Höften

I början av sommaren fick jag ont i höften. Efter att ha joggat försiktigt men regelbundet flera gånger i veckan i månader slog det plötsligt till, och jag förstod ingenting. Jag försökte jogga lugnare ett par gånger med resultaten att jag vaknade med höftsmärta och var tvungen att ta värkmedicin. 

Och så idag, när jag gjorde en yogasekvens för höfterna som jag tycker är väldigt skön lystrade jag lite extra när instruktören da något om att man  ibland kan känna sig extra känslosam när man har arbetat med höfterna. 

När var det egentligen jag fick ont första gången? Jo, under semesterns allra första dagar. Jag googlade och hittade en artikel som diskuterade höftsmärta i relation till stress eftersom, och nu talar läkaren här som ni hör, de körtlar (?) som producerar adrenalin sitter i anslutning till höften. Och adrenalin är det hormon som reglerar "fight or flight", alltså de reaktioner kroppen får under stress.

Kan det möjligen vara så att en del av vinterns och vårens stressande hantering av vår familjesituation på något sätt kom ikapp mig när jag plötsligt slappnade av i början av semestern? Vad tror ni? Det är i alla fall en väldigt intressant och tilltalande tanke.

Skörd

Imorgon är brytpunkten, det har inte varit det tidigare men jag tror att det håller på att bli det, dagen efter vilken det är okej att tänka att sommaren är slut. Jag har förberett mig så pass att jag drömde en stressdröm om att ordna barnkalas, mitt i kalaset kom jag på att jag inte hade handlat ingredienser till tårtan än och fick väldigt bråttom.

Det är Lillcyklisten som fyller år, kalaset är inte ens imorgon, men femårsdagen markerar ändå slutet på augusti. Det är en fin avslutning, bättre än skolstart och nya pennor. Och det är väldigt märkligt att plötsligt (?) vara mamma till en femåring. Så mycket är fortfarande småbarnsliv men så mycket har förändrats. När Minicyklisten fick ett treårsbryt vid läggningen pga att han måste släcka just den lampa hans storebror alltid släcker svarade nästan-femåringen med "Men Minicyklisten, du kan få släcka den lampan, men bara ikväll." Generositeten själv helt plötsligt.

Ja, jag lever i en skyddad värld där vem som släcker vilken lampa kan bli till världens konflikt.

Idag har jag skördat tomater, ställt färdiggroddade mungblnsgroddar i kylen, och roligast av allt: pallat äpplen med en granne! Vi klättrade upp i ett äppelträd med fantastiskt stora och goda äpplen och petade och skakade ner så många vi bara kunde. Trädet stod alltså inte på någons gård utan på en förskolegård under renovering så det kändes inte särskilt kriminellt.

Där satt jag och var jag

Jag träffar min granne Q efter jobbet, hon jobbar också i stan i en butik och vi sätter oss först på Pustervik, sen vid Hagabion, det mörknar men är varmt och vi beställer in öl och pommes. Plötsligt är jag en människa, en helt vanlig människa. Som jobbar kväll och träffar en vän efter jobbet. Det är bara en kväll och det kommer inte att ske varje vecka, men det är ändå stort. 

Vi behöver båda prata av oss, jag får en insikt om hur jag pratar om mig själv, om hur jag svarar när någon frågar hur jag mår. Det är ingen överraskande insikt men den svider ändå. Är det så här man utplånar sig själv? Genom att få två barn tätt i följd och sen leva med utmattningssyndrom i familjen? Det är verkligen lätt att förvandlas till en resurs. För barnen, för Cyklisten, för familjen och jobbet. Inte konstigt att man tappar det ibland. Just nu är jag på en rätt bra plats, men jag vet att jag behöver strategier för när jobb blir till vabb och när jag börjar naggas i kanterna igen.

Men än så länge njuter jag, av att prata och berätta, lyssna på någon annan som går igenom något jobbigt som jag så klart inte hade nån aning om. Av att finnas till på platser där jag kan vara något annat, eller kanske helt enkelt, mig själv.

Tillbaka i stan

Man vill hålla kvar känslan av frihet, av att inte behöva planera så mycket, av att inte sitta med mobilen, av att ändå mitt i allt kaos hitta ett ledighetslugn.

I Göteborg är luften så fuktig efter alla regnväder att kläderna inte torkar på flera dagar, men tomaterna har överlevt och jag och Cyklisten delar på den första gula solmogna. Skalet är tjockt, smaken är varm.

Lillcyklisten blir arg på mig och ritar en teckning av oss, sen gör han ett kryss rakt över mig. Jag tycker det är kreativt och blir mest glad över att han ritar istället för skriker och slåss.

Alla är trötta trötta trots jag somnar nästan på barnens säng medan de bygger lego på golvet, ingen orkar riktigt, varför blir man så trött av att komma hem? Förutom att vårt tåg hem från Umeå blev inställt och vi fick hosta upp alla våra pengar för att flyga hem kände jag mig ändå lite utvilad i slutet av semestern. Men det är väl förändringen, att återgå till vardagen, att inse att det är det som gäller hädanefter. Lämna jobba hämta lämna jobba hämta vabba vabba vabba lämna jobba hämta. 

Vi har hunnit med en febersväng också, som tur är det planeringsdag på förskolan imorgon så jag hoppas det hinner blåsa över.

Vad jag har tänkt att jag ska ändra på i vardagen: jag ska inte kolla försäljningssiffror när det är helg. Jag ska inte komma mailen när det är helg. Jag ska försöka balansera det lite bättre eftersom jobbet ändå äter sig in förr eller senare. Och jag hoppas vi återhämtar oss efter den här eftersemestertröttheten så vi kommer på rätt köl igen .