktum som ändå inte hindrar mig från att nu och då läsa en bok på norska eller danska.

Det är inte så svårt. Det är klart att det är ovant i början, men jag tror också att det är väldigt lätt att tänka sig att svenska/norska/danska trots allt är så lika varandra att det inte spelar någon roll om man läser texterna i översättning eller på originalspråk.

Fast här blir jag lite motsägelsefull.

För å ena sidan vill jag säga att språken är så lika att alla som tycker om att läsa ibland borde låta bli de svenska översättningarna. Men å andra sidan vill jag ropa att det är skillnad! Att det naturligtvis finns nyanser som alltid försvinner eller omvandlas i översättningen!

"Akkurat denne første høstblå kafékvelden." skriver Cecilie Løveid.

Försök tänka dig den meningen på svenska. Om denna lilla mening säger jag kategoriskt: det skulle inte låta lika vackert på svenska.

Bloggande syster

2011-10-25T17:23:00.001+02:00

Den som trodde att det bara är jag som har underliga funderingar bör definitivt kolla in min lillasysters blogg The buttcracks are not what they seem

Hon är nog till och med knäppare än jag.

Vad gör en litteraturvetare?

2011-10-24T17:22:00.000+02:00

Det är ju ganska populärt det här med att ibland avslöja hur folk har hittat till ens blogg, det är inte något jag vanligtvis brukar pyssla med men häromdagen hade någon hittat hit genom att googla följande fråga:

"vad gör en litteraturvetare"

Frågorna jag ställer mig nu är

1) Huruvida en blogg är representativ för ett svar på den frågan (Jessi och Kristin är kanske tecken på att svaret på denna fråga är jakande)

2) Om personen i fråga

a) blev lättad och varm inombords...

b) genast bytte studieinriktning...

c) fortsatte googla...

... efter att de hade hittat hit. Frågan är nämligen allt annat än obefogad. Skulle jag räkna upp vad jag i egenskap av litteraturvetare har gjort sen jag började studera skulle listan innehålla några självklara punkter. Tillåt mig presentera *trumvirvel* min lista:

Detta gör en litteraturvetare*

- läser böcker (duh)

- skriver uppsatser

- går på möten

- går på fest

- läser ännu mera böcker

- bloggar om böcker

- skriver en hel del eget "kreativt" tjafs

- pratar om litteratur med passion och allvar

- hittar på dåliga skämt som innehåller författarnamn, boktitlar eller karaktärer (t.ex. "hjort är hjort, sa Daniel")

- försöker förstå kopplingen mellan litteraturteori och skönlitteratur

- går på författarkvällar av olika slag

- är med i litteraturföreningar

- går på fest

- skriver litteraturkritik

- kämpar stundvis för att upprätthålla myten om att litteraturvetare alltid klär sig i svart och sörplar rödvin

- åker på utbyte

- går på fest

- romantiserar författaryrket inombords men fortsätter argumentera för att författaryrket är "ett hantverk" (ibland)

- skickar in texter till diverse skrivartävlingar

- går skrivarkurser

- ordnar spexiga (ja, jag hatar också det ordet) litteraturkvällar som kanske kallas för "poesikaraoke"

- ordnar uppläsningar av egenhändigt komponerade texter, alternativt, av hårt kanoniserade författare som Runeberg (som med fördel kan manglas till bitar i valfri talkörsuppsättning)

- skriver pjäser

- läser böcker

Ni märker. Jag kunde hålla på ett tag till. Kan dock bolla över frågan till de av er som känner er träffade av frågan. Har jag missat något viktigt? Och nej, jag har inte glömt den ack så viktiga punkten "dricker kaffe", men jag hade på känn att den skulle ha tagit upp en så omfattande del av listan att jag helt enkelt lät bli.

*I detta fall har jag helt enkelt bestämt mig för att jag är representativ för alla litteraturvetare som traskar på denna jord

Högen

2011-10-21T11:53:00.000+02:00

Ni kan låtsas att ni inte vet vad jag pratar om, men jag vet att ni vet vad jag pratar om. Mysteriet som består i att en hög plötsligt har uppstått på golvet i ens rum. Jag tänker sällan:

Nu är det nog dags för en hög!

Den uppstår av sig själv, jag är säker på det. Ena dagen är det hur städat som helst och den följande ser det ut som om jag har tyckt att det skulle vara en god idé att förvara

ylletröjan

den tomma brödpåsen

paraplyet

det röda flätade bältet

de två äpplena

läslistan

anteckningsboken

och den svarta kjolen

på samma ställe. Lite så där lagom intrasslade i varandra. I don't like it. Hög - vik hädan, säger jag bara. Ja, vik gärna in lite kläder i klädskåpet när du ändå håller på.

Copy Paste: titelenkät

2011-10-19T12:40:00.003+02:00

Hittade en trevlig boktitelsenkät på Bokbabbel som jag inte kunde låta bli. Brukar inte enkäta mig särskilt ofta men om böcker är inblandade är sannolikheten definitivt större.

Hej! Den du söker finns inte här
Vem är du? En dåre fri
Hur önskar du att du kunde vara? Underbar och älskad av alla
Vad gör du helst en ledig dag? Drottningen vänder blad
Beskriv ditt favoritdjur? Den besynnerliga händelsen med hunden i natten
Hur ser du ut? Invisible
Beskriv ditt humör i dag. Att jag vill nånting mer
Vad är viktigast i ditt liv? Det man har och det man drömmer om
Vad är helt oviktigt för dig? Grundläggande genetik
Beskriv en plats du trivs på. Sommarhuset
Beskriv något du tycker är vackert. Spill
Vad längtar du mest efter just nu? Leva i synd
Vad längtar du inte alls efter? Skärvor av drömmar

Metamåndag

2011-10-17T17:48:00.000+02:00

Det är så där grå-grått* därute som det bara kan vara när det är höst. Och idag har det varit en riktigt måndagig måndag**, folk har sett så där allmänt tröga och förvirrade ut och jag har haft lust att ge dem chokladbitar och försäkra dem om att det kommer att börjar rulla på igen imorgon. Vet inte varför jag inte har känt mig som en av dessa tröga personer. Tror kanske att en helg helt utan pluggande fungerade som en vitamininjektion.***

Och helt orelaterat: om ni av någon anledning känner behov av att förkovra er i självbiografins vara eller inte vara kan ni läsa min artikel om det här på min andra blogg.

Känns lite fånigt. Att den enda jag länkar till är mig själv. Bara för kamouflera min totala självupptagenhet kan jag också länka till tumblr-sidan Feminist Ryan Gosling. För alla som uppskattar feministisk teori. Och Ryan Gosling.****

*Bästa sättet att förstärka ett ord: att använda det två gånger.

**Se ovan.

***Apropå detta ord: har ni någonsin fått en vitamininjektion? Är detta ens en möjlighet? Jag har fått uppfattningen att man oftast löser det med piller av något slag. Typ Multi-tabs.

**** Jag tänker mig att jag talar till en stor skara.

Tillbaka från... ööh... slappandet?

2011-10-16T20:13:00.001+02:00

Herredumilde vad tyst det har varit här nu i veckan. Det enda jag kan skylla på är väl att jag bland annat har läst en massa (småtråkiga) böcker, skrivit en artikel och sprungit runt och teatrat mig. Dessutom har en Yster Syster modell mindre varit ockupant av mitt hem den här helgen och då har man inte tid att blogga. För då måste man dricka jättemycket kaffe, ännu mera öl och testa Göteborgs hyrcyklar.

För den som eventuellt svärmar för bastubad kan jag dock meddela att det faktiskt är helt okej att bada studentbostadsbastu. Mer än helt okej faktiskt.

Kontentan av detta är alltså: jag har varit jäkligt busy, men nu är jag i alla fall ren.

(hej hej, ja lite energi kanske jag hade kvar)

2011-10-11T23:22:00.001+02:00

En sak till - min nya profilbild är tagen av Josefine, god vän och skicklig fotograf. Gå in på hennes blogg och kolla om ni inte tror mig!

"Men jag liknar nog mig själv mest om jag skrattar tror jag."

Vikarie

2011-10-11T22:08:00.001+02:00

Medan ni väntar på att jag ska ta mig ut ur mina 260 sidor vetenskapsteori och tröttheten efter en lång dag kan ni - nej, måste ni - lyssna på Ville Virtanens sommarprat. Det är det bästa jag har hört på länge. Oväntat, träffsäkert, och man undrar vad som skulle hända om det översattes / sändes i finländsk radio.

