Två kärlekar?

Så här är det. 

Med London var det kärlek vid första ögonkastet. När jag vårvintern 2008 åkte tillbaka mot Åbo efter en veckas studieresa protesterade min kropp: den var på väg åt fel håll. Samma känsla infann sig ett år senare trots att det var rått och regnigt i det London som jag och min syster besökte tillsammans. När jag hösten 2009 drog min tunga reseväska efter mig längs med Guilford Street i Bloomsbury visste jag att jag hade kommit rätt. Det var hett och mina jeans klibbade mot låren och det första jag gjorde när jag kom till mitt rum (mitt rum!) på Langton Close var att raka benen. Det kändes väldigt löjligt och jag minns att jag tänkte att det här tänker jag inte låtsas om att jag gjorde, vad fåfäng jag var. Men så var det. London gjorde att också min fåfänga fick plats i bilden.

Detta: att bilden av en utsikt kan få hjärtat att värka.

  
Hösten 2010. Jag har fört mina glasögonbågar till optikern eftersom min syn har blivit flera steg sämre, under tiden använder jag mina gamla glasögon som är minst två och ett halvt steg för svaga. Dagarna går och de nya linserna har inte ännu slipats, jag stiger på ett plan till Göteborg och går omkring som en halvblind den första veckan och undrar vad det är jag har gjort. Göteborg är inte London och den saknad som jag hade förväntat mig uppleva under sommaren slår plötsligt till med full kraft. 


Månaderna går och jag säger åt folk: nej jag vantrivs inte, men det är inte så att jag har hittat min plats på jorden. Vad betyder det? Jag vet inte. Det jag vet är att någonting händer när jag får besök under våren. Jag märker att jag hittar i staden, jag märker att jag har favoritplatser. Att kan peka och säga: det där är den kyrkan men den är väldigt lik den andra. Och i samma stund som jag på allvar börjar jobba med mina ansökningar inför nästa år inser jag att jag helst av allt inte skulle vilja flytta. Det var också därför jag kom hit: inte för att stanna för resten av livet, men för att stanna ett litet tag. Ett par år. 

Men också: att utsikten inte behöver betyda allt. 

Det är sannolikt att jag stannar här till hösten. Inte helt säkert, men ganska. London finns alltid där i hjärtat och jag vet att jag det förhållandet inte ännu är över. Men Göteborg har fått mig att inse att en känsla också kan växa. Jag vet inte om jag vill kalla det kärlek ännu - för stora ord kanske skrämmer bort min nuvarande partner in crime - men det är i alla fall en känsla. Och just nu är bara en känsla ganska stort.