Uppsatsveckorna

Nu har jag inlett dem, en dag tidigare än planerat. Uppsatsveckorna. Samtidigt som reserestriktionerna i Sverige lyfts och det enda jag vill är att planera hur vi ska åka bort, bort bort, ska jag försöka fokusera på att vara här, här, här och få nånting gjort. Inte diskutera reseplaner med Cyklisten. Inte debattera för- och nackdelarna med att åka bil eller tåg eller bo här eller där eller bo med eller utan hiss.

Jag mailade en idé till min icke-handledare (hon får heta så eftersom allt är högst inofficiellt) och hon blev ivrig. Vi hördes på Zoom i morse och hon sken upp när hon förstod att jag hade läst vetenskapsteori, redogjorde engagerat för hur Latour beskrev Pasteurs demonstration av hur han vaccinerade sina kor mot mjältbrand. 

Nu sitter jag med 130 remissvar som jag försöker kartlägga, jag har några småaningar om vad jag ska läsa sen, men känner också hur de flåsar mig i nacken. Veckorna, de är bara tre, och hur ska jag egentligen hinna?

Den gråaste månaden

Det är november, snart december och det är grått och mörkt och motigt. Även om jag längtar efter julen nu längtar jag nästan ännu mer efter tiden efteråt, med snön och ljuset och kylan i kinderna. 

Jag läser och läser och diskuterar, har hittat en grupp människor som jag gärna umgås med samtidigt som jag studerar, vi utbyter irritationer och texter och ses under både formella och informella former. Det är skönt. Ett sammanhang som ger naturliga sociala sammankomster, det har jag saknat. Jag har också börjat jobba lite, i en vikariepool för biblioteksassistenter. Hittills har jag bara jobbat ett pass, men har redan två till inbokade. Så ovant att byta från försäljartänk till bibliotekarietänk, men det kommer säkert småningom. 

Det går ju att vara social också när man har ett barn, det är en skön upptäckt. Efter att jag slutade amma nån gång i somras och O började på förskolan under hösten har det blivit lättare och lättare att göra saker på egen hand. Det behövs.

Som i morse innan vårt studiebesök på Hovrätten: sitta på ett nästan tomt café och plugga i lugn och ro i en timme. Magiskt!

Nu?

När jag skriver hemtenta och avundsjukt ser mitt instagramflöde fyllas av bilder från Bokmässan. Att Bokmässan pågår just nu gör att det verkligen blir tydligt att hösten har hunnit längre här i Umeå än i Göteborg, för under tidigare bokmässor kommer jag ändå ihåg att det har gått att stå utomhus och smutta på ett glas vin vilket inte känns så väldigt tänkbart här just nu.

Jag sitter vid ett skrivbord i en läsesal på Universitetsbiblioteket och trivs, trivs, trivs, till och med med den torra hemtentan. Den där världen jag hamnar i när jag släpar med mig allt möjligt och gör mig hemmastadd, och faktiskt blir lite mer skärpt av att alla runt mig åtminstone ser ut att jobba jättehårt. 

Hittills hade jag sett framför mig att folkbiblioteket eller skolbiblioteket skulle vara den bästa tänkbara arbetsplatsen, nu börjar jag inse att det också är möjligt att jobba på universitetsbibliotek. 

Igår klippte jag av ca 10 cm av mitt nästan midjelånga hår och känner mig nu så mycket fräschare. 

Allt jag tänker på just nu, samtidigt långt ifrån allt, men att hinna med och skriva kräver momentum, så jag vågar helt enkelt inte redigera mig själv eftersom nästa tillfälle kanske kommer först om en månad.

När?

När ska jag hinna skriva? Mellan föreläsningar (är tillbaka där nu, så konstigt och så rätt på samma gång), läsning av torr kurslitteratur, lämning och hämtning på förskolan, matlagning, disk, prat med den jag är tillsammans med.

Oklart. Bara vecka två på detta nya liv ännu så det kan ge sig småningom.