Lyssna! Ni kommer inte att ångra er.

Barndomsskräck

2011-10-07T11:01:00.000+02:00

Finsalongen skriver idag om opelmannen, en bloggrubrik som plötsligt öppnade en massa gamla rum i mitt minne. Genast jag läser ordet opelmannen associerar jag nämligen till ett fenomen som länge satte skräck i oss barn i radhuslängornas paradis. Fenomenet gick under namnet

Vita Volvon

Vita Volvon var - föga förvånande - en vit Volvo som enligt sägnen åkte runt och kidnappade små lekande barn. Den kördes av en "elak farbror" och alltid när man såg vita Volvon måste man gömma sig. Det fanns många historier om barn som hade försvunnit spårlöst. Det var en sån där historia som man liksom visste att var påhittad men som man ändå inte riktigt kunde värja sig mot. För tänk om det stämde? För mig personligen tror jag att skräcken släppte sitt grepp samma dag som familjen köpte, just precis, en vit Volvo.

Någon som känner igen berättelsen? Jag kan tänka mig att den vita Volvon existerade i olika skepnader i många andra barnvärldar. Ett forskningsobjekt för någon hugad folklorist månntro?

Råttan

2011-10-05T23:07:00.002+02:00

Man skulle kunna tycka att en dag som slutar med att man ser en död råtta på hemvägen inte kan ha varit annat än hemsk. Tänk bara. En råtta! Där låg den med tassarna i vädret. Till min förvåning var den inte ens äcklig. Bara fascinerande. Inget blod, inget kladd.

Hursomhelst, så nej, det har inte varit en hemsk dag. Det har varit en dag med förvisso mindre sprittande läsning men också ett fullproppat seminarium om självbiografiskt skrivande. Herregud vad mycket människor. Som en rockkonsert för litteraturnördar. Kanske inte så konstigt med tanke på att paneldeltagarna var Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Kjell Espmark. En cool 79-åring som skriver om sex, en jäkligt skärpt teolog och en ledamot för Svenska Akademien. Närmare Nobelpriset än så lär jag inte komma. Och om jag hade vågat gå fram och skaka hand med honom på efterminglet som jag trugade in mig på skulle jag ha kunnat skryta med att jag nu är endast är en handskakning (visst blir det så?) away från både Julia Kristeva och Jacques Derrida.

Uuuuuh.

Jag hör hur ni drar efter andan. Tillåt mig upprepa: om jag hade vågat.

Dessutom... dessutom. Så kom det ett gradurelaterat mail som gjorde mig omåttligt glad. Kanske är det alla de här orsakerna som gjorde att jag tyckte att den döda råttan var söt. Det är möjligt. Man tar vad man får.

Bokhögar

2011-10-04T19:31:00.003+02:00

Ett tydligt tecken på att man läser för många böcker samtidigt är att man börjar känna behov av att censurera sin lista med böcker man läser. Till bokspalten här till höger kunde jag egentligen lägga till två vetenskapsteoretiska verk men jag vet inte. Tror knappast att det skulle pimpa bloggen så där särdeles mycket.

Och här nedan kan ni låtsas att det finns en snygg bild på alla dessa travar jag trevar mig igenom. Ni har väl lite fantasi?

Annorlunda exempel

2011-10-04T15:59:00.001+02:00

Vem hade väl trott att vetenskapsteorin skulle leda in en på så disparata ämnen som elektricitetens utveckling, upptäckten av syre och diagnostiseringen av syfilis? Inte jag i alla fall. Jag måste medge att det känns omväxlande med exempel som inte härrör sig från skönlitteraturen även om jag ibland också kan tycka att vissa gubbar använder lite väl många sidor åt sina exempel. Jag ska inte nämna några namn, men jag tror att Thomas Kuhn i smyg skulle ha velat skriva en roman om Wilhelm Röntgen.

Dubbel personlighet

2011-10-03T21:24:00.000+02:00

Mitt byråkratikrångel i Svea rike har numera en diagnos: dubbel personlighet. Som alltid när man får en diagnos kändes det genast bättre. Nu har jag åtminstone en förklaring till varför jag har varit en persona non grata i Göteborgs Universitets datasystem. Eller hur blir det då, persona duo gratae? Latin anyone?

Kaffemorgnar

2011-10-01T12:38:00.001+02:00

När man bor i ett studentrum med delat kök är det ofrånkomligt att ens grannar efter ett tag börjar lära sig ens vanor. För två år sedan* tyckte min dåvarande granne att jag drack för mycket kaffe, i morse konstaterade min grekiska granne följande medan jag stod vid spisen och fixade med min mokabryggare:

"I've learned not to talk to you until you have your coffee"

Hm. Vad säger man?

*Herregud, hur kan det vara så mycket som två år sedan?

Akademisk realityserie?

2011-09-30T18:26:00.002+02:00

Jag ser på alldeles för många tv-serier, en av dem är Project Runway. Det är så fascinerande att följa med hur de designar sina plagg och jag börjar alltid sakna min symaskin som står ensam i Jakobstad och samlar damm. Men det var egentligen inte det jag skulle blogga om. Det jag ofta funderar över när jag tittar på PR är nämligen att det är ganska orättvist. Att vissa yrken så lätt kan omvandlas till underhållande reality-tv. Designer? Check! Supermodell? Check! Jag tänker på oss andra stackare. Vad har jag för special powers som skulle göra sig i tv? Inga, verkar det som. Eller vad sägs om detta uppslag:

Project Litteraturvetenskap

Tolv litteraturvetare delar en trendig lägenhet i Brooklyn. Varje dag får de en ny utmaning i stil med att

- gå ut på gatan och leta reda på en Brooklynförfattare. Be dem skriva en novell och gör sedan en nykritisk analys av den

eller

- dela in sig i grupper om två. En skriver en strukturalistisk analys av Kafkas Metamorfosen i akademisk stil, den andra gör en poststrukturalistisk analys i essäform.

Vi får följa de tolv deltagarna när de läser, när det strukturerar upp sina uppsatser, när de läser, när de väljer referensmetod, när de läser, när de skriver och när de läser.

Varje vecka röstar en jury bestående av en Ebba Witt-Brattström, Daniel Sjölin och Jonas Hassen Khemiri ut en litteraturvetare.

Aaand..... go!

Jag vet inte, tror ni att någon skulle titta?

Call me on your way back home

2011-09-30T11:29:00.001+02:00

En oljemålad version av Ryan Adams har hängt på mina flickrumsväggar och fått mitt brådmogna tonårshjärta att bulta i många år. Med tanke på hans track record får jag väl säga att jag hoppas att han är någolunda nykter när han spelar i Göteborg i november, han brukar ofta vara sur och full och ilsken. Men ibland har han varit glad och nöjd och bara spelat bra låtar. I vanliga fall har jag en rätt låg toleransnivå för människor som kräver att man ger dem specialbehandling, men jag menar hallå alltså. Det är ju Ryan Adams. Mannen som var en av dem som fick mig att börja vilja skriva sånger. Och som gjorde att jag köpte ett C-munspel (som jag aldrig lärde mig att använda, men det hör inte hit).

(bild)

Nuförtiden är Ryan Adams gift med Mandy Moore (!), spelar in metalinspirerade skivor (?) och färgar ibland sitt hår gult (!?). Jag hoppas att det här betyder att mannen har hittat lite balans i sitt liv. Jag har i alla fall biljett.

Åh höst, I embrace you

2011-09-29T17:23:00.000+02:00

Det är kring 17 grader i Göteborg idag och det lär ska bli ännu varmare i helgen, men trots detta har jag de senaste dagarna iakttagit ett tydligt hösttecken. Recensionsböckerna har börjat dimpa ner i postlådan.

Igår var det Johanna Nilssons Gå din väg men stanna och idag Åsa Stenwalls Att jag vill nånting mer. Essäer om nordisk samtidsprosa. Det har blivit så mycket frivillig läsning i sommar att jag faktiskt har saknat den där vad-tycker-du-om-det-här-då-piskan jag ibland känner på ryggen när jag läser sånt som ska recenseras. Det är så himla kul helt enkelt.

(möjligen lite extra kul nu också när jag har ca 300 sidor som borde läsas tills nästa vecka)

Ja och så var det ju det där med att jag sedan igår finns på twitter också. Börjar nästan känna mig som den 25-åring jag är. Kan vara bra att varva med lite hippa sociala medier mellan varven av P2:s klassiska nattradio.

