Nästan den sista dagen

Två inlägg blev det i år, eller tre med detta. Vad ska man säga? Bloggen är död, länge leve bloggen? I höstas såg jag på Nomadland, en finstämd och sorglig men samtidigt livsbejakande historia om en kvinna i sextioårsåldern som lever sitt liv som säsongsarbetare i USA och bor i sin lilla husbil. När filmen tog slut fick jag en intensiv känsla av att jag bara pågår, men inte är. Jag måste börja vara, tänkte jag, tog fram mobilen och avinstallerade Instagram. Vet inte hur mycket sinnesfrid det har gett mig, däremot har jag istället börjat läsa bloggar igen. Det är skönt att läsa längre texter än instagramcaptions, det är roligt att följa människor i deras liv. Jag ska inte säga någon om framtiden, men med tanke på att jag saknar att skriva vill jag inte dödförklara denna blogg riktigt än. 

Ett år gick med jobb och vardag. Det känns nästan obegripligt att jag var föräldraledig för ett år sen. Det känns som att det har varit en tid av kalibrering, av att försöka greppa en ny vardag och förstå hur man ska tänka på ett liv med heltidsjobb. Det är långt kvar till målet, men jag hoppas att vi ska ta några steg framåt nästa år. Jag ska försöka lära mig att återhämta mig bättre, kanske skrivande är en form av återhämtning?

Imorgon är det nyårsafton, vi har lovat barnen att de ska få äta upp sina (mini)pepparkakshus, och så ska vi göra våfflor till middag. Det kanske kan kallas för en tradition till och med. Förra året gick vi och la oss 23:50, väldigt patetiskt. Jag tror dock inte att vi kommer att slå det rekordet i år, snarare blir det en ännu tidigare kväll. 

Gott Nytt År till alla ensliga därute som kanske läser en blogg ibland! 

Pengarna

Jag tänker rätt mycket på pengar nu, på att vi i flera år har haft rätt så lite pengar. Man vänjer sig så klart och man anpassar sitt liv efter sin ekonomi. Under pandemiåren har det också varit lätt att avstå. Men nu när vi är inne på år X av låga inkomster (en som jobbar med halvdassig lön, en som gör oavlönad praktik) börjar jag tröttna. Tröttna på att inte kunna unna sig att äta ute någon gång, unna sig nya kläder (tänker då på typ underkläder, sånt jag inte är så sugen på att köpa på loppis), unna barnet en större säng.

Det kommer småningom att ändras, det både hoppas och tror jag ganska visst. Och jag är glad över att vi bor i hyresrätt så den dåliga ekonomin inte behöver betyda eventuell kris. Men oj vad listan börjar bli lång på sånt jag tänker mig att jag ska köpa (springskor i rätt storlek t.e.x) sen. 

En fördel är att jag blir så ofantligt glad när jag hittar något riktigt fint på loppis, häromveckan fyndade jag ett svart släpigt sjok i viskos med blommor på för ca 70 kr. Lite saftigt för att vara ett loppisköp, men en sån fullträff att det var värt det.

Slut på ett undantag

Det kommer knappast att synas så mycket av mig här framöver, vi kan väl säga att jag har en paus av något slag. För nu jobbar jag igen och det gör så klart att tiden är mer knapp. Men också att tiden känns så mycket lättare att hantera. 

 

Att mer eller mindre vara hemma med barn i tre och ett halvt års tid under en pandemi har inte varit lätt. Som tur är jag väldigt anpassningsbar, men till det hör att en del av reaktionerna liksom fördröjs. Som ett exempel var när jag träffade M efter jag vet inte hur länge och brast ut i gråt när jag såg henne komma gående längs med Vasagatan. Då insåg jag hur mycket jag hade saknat att träffa mina närmaste vänner på riktigt. Det har varit lite liknande att börja jobba. Som att med en käftsmäll inse hur otroligt understimulerad jag har varit under de senaste åren. Att plötsligt inse att jag visst har gömt bort och glömt bort viktiga delar av mig själv. Nu börjar jag hitta små spår. Och det är helt underbart.

Grå december

Jag har verkligen julstämning nu samtidigt som jag är så otroligt trött på att gå hemma. Men jag har bakat pepparkakor, lussekatter, gjort julgodis (som jag nästan har ätit upp), köpt julblommor och en lykta till balkongen. Bland annat. Samtidigt är Lillcyklisten hemma eftersom magsjukan härjar på förskolan och ingen av oss är särskilt sugna på att gå runt och kräkas under julen. Och så var det det där med pluggandet också, "bara" en rapport kvar att lämna in nu. Den ska egentligen vara klar först i mitten av januari men jag hade verkligen velat bli färdig innan jul. Så jag får vara ledig på riktigt någon vecka under min föräldraledighet i alla fall.

 

Det var otroligt vackert med all snö, nu är det grått och mörkt. Men också farbart, det var inte alls hanterbart att gå uppför med en dubbelvagn på saltade men oplogade gångbanor. 

 

Ja, ni hör ju. Det finns inte mycket kreativitet kvar i den här hjärnan. Jag hoppas nu på ett otroligt ohändelserikt år 2022 och på en lugn och otjafsig avslutning på 2021.

Fredagsström

 

 

Och så slänger man in ett inlägg, så där två minuter innan man borde väcka ettåringen som sover i solen på balkongen. Om morgonen som började bra men slutade med migrän och ett barn som flög över styret, och tack hjälmen nu blev det mest förskräckelse. Hur han precis innan sa mamma jag ÄLSKAR backar och jag såg hur styret började vingla vingla men kunde inte göra något annat än ställa vagnen och springa efter. Ingen katastrof men en tråkig vändning som blev till en ledsen lämning, så klart.

 

Men sen, med ettåringen på café i väntan på att apoteket skulle öppna. En god frukost, mellanstor, smörgås, kaffe, ägg, yoghurt med müsli. Den fick mig att sakna H och långa frukostar, och jag längtar till Antikhallarna och den lilla kaviartuben som jag aldrig öppnar för jag gillar inte kaviar.

 

Kanske ska vi försöka hämta Lillcyklisten tillsammans, det har varit ett önskemål, men det blir så klart aldrig lika roligt i verkligheten. Mer svartsjuka och spring än kramar. Vi får se. Så börjar i alla fall helgen, och imorgon kväll ska vi äta ost och chark och fira att jag har slutat nattamma.

Allmänt utspritt

Nu har hösten kommit också hit. Temperaturen sjönk från 19 grader till 9 grader på bara någon dag, och nu Göteborgsblåser och -regnar det var och varannan dag. Jag funderar på hur länge balkongblommorna kan stå ute, samt var de ska ställas när de ska tas in - alla låga ytor är oanvändbara nu med en nästan-ettåring som drar sig upp precis överallt.

 

Snart får vi nog flytta på pärmarna också...

Sedan pandemins intåg tycker jag varje vecka kan beskrivas som en enda väntan på vabben. Antingen är man hemma med ett sjukt barn eller så väntar man på att barnet ska bli snuvigt. Jag räknar med att vabba i snitt var tredje vecka, och enligt de beräkningarna borde det vara dags igen nästa vecka, så där lagom till min första hemtenta.

Igår fick jag min andra vaccindos, det kändes faktiskt stort efteråt, trots att jag inte alls tänkte på det som något särskilt när jag var på väg dit. Men hemma var det som om andetagen lyfte och benen började spritta. Det är inte som om jag kommer att ställa mig först i kö till något evenemang där man står och trängs direkt, men tänk om. Tänk om man i alla fall kan börja träffas hemma hos sina vänner. Hur gör man ens?

Om två veckor blir Minicyklisten ett år och det är så otroligt märkligt. Jag kan knappt minnas hur det kändes att bara ha ett barn, precis som efter att Lillcyklisten föddes kan jag nu tänka men varför gjorde jag inte mer x eller y när vi bara hade ett barn? Det är ju verkligen kaos för det mesta när man har två stycken småbarn, och jag tror verkligen inte att det kommer att bli lugnare om ett år om man säger så. Men nu är det väldigt roligt att se hur de mer och mer interagerar med varandra och hur båda kan ta initiativ till bus. 

Så sjukt ändå, att jag har två barn.

Vanlig vardag

Jag är nu framme vid min sista pluggvecka, efter nästa vecka är jag en helt vanlig 15-timmarsmorsa. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt. För nu har jag faktiskt pluggat mer eller mindre oavbrutet sen i början av augusti och jag börjar vara lite trött på inlämningsuppgifter. En god sak som de evinnerliga barnförkylningarna har gett mig är också någon form av välbehövt vardagslunk de dagar jag är hemma med båda barnen. En sån vardag kan se ut exempelvis så här:

 

 

 

Vi går upp strax efter 06:30 och äter frukost. Sen leker vi och grejar med diverse saker tills det är dags för Minicyklisten att sova på balkongen. När han somnar, runt kl.09 lägger jag på en kopp kaffe och äter mellanmål med Lillcyklisten. Sen pysslar vi i köket ett bra tag och när Minicyklisten vaknar får han lite mellanmål han med, efter det går vi ut och uträttar något ärende, handlar eller går med sopor eller så.

 

Lunch blir det 11:30, och efter det läser jag för båda barnen och lägger en i sin säng och den andra på balkongen igen. Sen följer dagens bästa stund: kaffet i soffan medan barnen sover. Numera sover dock den äldre bara en halvtimme så det blir en kort men ljuv stund.

 

 

När den äldre vaknar är det mellanmål igen, samtidigt och efter att han har ätit klart, brukar jag försöka laga mat till middagen som jag sen ställer undan så det bara är att värma upp den, eller typ koka ris eller pasta, när vi kommer in. För så fort Minicyklisten vaknar går vi ut igen och är ute tills senast 16:30, då "kommer det" Bolibompaklubben på tv och sen är det middag kl.17. Cyklisten hinner tyvärr inte hem till någon gemensam middag men han brukar dyka upp ungefär 17:30 och efter det tar kvällsruljansen vid.

 

Jag förstår att det låter otroligt inrutat och det är det också. Men för mig är det faktiskt inom rutorna som friheten finns, för att vara sysslolös och utan idéer samtidigt som man ska underhålla barn är kanske det värsta jag vet. 

 

Hursomhelst känns det som om jag har lite bättre styr på vardagarna och det ska bli väldigt skönt att slippa plugga de timmar som Minicyklisten sover de dagar det är förskola. Vad gör man då månntro? Att vila är ju inte min starka sida... 

En tisdag

Snöblandat regn, jag letar barnposters samtidigt som jag uppdaterar antagning.se för att se om jag har blivit antagen till båda kurserna jag anmälde mig till häromdagen. Jag ska bara välja den ena, och hoppas att det inte blir språkkursen utan retorikkursen. Om tio minuter ska jag ta in Minicyklisten som sover i vagnen på balkongen. Ett liv med en vagnsovare, tänk vad underbart det kan vara. 

 

 

Vi försöker komma underfund med dagarna, hur de ska disponeras på bästa sätt. Iväg till förskolan strax innan nio, streta upp för backen så fort jag kan. Mellanmål och "jobb" i soffan (beroende på humör och behov). In med bebisen, och sen? Kanske laga mat? Göra något annat jag borde? För sen efter lunchen känns det som att det bara går i ett, man dricker kaffe och sen är klockan plötsligt hämtdags. Det är inte nådigt med dessa femtimmarsdagar, ingenting känns det som att man hinner med. 

Samtidigt, så otroligt skönt att äta lunch med Cyklisten utan att bli avbruten. Dricka kaffe i fred. Tänka en tanke till punkt. Vara i alla fall lite utvilad när man hämtar det äldre barnet på eftermiddagen.

Söndag

Den sjätte december. Gamlamormor Momis födelsedag, Finlands självständighetsdag. Jag försöker gå igenom kommentarerna på mitt senaste uppsatsutkast. Ja, jag försöker verkligen. Minicyklisten ligger på köksgolvet i mjukliften (vad är det för ord kan man fråga sig, en väska som man kan ha en bebis i, det är vad det är) och Lillyklisten vägrar somna i sitt rum. Sjunger Hjulen på bussen om och om igen. Jag och Cyklisten Whatsappar varandra från varsitt rum. 

 

"Pratar han ännu?"

"Ja."

 

Igår fick jag en konstig frossa, jag frös och frös trots att jag låg under dubbla filtar. Duschade hett medan Lillcyklisten badade, det immade på badrumsspegeln. Nu känns det nästan som vanligt igen men kanske borde jag gå och hämta ut ett test ändå. 

 

"Mjuklift"

 

Vi beställer saker, leksaker, namnlappar. Tänker på förvaring. Det är mycket som ska fixas, men mest irriterande är att vår bokhylla - som vi har låtit korta av - fortfarande är för hög på sina ställen eftersom vardagsrumsgolvet tydligen är snett. Bara vi hade fått upp den och böckerna hade ca hälften av flyttkartongerna försvunnit ur vardagsrummet. 

 

Imorgon har jag handledning igen, vet inte riktigt vad jag ska säga, mina ambitioner sjunker för varje dag som går och just idag känner jag mest att jag vill bli klar. Godkänd och färdig. Arkivera mappen som heter "Aktuella delar av uppsatsen".

Denna veckan ett liv

Jag kan tänka mig att det finns få saker som är så tråkiga för andra att läsa om som andra barns varande eller inte varande på förskolan. Det är också tråkigt att läsa om folk som gnäller om hur jobbigt det är att ha barn. Men den här veckan, den så kallade "sista" graviditetsveckan (som kanske blir den nästsista, eller nästnästsista), hade jag verkligen behövt vila. I tisdags ringde dock förskolan och meddelade att Lillcyklisten hade 39 graders feber, och så var det med den saken.

Det underliga var att det gick relativt bra så länge han var sjuk, vilket inte var särskilt många dagar, men när friskheten tog över tog också ett gnäll och trots utan like över - alltså hjälp. Då har vi ändå varit två föräldrar hemma nästan hela tiden. Nu mot slutet av veckan har vi väl blivit lite mer blasé, orkar liksom inte engagera oss lika mycket när han för sjuttioelfte gången försöker sätta en legobit som han vet inte passar på ett visst ställe och får ett totalt sammanbrott. Eller när han för femtionde gången "vill ha macka vill inte ha macka vill ha macka". Men att kalla det för vila hade varit lite väl magstarkt.

Antagligen känner han på sig att vi är nervösa och inte riktigt närvarande. Barn är ju sådana, har ett underligt sjätte sinne för stämningar. Idag beslöt vi hursomhelst att han skulle få åka till sina farföräldrar och där har han varit hela dagen. Vi har suttit i soffan, jag har sovit, vi har ätit lunch som han inte hade gillat. Fått positiva rapporter under dagen. För det är lite underligt att plötsligt ha barnvakt efter mer än ett halvt års uppehåll. Farföräldrarna är båda över 70 så det är verkligen inte något vi gör med lätthet, men eftersom det sannolikt är de som kommer att barnvakta honom när vi behöver åka in till förlossningen känns det bättre att de får tillbringa tid tillsammans nu så det inte blir så konstigt sen när det väl gäller. 

I övrigt kan jag inte säga att det är så mycket som händer på föda barn-fronten, lite yttepytte förvärkar ibland, och visst känner jag att någonting är på gång, men inte så att jag tror att det kommer att smälla inatt direkt. Hoppas nu på en förskolevecka utan krångel och på att det ska innebära att jag ska kunna slappna av på riktigt.

Ta mig till havet?

Den här sommaren har jag inte simmat särskilt många gånger. Men jag har gjort det jag har kunnat. Nu kan jag ändå bocka av Norrbotten, havet, en sjö och en älv i Västerbotten, Kattegatt, och en sjö i Dalarna. Trots den låga totalen känns det ändå som rätt bra geografisk spridning. 

Idag doppade jag mig i Ume älv, men det blev ett snabbt kroppsdopp utan att huvudet var under ytan. Det på grund av att det är oklar vattenkvalitet i många vattedrag och finns risk för parasiter, låter sjukt äckligt men är egentligen inte farligare än att det ger klåda. Vad som är deppigare är att det är algblomning utanför Västerbottenskusten. Det är så fruktansvärt tråkigt, fy för övergödning. Det är framför allt hemskt ur miljösynpunkt, i andra (eller typ sjunde?) hand hemskt för någon som är gravid i åttonde månaden och redan har en hög kroppstemperatur.

Det har trots allt detta varit en fin helg, vi har kommit oss ut på utflykter och dagarna har löpt på rätt bra. Min sämsta tidpunkt på dagen är för tillfället förmiddagen precis när vi ska bege oss iväg, då sjunker blodsockret och tålamodet sviker men oftast lyckas vi ändå komma iväg förr eller senare. Min bästa tid? När Lillcyklisten vaknar från sin tupplur och sitter alldeles rödmosig i sin säng med ett leende på läpparna.

Vardag på försök

Jag har i ren och skär panik skapat en arbetsyta åt mig själv, inklämd mellan sängen och byrån har jag ställ bordet från balkongen och här ska jag försöka arbeta. Det är något med att ha en dörr att stänga om sig, lite som att markera för hjärnan att det inte är aktuellt att släppa in några andra intryck än det som har med jobbet att göra. Igår var mest en dag av stress och förvirring kring var jag skulle börja. Idag är jag nog lika stressad, men jag har i alla fall skrivit ut diverse saker jag ska läsa igenom för att komma in i mina tankar igen.

För det är lätt att glömma den biten, det är faktiskt mina tankar jag behöver komma ihåg, ingen annans. Och har jag redan tänkt dem en gång kan det väl inte vara så svårt att tänka dem igen.

Andra planer för torsdagen är att lämna tillbaka två försenade böcker till biblioteket och gå på rutinkontroll på MVC.

Motigt

Usch vad det tar emot att börja arbeta på uppsatsen igen. Jag avskyr så att jag inte har någon riktigt arbetsplats, utan ska sitta antingen vid köksbordet eller i soffan. I teorin kan jag låna Cyklistens arbetsbord men det är helt fel höjd för mig på alla sätt och hans tips att ha något under fötterna fungerar tyvärr inte alls för mig. Känner mig otroligt irriterad. Tror det är en rätt typisk övergångskänsla när semestern byts ut mot arbete. Det blir en sån konstig dynamik också när jag verkligen borde försöka skriva så mycket jag bara kan och Cyklisten inte har något jobb att gå till, jag vet att jag hade kunnat koncentrera mig så mycket bättre om jag hade varit ensam hemma men det är inte mycket vi kan göra åt den saken.

Slutgnällt för idag.

Tillbaka

Hemma igen efter ännu en lång bilresa. Hjärtat varmt av att vi äntligen kunde träffa min storasysters familj, vi har inte setts på ett år. Lilla nya syskonbarnsbebisen som var så glad och lugn, stora syskonbarnet som var så stor och storabrorig. Stugan där vi alla trängde ihop oss efter en bokningsfadäs med två campingstugor, det var knarrigt och lyhört men så värt det. Hur vi föreställer oss att barnen (barnen!) kommer att kunna leka självständigt med varandra om några år medan vi sitter och smuttar på något gott efter middagen.

Sen, in i bilen, norrut i nio timmar. Nu har Lillcyklisten legat och pratat för sig själv i sin säng i snart en timme, det är så han gör när han somnar. Oftast inte en timme då, men det är som om han behöver prata igenom allt han har sett och hört för att kunna komma till ro. Otroligt gulligt för det mesta, dock inte häromnatten när han gjorde det i två timmar mellan 23:30-01:30 och höll rätt många vakna. 

Imorgon är det förskola igen. Jag kan verkligen tänka mig att det kommer att bli intensivt de närmaste veckorna med omställningen från allt Lillcyklisten har sett under vår semester och återgången till vardagen och förskolan. Men det känns skönt att vara hemma. För utvilad blir man ju inte direkt när man semestrar med småbarn.

Däremot känns det som om min hjärna har fått omväxling och stimulans och det har jag verkligen saknat.

Småless och tristess

Slöletar efter mellanmålsidéer för barn på internet, hittar fåniga stänger med rosa rosetter och fåniga formuleringar om torkad frukt. Det är väl inte så svårt egentligen, men det blir så tradigt att bara ge frukt, frukt, frukt hela tiden. Slut på dagens ointressanta icke-dilemma.

Det bara drygt fyra dagar kvar av den här vistelsen nu. Vi har ett gäng fikaträffar inbokade så veckan kommer att gå fort och därför är jag är så glad över att vi ska träffa syrran och hennes familj på vägen upp, det gör att det inte känns lika deppigt. 

Nu har nog också den första wow-känslan släppt och det var lite det jag hoppades när vi bestämde oss för att stanna mer än en vecka i Göteborg. För sen, när eller om vi flyttar tillbaka, kommer vi ju inte att gå runt och tycka att alla hus är så vackra och att det är så härligt med folk. Det kommer snarare att vara lite som idag, en känsla av regn på förmiddagen, en förälder som inte kunde somna om efter 04, en annan förälder som försöker handla mat tillsammans med ett trotsbarn, en hel familj som tar en tupplur efter lunch.

Det är faktiskt hit jag ville komma: till tristessen. Även om det kanske är att överdriva en aning eftersom vi har träffat vänner på förmiddagen och får besök i eftermiddag. Men ändå. Hur känns det att vara lite småless i Göteborg? Känns det annorlunda än att vara småless i Umeå? Egentligen inte. Men det som kvarstår är att det finns något annat utanför lägenhetsdörren, det finns folk att ringa, caféer att drömma sig bort till.

You'll be nice to me and I'll be nice to you

Nu är vi här och tiden går för fort. Vi cyklar omkring, hittar tillbaka, hittar nytt. Är som nykära i staden och är medvetna om det. De här känslorna kan man inte fatta några rationella beslut på. Eller? Det förra flyttbeslutet var rationellt och nu vet vi hur det gick. Kanske behöver vi skriva ner alla våra förväntningar så vi kan kolla facit om några år när vi undrar varför vi flyttade tillbaka till Göteborg. Vilka trodde vi vi skulle bli om vi återvände? Lite mer oss själva. 

Idag träffade jag en kollega och vi pratade oavbrutet i två och en halvtimme. Ikväll dricker Cyklisten öl med två vänner. Det känns absurt nog som mer social tillfredsställelse än vi har fått under det gångna året sammantaget. Jag begriper så klart att det inte är samma sak att bo här mitt i dimregniga november eftersom jag ju också har gjort det, i många år. Men bara det att det går att träffa flera olika människor som jag har fleråriga relationer till, det gör så gott för själen.

Vi får se hur allt landar när vi är tillbaka i Umeå, men det känns ändå mer och mer som att vi dras hitåt som av ett osynligt magnetfält och att det börjar bli för sent att göra något åt det.

Att driva en förälder till vansinne på 3 dagar...

... kunde boken också ha kallats, men den heter Potträning på 3 dagar. Av någon anledning sägs det i flera sammanhang att man inte ska berätta för folk att man pottränar, kanske för att man sen inte ska känna en besvikelse när det inte går som man hoppas? Jag förstår att det här är ett ämne som verkligen en otroligt liten andel människor är intresserade av att läsa om, men eftersom det präglar all min vakna tid just nu går det liksom inte att skriva om något annat. Det är också intressant att läsa om i efterhand för mig själv, särskilt som jag vet att jag kommer att göra det igen om ett par år.

När Lillcyklisten var bebis pottade vi honom mellan att han var kanske två eller tre månader tills han var runt åtta månader, jag hade läst om EC, "Elimination Communication", i något sammanhang och tyckte att det lät vettigt. Vi var absolut inte stenhårda med någon metod, men eftersom Lillcyklisten bajsade som en galning (han fyllde ofta tre blöjor medan Cyklisten försökte dricka sitt morgonkaffe tillsammans med honom för att låta mig sova på morgonen), vissa dagar var det åtminstone tio fulla bajsblöjor på en dag. Slitigt, kladdigt, tråkigt för lilla röda bebisrumpan, massor med sopor och dyrt med blöjor. Så det funkade jättebra för oss. Det var också helt galet hur en så liten bebis kan förstå att han ska bajsa i handfatet mer eller mindre på kommando? Vi körde liksom någon halvvariant, orkade inte hålla på med tygblöjor, men det var som att det passade Lillcyklisten.

När han sen lärde sig krypa var det tack och adjö med pottan, världen utanför var mycket roligare, sen dess (alltså ett drygt år tillbaka) har han till och från suttit på pottan, lite beroende på hans humör och vårt ork. Men eftersom det snart kommer en till bajsproducent till familjen och Lillcyklisten är en oerhört viljestark liten individ som dessutom för tillfället verkar väldigt mottaglig för att lära sig nya saker bestämde vi oss för att blöjorna ska bort nu i sommar.

Dag 1: vi var peppade och fulla av tillförsikt!

Dag 2: vi ville slänga ut varandra från balkongen och aldrig se en potta igen...

Dag 3: vi var försiktigt hoppfulla och grälade lite mindre med varandra (jag och Cyklisten alltså)

Dag 4 (idag): dagen började med att Lillcyklisten kissade i sängen och genast sa "jag vill sitta på pottan" varefter han kissade i den. FANFAR! Det betyder inte att han är "pottränad", men det betyder att han har lärt sig något sen vi började vilket är otroligt.

Grejen är den att det inte alls är tänkt att potträningen ska vara avklarad på tre dagar, boken kunde också heta "Potträning i 3 faser" men det är ju inte alls lika säljigt så klart. Vi förväntar oss att han förhoppningsvis är mestadels torr i höst. Det blir en utmaning att resa och bo på ställen (läs: camping) där det inte går att tvätta sjuttioelva maskiner om dagen, men det sköna med att ta bort alla blöjor - också nattblöjan - på samma gång är att det nu känns som att vi absolut inte vill börja med dem igen. Det är liksom ingen fråga. Än i alla fall. 