Men så det är klargjort har jag inte slutat skriva, måste bara göra det i exempelvis grupparbetesformat (...) en tid framöver.

Märkligheter

När vi flyttade hit till Umeå för drygt ett år sen tänkte vi att vad fasiken, vi kan väl lika gärna göra allt på samma gång: flytta, byta jobb, och få barn. Lika bra, liksom. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var så smart. För oavsett om reaktionerna är positiva eller negativa på förändringen/förändringarna är det så gott som omöjligt att veta vad jag reagerar på, vilket gör det svårt att avgöra vad nästa vettiga steg är. 

Det känns ändå rätt skönt att det ska bli höst nu, trots att hösten också för med sig en massa nya saker. För mig studier och eventuellt extrajobb, dessutom ett litet barn som ska gå på förskolan. 

En ettåring. Bara åtta dagar kvar så har jag en ettåring.

Den långa signeringskön, eller, den gången Siri Hustvedt kände igen mig

Det hade kunnat bli helt annorlunda. Jag hade tagit tjänstledigt för att gå och se Siri Hustvedt under bokmässesöndagen men på lördagskvällen var jag så utmattad efter att inte ha haft en helt ledig dag på tre veckor (packande, flytt, Danmarksbesök, Bokmässan) att jag nästan hade bestämt mig för att inte gå. Tre veckor är kanske inte så länge, men för mig är det alldeles för länge. Som ni kanske minns hade jag heller inte läst Hustvedts senaste bok The Blazing World, och det gjorde att jag blev lite osäker.

Men nästan exakt en timme innan drabbades jag av det stora tvivlet: det här var ju Siri Hustvedt, författaren som jag beundrar så ofantligt mycket och som har inspirerat mig både på ett kreativt och akademiskt plan. Som skriver intrikata och intelligenta romaner samtidigt som hon går hårt åt uppdelningen av det kroppsliga och det psykiska/intellektuella. Så jag ändrade mig. Flätade ihop mitt smutsiga hår och slängde mig på cykeln, hann fram i så god tid att jag stod nästlängst fram i seminariekön.

Sen följde ett samtal mellan Siri Hustvedt och litteraturvetaren Ingrid Elam (vars senaste bok Jag. En fiktion jag har läst och uppskattat) som på alla sätt var just så intressant och inspirerande som jag hade hoppats på. Eftersom jag satt och lyssnade i total eufori kan jag tyvärr inte återge samtalet, jag satt och lyssnade samtidigt som jag drömde om att en dag få sitta tillsammans med Siri och fråga henne om ALLT. 

Sist jag hörde henne prata bodde jag i London och då hade jag turen att få ställa henne en fråga. Då befann vi oss inte i något gigantiskt seminarierum utan i en liten ombonad lokal mitt inne i Foyle's bokhandel på Tottenham Court Road. Innan dess hörde jag henne under en riktigt dålig intervju under Helsingfors bokmässa kanske två år tidigare. Så när jag äntligen kom fram i signeringskön efter seminariet passade jag på att säga åt henne att det var väldigt intressant igen, och att det lustigt nog var den tredje boken hon signerade åt mig. Det var då följande hände: 

Siri: "I know your face!"                Foto: Henrik Othman

Ni ser min lyckliga min? Visst, jag fiskade kanske lite efter att få känna mig utvald, att liksom bevisligen få erkännande som en riktig Siri-läsare (trots att jag då inte har läst ut hennes senaste bok), men aldrig hade jag trott att hon skulle känna igen mig. Och jag dristar mig till att tänka att hon inte skulle ljuga om nånting sånt, men det kanske bara är min fåfänga som talar. 

Nu har jag den i alla fall, min tredje signerade Siri Hustvedt-bok. Och den här gången kan man under signaturen läsa orden: "to Nina (again)".

Skrivlördag

"Det är ju bara att skriva om magisteruppsatsen litegrann så har jag en essä."

Visst.