Tre timmar Adorno

2011-09-27T15:23:00.000+02:00

Under de två första timmarna tänkte jag, vad skönt, nu förstår jag vad han talar om, under den tredje timmen tänkte jag, va? Men föreläsaren var rolig och slängde in anekdoter och citat som t.ex. detta som kom upp i samband med Adornos tanke om att konsten är autonom:

"Sculpture is something you bump into when you back up to look at a painting."

Nu var det tyvärr inte Adorno som sade detta utan Ad Reinhardt, men så noga är det kanske inte. Roligt sagt var det oberoende.

Alltså... vad?

2011-09-26T21:50:00.001+02:00

Det är alltid trevligt när man kan dela sin tröghet med andra människor och vissa veckor är det extra bra att de texter vi läser för vetenskapsteorin alltid behandlas i två dagar. Precis som jag hade de flesta andra läst texten av Adorno som vi skulle diskutera idag. I princip. Ja, våra ögon hade följt meningarna sida upp och sida ner, men nej, det var inte så mycket som gick hem. Imorgon har vi en specialföreläsning med en snubbe som enligt vår föreläsare lär ska se fram emot att prata om Adorno. I'm hoping for clarity.

I övrigt händer det inte särskilt mycket supersprittande här för tillfället. Dessutom är min kamera sönder så jag kan inte ens ta några bilder av mina bokhögar. Ska försöka åtgärda det på något sätt. Fast ja, trots att jag inte gick på någon bokmässa i helgen lyckades jag ändå se några kända ansikten, Fredrik Lindström passerade med långa steg på avenyn och Martina Lowden liksom tassade förbi utanför Hagakyrkan.

Apropå ingenting

2011-09-24T16:38:00.000+02:00

Jaha, så R.E.M. ska splittras. Det var ju... inte alls så fruktansvärt intressant. Konstaterade jag och systeryster den äldre. Visst, jag har också lyssnat på "Everybody Hurts" och känt mig som den ledsnaste fjortisen i världen tills jag kom på att jag kunde plinka den på gitarr och plötsligt kände mig som den coolaste fjortisen i världen. Men mer än så blev det liksom inte.

Något som däremot skulle göra mig glad om dessa män gick skilda vägar:

Du som har på känn att du har slappat till lite på den anti-sexistiska fronten de senaste veckorna kan gå in på Ladies Nights hemsida och ta del av den underbara värld som vi tjejer ju alla längtar efter att få uppleva. Eller så kan du läsa Elin Grelssons utomordentliga analys av fenomenet.

En riktigt tjejig lördagskväll tillönskas eder alla.

Några tankar om män och hårväxt

2011-09-22T19:36:00.001+02:00

Alla som någon gång har gått en kurs i filosofi kan säkert intyga att den manliga filosofistudenten gärna odlar skägg. Om mannen i fråga har dålig skäggväxt är det också möjligt att det försiggår något intressant uppe på hjässan i form av valfri "alternativ" frisyr (pippiflätor, dreads, grönt hår, rakad skalle... ). Ser man på filosofins historia är detta i och för sig föga förvånande:

Thomas Hobbes (1588-1679) satsade på att framhäva flinten

Det gjorde också Arthur Schopenhauer (1788-1860)
om än med mer fokus på det omkringväxande håret

Friedrich Nietzsche (1844-1900) satsade som bekant på mustaschen.

När jag nu har smugit omkring i vetenskapsteorins osaliga hallar har jag dock observerat något intressant. De män som läser vetenskapsteori satsar förvisso också på skäggväxt så där i allmänhet, men till skillnad från filosoferna ansar de sina skägg väl. Inga slafsiga goatees här inte!

Jag frågar mig naturligtvis först om detta har något att göra med Ockhams rakkniv innan jag grubblar vidare och sedan undrar om vetenskapsteorin möjligen är en mer avgränsad akademisk gren än filosofin och om en eventuellt spretig vetenskapsgren står i direkt korrelation med hår- och skäggtrimning.

Som så ofta händer inom filosofin kan tyvärr jag inte erbjuda några svar. Men kanske det här kunde vara något att skriva ytterligare en magisteruppsats om?

Samtal om regn

2011-09-20T14:36:00.000+02:00

Göteborg: Där ser du, det regnar visst massor här!
Jag: Hm, jo. Och vad menar du med det?
London: Hon försöker bara visa att hon minsann också kan. Precis som jag.
Jag: Men det regnade ju nästan aldrig när jag var hos dig.
London: Visst gjorde det. Kommer du inte ihåg när din papperspåse gick sönder?
Jag: Ja, i och för sig.
Göteborg: Men här regnar det vågrätt!
Jag: Det gör det faktiskt. Så vad vill ni att jag ska göra med den här informationen. Det är väl oavgjort då antar jag. Om man nu ska vara tvungen att tävla i något så fånigt som var det regnar mest.

Men ibland vill man stanna

2011-09-19T17:12:00.000+02:00

Dagens framsteg:

- Jag kan nu snyta mig utan att hosta samtidigt
- Jag kan gå uppför Utlandagatan utan att bli totalt genomdränkt av svett
- Jag hängde med under dagens seminarium och tyckte till och med att det var roligt. Men vad kan man annat med en gubbe som i sina texter formulerar exempelvis sig såhär:

"The objects of view in our chamber of horrors will therefore be presented higgledy-piggledy..."

och som i ett annat sammanhang beskriver en mattelärare som "serious and awesome as the sphinx."

Gubben hette Gaston Bachelard ( 1884-1962) och verkar ha varit en sympatisk prick.

Gaston Bachelard var en skäggig gubbe

Ibland vill man tillbaka

2011-09-16T16:59:00.000+02:00

Sedan jag började bo utanför Finlands gränser hösten 2009 är det nånting som har hänt med den finländska byråkratins inställning till mig. För nästan exakt varje grej som skulle kunna strula ha börjat strula.

Nu är det minsann så att om jag ska registreras "automatiskt" någonstans så blir jag helt enkelt inte registrerad. Och vare sig jag ställer mina frågor till fysiska människor, "specialiserade" telefonservicemänniskor eller per mail slutar det antingen med att jag inte får något svar överhuvudtaget eller med att jag får ett svar som är totalt irrelevant i sammanhanget. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är hyvens med studiestöd. Varför det ska ta sisådär hundrafemtio år längre för mig att få studiestöd när jag befinner mig i det ack så exotiska landet Sverige övergår dock mitt förstånd. Och jag vet att det här inte bara gäller mig.

Om de bara hade svarat på min fråga när jag ställde den, typ i juli, hade jag kunnat söka studiestöd i tid precis som alla andra vettiga människor. Man får väl bara tacka och ta emot och vara glad för att kraven på kompletteringsuppgifter åtminstone uppdagade att jag inte fanns registrerad för höstens kurser i Göteborgs Universitets datasystem.

Vaaaarför ska det vara så svårt? Vad hände med Bolognasystemet?

Filosofi som bot?

2011-09-14T14:00:00.002+02:00

Det här med att vara så förkyld att man måste snyta sig varannan minut, blir det månne trevligare om man går på ett seminarium och diskuterar Heidegger tror ni?

Trodde aldrig jag skulle blogga om cupcakes

2011-09-13T17:08:00.001+02:00

Temumriken skickade mig en utmärkelse i form av en cupcake. Hon säger så fina saker om mig och påpekar dessutom att de bloggar hon läser inte direkt är "söta" och att det till och med kunde uppfattas som en förolämpning av vissa. Vilken insiktsfull inledning, vad kan man annat säga än tack och svara på de tillhörande frågorna även om cupcakes är något man vanligtvis tycker är alldeles för sötsliskiga?

1. Vilken är din favoritfärg? Blått. Som i mörkblått som en riktigt klar stjärnhimmel, som i duvblått som... ja, duvor (?), som i klarblått som grundfärgen.

2. Vad är din favoritmat? Jag kunde säga en massa fina rätter här men säger pappas varma smörgåsar. De är alltid lite för goda och jag äter alltid lite för många.

3. Vart skulle du vilja resa? New York kanske? Jag vet faktiskt inte riktigt just exakt i den här stunden, känner mig så uslig i min förkylning att jag minst av allt skulle vilja sätta mig på ett plan någonstans långt bort. Fråga mig igen om en vecka så har jag kanske ett intressantare svar.

Sen var det det här med att slunga vidare den sötsliskiga men välmenande cupcaken. Och jag tror minsann att jag vet vart den ska slungas. Josefine tar otroligt snygga bilder och håller dessutom på med roliga fotoutmaningar, och eftersom hon är så pysslig på många sätt och vis tror jag dessutom att hon skulle uppskatta den strösselbeströdda cupcaken.

Recept på vilsenhet

2011-09-12T19:57:00.000+02:00

Om du har lust att få vilsenhetskänslan att ta sig i nya uttryck, pröva då följande recept:

Tag ett stycke litteraturvetare som just har lämnat in sin gradu
Tag ett stycke förkylning
Tag ett stycke vetenskapsteoretisk text
Tag ett stycke vetenskapsteoretiskt seminarium

Blanda först ihop litteraturvetaren med förkylningen. Blanda sedan de torra (?) ingredienserna och be litteraturvetaren om en kommentar om den vetenskapsteoretiska texten. Rör om väl tills litteraturvetarens ansiktsfärg börjar närma sig rosa och seminariet påpekar att litteraturvetaren har missförstått texten.

Avnjutes bäst i sällskap av seminarieledare med konfunderad min.

Det var en dag det var en kväll

2011-09-11T18:51:00.001+02:00

Jag är så där lagom dåsig och har på känn att jag kommer att somna så snart flyget lyfter. En ung man går förbi bärandes på en nyfödd som om det var en påse frukt, en äldre man kliar sig ogenerat i skrevet och som vanligt på flygfält så är man inte riktigt säker på var man befinner sig. Mellan två länder, mellan en massa länder eller i ett helt annat land?

Igår var det bröllop och årets kanske mest hypade tillfälle som blev just så fint som jag trodde att det skulle bli. Till och med C#-ackordet klingade vackert och det kändes bra att få vara med och bidra till en så lyckad kväll.

Men nu ser det ut som om jag får boarda mitt plan. Nästa gång vi ses säger jag hej från Göteborg.

Till vännen med den rutiga kavajen

2011-09-08T17:35:00.000+02:00

"Vill du komma till mig på en kaffe?"

"Okej."

Så började det. Den där första dagen då vi inte kände någon men verkligen ville känna alla. Det visade sig att vi båda bodde i Studentbyn och snart kom morgnarna då vi träffades utanför min ytterdörr varje morgon och cyklade mot Arken tillsammans. Och småtimmarna när vi stod och försökte fokusera blicken på den hälsosamma gröten som tog evigheter att koka.

I något skede då vi insåg att vi båda letade efter lägenhet kom vi överens om att leta efter något tillsammans. Då följde tiden med det svartlackerade golvet, de gnistrande badrumslamporna, den skrämmande hyresvärdinnan. De många stunderna i mitt rum framför tv:n på den svarta lädersoffan, de många timmarna av ihärdigt tittande på dåliga tv-serier, de många timmarna av viktigt prat, fånigt prat, dumt prat, nödvändigt prat.

Snabbspola framåt några år och ingen av oss bor i Åbo. Vi åker på utbyte och skickar vykort och sen blir vi långsamma och vuxna och ses inte på två år, men varje gång vi pratar i telefon känns det som om det bara är några minuter sen vi bodde på Slottsgatan. Och nu, plötsligt, har vi suttit i samma rum med varsin gradu och cirkeln är sluten och det är märkligt hur saker och ting ibland gör så snygga mönster, helt av sig själv.

Men ändå - shit alltså K, vi gjorde det!

Har och har inte

2011-09-05T21:31:00.000+02:00

Tågfönstermörker, tågrälstörstighet, tågvagnstomhet. Min resväska rymdes inte upp på väskhyllan så nu står den och vaggar sig till sömns vid en av tågdörrarna. Eftersom det här är en blogg skulle det just nu vara läge för en sån där bildserie som visar precis hur lyckad min sommar har varit och där jag ler med ett solbränt ansikte och det bara glittrar och glittrar från havet. Eftersom min kamera har gått sönder efter fem trogna år blir det dock inte något sånt denna gång. Däremot kan jag lista några saker jag inte har gjort i sommar.

Jag har inte rest

Jag har inte cyklat omkull

Jag har inte tillbringat varje dag och varenda kväll på villan*

Jag har inte varit glad exakt varje dag men jag har inte heller varit ledsen

Jag har inte vetat vad jag vill med någonting alls

Jag har inte haft något heltidssommarjobb

Jag har inte haft några pengar (duh)

Men - jag har inte haft en så här somrig sommar på många år och jag har cyklat en massa och simmat en massa, ibland på dagen, ibland på kvällen, ibland på natten, ibland under de där timmarna då man inte riktigt vet om det är natt eller morgon, jag har tänkt och tänkt och tänkt en massa, jag har försökt lära mig att inte tänka en massa, jag har skrivit en sång och jag har inte skrivit gradu och nu är det höst och det känns bra.

Nästan en vecka, lite Åbo, lite Esbo, lite gradu och mycket bröllop. Det ska nog bli bra det.

*Ja, Josefine, så säger vi faktiskt i Österbotten, sådeså!

Packningssentimentalitet

2011-09-04T17:10:00.000+02:00

Det här med att packa är ju inte direkt helt osentimentalt, inte bara för att man blir så påmind om att man har en massa saker som man inte kan ta med sig men också för att man hittar en massa mysko prylar som man inte minns att man hade. Utmattad av gamla dagböcker och konstiga t-skjortor kan man också kasta ett öga över sina gamla blogginlägg och påminnas om att man har varit med om roliga saker under de senaste två åren. Roligast av allt är ändå kanske detta, ett fantastiskt ögonblick i undertecknads liv som definitivt är värd en repris.

Klick

C♯

2011-09-02T12:06:00.000+02:00

Varför, varför gör jag arrangemang med ackord som C♯? Mina händer har alltid varit babyhänder och det där att sträcka ut dem i eleganta barréackord har aldrig varit min starka sida.

Barréackordshelvetet är en av mina viktiga sysslor de kommande dagarna innan jag åker en sväng via Åbo där jag och min gradu ska idka gemensam halshuggning inför publik. Hur jag ska få med mig stor resväska + liten resväska + gitarr på och av diverse tåg förtäljer dock inte den här historien.

När man får nog

2011-08-30T15:15:00.000+02:00

Det här med att fundera på framtiden och sånt. Jag har en teori. Jag tror att man kommer lite närmare sanningen (?) om vad det är man borde göra ju tröttare man blir på att höra sig själv mala på om "friheten och studierna bla bla bla" och "studiestödet och bla" och "var ska man bo bla bla och göra bla bla" och "man har ju inga pengar bla bla".

Jag säger definitivt inte att jag har kommit till den punkten ännu men jag börjar förstå att folk gör det. Att de i något skede inser att det finns mer spännande ämnen att fylla tomrummet mellan två människor med än den där ovissheten. Men som sagt, än så länge är det ett hett samtalsämne i min värld.

För den som har missat det kan jag berätta att jag snart ska åka tillbaka till Göteborg där jag ska läsa en magister i vetenskapsteori. Fråga mig inte varför, men så är det.

"Ninas trea"

2011-08-26T12:07:00.001+02:00

Ni som vet vad det betyder att skicka ut ett mail med ovannämna ord i ärendesfältet förstår att detta är en stor dag.

I dammet

2011-08-25T11:12:00.000+02:00

I det lilla rum jag bor i finns det mycket damm. När jag slänger upp fötterna på sängen måste jag först borsta av dem så att dammet inte ska följa med under täcket. Det är äckligt, jag vet, men hur jag än ordnar och städar dyker det upp mera. Och varje dag tappar jag bort nånting.

Var är mina svarta tights?

Var är presentkortet som jag fick i födelsedagspresent?

Var är min kalender?

Var är mitt kreditkort?

Ja, det senaste var kanske inte något man vill tappa bort men jag hittade det precis. Undangömt i en massa damm. Jag tänker mig att det är så här: när man har bott in sig i någonstans i fyra år och sen flyttar alla sina saker hem till flickrummet, som egentligen inte är ens flickrum utan ens lillasysters flickrum men lillasystern har för länge sedan tagit över det egentliga flickrummet som är tre gånger så stort, när man försöker klämma in allt man har gjort i detta rum blir det helt enkelt trångt och jäkligt dammigt.

Dessutom: det är INTE en bra idé att packa ihop sina saker i svarta sopsäckar, du bara tror det för att det är så lätt att släpa dem till flyttbilen, men två år senare ångar du dig när du för sjuttonde gånger ligger med överkroppen inne i en sopsäck och undrar vart fasiken det var du lade den där ena schalen.

"Blåbär blåbär blåbär blå..."*

2011-08-22T18:32:00.000+02:00

Testar akustiken i övrevåningens badrum, nu ska här övas. Övar hellre på sånt trevligt än på att korrekturläsa gradun som jag efter några om och men äntligen printade ut. Det är säkert ett bra tecken. Det att man inte orkar läsa igenom sin egen gradu alltså. Men när det gäller vissa saker vet jag att jag arbetar bättre under - tänkte säga press men ändrade mig till panik. Ett par dagar till och sen ska den in.

Något som jag verkligen kan rekommendera alla och envar är att dubbel- och trippelkolla alla citat och referenser. Jag vet, du tror att du är noggrann, men se! Det var du minsann inte! Efter att har rättat till det femte kommatecknet och fyllt i det sjunde ordet som hade fallit bort från mina romancitat insåg jag att det var värt de sjuka ögonen och den stirriga blicken.

Den ligger här bredvid mig i sängen nu, gradun. Men den försöker inte ens förföra mig. What's up with that?

*Så kan man alltså till exempel sjunga när man försöker få sin röst att bli mjuk som attan

Tidsmaskin

2011-08-20T22:51:00.000+02:00

Det är nånting märkligt med augustiluften, att cykla genom den i mörkret och känna doften av jord och få känslan av att man åker rakt igenom ett tunt hölje och hamnar mitt i alla sina åldrar. Alla åldrar när man har cyklat hem en mörk augustikväll, kanske på väg från mystiska ställen som ladan eller hopptornet där man säkert på ett tafatt sätt (som man inbillar sig att man nu har lyckats skaka av sig) har försökt få den ena eller den andra att förstå att man ju var intresserad av dem. Eller så har man kommit hem från en långpromenad som har lett ut en på åkrarna där man ser stjärnorna bättre och där man har lagt sig ner och talat om livet och döden med en sådan där vän som redan vet allting men som man ändå gärna berättar allt för en gång till.

Det är nånting med mörkret och doften men sen cyklar man vidare för det kan hugga till när man tänker på ställena och samtalen och allt det där som man gömmer där allra längst inne bakom ryggraden. Och det är inte för att man vill glömma och inte heller för att man vill tillbaka, utan för att en del av dem man helst skulle vilja berätta allt för cyklar omkring någon helt annanstans, i en annan stad eller i ett annat land. Eller så har de lagt sig ner med ryggen mot den stickiga åkern och sugits upp i stjärnhimlen.

Snapes personliga assistent?

2011-08-20T16:18:00.001+02:00

Idag har jag färgat kläder och tänkt. Medan det svartlila vattnet gång på gång har spolats ner i badrumsvasken har jag tänkt att om Snape hade varit en verklig person* så hade han nog också färgat sina kläder svarta. Jag har också tänkt på att det doftar på ett speciellt sätt i huset när någon precis har flyttat. Och på att den här sommaren har varit den bästa på länge trots att jag har legat vaken vissa nätter och förbannat Kela samtidigt som jag har försökt att inte få andnöd över att jag varken har haft något att göra eller någon inkomst.

Men för den som undrar kan jag berätta att jag åker tillbaka till Göteborg om ett par veckor. Att jag har flitig mailkorrespondens med folk från en helt ny institution, att den institutionen hittills har förvånat mig och att jag nu - när jag sitter på vår balkong och hör gitarrslingor singla sig över trädtopparna från en liten festival som ordnas i småstaden ikväll - att jag nu ser fram emot att läsa vetenskapsteori väldigt väldigt mycket. Ibland blir saker och ting konstigt nog mycket roligare när man läser namn som Heidegger och Habermas i kursplanen.

Innan allt detta ska jag försöka bli vän med Kela. Och korrläsa min gradu. Och rumla runt i småstadsnatten. Och cykla. Och bada bastu. Och gå på bröllop.

Och skriva här. Jo, så får det bli.

*Ja, jag vet att han är en verklig person, men vi måste ju låtsas för alla de andras skull...

Att grunna på

2011-07-15T09:29:00.000+02:00

Skrivstressen är nedlugnad, gräset är klippt, Harryn är Pottrad. Vad gör man då? Jo, man åker till Raseborgs krona för rekreaschon (som vår gymnasierektor uttryckte det) och träffar vänner som inte har skådats på år och dar. Känns det som.

(Men så är det det där med att saker och ting verkar vilja få en att inse att magkänslan kanske var rätt i alla fall, papper hopas och kurser ställs in och man frågar sig lite lojt och inte alls med panik i bröstet: vad är det egentligen jag håller på med? I livet alltså. Sådant smått kan man ju alltidgrunna på. Lite så där på kvällskvisten när man inte alls är stressad utan helt avkopplad. Jo.)

Man kanske hoppas att de där vännerna man inte har skådat på år och dar ska ha en magisk förmåga att lugna ens nerver och säga sånt som att det ordnar sig knappast men det blir nog bra ändå.

Dansar

2011-06-22T23:09:00.002+02:00

Luften är fuktig och jag tänker humid. Tänker på damen i cornershopen på Gray's Inn Road och på att toalettpappret alltid var placerat så högt uppe på hyllan att jag fick sträcka på mig allt vad jag kunde. Och damen var ännu kortare än mig.

Jag kommer hem och sätter mig framför datorn och ser på mitt sedvanligt passivt aggressiva sätt på några avsnitt av Dawson's Creek och undrar varför mitt liv inte är som en tv-serie med ett tillhörande soundtrack. Att varva ner från dagen. Att komma till någon slags ro genom att koppla av hjärnan i ett par timmar. Mina fåniga tankar om tv-serier som bara kommer sig av en trötthet. Som att jag fortfarande undrar vad jag gör här.

Så kommer jag på det. Jag borde ju packa. Den grå väskan uppslagen på golvet och kläder som slängs i en hög.

När lärde jag mig att bli så här oförberedd?

Någonstans mitt i musiken som plötsligt inte är lugn och meditativ och hjälper mig att koncentrera mig utan helt tvärtom, som dundrar och smäller, någonstans mitt i detta slår det mig.

88 sidor:

Inledning.

Analys.

Sammanfattning.

Och jag tänker som jag brukar att nej nej, jag ska inte ta ut något ännu, det finns fortfarande noter som ska ordnas och referenser som ska hittas och marginaler som ska justeras.

Fast sen.

Sen tänker jag att det här är inte är någon tid för att gardera sig. Inte mot nånting. Så jag dansar. Visst, jag drar för gardinerna först. Men sen, sen dansar jag. Tills jag blir svettig. Tills allt damm från plastmattan på golvet har fastnat under mina fötter. Oberoende av det jag inte vet om var jag vill vara och vad jag vill göra så har jag precis just nu gjort det jag kom hit för att göra. För att skriva.

Och nu, för att dansa.

Nio månader

2011-06-21T10:43:00.001+02:00

Det är idag exakt nio månader sedan jag skrev mitt första inlägg i min gradudagbok, det inlägget inleds med meningen: "Från att ha känt mig inspirerad har jag nu gått till att känna mig övermannad av all litteratur som har skrivits om Auster."

Imorgon är det min sista officiella skrivdag, sedan åker jag till Finland över sommaren. I praktiken betyder det inte alls att jag är färdig med min gradu men det betyder åtminstone att jag borde vara färdig med ett första utkast som innehåller alla de delar som krävs för att en gradu ska godkännas. Även om jag visste det också innan jag började skriva så har en sanning blivit ännu mer sann under arbetets gång: en text blir aldrig färdig.

Det kan låta deprimerande men jag tycker att det är bra att veta. För det betyder att det i slutändan alltid är du som avgör när du är färdig, något som i och för sig innebär en hel del ångest men som också kan göra det lättare att släppa taget. Detta eftersom det aldrig kan handla om att din text är färdig utan bara om att du är färdig med texten. Och ja, det är två helt olika saker.

Att skriva en gradu på heltid har för mig alltså tagit lika länge som att vänta ett barn. Precis som det ofta är med det första barnet lär det väl gå över tiden en aning. Med tanke på att övertid i det här sammanhanget handlar om månader snarare än veckor får jag bara hoppas att resultatet inte blir en gigantisk jättebaby.

Som en parentes kan tilläggas att jag numera har två bloggar, på den andra bloggen Läs mig uppdaterar jag kontinuerligt recensioner och artiklar som har publicerats i olika dagstidningar och tidskrifter. Titta gärna in om du är nyfiken.

Sommarregn-skogspromenad

2011-06-19T16:55:00.001+02:00

Blommande näckrosor i näckrosdammen och jag smög omkring i min gula regnrock på stigarna under buskarna med känslan av att vara fyra år gammal i Skolparken i Jakobstad, buskarna stora farliga människoätande växter och jag, på expedition i en hemlig djungel.

Gradun i bilder

2011-06-16T17:14:00.000+02:00

Det är väl självklart att det finns en massa gubbar i en uppsats som handlar om konstruktionen av maskulinitet.

Några skisser som ser otroligt märkliga ut men som nog har haft någonslags funktion i min tankeprocess. Tror jag. Eller så var det bara kul att låtsas som om jag är jättekreativ när jag försöker reda ut mystiska begrepp. Min handledares rungande skratt när jag visade honom en av bilderna talar möjligen för det senare alternativet.

Fiktivt grattis

2011-06-15T11:35:00.003+02:00

Idag har en person som jag tillbringar en hel del tid med namnsdag i Sverige. Hon tycker om att säga saker som:

"I'm not the answer. Not for you - probably not for anyone."

och

"But what law says you can't love a maniac?"

samt ibland

"You're a crazy boy, Adam, and every time I see you, you're crazier than you were the last time. Before long, you'll be as crazy as I am."

Ja, man blir lite frånkopplad från verkligheten när man läser samma bok ett helt år. Det är Margot Juin, en av karaktärerna i Austers Invisible som har namnsdag idag. Grattis, säger jag, eller kanske hellre félicitations eftersom Margot faktiskt är fransyska.

Förvandlas till ett monster?

2011-06-13T12:02:00.000+02:00

Det skrivs så att fingrarna blöder för tillfället så det kommer möjligen att vara lite tyst här framöver. Det är en konstig känsla att närma sig slutet på gradun, det måste jag verkligen säga. Fast jag tror inte att jag vågar dra någon lättnadens suck innan allting är klart på riktigt, och det kommer det inte att vara förrän i höst. Men det är faktiskt ganska kul och trevligt att kunna ta tag i handledarnas konstruktiva kritik medan jag faktiskt har tid och lust att bemöta den. Jag kan tänka mig att jag liksom inte kommer att bry mig lika mycket sen när det faktiskt gäller.

Och jag ser framför mig hur jag förvandlas till ett sånt där "jag vill bara bli färdig"-monster som jag har träffat på ganska många gånger. De är oundvikliga, jag vet, men jag tycker inte om dem. Kanske mest för att de plötsligt får flera år av studier att verka så... ointressanta. Som om allt bara handlade om det där pappret med den där påklistrade pappersblomman.

Men jag antar att också jag kommer att förvandlas. Så lämpligt då att min kandidatavhandling handlade om monster, då kan jag åtminstone se på min egen monstrositet ur ett akademiskt perspektiv.

Kausalitet

2011-06-09T12:06:00.001+02:00

Jag började dagen med att först tappa två ägg och sedan min rouge i golvet. Alla tre gick i kras. I natt drömde jag att jag och Dawson's Creek gänget försökte gömma oss för en mördare som var ute efter Joey Potter, men som i slutändan bara visade sig vara kär i Joey vilket jag upptäckte eftersom mördaren i misstag tappade en rosa yllesocka som han hade broderat precis när han var i färd med att skära av hennes... hår. Igår kväll läste jag ut Ingrid Betancourts 600 sidor långa och otroliga berättelse om hennes tid som gisslan hos FARC-gerillan i Colombia. Igår satt jag nio timmar i biblioteket och jobbade på gradun.

Jag tror att jag förstår hur det hela hänger ihop.

Gradun som nöjesfältsattraktion

2011-06-07T14:49:00.001+02:00

Centralbibliotekets läsesal är så lämpligt belägen att det tydligt hörs högljudda tjut från dem som åker fritt fall på Liseberg. Beror detta på att vi som sitter här och arbetar i vårt anletes svett verkligen ska förstå att det finns roligare sätt att tillbringa försommardagarna med än att skriva uppsats? Som om vi inte visste det redan.

Jag frågar mig: blir vår sysselsättning kanske roligare om vi tänker på den som en nöjesfältsattraktion? Jag kan se kvällstidningstexterna framför mig:

Kaos på Liseberg när Göteborgs Universitetsbibliotek öppnar den nya uppsatsattraktionen "Gradun".

"Det gick upp och ner i en skrämmande snabb takt" säger en besökare, "Ibland var man nere i ett totalt mörker och så plötsligt var det som om hela världen blev alldeles tydlig."

Historien förtäljer inte hur den nya attraktionen avslutas, om det är med en mjuklandning eller med att hela konstruktionen går sönder. Stay tuned.

Juli i juni

2011-06-06T19:00:00.000+02:00

En jäkligt bra grej med att tillbringa början av sommaren lite längre söderut än vad jag är van vid är att jag får uppleva julivädret två gånger. Här kallas det antagligen junivädret, men nej, se där tar Göteborgarna fel. Rosorna blommar, alltså är det juli. Jag klarade faktiskt den obligatoriska filosofikursen i logik, sådeså.

Idag har det varit Sveriges nationaldag vilket inte har märks förutom på att många butiker har varit stängda och på att det har hängt flaggor lite här och var. Samt besynnerligt nog för att en massa människor har gått klädda i vitt. Är det nånting som hör till månntro? Mitt firande (om vi nu vill kalla det så) har gått ut på att konstatera att havsvattnet är extremt mycket saltare här än uppe i Bottenviken men att det går bra att plaska omkring i det ändå.

Det här inlägget kan för övrigt ses som en illustration till varför jag vanligtvis inte bloggar under sommaren. Inte så intressant att läsa om hur många gånger jag har simmat liksom.

Detta är vad jag såg

2011-06-05T12:29:00.000+02:00

Såg just på ett Kobra-avsnitt som handlade om plast och blev plötsligt nästan paranoid av tanken på hur mycket plast jag omges av utan att vara medveten om det. Försök att gå omkring i en timme utan att röra vid något som innehåller plast. Det är nästan omöjligt.

Såg ut genom fönstret och undrade om de som ligger och solar ute på den upphöjda lilla gräsplätten som utgör min ghetto-innergård tycker om att vara omringade av fönster. Undrade också var den gamla spinkiga farbrorn med prassliga blåa byxor och bar överkropp kom ifrån. Han kanske är släkt med den tjocka farbrorn med pyttesmå orangea kalsonger som brukar sola tillsammans med sin hund utanför Humanisten.

Såg på min telefon och konstaterade att det gäller att inte fastna i ensamhetsfällan de helger då alla vänner antingen jobbar eller är på språng, alternativt så fast i kategorin bekanta att det skulle vara konstigt att höra av sig till dem. Det är en sak att trivas på egen hand och en annan att helt enkelt ha tråkigt.

Såg vad jag skrev igår och kom fram till att den bästa lösningen på dagens problem nog är att ta min utprintade gradu och min bok (Ingrid Betancourts Även tystnaden har ett slut som får mig att drömma att jag är på rymmen varje natt), köpa en glass och gå och sätta mig i en park.

Inte somna, inte somna...

2011-06-04T12:43:00.000+02:00

Nu är det precis så där som jag tänkte mig att det skulle komma att bli i juni. Jag och fyra andra stackare sitter i den ödsliga läsesalen och försöker jobba medan solen gassar utanför och det är tjugo grader i skuggan.

Jag tänker mig att det inte är något bra tecken när man håller på att somna av att läsa igenom sin egen text.

Men eftersom det är Sveriges nationaldag på måndag och således ännu en röd dag som gör att bibban är stängd så är det bara att bita ihop. Och jag försöker tänka: det är inte bra att vara ute i solen mitt på dagen, det är inte bra att vara ute i solen mitt på dagen, det är inte bra att... efter ett tag kommer jag liksom av mig och det enda jag kan tänka är sol mitt på dagen.

