Mellandagarna

Läser många inlägg om mellandagarna, vi har turats om att vara sjuka (alla utom jag hittills), jag misstänkte först covid eftersom både barnen och Cyklisten har haft så hög feber och mått illa men lutar nu mot att det är säsongsinfluensan. Inte för att det har någon betydelse men av någon anledning för det mig lugnare att "veta" vad det är. Eftersom jag är vaccinerad mot säsongsinfluensan hoppas jag att jag antingen ska slippa bli sjuk eller åtminstone få en lindrigare variant.

Verkligen roligt att läsa om andra människors virus, I hear you. Idag tog jag hursomhelst de lite friskare barnen och en vän med familj och åkte på ett otroligt stimmigt loppis, barnen fick välja varsin leksak och mamman fick välja en skjorta. Vi svängde förbi ett bibliotek på hemvägen men den kraschade Lillcyklisten och jag insåg att äventyret kanske var lite väl äventyrligt med tanke på hur sjuka de har varit.

Imorgon är det årets sista dag och jag tror det kommer att bli en helt vanlig dag som säkert slutar med tv i soffan och godnatt klockan tio, känns inte som om någon av oss orkar med annat. Men det gör faktiskt inget, jag tycker sjukdomarna till trots att mellandagarna har varit lugna och sköna. Jag behöver inte fira något, inte just i år. 

Jag kan säga tack och adjö till 2023, det var ett år som jag inte kommer att längta tillbaka till direkt men samtligt ett otroligt viktigt år. Jag skulle inte vilja vara utan det, men är rätt glad över att det är förbi.

Konsekvensernas år 2023

När jag tänker tillbaka på förra året 2022, kan jag inte komma ihåg särskilt mycket förutom att fokus var på jobb och att det var otroligt mycket vab. Men nu i efterhand kan jag tänka att det på så många sätt var ett övergångsår och att det inte är så konstigt att det blev under 2023 som vi fick känna av konsekvenserna. Jag tror att 2023 kommer att vara ett skiljetecken som markerar ett bryt mellan det som började 2018 då jag var gravid och vi flyttade till Umeå, och det som följde efter med föräldraledigheter, pandemi, flyttar och återgång till jobb. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att landa, man sätter ju bara ner fötterna. Men det är så lätt att kalibrera fel och landa på en bergstopp, eller i ett träd. 

Vintern

En familjemedlem hade blöja när året började, sånt man redan har glömt

Det blev en tung start på det nya året. Cyklisten blev sjukskriven på heltid för utmattning och en nära familjemedlem fick en cancerdiagnos, jag försökte täcka upp och täcka upp men insåg snabbt att jag skulle behöva någon att hålla i handen för att inte själv ramla så jag tog kontakt med en terapeut och hade kontinuerligt stöd varannan vecka under hela våren. Det var ett så bra beslut även om det knappt var ett beslut för jag hade inget val, terapeuten hjälpte mig med att hitta egna rum i kaoset, stunder där jag bara fokuserade på mig själv. 

Jag lärde mig att jag behöver bli bättre på att känna efter vilket behov det är jag behöver fylla, jag lärde mig att yogan kanske är mitt bästa sätt att varva ner. Jag lärde mig att jag inte alltid ska fylla tomrummen med något utan att låta tystnaden ta plats. Jag var med barnen hela tiden, morgon middag kväll natt morgon middag kväll natt. 

Våren

Tomatplantorna, det bästa som hänt i odlingsväg

Våren kom långsamt, och långsamt tog vi oss framåt steg för steg. Försökte se havet genom det smutsiga fönstret, solen värmde men vinden var kall. Vi pratade och pratade, försökte se våra dåliga mönster, försökte hitta ljusa punkter, försökte hitta vägar framåt. Det kändes hoppfullt, men jag var väldigt trött. Hade inte haft en kväll för mig själv utanför hemmet på evigheter, men började också se tecken på att saker och ting kunde förändras. 

Sommaren

Juni och juli inleddes med en backlash, jag hade fått smak på friheten, det kändes lite som efter att jag slutade amma Minicyklisten och cyklade tillsammans med M ner för backen på kyrkogården med vinden i öronen. Bakslag är mer än vanliga när det handlar om utmattning, det är hela tiden ett steg fram och två steg tillbaka, men den här gången kände också jag att jag var nära en brytpunkt. Hela vinterns trötthet kom ikapp och jag hade inte mycket kvar i reserverna. Som tur fångades jag upp av vänner och grannar och det lättade. 

Trots att förutsättningarna inte var de bästa fick vi ihop en fin midsommar med våra grannar, jag firade också födelsedagen på vår gård med tårta och bubbel. Det var en ny lärdom inser jag nu, att jag valde att göra det jag behövde i den stunden, det vill säga omge mig av människor och inte isolera mig. När jag känner mig nere och kraftlös får jag energi av andra människor vilket är helt det motsatta till den jag lever med, som verkligen behöver dra sig undan för att orka. Ett steg framåt på vägen mot att lyssna på mina egna behov också när det är kaos runt omkring mig.

Hösten

Bokbussen räddade så många av mina söndagar det här året

2023 har varit en process för alla, jag tror att det också var oundvikligt att hamna i någon typ av kris efter de rätt jobbiga och krävande år vi har bakom oss. Det jag har lärt mig hittills av året är att det mesta går att lösa och hantera bara man har en grundförståelse för problemen och inte hakar upp sig på detaljerna. Det har förmodligen hjälpt mig väldigt mycket att jag är en optimist i grunden, jag tänker liksom automatiskt på nästa steg, på att det kan vara annorlunda om några veckor. Hösten kom med lite bättre rutiner, vi planerade och funderade och det mesta handlade om att skapa luft runt allt annat och andningspauser. Det gick bra, och det kändes som att vi var något på spåret.

Vintern

Vasas flora och fauna på Storan i början av november

Man reder sig på något sätt, cykelvagnen blir exempelvis julgranstransport

Man blir lite härdad till slut, av framsteg som följs av bakslag, men det var ändå väldigt oturligt att Cyklisten skulle cykla omkull och bryta nyckelbenet i början av november, det var rent ut sagt det sista vi behövde. Och efter en relativt lugn och sjukdomsfri höst tog sen december vid och det kändes som om allt vi gjorde var att vara hemma med sjuka barn eller att själv vara sjuka. Men jag kunde ändå, på något underligt sätt, gå ner i varv, ladda för den sista viktiga veckan på jobbet, och samtidigt ha julstämning. Kanske det är det mesta jag har lärt mig av året som gått, att ta ett steg tillbaka när livet tvingar en att ta ett steg tillbaka och sluta kämpa emot. 

En vän sa en sak till mig som fick mig att tänka till, Vet du, varje gång jag har frågat dig hur du mår har du svarat med att berätta om hur Cyklisten mår. Det kändes lite som en anklagelse men jag kunde samtidigt förstå henne, det är konstigt att inte kunna prata om sig själv utan att hela tiden förhålla sig till någon annan. Samtidigt tänker jag att det är en fin gräns mellan att hamna i medberoendeställning och att helt enkelt vara en familj, man påverkas oundvikligen av sina familjemedlemmars mående. Men det är tänkvärt, för även om ens mående påverkas av människorna i ens omedelbara närhet behöver man känna efter hur man själv mår, även om det är en reflektion av ens omgivning. Så det har jag lärt mig, när någon frågar mig hur jag mår ska jag göra mitt bästa för att faktiskt svara på frågan.