Inte för att det inte skulle vara sant, men sen när jag börjar, alldeles för nära deadline, upptäcker jag nya spår som jag hellre skulle följa men som jag knappast kommer att hinna utforska. Samtidigt, den där självvalda paniken som ändå får mig att jobba till slut. En ganska skön känsla av no return och att det ändå kommer att bli till nånting till slut. Dessutom, att skriva något för att man har lust, inte för att man är tvungen på grund av CV-slipande och framtida jobbansökningar (man ska aldrig säga aldrig, men ändå). Den friheten. 

Att jag kan säga precis vad jag tycker. 

Det kunde jag förstås innan också, men det kändes inte lika självklart. Självcensur, vik hädan!

Samt helt orelaterat: vaknade till ett sms där T skrev att hon hade drömt att jag kom på besök till henne i en röd helikopter. 

Här kommer jag! (klicka för bildkälla)

Året som gått

Låt mig presentera: året som gått i ett lite småtaskigt bildcollage, eller, 2012 - en pjäs i fem akter där jag ibland talar om mig själv i tredje person.

Akt 1 - I vilken Nina skriver doktorandansökan, söker jobb, och flyttar

Här hände det alltså rätt så mycket. Jag började försiktigt lägga ut lite krokar här och var, bland annat på mitt favoritcafé där jag satt typ varannan helg och skrev recensioner och pratade strunt med folk. Samtidigt skrev jag ihop en doktorandansökan, eller "skrev ihop", det var mycket blod, svett och tårar inblandat, fast det också var roligt. Och så flyttade jag äntligen ut från min deprimerande lilla studentetta. 

Akt 2: I vilken Nina väntar, väntar, väntar samt börjar jobba på café och blir kompis med en hund

Det blev alltså ännu mera häng på favoritcaféet fast bakom disken. Sen var jag också dagmatte åt mina vänners pudel Folke, otroligt bra att tvingas ut och promenera när man går och väntar på besked om doktorandtjänst. Fy vilken väntan det var, sånt kan verkligen bryta ner en. Eller, för att tala klarspråk: det bröt nog ner mig ganska rejält. Det där mittemellantillståndet är inte att leka med. 

Akt 3: I vilken Nina skriver magisteruppsats och inte låtsas som om någonting har hänt

Det blir lite tomt i huvudet när jag försöker komma på vad jag gjorde den här perioden, typ i maj-juni, men jag inser att det är för att jag skrev magisteruppsats i vetenskapsteori vilket faktiskt var riktigt kul. Men det var också ett sätt för mig att tvinga undan alla tankar på framtiden eftersom jag inte fick doktorandtjänsten och, även om jag inte hade räknat med att få den, inte hade någon plan B. Jag tror att det är för att jag inte är särskilt förtjust i att planera framåt. Jag gillar att vänta att se vad som händer. I alla fall i teorin. 

Akt 4: I vilken Nina dricker öl

I juli var jag i Finland i nästan en månad, det var så välbehövt på alla sätt. Framför allt blev det mycket häng med de bästa vännerna hemifrån som jag saknade något alldeles fruktansvärt under våren. Så ja, uteterasser, bakgårdar, stränder. Med en öl i den ena handen och en vän i den andra. Det var en fin månad.

Akt 5: Kraschlandningen och vännerna

På bilderna ser ni inte någon kraschlanding, framför allt för att det inte direkt är något att ta bilder av. Men när jag återvände till Göteborg efter att ha varit sommar-Nina i Jakobstad var jag plötsligt liksom ingen alls. Inga pengar, inget jobb, inga planer. Det jag hade och det som gjorde att jag ändå hittade någonslags riktning var mina vänner. Vännerna hemma som man alltid kan maila om de mest märkliga saker, de nya vännerna som man nästan liksom dejtar och hoppas få lära känna bättre, studiekompisarna, syskonen. 