Radioknarkare

2011-06-02T22:46:00.001+02:00

Det började med ett försiktigt lyssnande på kulturdebattprogrammet Nya Vågen, efter det betade jag en efter en av de intressantaste sommarpratarna och sen - ja sen fick jag svår abstinens. Det gick inte att lyssna på musik och promenera längre, jag måste ha mera prat i öronen, mera debatt, mer diskussion! Och så upptäckte jag att det fanns så mycket mera. Nu kan jag knappt promenera ett steg utan att ha något av Sveriges Radios kulturprogram i öronen, ibland blir jag nästan skrämd över tanken på att jag inte har vetat om hur himla bra radio kan vara. Tänk så många andra det måste finnas som inte heller har någon aning.

Här kommer därför några orsaker att börja radioknarka:

1. Kulturradion Kosmo med tema Medborgare - gripande men handfast intervju med författaren Aleksandar Hemon som bland annat har skrivit boken Lazarusprojektet

2. Bokcirkeln bestående av Babben Larsson, Johanna Thydell, Lars Gustafsson och programledare Marie Lundström läser Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen

3. John Ayvide Lindqvists sommarprat

4. Elisabeth Åsbrinks sommarprat

Och det här är bara några få exempel. Lyssna lyssna lyssna!

Mymla på bastuvägg

2011-05-31T18:19:00.001+02:00

Tillbaka i snusdoftande Göteborg, utan bagage men med mymmelkropp. Mymmelkropp som har svettats i bastuvärme och doppats i iskall vik. Mymmelkropp som kunde kallas hel och ren, så vi kan kalla den så. Hel och ren. Något allmänt förvirrad över tillvaron men tillräckligt sammansatt för att erkänna förvirringen.

Plan B

2011-05-29T11:57:00.000+02:00

Visste någon att man kan få jäkligt ont i sin högra axel om man inte har cyklat sedan september? Nej, jag trodde väl det. Så är det i alla fall, men det var det värt. Nästa steg skulle bara vara att fixa en cykel i Göteborg eftersom det ser ut som om att det kommer att fortsätta vara min boningsort i höst. Jag hade också lite andra eventuella höstplaner, men de ser inte ut att bli av och jag försöker fråga mig själv: hördu Londonina, blev du inte besviken nu?

Det officiella svaret: Nej inte alls, vad skönt att inte behöva stöka och flytta en gång till.

Det ärliga svaret: Ja, det är väl klart, men det är skönt att inte behöva stöka och flytta en gång till.

Skillnaden mellan svaren är tillräckligt liten för att jag ska vara nöjd. Ibland brukar jag komma med välvalda tips (som jag är säker på att ni alla skriver ner i era specialhäften som ni använder för att nedteckna mina visdomsord), denna gång lyder tipset: om det bara går, se till att plan B också lika gärna kunde vara plan A, det underlättar märkbart.

Den som tyckte att detta var världens sämsta tips någonsin kan jämföra det med det visdomsord som talaren på syster Es dimission valde att avsluta festligheterna med:

Talare: "Tandkrämstuben är som mamma. Den tar aldrig slut."

I made it

2011-05-26T21:45:00.000+02:00

Den lilla tystnaden här har inte berott på att jag har tvingats tuffa/paddla mig fram i maklig takt mot Österbotten, utan helt tvärtom. Jag kunde hoppa på mitt plan som planerat och har nu acklimatiserat mig synnerligen väl. Det är ju fortsättningsvis här min säng står för sjutton. Ett hett tips till den som har tänkt byta land si så där en gång om året: köp inga möbler. Du kommer bara att sakna dem.

Två andra saker som gör det roligt att vara hemma:

1. Jag hittar roliga saker i klädskåpet, som den här tuffingen.

2. Min bokhylla. Behöver jag säga mer?.

Ja jo ja, och så printade jag för första gången ut det första (någorlunda hela) utkastet av min gradu. Cheesus, vad tjockt det blir. Jag hade ingen aning. Nu försöker jag bara ignorera det faktum att jag ska borde läsa igenom hela skiten ett varv innan jag försätter min handledare i djupa plågoryckningar. Jag är alltså inte färdig, då kommer det nog att bli ett skrytsamt inlägg utan like, tro mig. Men jag tänkte att min handledare kunde få läsa igenom helheten medan jag semestrar och dricker examensskumpa. Alltså borde jag lägga ifrån mig datorn och ta mig an min egenhändigt ihopsnickrade kvällslektyr. Istället för att göra som igår och idka högläsning av Vem ska trösta knyttet? med syster yster den yngre. Ni hör väl förhoppningsvis själva vad som låter som det roligare alternativet.

Askiska

2011-05-24T12:54:00.000+02:00

Jag: "Snälla snälla aska, kan du ta en omväg runt Landvetters flygplats imorgon på förmiddagen?"
Askan: "I can't hear you, and even if I did, it's not like I speak Swedish."

Någon som pratar askiska?

Den finaste gubben

2011-05-23T19:51:00.002+02:00

Sådär apropå ingenting tänkte jag liva upp denna stressiga jag-hoppas-att-askmolnet-inte-tvingar-mig-att-boka-om-min-resa-dag med ett par bilder på världens bästa man. Av alla gubbar jag tillbedjer i denna min nördiga tillvaro kan jag med all säkerhet säga att denna gubbe är den mest ultimata av dem alla. .

Freddie, åh Freddie, varför låter det så hemskt när jag ylar med till din fagra stämma?

Denna gigantiska affisch köpte jag från Prisma när jag gick i tvåan, den kostade 60 mk
och syster yster den äldre tyckte att den var hemsk. Jag tycker att det var mitt bästa
köp ever.

Som avslutning kan jag ge några tips på hur Queen kan bli en del av just Din vardag.*

När du städar: "I Want to Break Free"

När du vill dansa: "Don't Stop Me Now"

När du är kärlekskrank: "Somebody to Love"

När du livet känns skört och sorgligt: "Who Wants to Live Forever"

Närsomhelst: "The Show Must Go On"

Så, bara att sätta igång!

* Jag tror att det här inlägget kan vara med och tävla om titeln "det nördigaste inlägget på Londoninas blogg"

Balsam efterfrågas

2011-05-23T12:41:00.001+02:00

Det finns telefoner som känner av var du befinner dig i världen.
Det finns läppglans som förstorar läpparna.
Det finns linser som får pupillerna att se ut som stjärnor.
Det finns trådlösa hörlurar.

Det som inte finns är däremot ett balsam för akademiska texter.*

Ett litet måndagsuppdrag till den som känner sig sysslolös.

* Bruksanvisning: applicera på torrt, halvfärdigt utkast. Låt verka i 5-7 minuter. Skölj med varmt vatten tills texten känns mjuk och går lätt att reda ut. Vid kontakt med ögonen: skölj med rikligt med vatten.

Om jag tar en tupplur kanske?

2011-05-22T13:48:00.001+02:00

Jag blir lite smånervös av att läsa om att Grimsvötn har ett utbrott eftersom jag tänkte flyga mot Österbotten om bara ett par dagar. Senast det var aska i luften var föräldrarna på besök i ett blommande London och då var det mest bara trevligt. Men denna gång har jag ett datum att passa eftersom syster yster den yngre blir utexaminerad kulturmontör, och jag har redan bokat om mitt flyg en gång efter att AirBaltic var så vänliga att meddela mig att de hade ställt in hälften av min resa, biten mellan Göteborg och Riga. Jag hade inte direkt lust att cykla till Riga så det bidde en ny bokning.

Det är bara att hålla tummarna för att vindarna inte ska blåsa askan mot Skandinavien. Elín, if you're reading this, maybe you could bring some friends to the volcano and blow towards the West?

Här väntar jag ut askmolnet (eller egentligen migränen) på föräldrarnas hotellrum i april i fjol

Karaktärsdanande ovisshet

2011-05-20T13:04:00.000+02:00

Det dimper ner fina inbjudningar i postlådan (okej, en inbjudan, men ändå) och det kommer goda nyheter från vänner som gör mig så glad så glad. Samtidigt ter sig tillvaron väldigt spretig för tillfället. Kanske är det här ett år då det är meningen att jag ska inse att jag ska föreställa vara vuxen nu eftersom folk och fä börjar hitta sina platser i världen. Eller för att folk och fä plötsligt står inför stora val som handlar om att de försöker hitta sina platser i världen.

Det känns lite som när jag slutade gymnasiet och allting var så himla spännande. Fast då låg spänningen mest i tanken på att flytta hemifrån, det var en spänning som jag tror att åtminstone de som är uppvuxna i mindre städer utan universitet är rätt så förberedda på. Nu tycker jag att spänningen är lite mer på allvar, det är liksom större saker står på spel. Och jag försöker om och om igen intala mig själv att det är karaktärsdanande att göra saker man är rädd för. Trots att det skrämmande inte handlar om det jag ska göra som om att jag inte har någon aning om vad jag ska göra.