Urk

Så ligger sista roliga jobbveckan på året framför mig, men här hemma är två av fyra magsjuka. Så pass ordentligt att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det är min tur. Det är märkligt att magsjukorna alltid går precis innan jul, det måste bero på alla julfester och glöggmingel. Det är väl bara att resignera inför faktum, men usch vad bittert. 

Jag är alldeles dimmig i huvudet efter att ha vakat med ett sjukt barn inatt, vill bara sova, men det andra barnet är friskt och piggt och det finns inget utrymme för en trött mamma. Jag hoppas bara Cyklisten är på benen tills det är min tur. Kanske det sämsta med att vara barnfamilj när det går magsjukor. 

Det är som att vänta på att Mårran ska komma, jag försöker att inte erkänna efter hela tiden men det är svårt att låta bli. 

Hoppas verkligen att alla ni där ute slipper detta!

Det känns som...

Torsdagen i tre känslor.

Tillfredsställelse över att jag äntligen fick upp ett gäng tavlor, två inramade foton på barnen i vardagsrummet och en tavelvägg (Cyklistens mardröm, känns det inte lite belamrat?) i köket. Oftast försöker vi bestämma tillsammans men eftersom jag är hellre snabbt än bra och han är hellre bäst än inte alls så slutar det rätt ofta med att inget händer. Så nu gjorde jag bara, utan att fråga först, och det var bra tror jag. Även om en tavla ramlade ner för att jag hade använt fel spik, det är ju elementärt tyckte Cyklisten och jag tyckte att det var det uppenbarligen inte för mig. Men jag gjorde om, gjorde rätt, det var väl inte så farligt. 

Glädje över att gå till jobbet och se snön yra utanför butiken, jag känner mig alltid som att jag är med i en julfilm den här tiden på året. Finns det något mysigare jobb innan jul än att jobba i en bokhandel? I think not. 

Lugn av att jag skärpte mig och gjorde yoga både idag och igår. Jag mår så mycket bättre både i huvudet och kroppen varje gång. Tyvärr var innehöll ett av de längre (och jobbigare) passen en lång och ganska flummig utläggning om evolutionen och vår plats i den som jag hade klarat mig utan, men när instruktören väl fokuserade på själva flowet gick det bättre. Jag gör alltså yoga hemma i en app, har verkligen insett att det är hundra procent mer avkopplande för mig att yoga ensam än i grupp. 

Nygammalt utseende

Jag blev så trött på att inläggen inte visades i sin helhet här på bloggen så jag regredierade (så pass mycket att jag var tvungen att kolla upp stavningen på just regrediera) till ett gammalt bloggtema. Vet inte om det är någon som bryr sig om sånt, men säg gärna om ni föredrar det ena eller det andra. Personligen tycker jag om när man kan swipa sig igenom hela sidan och läsa utan klick, men det kanske bara är jag.

"Rymden är så stor", säger Cyklisten från fåtöljen där han sitter och spelar PlayStation, något spel där man utforskar yttre rymden. Själv har jag varit sjukledig idag, ordentligt förkyld och lite febrig, det är frustrerande men jag försöker trösta mig med att julhandel än inte har börjat på riktigt än, även om vi befinner oss på tröskeln.

Jag har läst nästan en halv thriller (skräckroman?) idag, Ana Reyes The House in the Pines och aktivt försökt att inte göra någon nytta alls. Mysigaste stunden var när jag slumrade i vardagsrummet med ett bageundsljud av Cyklisten som knapprade på tangentbordet och pratade i Teamsmöten i kombination med plogbilarna som körde av och an utanför.

Jag kände mig helt bortkopplad, alldeles onödig och överflödig, jag slöt ögonen och sov en stund till. Det var otroligt.

Novemberlista

Det är första december, jag har en vag känsla av förkylning i kroppen (så som alla andra förmodar jag), jag har fixat julpynt hemma och haft en ganska skön dag. Avslutat den med bråk med barnen, men det behöver vi icke fokusera på nu. Tänkte istället göra en klassisk lista, denna är från Floras blogg. 

Hur var november?

November började med en krasch som satte tonen, resten av månaden har tyvärr mest känts som en transportsträcka, genom återhämtning, genom vardagarna, genom lasset jag drar härhemma. Mot december och jul, längesen jag har känt behovet av att inleda julmyset så starkt som i år. 

Månadens jobb

Det har också varit en mellanmånad på jobbet, första halvan var rätt stressig med julschema som skulle sättas och medarbetarsamtal osv osv medan andra halvan lunkade på i maklig takt mot julhandeln.

Månadens mys

Jag och Hanna gick på Vasas Flora och Fauna på Storan, det var typ sex år sen vi sågs sist på tumis, det har kommit en massa barn och pandemier och flyttar emellan. Åh, så fint det var!

Månadens störiga

Kan väl inte annat än kalla det för en backlash att jag blev tvungen att återta det större lasset hemma efter att ha fått känna smaken av frihet där under två veckor.

Månadens extra

Hm, vet typ inte vad det betyder. Att På spåret har börjat igen, räknas det? Det är ju helt klart balsam för själen.

Månadens tv

Tredje säsongen av Ted Lasso, och I Am Anna, saknar dock en riktigt bra drama-/thrillerserie av hög kvalitet.

Månadens film

Otroligt otippat men jag och Cyklisten ser allt som oftast på olika B-filmer, och Last Action Hero från 1993 med Arnold Schwarzenegger var faktiskt väldigt underhållande, oväntat självironisk och meta.

Månadens poddar

Lyssnar sällan på poddar numera, det blir bara ljudböcker.

Månadens böcker

Lyssnade (precis som Flora, haha) på Bret Easton Ellis The Shards som jag verkligen tyckte om, har också läst diverse deckare som jag halft har glömt bort. Ingen höjdarmånad på läsfronten med andra ord.

En önskan inför kommande månad?

Jag har verkligen kommit av mig med yogan dem här månaden och det känns, känner mig trög och stel och trött. Men har försökt tillåta mig att bara slappa också, tänker att det kan vara ganska skönt ibland. Nu känner jag dock att jag måste röra på mig mer för att orka med mörkret. Jag hoppas också på en skön julhelg, så klart.

Iskalla tår

Jag för mina Dr Martens till skomakaren för att sulas om, ena sulan har spruckit rakt över, inte så konstigt med tanke på hur nednötta de är och att jag har promenerat runt med dem i ungefär sex år. Men det var inte den bästa timingen att göra det samtidigt som temperaturen sjönk till -7, på eftermiddagen hängde grannskapet på gården men mina tår var redan någon annanstans, alldeles stelfrusna i mina mörkblåa sneakers.

Vädret har varit så här, en blå hög himmel, långa skuggor, frostigt gräs. Ett eftermiddagsljus som har tagit sig in genom vardagsrumsfönstet. Jag har ställt fram en adventsljusstake och plockat ner julsakerna från vinden, igår drack jag och Cyklisten glögg och kollade på en halv (som alltid) julfilm.

"När jag säger att barnen har varit extra gnälliga säger jag ju egentligen att det är jag som har varit trött", bekänner en granne, vars yngsta är uppe på nätterna och vill äta, läsa, leka. 

Jag berättar om det senaste man kan väckas av, en väktare som ringer kl.01 och meddelar skadegörelse på jobbet, jag står som larmansvarig och svarar otroligt yrvaket men förvånansvärt samlat med för- och efternamn. Resten av natten blir ett virrvarr av drömmar (var det en dröm eller ringde han faktiskt?) men på morgonen känner jag mig pigg, det är efter lunch som jag knockas av tröttheten och jag sover medan barnen tittar på tv.