Det var den här tiden jag började leta jobb på riktigt och trots att perioden augusti till september nu låter väldigt kort kändes den jäkligt seg när jag var mitt uppe i den. Fast när jag hade kraschlandat gick det faktiskt ganska bra att börja bygga upp allt igen. För då var det något konkret, ett påtagligt problem som måste lösas. En mellanperiod som trots allt hade sina konturer även om de ibland utgjordes av arbetsförmedlingens lokaler. Och sen, på något mirakulöst sätt, så löste det sig. Bara så där.

Nu är jag mest glad. Kanske inte så hysteriskt glad som på bilden här nedanför, men nästan. Och jag tror att 2013 kommer att bli ett mycket mer balanserat år än 2012. 

Hej hej

Clearing the air

Det här är ett långt inlägg om förvirring och ärlighet och att vara pank och må skit. Håll ut. Det finns kanske en poäng på slutet.

En sak jag har tänkt väldigt mycket på de senaste dagarna och som också delvis har med mina tankar om höstens caféjobbande att göra är hur jag reagerar på andra människors reaktioner på att jag har börjat jobba. Eller rättare sagt, på att jag inte sysslar med något akademiskt. Det här är sjukt komplicerat i mitt huvud och jag går från att ena sekunden bli förbannad på folk runt omkring mig till att i nästa sekund vara övertygad om att jag håller på med självbedrägeri av högsta klass. Men jag ska försöka förklara, inspirerad av Ellens ärliga inlägg häromdagen.

Först bör man känna till premisserna:

1. Ända sedan jag började skolan som sjuåring har jag tyckt om att lära mig nya saker och jag har också märkt att jag är bra på det, att plugga, skriva prov och uppsatser, det har liksom varit min grej. Och det är det jag har gjort, utan avbrott, i nitton år.

2. Under våren 2012 jobbade jag med en doktorandansökan i litteraturvetenskap, den skulle skickas in i januari. Därefter följde en lång process med antagningsnivåer och sånt som höll på till slutet av maj då jag äntligen fick klartecken om att jag nästan, men ändå inte, hade blivit antagen.

3. Under hela den här perioden, samt månaderna efter detta då jag också skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori, var jag pank. Riktigt pank. Inte så där jag-har-inte-råd-att-köpa-kläder-pank utan snarare jag-har-inte-råd-att-köpa-plastkassar-när-jag-handlar-gröt-pank. Den perioden har i stort sett hållit i sig fram tills nu.

När jag berättar att jag jobbar nu är det många människor som liksom antar att jag främst gör det för att jag inte har något val, att det här är en tillfällig paus och att jag snart ska söka en doktorandtjänst igen. Det är ett rimligt antagande eftersom alla - förutom min familj då - alltid har känt mig som den högpresterande pluggisen som älskar att gå på föreläsningar. Inget konstigt med den saken. Problemet är att det här antagandet ibland får mig att gå i försvarsposition, jag börjar ursäkta mitt jobb och förklara att det faktiskt (?) är roligt, som om det var något jag var skyldig att säga, att jag just nu behöver en paus. Jag spelar alltså med eftersom jag antyder att det här är en paus från det akademiska. 

Sanningen är att jag inte har någon aning om vad det är, denna så kallade paus. Jag har aldrig gillat att planera långsiktigt. Och så långt är det fortfarande lugna puckar. Men häromdagen pratade jag med en bekant som vägrade acceptera denna kanske-paus, hen fortsatte om och om igen att säga att jag ska söka doktorandtjänst i år också, att jag måste, att det är bra att visa att jag fortfarande försöker, att det ser bra ut för framtiden osv osv. Det var jobbigt och jag hade mest av allt velat ta ett steg tillbaka och skrika "Men jag vill inte!".

Fast det här är också komplicerat. Exakt vad är det som jag inte vill? Efter den här diskussionen var jag arg i flera timmar utan att veta varför. För saken är den att jag fortfarande älskar att föra teoretiska resonemang även om det just nu är fruktansvärt skönt att inte göra det i ett akademiskt sammanhang. Och om någon av er som läser det här känner er utpekade så får jag bara säga att mina tankar kring orsakerna till att jag blir så provocerad inte egentligen handlar om era frågor som sådana utan snarare om vad som verkar vara en underförstådd aspekt av akademiskt arbete.