Någon som känner igen sig?

Omöjligt uppdrag?

2011-05-18T12:05:00.000+02:00

Det är inte helt lätt att komma igång på förmiddagarna efter att ha gått igenom dagens finländska webbtidningsskörd, ibland blir man så förbannad att man inte vet vad man ska ta vägen. Som det ser ut nu är dock det bästa jag kan göra att på något magiskt sätt försöka förvandla min ilska till kreativitet.

Hurtfriskt eller hur?

Och det är nog lite för hurtfriskt för min smak också men vad gör man när man har sagt till sin handledare att man ska skicka in sitt första hela graduutkast om en vecka? Man försöker vända faktumet att en massa människor i Finland för tillfället tillåts bete sig som svin till något produktivt. Ni hör hur det låter. Inte riktigt klokt.

Tack tack tack

2011-05-16T12:12:00.000+02:00

Ytterligare thxthxthx som jag kan skriva under på:

Dear my obsession,
Thanks for having settled in and around coffee. You have been, and could be, directed at far worse things.
Take care,
Leah

Söndagssaker

2011-05-15T20:36:00.002+02:00

Det regnar i Göteborg, det regnar och är söndag och det är en utmärkt kombination. En sån kombination gör att jag med gott samvete kan stanna hemma hela dagen och göra en massa söndagssaker. Som att äta morgonmål och se på Mitt i naturen, som att göra yoga, som att titta på Dawsons's Creek - en O så tonårsnostalgisk upplevelse som dock får mig att undra varför manusförfattarna inte skrev ut Dawson ur serien. Herregud vilken mjäkig karaktär han är. Trots det gör serien att jag slungas bakåt i tiden och minns precis hur det var att vara tolv år gammal och olyckligt kär.

Men det finns också andra söndagssaker att göra: som att dricka kaffe och äntligen komma mig för att recensera Mia Öströms debutroman Den du söker finns inte här som en otroligt sinnrik text som får mig att önska att jag hade någon att högläsa för.

"Floden glider mot havet. Vet den om att den är på väg dit? Hur känns det att rinna ut i något som aldrig tar slut?"

- Mia Öström, Den du söker finns inte här (2010)

Killing some darlings

2011-05-14T13:04:00.001+02:00

Bla bla bla Blogger fungerade inte bla bla bla. You get it. Jag sitter i läsesalen och inser att det kapitel jag skriver på kommer att bli alldeles för långt och att jag faktiskt inte håller på med en doktorsavhandling utan en gradu. Så nu killar jag en massa darlings. I morse tyckte jag att mitt vardagsliv måste verka ganska patetiskt med tanke på att jag den här helgen bara ska jobba och sen sitta hemma och glo på tv. Men så påminner jag mig om att jag faktiskt var ute på vift tidigare i vecka, här får ni några bilder på husfasader i Gamla Stan to prove my point.*

Jag vill också bo i ett karamellhus

Om jag skrev en encyklopedi (?) skulle denna bild kunna finnas bredvid

uppslagsordet frihet

Den här fasaden påminner mig om när mitt gymnasium forftarande var knallgult.

Those were the days.

* Point being: åh, en så kosmopolitiskt och världstillvänd tillvaro jag lever. I motsats till: hu, vilken världsfrånvänd eremit jag är.

Se Paul Auster live - check

2011-05-14T00:07:00.000+02:00

"My name is still somehow connected to these three little books, and I guess that's better than nothing."

Det sa Paul Auster på tal om The New York Trilogy och på tal om att han inte tänker tillbaka på de böcker han redan har skrivit. När en bok har publicerats är den redan ointressant för honom, det är något färdigt som inte har att göra med nuet, det intressanta är vad som kommer sen. Och han arbetar på en annan bok, en självbiografisk text "that isn't an authobiography", men som kommer att handla en hel del om hur han förhåller sig till sin egen kropp.

Vad ska man säga? Kanske att eder Londonina gick lite sönder av förväntan och fick lust att skriva fyrtiosju artiklar och tretton uppsatser till om kroppen och om konstruktionen av maskulinitet i hans övriga romaner också.

Innan själva programmet började stod jag och svettades av nervositet tillsammans med en lång rad andra Austernördar, däribland en mamma med en trött tvååring, en trevlig naturvetare som jobbade på bokhandel och som jag först trodde också var författare eftersom hon såg så bekant ut (det var hon inte men hon tog det som en komplimang), samt litteraturvetaren samt blivande bibliotekarien A som gladeligen övertog min extrabiljett. Efter dryga fyrtiofem minuter lufsade han sedan in. Kön var så lång att han inte hann skriva några dedikationer - skitsamma tyckte jag eftersom det oberoende alltid känns väldigt opersonligt att stå i en kö med hundra andra läsare som precis som jag slänger fram sina exemplar av The New York Trilogy för denna lufsande gigant.

Senare intervjuades Auster av norrmannen Hans Olav Brenner som är programledare för ett litteraturprogram på NRK. Han var precis ett lagom kufiskt val av moderator, och han lyckades får Auster att prata på om en mängd olika saker utan att det blev flummigt. Auster berättade bland annat följande:

- att han medverkar i Charlotte Ramplings film The Look som för tillfället tävlar i Cannes

- att det hus som stod som inspiration till huset i Sunset Park (2010) har demolerats och att en av de få saker som finns kvar av det är de fotografier som han själv tog av huset som inspiration för sitt romanskrivande

- att hans namn har varit inblandat i en italiensk litteraturskandal där en journalist under flera års tid lyckade publicera falska intervjuer med en mängd kända författare, däribland han själv men också Philip Roth, och att dessa "intervjuer" sannolikt kommer att ges ut i bokform någon gång i framtiden

Han sa förstås så mycket mer. Men jag tror att detta får räcka. Jag och A som jag sedan satt och fnissade och antecknade bredvid var överens om att det var en väldigt lyckad intervju. Och tro det eller ej, men jag fick inte dåndimpen. Istället blev jag varm inombords och väldigt, väldigt inspirerad.

Pinsamt mörk bild, men här står Auster tillsammans med intervjuaren Hans Olav Brenner samt mannen (vars namn jag inte uppfattade) som introducerade dem båda. Här fick solglasögonen i alla fall åka av.

Pensionerad polis?

2011-05-11T18:59:00.001+02:00

En bild kan verkligen säga mer än tusen ord, men jag lovar, jag återkommer med även verbala intryck av gårdagen inom kort. Tills dess kan ni njuta av uppenbarelsen nedan och säga vad ni tycker att det ser ut som. Jag säger pensionerad polis.

Mannen, myten... eh... polisen?

OBS! Extra Austerbiljett säljes!

2011-05-09T13:11:00.001+02:00

I min iver inför morgondagens slutsålda Austerevenemang har jag helt glömt bort att jag har en extra biljett till den stackare som blev utan. Den kostar (precis som när jag beställde den) 150 kronor och säljes till den som först hör av sig. Om någon bloggare med flera läsare än mig, ska vi säga typ Bokbabbel, råkar läsa detta så kan jag ju säga att det går mycket bra att länka till mig. Om biljetten inte säljs innebär det ju en tom och ledsam stol i Kulturhuset.

Maila mig på othmannina@gmail.com så fort som möjligt om du är intresserad!

It's all happening

2011-05-08T16:38:00.000+02:00

Att skriva en lördag

2011-05-07T12:34:00.001+02:00

Kvitt kvidevitt kvitt kvium kvitt säger fåglarna utanför läsesalen, efter en kall vecka är det varmt igen och det ska picknickas och tas vara på. Jag sitter med ett korrekturläst gradukapitel och försöker tänka att nämen oj vad roligt det är att skriva, så roligt att jag mer än gärna gör det på en lördag också. Men koncentrationen börjar sina.

Maskulina identitetsprojekt i all ära, men nu skulle jag ha lust att sätta mig i solen.

Kanske också för att jag precis har börjat analysera slutet på Invisible och ärligt talat inte vet hur jag ska tolka det. På tisdag har jag dock den stora äran att se och lyssna på Mr. Auster himself, kanske jag borde fråga honom vad han egentligen menar. Och sen bara strunta i att jag i alla övriga sammanhang skyr tolkningar som baserar sig på författarens intentioner som pesten.