Minicyklisten pärlar och pärlar, "den här är till dig mamma och den här är till pappa och den här är till Lillcyklisten", aldrig har jag väl använt strykjärnet mer än nu. Det är något med de oplanerade och slumpmässiga färgerna som är så vackert, att han bara placerar dit dem utan att välja färg, en efter en, men samtidigt så omsorgsfullt. Är det mindfulness? Är det barnasinnet? Jag vet inte, men ibland önskar jag att jag kunde utföra uppgifter på samma totalt avslappnade sätt. 

Sent i november

Dagen börjar mjukt, i samvaro med andra okända bokmänniskor på en frukost med barnbokstema. Jag sitter i publiken, balanserar en smörgås, en kopp kaffe, en juice som smakar nyttigt men inte så gott. Förlagsmänniskorna vill så klart sälja in sina böcker men de gör det med värme och entusiasm, jag smittas av deras läsglädje. 

På jobbet är det fullt med människor som ber om hjälp med att hitta en deckare till pappa jag fick en snilleblixt, jag tror han gillar deckare och finns den som pocket och jag gillar lite konstiga böcker. Alla har rätt, alls går hjälp, några möten är extra fina och jag gläds åt att rekommendera mina lite smalare favoriter som jag inte kan tipsa om vitt och brett eftersom de kräver ett visst sinnelag och en viss smak. Det är som när en man frågar efter Livet. En bruksanvisning som vi då klart tyvärr inte har men eftersom jag älskar den kan jag ge en rekommendation som förhoppningsvis landar rätt allt handlar om förtroende. 

Inatt sov jag, inledningsvis vaknade jag av mig själv, tänk att man kan utveckla en sömnstörning så snabbt som på två veckor. Men sen, när jag slutade vakna av fantomljud, sov jag. Nu har grannen (vad ska vi kalla henne, hon behöver ett namn?) smällt och smällt i sin dörr efter att jag, som en galning, stod och väntade med en soppåse i handen så att jag på ett "naturligt" sätt kunde föra på tal att det låter väldigt högt när hon smäller i dörren mitt i natten, och klockan är ju bara åtta men jag undrar om jag nu istället har triggat henne att smälla igen den ännu hårdare.

Jag väljer då soffan, På spåret, ölen, chipsen. Hoppas kunna invagga mig i ett lugn och mota bort adrenalinet. Komma ihåg morgonen och tänka att jag sitter i ett rum tillsammans med andra som också bara vill försvinna in i en annan värld ibland. En fredag i november, hur ska man annars ha det?

The good and the bad and the trött mamma

I lördags var jag oskön. Jag var orättvis, vresig, långsint, irriterad. Surade och tittade bort, lät familjen få känna av konsekvenserna. Konsekvenserna av en mamma som sovit dåligt aldrig har möjlighet att vila sig. Eller det är inte sant, men i vårt just nu-liv med begränsade rörelsemöjligheter, är det så. Jag vet att jag har nosat på vardagsvilan, men den vila som innebär att stänga dörren om sig ochh lägga sig raklång och vila ostört i sitt hem, den existerar inte. 

Då hade jag en dryg vecka av dålig sömn bakom mig, anledningarna var flera: en granne som smäller igen lägenhetsdörren kl.02:30 och får adrenalinet att pumpa runt i blodet och som sen, när man har tänt lampan läst, varvat ner och somnat, smäller i dörren en gång till kl.03:30; ett barn som utvecklade plötslig nattskräck i samband med en förkylning; de vanliga orsakerna (hostande sambo, vanliga barnuppvak). 

Det går fort neråt när man plockar bort sömnen. Och för mig blir effekten nästan värre när jag har haft en period med bättre sömn, fallet blir så högt, blåmärkena så kännbara. Jag ser på min doftpelargon som panikartat skjuter ut små utskott åt alla håll, kanske kan den få mer ljus om den gör så, igenkänningen är total.

När det känns så försöker jag ibland, förnumstig som jag trots allt är ibland, lista bra saker, gärna småsaker och gärna helt frikopplade från prestation. Det brukar hjälpa litegrann. Så här kommer fem bra just nu:

1. Utsikten mot bokhyllan när torkställningen inte står där och, så att säga, äger rummet.

2. Det faktum att barnen spelade ett sällskapsspel tillsammans i säkert tio minuter igår. Det känns som en ny era. 

3. Jag och min grannvän insåg att våra familjer kan fira nyår tillsammans eftersom de ska flytta (typ ett kvarter bort) i december och är hemma hela julhelgen.

4. Mitt yngsta barns märkliga loppisfynd från i lördags när vi letade julpynt.

5. Boken jag lyssnar på just nu, The Shards av Bret Easton Ellis. Det är faktiskt första boken av honom jag läser, han skriver ju väääldigt utmålande och ordrikt men jag gillar den väldigt mycket hittills.

Hur gör man?

Det är inte ett problem att man blir så påverkad av nyhetssändningarna just nu att man knappt vågar titta. Det kanske är obehagligt, och det finns säkert skäl för att inte överkonsumera nyheter för det kan förmodligen också göra en alldeles handlingsförlamad. Samtidigt mals det absolut sista av statsministerns ryggrad ner (även om jag starkt tvivlar på att han har haft någon) och jag blir vansinnig av att han försöker använda kriget i Mellanöstern för att polarisera ännu mer. Man blir förtvivlad. Man kramar sina barn. Man skäller också på sina barn förstås, men man gör det i trygghet. 

Just nu sitter jag i en buss på väg till jobbet, det blir en lite senare kväll med författarbesök. Jag har jobbat hemma under dagen och till och med skrivit de där mailen som jag alltid skjuter upp för att det är så träigt. Jag har varit "produktiv" men känner mig totalt betydelselös. Donerar pengar i ångest och desperation, försöker tänka på allt som är bra i världen. Men hur gör man? Hur gör ni?

Ur fas

Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har varit så många fighter under dagen att allt mitt tålamod har ätits upp. Jag inser samtidigt att det troligen också handlar om pms, inte det bästa man kan kombinera med småbarnsliv direkt. Den där känslan av att vilja bort exakt nu, av att man mot bättre vetande står och försöker förklara nånting för en uppenbarligen oemottaglig treåring och att man bara inte vill ge sig. 

Jag sitter i köket efter frukost med min bok, jag sitter där efter lunchen, jag sitter där nu. Det är kolmörkt ute och smulfritt på köksbordet, fokus just nu är lägga barnen, duscha varmt, hämta pizza till mig och Cyklisten när barnen har somnat. Det är inte så värst bekvämt egentligen, men här hör man minst av barnen. Kylskåpet brummar, väggarna är tjocka. 

Just idag är detta det finaste jag har: 

En dag som egentligen inte är dålig men som man helst bara vill att ska passera.

Middagen då? Jo, det får bli rester: pasta, mos OCH bulgur, jag hoppas att barnen jublar. Kanske några mikrade vegobollar också.

Måndagarnas måndag och boktips

Den här måndagen (då jag grejade alla morgonrutiner ensam pga detta) inleddes med att Minicyklisten kissade i sängen och avslutades med att jag råkade skära bort en bit av mitt ena pekfinger när jag hackade vitlök. Där emellan var det en bra och produktiv arbetsdag, men inramningen kan man kanske ställa lite högre krav på.

Det känns också lite olustigt att göra yoga med ett bultande pekfinger, trots att jag börjar känna att jag glider ut ur de senaste veckorna yogaiver så fort jag har ett uppehåll tror jag jag behöver det. Scrollar bort en kväll istället, det är säkert också bra på något plan (?).

Hursomhaver, jag tänkte säga något om sånt jag har läst på sistone, för jag har haft ett sånt läsflow. 

Jävla karlar, av Andrev Walden

Vet inte varför, men jag blev förvånad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Något med tonen och blicken som samtidigt är rak och barnsligt naiv, den kombinationen var väldigt underhållande. Får se om den vinner Augustpriset.

Remarkably Bright Creatures, av Shelby Van Pelt

Perfekt feelgood för den som inte gillar feelgood. En fin familjehistoria som får ett annat ljus av att en av berättarna är en bläckfisk som betraktar sin omgivning i ett akvarium. Det låter som en gimmick men det funkade! Finns också i svensk översättning.

De förlorade ordens bok, av Pip Williams

Det här var också ren och skär mysläsning, en välskriven historisk roman som utspelar sig under tidigt 1900-tal i Oxford och kretsar kring arbetet med den första Oxford-ordboken och dottern till en av ordboksmakarna. En lättläst bok som samtidigt kändes välresearchad. 

Trilogin av Jon Fosse

Kände mig tvungen att hoppa på Fosse-tåget direkt för annars vet jag att jag aldrig hade åkt med. Jag tror inte att jag kommer att läsa flera av hans böcker för jag tycker på något sätt att själva berättelsen var lite... ointressant. Men samtidigt uppskattade jag läsupplevelsen, för hans speciella språk lyckades på något märkligt sätt stanna upp tiden. Det var en skön språkvärld att befinna sig i! 

Det sista livet & Den tysta fågeln av Mohlin& Nyström

Eftersom jag ska intervjua den här deckarduon på jobbet nästa vecka ville jag såklart läsa ett par av deras böcker, de skriver väldigt välskrivna och underhållande deckare. Huvudpersonen är en FBI-agent som av olika anledningar hamnar i Karlstad, väldigt kul upplägg och trevligt med spänning som inte är så blodig. 

Jag har läst ut elva böcker sen början av oktober, hälften visserligen ljudböcker, men det är ändå så skönt när man får flyt och hittar bok efter bok som man gillar. Eller ja, alla där emellan var inte så bra, men dem behöver jag inte skriva om här.

Nu hoppas jag på en inte så tisdagig tisdag.

Krasch

Det är fredag morgon, jag har precis lämnat och är lite matt eftersom ett barn var ovanligt känslig inför separationen, men allt gick bra och jag fick en bild på ett glatt lekande barn någon minut efter att jag stängde dörren bakom mig. Mobilen ringer, det är Cyklisten. Han har kraschat med cykeln och har ordentligt ont i axeln, vi kommer överens om att jag ska ta en taxi till där han är och forsla hem cykeln samtidigt som han åker vidare med taxin till akuten.

Allt gick bra, han hade hjälm, folk stannade och hjälpte, det kunde ha gått så mycket värre. Men också: ett brutet nyckelben, smärta, hjälplöshet.

Jag tar hand om, tar på strumpor, städar, hänger tvätt. På lördag förmiddag går jag in i dimman rejält och lägger mig platt på rygg trots att jag har sagt åt barnen att vi ska gå ut nu, och när vi väl går ut blir jag så fruktansvärt arg på dem att jag skäms. Det är ju inte deras fel, det är ju ingens fel. Det var en olycka. Jag tror jag måste tillåta mig dippen, att krascha i kraschen, att känna frustrationen över att det igen inte går att ha en normal vardag, att kvällarna kapas igen.

Men så på lördag kväll bestämmer vi ändå att jag ska gå på konserten jag har haft i bokad i ett par månader, Vasas flora och fauna tillsammans med Hanna som är borta från sitt lilla barn en av de få första gångerna. Och det är precis vad jag behöver. Något annat, musik, prat, en vän. På söndag känns allt mycket bättre och det blir under stora hela en fin dag.

Använd hjälm, se er för I trafiken, och skjut för all del inte upp den där träffen med din gamla vän.

Minus och plus, världsliga ting

-

Novent. No further comments.

Mansplainare. Älskar mitt jobb i butik men ibland kan det la bli för mycket va. Sagt som en äkta oäkta göteborgare som ändå gillar "ordet" (?) la. 

Nya glasögon. Alltså bra grej egentligen, men det är väl ett h-vete vad många turer till optikern som krävs för att skalmarna ska sitta rätt och inte ge en huvudvärk. Är inte i mål än tyvärr. 

+

Britney Spears. Otrendigt spaning men lyssnar på hennes självbiografi nu och hon har ju verkligen haft ett helt sjukt liv. Inte undra på att hon förlorade kontrollen. Så mycket kvinnohat hon har fått ta emot, det är förfärligt. 

Ull. Det bästa med att jobba i en butik som emellanåt är svinkall (gammalt hus, enkelglasade fönster) är att man får rota fram sina ullkläder och har en anledning att gå på loppis.

Balsam. Alltså typ vilket som helst, eller nej, inte riktigt, ett balsam som faktiskt gör att ens jättetjocka och osmidiga hår inte ser ut som en hög gulnad vass som en vintertrött and plötsligt kunde flyga ut ur. 

Ett fönster

Jag skrev några rader på jobbet i morse, mellan mail och schemaattester. Det var som att öppna ett fönster man har glömt bort, eller som i min favoritdröm, den där jag går omkring i ett bekant hus och plötsligt upptäcker flera rum som jag aldrig tidigare har sett. Det var några rader bara, men det kändes som ett helt andetag. Jag tog en paus, sprang över till 7-eleven och köpte en ljus ostfralla och overnight oats (de har en massa kakao och honung i sin så det är i praktiken en efterrätt), knäppte på tre koppar kaffe, satte mig igen och jobbade, men med textdokument som en glansig pärla i ögonvrån. 

Hemma på den slitna yogamattan efter läggningen som gick snabbt, men som innehöll väldigt mycket förhandlande från treåringen "jo men mamma jag måste ha den när vi läser bara liiite", "men mamma nu ska jag inte prata när du läser jag lovar", sträcker jag ut både vaderna och bröstkorgens sidor, överarmarna och ryggen. Jag kan stå i nedåtgående hunden så att hälarna nuddar mattan nu, det brukar bli så när jag har yogat regelbundet. Jag gör mitt bästa för att slappna av i käkarna och läpparna, men får aldrig riktigt till det där med att ögonen ska vila lite djupare, even deeper in their sockets. 

Det är tisdag som känns nästan som torsdag, det är så mörkt att Lillcyklisten måste ha cykellyset på när vi går från förskolan. Det är november imorgon, mörkret kommer, men i mörkret finns också det där fönstret, ut till något helt annat.

Kanske närmare något

Det har varit en vecka av bra tillfällen. 

Två utlästa böcker. Bokklubbsboken De förlorade ordens bok av Pip Williams som var mysig, kärleksromaner Äkta kärlekar av Taylor Jenkins Reid som var urtråkig.

Bus eller godis med grannbarnen. En förälder var utklädd till sommarskuggan och min lilla Minicyklist darrade av fasa. Men annars var det lyckat. 

Yoga varje dag. Så sjukt, men har kommit in i något slags beroendeflow. Läser också en fin och väldigt tillgänglig bok om yogafilosofi, Närmare något av Simon Krohn vars yogapass i princip är de enda jag väljer i den yogaapp jag använder.

Hagabions oföränderliga tavelvägg vid toaletterna.

Öl med en grannvän, inomhus på Hagabion där jag inte hade varit på minst fem år men där allt var sig likt, vi pratade parrelationer och döden, bland annat. 

Jag känner äntligen att det är något som lättar. Det har gått nästan ett år sen vardagslivet totalkraschade i och med att Cyklisten drabbades av utmattningssyndrom, och vi har en lång bit kvar att gå, men bara det att en vecka kan gå utan oro eller besvikelse, det är stort. 

Det har med andra ord inte bara varit tillfällena som har varit bra den här veckan, vi har också varit i tillfällena på ett annat sätt.

En chockerande trevlig lördag

Vi har gjort upp en plan för att få veckorna och helgerna att löpa smidigare och för att kunna planera in återhämtning föross båda. Det känns i detta nu revolutionerande men vi är bara inne på vecka nummer ett så vi får utvärdera när det har gått en månad. 

Lördag är hursomhelst familjedag. Det betyder att vi gör något, antingen alla tillsammans eller med varsitt barn. När vi vaknade var det rent ut sagt skitväder: två grader och ösregn och typ 15 sekundmeter i byarna. Inte ett väder som gör att man vill ge sig ut med sina barn direkt. Men det blev en väldigt bra dag ändå, jag tog med mig Minicyklisten på hans första biobesök (tre nästan för sävliga Alfons-filmer men han tyckte det var en väldigt spännande upplevelse) och Lillcyklisten fick stanna hemma och spela Minecraft med sin pappa. Win-win! 

Det är verkligen lustigt, för just nu tycker jag att det är så otroligt mysigt att ha en treåring och se honom upptäcka allt för första gången. Kanske är det för att jag har mer sinnesnärvaro att faktiskt se vad som sker framför mig, kanske är det så att barn är olika och vissa treåringar mest bara behöver hanteras medan andra har lättare att bara vara i sin treårighet. Jag tror att det är en kombination av båda. Vi åt hursomhelst både korv med bröd, popcorn, lördagsgodis och våfflor (inte samtidigt nej) och Minicyklisten fick definitivt mersmak av bioupplevelsen.

Det är dock otroligt hur tydligt det märks när barnen inte har rört på sig tillräckligt under dagen, vanligtvis är vi benhårda med att "valla" dem utomhus oavsett väder och vind för att de ska göra av med sin energi. Det blir aningen busigare läggningar utan utomhusspringet, om man säger så. Men en gång av 365 känns det som tur hanterbart. 

Lördagar är denna familjs gnälligaste dag så detta var verkligen en fullträff! Vet att vi (jag) är väldigt strukturerat lagda men det hade varit intressant att höra hur andra med barn lägger upp sina veckor, eller kanske framför allt helger. Berätta gärna!

Iväg en stund

Jag rinner hemåt på Stockholmståget, det är kolmörkt ute och igår kväll åkte jag åt andra hållet. Med en begynnande förkylning i kroppen eftersom det är oktober, men mot ett hotellrum som var bara mitt. Vaknade 07:30 av mitt alarm som jag hade ställt för säkerhets skull så att jag skulle hinna äta hotellfrukost längd, det gjorde jag, tog en extra croissant med upp på rummet bara för att.

Vet att kaoset sannolikt väntar därhemma, alla är småsjuka och för ovanlighetens skull har Cyklisten fått dra ett tyngre lass, jag vet att det kommer en backlash men jag ska försöka kapsla in det senaste dygnet så det inte tar skada.

Jag gjorde inget jättesärskilt, var bara på en jobbresa, men i ett helt dygn fick jag vara alldeles för mig själv någon annanstans än hemma.

Nytt ansikte

Fick äntligen ett samtal från min konstiga men trevliga optiker där han upplyste mig om att mina nya glasögon har anlänt. Har väntat på dem i tre veckor, inte så lång tid egentligen, men när man har haft glasögon sen åttan är nya glasögon EN GREJ. Också en grej man fokuserar lite skevt på med ena ögat i total medvetenhet om att det inte kunde vara en mer världslig sak samtidigt som man med skräck i magen läser om bombningarna i Israel och Palestina.

Nej jag dövar inte min ångest med nya glasögon, jag har bara beställt ett par eftersom mina gamla är, ja, gamla. 

Hursomhelst. Nu har jag försökt ta kanske nio bilder på mig i de nya bågarna där jag inte ser trött ut men det verkar helt enkelt inte vara en realistisk målsättning. Så här kommer de, nya bågar, trött ansikte. Nytt ansikte? Kanske.

Försökte se from ut (oklart varför) här men ser mest ut som om jag håller på att somna.

Friktion

Jag tänker på friktion och på att jag i teorin tycker det är bra. Ur friktion kan något bli till, ett raspande ljud, skorpsmulor i fruktsoppan, en idé. Vad är skillnaden mellan friktion och konflikt? När gör rörelsen att skorpan bryts av på mitten och ramlar ner i soppan som skvätter upp på din nytvättade blus? Jag vet inte. Men jag tror att jag har många liknande idéer om lite jobbiga fenomen som i grunden positiva, samtidigt som jag tycker att det är hemskt när jag själv måste möta det i mitt eget liv. Det är väl så, lätt att prata med andra om att det är bra med förändring, men så otroligt omöjligt svårt att själv förändra något.

Min förändringslängtan består just nu i att jag väntar på att mina nya glasögon ska bli klara. Samtidigt tänker jag på att det är så snyggt med page men förmodligen kommer jag inte att klippa mig. Ytliga ting som knappast kommer att skapa någon friktion över huvudtaget. Det är kanske en flykt från allt omkring som blir svårare och svårare att hantera, raketer som skjuts och barn som försvinner och allt sånt man helst inte vill tänka på men samtidigt måste.

Jag läser Jojo Moyes, jag läser Jon Fosse. Det kanske skapar lite friktion, i alla fall på insidan.

Ett kommatecken

Tisdagen är veckans kommatecken, en mellandag som finns där, ibland på fel plats, men som alltid skjutsar en vidare i veckan. Min tisdag började bra, med lugnt jobb innan butiken öppnade, och mer lugnt jobb när vi var flera på plats. Jag fixade undan "oviktiga" saker som inte är oviktiga men som aldrig får första prioritet, men hann också prata med kollegor om både viktiga och mindre viktiga saker. 

På fredag fyller mitt minsta barn tre år. Det är på något sätt helt begripligt. Han är en treåring ut i fingerspetsarna och trots att treåringar är totalt orimliga ibland önskar jag att jag kunde pausa tiden. Pausa för att inte den lilla starka kroppen ska bli lång och gänglig, för att inte frågorna (mamma, kan man bli hund?) ska bli sakliga, för att inte kramen ska bli större än att den knappt når runt min hals.

Samtidigt får mitt äldsta barn en lös tand, han blir själv lite rörd och på kvällen tänker jag på när den kom. Den lilla pyttelilla vassa vita emaljen som jag kunde ana under tandköttet när han bara var fyra månader, en tand som då förklarade hans totalt ohanterliga sömnvanor och gjorde mig lite lugnare. Det känns som om det är nu någon vrider upp tempot, nu börjar de plötsligt växa ifrån mig, allting speedas upp och jag hinner inte med. 

Då kan jag plötsligt njuta av kommatecknet. Vi äter både skruvpasts och rörpasta och en sås med tomat i tre olika former, soltorkad, krossad och balkongodlad. Imorgon är det onsdag, men idag, idag är det tisdag.

Fem sinnen

Dagens smak:

Cookies med chokladbitar insprängda i smeten. Det hängde en påse på ytterdörren när jag kom hem med en ledsen femåring som hade vurpat med cykeln, en hälsning från grannarna vägg i vägg som tack för att de fick två påsar bebiskläder av oss. Finns det något bättre att erbjuda ett ynkligt barn? Tror inte det.

Dagens lukt:

Nagellacksborttagningsmedel. Fick hybris (?) inför författarsamtalen på mitt jobb och kände att jag var tvungen att lacka naglarna för att inte känna mig ocool, svårt dock när man sitter och intervjuar sin coola gäst. Vad valde jag för färg, undrar ni så klart. Världens mesigaste ljusrosa ton, vad tror ni. Lyckades i alla fall ta bort lacket innan det blev fult, får se om jag ska göra om detta galna tilltag igen.

Dagens ljud:

Ljudet av en cykel som kraschar, man hinner tänka rätt många tankar under den bråkdel av sekund det tar innan man hinner fram till sitt barn. Allt gick bra som tur, han klarade sig med några skråmor och förskräckelse.

Dagens synintryck:

Barn som klättrar. Så fint och liksom intuitivt (även om det nästan alltid är någon som behöver hjälp med att komma ner). Jag har både tittat på egna barn som klättrar i träd och ett gäng stora barn / unga tonåringar som lekte så himla inlevelsefullt och snällt på en ny klätterställning i närheten av oss. Mina barn försökte liksom vara med så det blev lite farligt men de stora barnen var ändå så försiktiga med de små trots att de själva gormade åt varandra med hesa tonårsröster. Kommer ihåg de gånger man var i tonåren och ändå kom in i en riktigt bra lek, man kunde hålla på precis hur länge som helst.

Dagens känsla:

Trött förnöjsamhet. Det har varit ovanligt skönt att vara ledig, förmiddagen tillbringade jag tillsammans med Lillcyklisten i jakt på födelsedagspresenter till lillebror, vi var i leksaksaffären i säkert 40 minuter och åt sen snabbmat tillsammas. Hur mysigt som helst. Är faktiskt inte riktigt redo för måndag än.

Mässa

Nu har jag mässat i två dagar, den första dagen i ett slags kollegialt försök till planeringsdag (hur tänkte vi?) som istället blev ett jag går hit och kollar en stund och ska vi gå till den montern först och sms nu har jag officiellt tappat bort er. En kort paus emellan och sen jobb på jobbet, så att säga, ett författarsamtal som kändes bjussigt och avslappnat och glatt, precis som jag hade hoppats. Och efter det, som om det inte var nog, en trött och flamsig middag med ytterligare några kollegor. Hemåt i höstmörkret med cykellyset på och klipp till att klockan ringde som vanligt klockan 06.

Idag mässade jag ensam. Jag var på plats när den öppnade och träffade av en slump en kvinna som jobbade på café på flygplatsen när jag var en otroligt grön butikschef som var med och öppnade en ny butik. Vi var bredvid-varandra-kollegor och jag blev så glad av att se henne, ovanligt nog var det hon som frågade om jag kom ihåg henne och inte tvärtom, jag anade något bekant i hennes ansikte men tänkte mest på kaffe i den stunden och aktiverade inte mitt ansiktsarkiv. 

Med kaffe i hand strosade jag runt och spontanlyssnade på bl.a. Katarina Widholm, Nina Hemmingsson och Lotta Olsson. Småpratade med ett pensionärspar när jag vilade fötterna, de hade haft ett bokbinderi men var också seglare, vi pratade om bokryggar och Göran Schildt. 

Det bästa med mässan? Så klart att träffa vänner. Några kortare meningsutbyten, några lite intensivare (vi måste uppdatera om allt som har hänt sen förra gången vi sågs på mässan). Ett som var alldeles för kort men som kommer att värma mig en lång tid framöver. Ni vet, det finns vänner som man står och väntar på med fjärilar i magen, och så kommer de virvlande, och man kastar sig skrattande i famnen på varandra. 

Nu är jag egentligen helt slut, men jag har en ganska stor programpunkt kvar tidigt imorgonbitti på jobbet med två internationella författare som förhoppningsvis ska trivas och ett gäng otroligt  ivriga kunder som förhoppningsvis också ska ha en trevlig morgon. Lördag må vara lördag, men min väckarklocka kommer tyvärr att ringa kl.06 imorgon också.

Söndag

En helg som kom och gick och inte gjorde något större avtryck. Febern tog mig natten till söndag och jag satt som en urblekt vålnad och läste roman i morgonljuset. Barnen kom in i kökets solflimmer och avlade rapporter, jag tog en kopp till, det byggdes koja och jag förundrades igen över att de stundvis kan leka med varandra länge (läs en halvtimme) utan att slåss. 

Vi handlade på förmiddagen. Två bananer, en handtvål, två rödlökar. Trots att man har feber kan man pickla lite lök, trots att picklad rödlök dyker upp på var och varannan lunchtallrik kommer jag mig sällan för att göra det själv, men det tar ju verkligen bara tio minuter. På eftermiddagen lektes det på lekplats och vi blev spontanbjudna på fika hemma hos en förskolekompis, jag varnade om min sjuka, åh, sa den ena föräldern som är läkare, kom ni bara. 

Imorgon hoppas jag på en vabfrinsjukdag så jag kan vila mig frisk, för nu väntar bokmässeveckan och den är definitivt inget jag tänker snora bort, så det så.

I fred

Det är en känsla i kroppen, en rastlöshet, en irritation. Vi gör upp en plan för förmiddagen men stället vi tänkte gå till med barnen har stängt, det droppar, alla är trötta. När barnen ser på tv efter lunch lägger jag mig i ett av barnens säng och dricker kaffe och ser ett avsnitt av The Diplomat och försöker verkligen stänga ute allt. En blandning av pms och en begynnande förkylning kryper runt i mig, men den senare tänker jag förtränga eftersom jag har fått en granne på kroken som vill ses och ta ett glas ikväll. 

Att ha pms och barn, går det ens? Alltså det går ju, men man är inte någon vidare bra förälder. Helst vill jag krypa ner under en filt och äta choklad och inte prata med nån. Men jag tänker att alternativet till filt i detta fall blir en vän, och chokladen är den panerade osten som jag ska äta. Man får försöka omvandla det man saknar till något man har tillgång till, helt enkelt.

Bajs, kaffe och blommor

"Bajs bajs bajs, bajskorv mamma, bajs bajs bajs". Mycket bajs nu. Vi är på väg hem från förskolan och jag föreslår att barnen ska kalla mig för nånting annat än "bajskorv mamma" om de vill ha några popcorn till fredagsmyset (hot och mutor, jobbar mycket med den uppfostringsmetoden just nu). 

"Kan ni säga något fint istället?"

Lillcyklisten funderar samtidigt som han stretar upp för kullen med cykeln.

"Hmmm.... kaffe? Och blommor?"

"Aha, och varför tänker du att det låter bättre?"

"För att kaffe smakar gott och blommor doftar."

Ibland känner man sig lite sedd av sina barn trots allt.

Den här veckan har känts lång, inte egentligen seg, utan bara lång. Minns knappt vad jag gjorde i måndags. Det enda jag tänker på är att det är så fruktansvärt skönt att sova. Och att jag har sovit ganska okej den här veckan, men det räcker liksom aldrig. Tror det är mörkret om morgnarna, Mårran, som har smugit sig på utan att jag har märkt det. Måste mota bort. Eller välkomna? Det senare är väl mer rimligt men hur gör man det?

Lite bakis

Det var inte igår jag var lite bakis. Och inte för att det är något att sträva efter, men vissa bakisdagar i det förflutna har varit väldigt mysiga, när man mest har känt sig seg och långsam men samtidigt lagom pigg för att orka gå en promenad i solen och småprata med något man gillar.

Nej, det är inte riktigt samma sak när man har barn. Jag skulle dessutom knappast ha varit annat än trött om vi inte hade testat den där goda ölen i slutet av vår utemiddag - barnen barnvaktades, jag och Cyklisten åt på restaurang. Pukor och fanfarer och så vidare.

 

Dagen har ändå varit rätt skön. Pizza till lunch och en välbehövd tupplur medan barnen hade tv-vila. Grannar som bjöd på glass på gården för att fira en femåring och en sol som småningom började värma.

Det går också fint att vila sig en stund medan ens barn "läser" högt ur manualen till nattlampan och det andra barnet bygger ihop samma legorobot för tredje gången samma dag. 

Och bästa lifehacket: att barnen aldrig äter upp hela sin pizza så vi kan dela på resterna efter att de har somnat.

Ärr

Förra veckan var jag på barnakuten med ett barn som hade ramlat på förskolan och fått ett jack i ögonbrynet, idag var jag hos tandläkaren med det andra barnet som hade fallit och slagit i en framtand. Själv skulle jag behöva boka in tid till sjukgymnast men jag har varit på så många vårdbesök med barnen att jag inte vet när jag ska ta mig den tiden. Så konstigt att ha varit rätt förskonad från liknande händelser och då sker det två olyckor på två veckor, ja jag är så klart tacksam över att det inte slutade värre.

På jobbet är det jobb till 110%, författare ent planeras, vi intervjuar potentiella timmisar, jag bokar in vikarier för inventering. Det är skönt att det pågår, det är skönt att göra. Jag känner också en frustration över den uteblivna joggingen trots att jag cyklar till och från jobbet varje dag. Jag hade ju äntligen fått till det efter nästan fem års uppehåll. Men istället bokar jag in träffar med vänner, det gör också gott för kroppen. Mina grannar höll med om att det behövs en kväll med samtal utan barn som avbryter och vi bestämde oss att ses hemma hos en av oss nästa vecka när barnen har somnat.

Jag försöker förbereda mig för att det ska bli höst men har tagits på sängen av morgonmörkret. Vill inte vara där än. Vill att september helst ska pågå i två månader till nu med ett snabbt klipp framåt till jul.

Hösten

Igår höll jag på att skriva ett inlägg i affekt om vår nya granne som smäller och har sig i trapphuset om nätterna men sen besinnade jag mig. Jag får hålla mig till att skriva om de grannar som är trevliga. Som exempel dem vars uteplats vi vpldsgöstade i fredags efter förskolan med pizza och folköl. Hursom, nu när det plötsligt är 19 grader igen kan man fråga sig varför jag ska prata om höst men det är ju trots allt september. Och denna lista som bland annat hittas hos Ellen men dom figurerar lite här och var kan jag inte motstå. 

Vill fokusera på

Jag vill fortsätta fokusera på att vara en något mer frånvarande mamma. Sjukt va! Och nej, inte egentligen frånvarande men en mamma som inte ständigt befinner sig i samma rum som. Dina barn. Det är så otroligt skönt nu när mina barn äntligen leker tillsammans. Plötsligt dyker det upp små stunder jag kan ta vara på och för mitt inre är dessa stunder som små guldkorn jag samlar på mig, målet är att ha åtminstone ena handen full när vardagsveckan är slut.

Vill ha mindre av

Krämpor och konstiga åkommor. 

Vill ha mer av

Umgänge med vänner! Jag är fortsatt utsvulten efter föräldraledigheter och pandemi trots att jag nu har jobbat i ett och ett halvt år. Kvällar på ölhak och restauranger, jag längtar!

Vill titta på

Allt vi inte ännu har sett på Apple+ som vi har pausat i ett år nu. Andra säsongerna av Slow Horses och Foundation bland annat.

Vill lyssna på

Ja vete fan. Min musikkompass är helt off men jag fortsätter försöka kämpa mig tillbaka. Tar gärna emot tips på bra album i vilken genre som helst, fast kanske inte det mest poppiga eller r'n'b-iga.

Vill läsa

Känner att jag som bokhandlare har lite dålig koll på den kommande engelska utgivningen som brukar vara min ledstjärna, vet att Paul Auster kommer med en ny roman, den är ett måste. Är annars inne i en underbar fantasyperiod just nu, minns inte när jag var det sist, läser för tillfället Ordinary Monsters av J.M.Miro som är en gotisk monsterroman och är väldigt sugen på Babel av R.F. Kuang som utspelar sig i Oxford. Otroligt mysigt ju!

Vill ha på mig

Jeans och snygga skjortor, svart snäv kjol och bylsig luvtröja. Har endast jeansen hittills så det får bli till att gå på loppis.

Utflykter och resmål

Jag känner ett sug efter att göra som när jag bodde i London och gå ensam på konstmuseer. I det närmsta ska jag försöka hinna gå en sväng till Göteborgs konstmuseum innan jobbet nån dag när jag börjar sent och se utställningen om Göteborgskoloristerna. Resor tror jag inte det blir så mycket av.

Vill köpa

En vardagsrumsmatta, stor och gärna i ull. Tavlor till vår kala vardagsrumsvägg. 

Vill dricka

Höstig lite mörkare öl, och varför inte några drinkar?

Vill äta

Som vanligt vad som helst bara det är smält ost på toppen.

Höften

I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötsligt till, och jag förstod ingenting. Jag försökte jogga lugnare ett par gånger med resultaten att jag vaknade med höftsmärta och var tvungen att ta värkmedicin. 

Och så idag, när jag gjorde en yogasekvens för höfterna som jag tycker är väldigt skön lystrade jag lite extra när instruktören da något om att man  ibland kan känna sig extra känslosam när man har arbetat med höfterna. 

När var det egentligen jag fick ont första gången? Jo, under semesterns allra första dagar. Jag googlade och hittade en artikel som diskuterade höftsmärta i relation till stress eftersom, och nu talar läkaren här som ni hör, de körtlar (?) som producerar adrenalin sitter i anslutning till höften. Och adrenalin är det hormon som reglerar "fight or flight", alltså de reaktioner kroppen får under stress.

Kan det möjligen vara så att en del av vinterns och vårens stressande hantering av vår familjesituation på något sätt kom ikapp mig när jag plötsligt slappnade av i början av semestern? Vad tror ni? Det är i alla fall en väldigt intressant och tilltalande tanke.

Skörd

Imorgon är brytpunkten, det har inte varit det tidigare men jag tror att det håller på att bli det, dagen efter vilken det är okej att tänka att sommaren är slut. Jag har förberett mig så pass att jag drömde en stressdröm om att ordna barnkalas, mitt i kalaset kom jag på att jag inte hade handlat ingredienser till tårtan än och fick väldigt bråttom.

Det är Lillcyklisten som fyller år, kalaset är inte ens imorgon, men femårsdagen markerar ändå slutet på augusti. Det är en fin avslutning, bättre än skolstart och nya pennor. Och det är väldigt märkligt att plötsligt (?) vara mamma till en femåring. Så mycket är fortfarande småbarnsliv men så mycket har förändrats. När Minicyklisten fick ett treårsbryt vid läggningen pga att han måste släcka just den lampa hans storebror alltid släcker svarade nästan-femåringen med "Men Minicyklisten, du kan få släcka den lampan, men bara ikväll." Generositeten själv helt plötsligt.

Ja, jag lever i en skyddad värld där vem som släcker vilken lampa kan bli till världens konflikt.

Idag har jag skördat tomater, ställt färdiggroddade mungblnsgroddar i kylen, och roligast av allt: pallat äpplen med en granne! Vi klättrade upp i ett äppelträd med fantastiskt stora och goda äpplen och petade och skakade ner så många vi bara kunde. Trädet stod alltså inte på någons gård utan på en förskolegård under renovering så det kändes inte särskilt kriminellt.

Där satt jag och var jag

Jag träffar min granne Q efter jobbet, hon jobbar också i stan i en butik och vi sätter oss först på Pustervik, sen vid Hagabion, det mörknar men är varmt och vi beställer in öl och pommes. Plötsligt är jag en människa, en helt vanlig människa. Som jobbar kväll och träffar en vän efter jobbet. Det är bara en kväll och det kommer inte att ske varje vecka, men det är ändå stort. 

Vi behöver båda prata av oss, jag får en insikt om hur jag pratar om mig själv, om hur jag svarar när någon frågar hur jag mår. Det är ingen överraskande insikt men den svider ändå. Är det så här man utplånar sig själv? Genom att få två barn tätt i följd och sen leva med utmattningssyndrom i familjen? Det är verkligen lätt att förvandlas till en resurs. För barnen, för Cyklisten, för familjen och jobbet. Inte konstigt att man tappar det ibland. Just nu är jag på en rätt bra plats, men jag vet att jag behöver strategier för när jobb blir till vabb och när jag börjar naggas i kanterna igen.

Men än så länge njuter jag, av att prata och berätta, lyssna på någon annan som går igenom något jobbigt som jag så klart inte hade nån aning om. Av att finnas till på platser där jag kan vara något annat, eller kanske helt enkelt, mig själv.

Tillbaka i stan

Man vill hålla kvar känslan av frihet, av att inte behöva planera så mycket, av att inte sitta med mobilen, av att ändå mitt i allt kaos hitta ett ledighetslugn.

I Göteborg är luften så fuktig efter alla regnväder att kläderna inte torkar på flera dagar, men tomaterna har överlevt och jag och Cyklisten delar på den första gula solmogna. Skalet är tjockt, smaken är varm.

Lillcyklisten blir arg på mig och ritar en teckning av oss, sen gör han ett kryss rakt över mig. Jag tycker det är kreativt och blir mest glad över att han ritar istället för skriker och slåss.

Alla är trötta trötta trots jag somnar nästan på barnens säng medan de bygger lego på golvet, ingen orkar riktigt, varför blir man så trött av att komma hem? Förutom att vårt tåg hem från Umeå blev inställt och vi fick hosta upp alla våra pengar för att flyga hem kände jag mig ändå lite utvilad i slutet av semestern. Men det är väl förändringen, att återgå till vardagen, att inse att det är det som gäller hädanefter. Lämna jobba hämta lämna jobba hämta vabba vabba vabba lämna jobba hämta. 

Vi har hunnit med en febersväng också, som tur är det planeringsdag på förskolan imorgon så jag hoppas det hinner blåsa över.

Vad jag har tänkt att jag ska ändra på i vardagen: jag ska inte kolla försäljningssiffror när det är helg. Jag ska inte komma mailen när det är helg. Jag ska försöka balansera det lite bättre eftersom jobbet ändå äter sig in förr eller senare. Och jag hoppas vi återhämtar oss efter den här eftersemestertröttheten så vi kommer på rätt köl igen .

En två tre

En dag kvar av vår vistelse i Västerbotten. Det ska städas undan och fixas till, tvättas och grejas. Det känns bra, vi är klara, nu ska vi över till andra sidan Kvarken. Vi mellanlandar på ett hotell i hopp om att barnen inte ska bli övertrötta på resan, återstår att se om det är värt pengarna.

Två böcker har jag läst ut sen vi kom hit. Värma händer av Katarina Widholm och Trust av Hernan Diaz, de var fina båda två. Den ena en mysig läsupplevelse som ändå inte saknar svärta. Den andra med en något mer invecklad (men ändå lättillgänglig) berättarstruktur. Nu har jag bara en bok kvar att läsa av högen jag tog med mig, det är ohållbart med tanke på att den tid vi har kvar. 

Tre springturer blev det, tyvärr har jag fått ont i höften igen trots att jag har försökt sakta ner på (det redan långsamma) tempot. Blev till och med tvungen att ta en värktablett inatt, aj och så onödigt.

Skogen

Att gå med ett litet barn i skogen på en spång, tänk vad skönt det kan vara. Vägen är utstakad, utmaningen att hålla sig från att ramla ner i blåbärsriset tillräckligt för att ge barnet fokus. Samtidigt går det andra större barnet tillsammans med sin faster, men åt andra hållet på spångbanan, vi möts halvvägs, mamma det finns en JÄTTESTOR spindel i trädet men den är inte riktig men den var lite läskig. Jag och Minicyklisten vandrar vidare, plockar några blåbär i farten, i ena handen en hopklämd bit av lunchpizzan mamma jag håller den som en macka.

Vi går vidare längs vägen för när faster cyklade förbi igår såg hon hjortron, hur smakar de, undrar Lillcyklisten och vad svarar man? Lite surt, lite strävt, umami? Båda barnen får varsitt bär och spottar direkt ut det. Jag och faster plockar och får ihop en halv liten glassburk. Bara ett till, tänker jag och det är nog så här man tappar bort sina barn i skogen, inte för att de vandrar iväg utan för att man själv inte kan sluta plocka. Minicyklisten har parkerat sig i ett blåbärsris, halvliggandes på rygg samtidigt som han "knyter en pinne", han ligger så, helt stilla i åtminstone tio minuter. Tänk att ha den förmågan, att sjunka ner i den fuktiga skogen och bara vara. 

Sen gåspringer jag hemåt med båda barnen i vagnen, det är alldeles blött och vägen suger tag i hjulen, men det är inte jobbigt och jag känner hur en del av min frustration blir kvar där borta bland träden.

När dagarna bara går

Jag försöker formulera något lite längre, som inte bara handlar om dagarna som går, samtidigt som dagarna går. Igår googlade jag (igen) något i stil med "att leva med någon som har utmattningssyndrom" och hittade en lista på saker att tänka på, det var inget revolutionerande, men ändå tillräckligt välformulerat för att träffa rätt. Det handlade bland annat om att påminna sig själv om att det är en jobbig tid för hela familjen men att det kommer att ta slut, bli annorlunda. Att det också kan skapas ett möte där man vågar prata om det svåra, det man vill, det man inte vill. 

Det är lätt att gå in i ett medberoende där allt börjar kretsa kring dagsformen hos den som är utmattad, till viss del är det helt begripligt att det blir så eftersom det aldrig går att göra några antaganden om hur en dag ska bli. Men jag tror att det är viktigt för mig att påminna mig om att inte låta det ta över på så vis att det hindrar mig för att göra sånt jag tycker är roligt. För mig kan det handla om att släpa med mig barnen på en utflykt där jag också klämmer in ett loppisbesök (för min skull), eller att vi tar oss till någon lekplats som är nära något annat jag vill försöka uträtta, som att köpa nya joggingskor till exempel. Och att då använda mobilen som barnvakt under en stund så jag kan få lite andrum.

För mig är nog det tuffaste att inte veta hur dagarna kommer att bli. Att hela tiden behöva kalibrera och stämma av istället för att göra upp en plan och följa den. Samtidigt som jag märkligt nog också kan vara lite för anpassningsbar. 

Det är en resa att ta sig igenom detta. Förmodligen är det som det ofta är; att resan är målet, även om det inte är särskilt kul i stunden att hamna i återvändsgränden hela tiden lär man sig något av att befinna sig där. 

Där vi en gång bott

Så märkligt. Det är en konstig känsla att veta precis var allting finns och hitta utan problem och samtidigt inte riktigt förstå att jag har bott här i två och ett halvt år.