Jag tror nämligen att den förvåning jag ibland kan ana hos människor när jag säger att jag inte vill göra nånting akademiskt just nu handlar om status. Att vara doktorand, att vara akademiker uppfattas som ett högstatusyrke, framför allt om man som jag verkligen gillar att plugga. Om man doktorerar har man sedan möjlighet att skaffa sig en position inom något universitet. Allt detta är helt korrekt och förvåningen hos de frågvisa i min omgivning har fått sin förklaring. Så varför blir jag då så provocerad?

Jo, för att status och höga positioner är helt ointressant för mig i det här sammanhanget. Även om jag har skämtat om att det först är när man är professor emeritus som man får forska om vad man vill har det skämtet handlat mer om det absurda (men kanske självklara) i att också den "fria" akademiska tillvaron är toppstyrd och att en stor del av en universitetsanställning handlar bland annat om administration. För mig har mina studieval/livsval alltid handlat om att följa magkänslan. Jag började läsa litteraturvetenskap för att det var det roligaste jag kunde tänka mig, vilket det också visade sig vara. Jag flyttade till London för att det var något jag verkligen ville göra. Jag skrev gradu om Paul Auster för att det var en författare jag alltid har gillat. Men här börjar det slira. Jag flyttade till Göteborg för att jag inte ville bo i Finland. Jag började läsa vetenskapsteori för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Jag skrev en magisteruppsats i vetenskapsteori om litteraturvetenskap för att det skulle kunna se bra ut i en doktorandansökan.

Jag säger inte att det var dåliga val, det var helt rätt eftersom jag trots allt har hamnat på en plats där jag är så nöjd med tillvaron. Jag säger inte heller att jag är den enda som följer min magkänsla, absolut inte. Det är inte det som är poängen och jag kan bara utgå från mig själv. Men det jag kan säga när jag utgår från mig själv är att jag under den här tiden då det började slira med beslutsfattandet inte har mått särskilt bra. Att känna sig vilse och samtidigt vara luspank är en usel kombination och ibland har den där yrseln kommit smygande, yrseln som får rummet att vända sig kring sin axel, yrseln som är som en slags början på en panikattack. Att sitta i en stol och känna sig yr är inte ett tecken på att man mår särskilt bra.

Samtidigt har det varit en period som jag aldrig hade velat vara utan eftersom den har gjort mig ännu mer öppen för min egen magkänsla. Och det är den jag följer nu, magkänslan, intuitionen, vad man nu väljer att kalla den. Den säger i alla fall, nej, den skriker, att jag inte vill befinna mig i universitetsvärlden just nu. Den skriker att jag älskar mitt jobb. Den skriker att det är mer än okej att vara lycklig för att jag har råd att äta annat än kokta ägg och billig blandsaft. 

Kalla det en paus om ni vill, jag varken har eller saknar det framtidsperspektivet. 

Här var det dubbelt

Nu är jag även officiellt magister från Göteborgs Universitet!

Previously

Idag fyller den här bloggen tre år. Det låter både som väldigt lite och som väldigt mycket. Väldigt lite med tanke på att jag inte kan föreställa mig hur jag egentligen gjorde förritiden då jag inte bloggade. Väldigt mycket med tanke på att det betyder att det är tre år sedan jag precis skulle flytta till London.

Den som känner mig vet att jag ser på alldeles för många tv-serier. Därav följande genomgång av mina bloggår. Och ja, jag kommer att prata om mig själv i tredje person.

Previously, on Londonina...

*badam!* 

Efter fyra år i Åbo bestämmer sig Londonina för att åka på utbyte till London. Staden hon länge har velat bo i befinner sig plötsligt inom räckhåll. Hon är väldigt blond och jättenervös. Vad ska de säga de där britterna?

