De kan vara vackra, omfartsvägarna. Platserna där ingen stannar har sin egen charm. Snart kommer jag att finnas på en sådan. Paradoxen är förstås att det är den platsen, platsen alla passerar och liksom blåser igenom, som gör att jag kommer att stanna. Vad är man när man är på väg? Och vad betyder det att vara på väg till en plats som alla andra lämnar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ner mot marken, upp mot himlen
Jag lunchar med J och vi hinner påbörja planering inför sommaren, planen är att åka tillsammans utan oäkta hälfter men med barn hela vägen u...
-
Jag försöker ansöka om körkortstillstånd men kan enligt e-tjänsten inte göra det med mitt personnummer. Men att maila Transportstyrelsen ge...
-
Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har...
-
I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötslig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar