Vad jag försöker säga är att jag har blivit betydligt mer ödmjuk inför att det finns olika sätt att läsa texter, men att det också har gjort mig ängsligare. Inte kring mina egna åsikter, men kring om jag kan uttrycka dem så att det blir begripligt. Det är lätt att skriva ner något man inte tycker om. Det är också lätt att hylla något man tycker om. Det finns många fina ord och begrepp man kan ta till men de bygger också lätt upp en mur mot den som läser texten.
Jag vill inte bygga mig ett slott av ord som får mig att framstå som intelligent, men det är otroligt lätt att halka in på det spåret. Man trasslar in sig i eleganta resonemang och bländas av ordens utseende i dokumentet.
Jag har insett att jag behöver skapa mig en bild av vad jag tycker att litteraturkritik ska vara. Eller vad det är för mig. Och jag har absolut inte landat någonstans än, men det jag försöker luta mig mot är att recensionen är en (min) blick på texten, en blick som förhoppningsvis är beläst och som kan kontextualisera. Att det är en text i sin egen rätt men att den behöver vara medveten om vem som är mottagaren, det är skillnad på att skriva kritik för en dagstidning och en tidskrift. Men också, att en kritisk text i de bästa av världar ger den som läser något, inte bara som en reklamtext för boken i fråga, utan att också läsandet av recensionen ska ge något.
Som sagt, det är lätt att bli ödmjuk inför uppgiften.
Men känslan av att få skriva igen, den är omtumlande och underbar och det finns inget som går upp emot att ha en hetsig deadline som får mig att febrigt försöka hitta orden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar