Överraskningar och inbillad kontroll

Jag blir större och större, tankarna växer sig mindre och mindre. Eller, prioriteringarna blir andra. Jag pratar med några förskoleföräldrar i parken, vi är tre gravida varav två oplanerat, det känns liksom... normalt? Att vilja ha fler barn, inget konstigt med det. Att de bara gör entré däremot, det är något som behöver processas samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det finns många omkring en som hade gjort allt för ett överraskningsbarn.

Men det finns också ett lugn i överraskningen, i alla fall för mig som helst hade velat planera allt. Allt går inte att planera, så klart vet jag det. Har man någon gång plötsligt förlorat en nära anhörig eller känt någon som drabbats av en allvarlig sjukdom tror jag inte det går att låtsas som något annat. 

Jag funderar ganska mycket kring mitt planerande eftersom jag kan bli arg och sårad av att det pratas så mycket skit om att moderna mammor har såna kontrollbehov. Dels tänker jag att det är ett personlighetsdrag. Jag tycker att det är roligt att planera. Till och med att göra sommarschema på jobbet brukar jag lite i hemlighet njuta av. Tillfredsställelsen när man får allt att gå ihop - den är icke att förringa. Dels undrar jag om det inte bara är ytterligare ett sätt att bestraffa mammor: nämen se, nu tror de att de ska kunna ha kontroll över sina förlossningar också, hahaha. När det i själva verket är strukturella problem som kräver att man försöker upprätta kontroll över sin situation, exempelvis det jag fick veta igår, att en tredjedel av barnmorskorna på NUS i Umeå har sagt upp sig de senaste månaderna. 

Jag hade säkert mått jättebra av att bara släppa på kontrollen lite oftare. Men när så mycket i samhället rent ut sagt fungerar för jävligt, varför i hela friden skulle jag vilja det?

Det här måste vara den bästa tiden

Nu har jag simmat två gånger. I maj! Trots att jag bor på Västkusten är det en bit till närmaste badställe, i sig har jag verkligen inget emot att simma ensam men det är lite tråkigt när vägen till vattnet är så lång. Igår lyckades jag som tur muta Cyklisten genom att ta hans del av disken, och trots att han var på lite muttrigt humör simmade till och med han till sist. Vi drack varsin öl på klipporna (thank god för alkoholfri öl!) innan vi cyklade hemåt, vilket i praktiken betyder uppåt eftersom vi bor på en höjd, vi var nog svettigare när vi kom hem igen men det var det värt!

Jag blir så otroligt glad av att simma, och det känns underbart att kunna börja ta revansch på fjolårets pissommar redan nu. Det var inte ens kallt i vattnet.

I övrigt försöker jag klämma in mig i mina vanliga kläder men det går sämre och sämre. Jag lyssnade på en intressant podd med författtaren Marie Björk som har skrivit boken Vi ska ha barn. Handbok i jämställt föräldraskap (som jag inte har läst än) där hon nämnde att det är extremt ovanligt att blivande föräldrar delar på kostnaderna för mammakläder. Så intressant, och den tanken hade faktiskt inte slagit mig! Jag tycker i och för sig om att handla kläder även om jag försöker vara restriktiv, men just inhandlandet av mammakläder har varit så gott som omöjligt eftersom det bara finns ett alternativ, H&M, som jag helst vill undvika. Därför har det faktiskt blivit ganska dyrt eftersom jag istället har valt att köpa på nätet från Boob Design, som dock har ett miljötänk både i material och produktion som jag verkligen är villig att betala för. 

Samtidigt, när jag klickade hem min andra mammaklänning och mina andra par tights för en liten stund sedan kunde jag ändå inte låta bli att tänka att "det här var väl ändå lite onödigt", och att Cyklisten nog kommer att tycka att jag slösar pengar på fånig klädshopping. Så dumt! 

Jag tycker verkligen att det är någonting vi borde diskutera, för egentligen är det väl helt självklart att mammakläder inte är något man enbart handlar av fåfänga och flärd. Det skulle vara så intressant att höra om någon annan har reflekterat över detta!*

*Dessutom: inget fel på fåfänga och flärd och är det inte kanske extra viktigt att få känna sig fin och bekväm när man har ett sparkande barn som växer i ens kropp?

The Wife!

Jag tror bestämt att jag att Meg Wolitzers The Wife kan koras till den första romanen värd att hylla efter min post-Ferrante-depression. 

I korthet handlar romanen om drygt sextioåriga Joe och Joan Castleman (genialiska karaktärsnamn på så många plan kan jag säga nu efter att ha läst boken) och deras äktenskap. När romanen börjar sitter de på ett plan till Helsingfors där Joe som är författare ska få ta emot ett prestigefyllt litterärt pris.  På planet bestämmer sig Joan, som också är romanens berättare, för att hon vill skilja sig från Joe. Sedan återberättas paret Castlemans äktenskap och liv med utgångspunkt i ett höstlikt Helsingfors.

Meg Wolitzer skriver om vad som händer när en kvinna "hänger på", följa med, stöttar, uppoffrar sig - för att långsamt låta sig formas in i ett liv man aldrig skulle ha valt om man hade sett slutpunkten när man tog det där första steget - allt i närvaron av en karismatisk och kreativ man. En man som breder ut sig, och bara självklart antar att han får ta plats, att han tar plats, för att han är en man.

Jag ångrar nästan att jag läste ut The Wife så snabbt och skulle verkligen vilja bokcirkla om den för det finns så många spår i den som fascinerar mig. Jag tycker exempelvis att det alltid är intressant att läsa om karaktärer som själva är intresserade av skapande och skrivande. Sen är det också något alldeles sanslöst hur förbannad man kan bli på dessa jädra herrar som bara går omkring och är självklara överallt i kulturvärlden. Dessutom skriver Meg Wolitzer så roligt, så torrt och med en massa djurmetaforer (älskade verkligen metaforerna, skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om dem). 

People usually thought we were a "good" couple, and I suppose that once, a long, long time ago [...] this was true. But soon enough we moved fron the glory and self-love of any young couple to the green-algae swamp of what is delicately known as "later life." Though I'm now sixty-four years old and mostly as invisible to men as a swirl of dust motes, I used to be a slender, big-titted girl witha certain shyness that drew Joe toward me like a hypnotized chicken.

Haha.Vilken tur ändå att det här inte är hennes enda bok!

Lyss!

Jag måste bara tipsa om Maria Svelands P1-serie från 2009 Heliga familjen. Jag är ju en Sveriges Radio-knarkare av rang och får ibland känslan av att jag har hört allt intressant som exempelvis P1 någonsin har gjort, men så uppenbarar sig ändå det ena programmet efter det andra, jag älskar public service!

I Heliga familjen diskuteras familjenormens ve och ove ur olika perspektiv och av intressanta personer som Agnes Wold, Karin Johannisson, Gudrun Schyman... och jag har hittills bara lyssnat på fyra avsnitt. Det är en blandning av intervjuer, hemma hos-reportage och ljudkonst. 

Så spännande att jag skulle vilja ha en radioprogramscirkel efter varje avsnitt! Klick klick så hamnar du i Sveriges Radios arkiv.

Fotografi: Dana Hursey

Babysteps

Bland de skejtande männen med de vilda armarna som lyfts mot himlen utan hinder, en liten flicka med rosa kläder och tiara, en liten skateboard, en liten seger.

Bojkott och nedbantad moralpredikan

Har gått omkring och varit ovanligt förjävla förbannad på all sexism de senaste dagarna, jag tror att det är något i luften. 

Om också du känner för att bli ännu mer förbannad än du förhoppningsvis redan är tycker jag att du ska klicka dig in på Genusfotografen. Läs den viktiga granskningen av American Apparel här och här. Och sluta sen för sjutton att handla där.

Punkt.