Somnar nästan innan jag börjat

Somnade med en iskyld vetekudde i sängen igår kväll, det hjälpte förvånansvärt mycket. Vaknade så klart i svettpölar flera gånger efter det, men det gick i alla fall att somna. Det är så varmt här inne nu att jag inte vet hur jag ska kunna koncentrera mig och fokusera på de texter jag borde läsa. 

Vi väcktes tidigt i morse av en otroligt arg och ledsen Lillcyklist, det var vrål och gråt och skrik i ca fyrtiofem minuter tills frukosten hade sipprat ut i blodomloppet. Oftast är han lite småsur på morgonen, men inte så här. Det var verkligen som ett vansinnessammanbrott, stackars liten. 

Den starten gjorde i alla fall sitt med energinivån, jag måste verkligen påminna mig om att inte slösa bort de här dagarna (tre kvar!) jag trots allt har kvar för uppsatsen. Jag har också svårt att inte tänka på hur fruktansvärt varmt det är på Lillcyklistens förskolegård, den är av någon idiotisk anledning asfalterad och blir som en stekande het gryta när solen är framme. Jag hoppas att pedagogerna går in med dem i skogen istället. 

Sånt fokus. Inget alls, med andra ord. Kanske att jag ändå längtar lite lite efter att temperaturen ska sjunka en aning. 

Tänk om det försvinner

Jag måste erkänna det: jag har lite FOMO. Alltså en skenande rädsla för att missa något, missa sommaren. De här veckorna när jag har suttit inne och försökt skriva och jobba har varit det finaste juniveckorna jag kan minnas. Jag uppdaterar SMHI-appen som en dåre, ser hur temperaturen ska gå ner om tio dagar. Tänk om resten av sommaren blir kall? Tänk om vi kommer att sitta i en stuga i Norrbotten och vilja slita varandra i stycken för att det ösregnar och är +13 grader ute?

Cyklisten menar att detta är typiskt mig. Jag målar upp hemska scenarion långt i förväg som jag dels inte har någon som helst kontroll över, dels inte har någon aning om. Jag tror att det är där skon klämmer, den klassiska bristen på kontroll. Vet jag inte att något ska bli på ett visst sätt är det som att jag bäddar för min besvikelse i förväg genom att föreställa mig det värsta. Helt idiotiskt, jag hör ju det själv.  

Samtidigt sover jag i en grop av svett om nätterna, det räcker inte med att min kroppstemperatur redan är förhöjd i och med graviditeten, dessutom har vi runt +28 grader i vår lägenhet när solen gassar på. Så kanske borde jag tänka helt andra tankar om dåligt väder.

En ljus natt på väg till tisdag

Det är så varmt i vår lägenhet. Jag ligger och skruvar mig, kan inte andas genom min täppta näsa och får panik av min snarkskena. Går och lägger mig på soffan i vardagsrummet istället, där släpper nästäppan märkligt nog och efter att ha läst en stund slumrar jag till. Fem minuter senare drömmer Lillcyklisten något och blir orolig, jag går in till honom och rättar till hans kudde och jag är klarvaken igen. 

Men den är fin, den västerbottniska natten. Minicyklisten har fått fnatt i magen och ett lugn av något slag lägger sig i min kropp. Imorgon kommer jag att vara trött. Jag kommer att vakna klockan fem av att soffan är hård och inte kunna somna om. Hinna scrolla igenom allt möjligt innan jag hör någon säga för sig själv: "Banan är gott. Men inte äta skalet."

Dagen hackas upp av onödiga saker jag får för mig att göra, bland annat klipper jag äntligen mitt hår, tio centimeter minst kapar hon, tantfrissan nere på hörnet. Hon som har haft sin salong sen slutet av 1980-talet och vars dotter har samma namn som mig. Jag är inte säker på att hon är så fantastiskt bra, men hon är bra nog för mig.

Sen, när jag kommer hem, ett spontant handledningssamtal med min icke-handledare som ger mig uppmuntrande hejarop och börjar fnissa när hon inser att hon tycker att hennes egna formuleringar är så bra att hon vill upprepa dem för sig själv.

Och nu, kvällsljuset i köket. Ryggen som värker, barnet som somnade på fem minuter. Cyklisten som sitter och spelar tv-spel i vardagsrummet. En helt vanlig tisdag.