*badam!*

Naturligtvis går det utmärkt och Londonina traskar förnöjt omkring i Hyde Park, går på café efter café, träffar nya vänner och älskar London. Lantana, Sacred Coffee, Foyle's, den skaninaviska avdelningen av UCL:s bibliotek. Till och med de tråkiga dagarna älskar hon. Hon har ju tråkigt i London! Och vilken utsikt hon har!

*badam!*

Våren är lång men ändå alldeles för kort och plötsligt blir det dags för Londonina att sälja tillbaka sin gitarr och packa sina väskor. Som inte rymmer mindre än 2 x 30 kg. Det är hett och svettigt och den sista dagen dricker hon kaffe med sin isländska låtsassyster och är plötsligt för trött för att vara ledsen.

*badam!*

Sommaren kommer, allt går bra, tills Londonina en dag inser att det är imorgon hon ska flytta till Göteborg där hon ska skriva gradu. Hur sjutton blev det så? Oron kommer krypande igen. Och det blir en ganska konstig höst och en dag slår plötsligt Londonsaknaden till och Londonina ifrågasätter sitt beslut om att flytta till Göteborg nästan dagligen. Inte för att hon vantrivs, men allt känns, som hon själv skulle uttrycka det, så random. Som tur finns det kaffe och många vänner som kommer på besök. 

*badam!*

Det är sommar igen, Gradun är nästan färdig men beslutsångesten är tillbaka. Våren har varit tuff, alldeles för tuff, men det har fått Londonina att inse att hon måste fortsätta göra val som känns viktiga för henne och inte för någon annan. Av olika orsaker börjar Londonina därför läsa vetenskapsteori, och ibland, vissa dagar, känns det som om saker och ting börjar falla på plats. Det blir ett nytt år och Londonina stressar över en doktorandansökan som kommer att uppta alldeles för mycket av hennes tankeverksamhet under våren. Men systrar och vänner kommer på ännu flera besök och ibland tänker hon också på andra saker.

*badam!*

Kanske är det här, på hållplatsen vid Stigbergstorget, som hon på allvar tänker att hon nog ska söka jobb på sitt favoritcafé. Sen blir det mars och allt händer på samma gång: det ska provjobbas, det ska skickas in ansökningar, det ska tittas på Oscarsgalan och framför allt, det ska flyttas. Äntligen får Londonina flytta sina prylar från 18 kvadratmeter med delat kök till många, många flera kvadratmetrar, som också delas, men bara med en bekant och hans barn, och bara ibland, och Londonina skrattar och ler och plötsligt, plötsligt bor hon i Göteborg. Där går hon ibland ut med en hund som heter Folke.

*badam!*

Oundvikligen blir det sommar igen. Men något är annorlunda. Nu har Londonina två examina men ingen doktorandtjänst. Hon flyr landet (Sverige alltså) och livet leker i tre veckor.

*badam!*

Det tungt att återvända till Göteborg och Londonina drabbas av ångest: inga pengar, inget jobb och inga vänner. Hon överdriver kanske en aning, särskilt gällande det där med att sakna vänner, men som tur är ångesten snabbt övergående. Och nu sitter hon där, i sin soffa, och skriver om sig själv i tredje person samtidigt som hon försöker strukturera upp sina frilansjobb som åtminstone just nu verkar dyka upp i ganska stadig takt. Ibland tänker hon på titeln på en bok, Ur hand i mun, och på något sätt kan hon tänka - att så var det också för Paul Auster. Och då blir allt så mycket lättare.

On the next episode of Londonina... 

Ja, vad händer sen? Den som läser får se.

Kreativitet

Det här handlar om ansvar. Inte om ansvar över andra eller över sin omgivning, utan ansvar över sig själv. Eller närmare bestämt, över sin egen kreativitet.

När man som jag är arbetslös har man mycket tid. Det är faktiskt nästan det enda man har. Om man som jag dessutom helt har gått upp i sina studier och bara frilansat lite på sidan om har man sannolikt också väldigt lite pengar. Det betyder att man inte kan springa på caféer dagarna i ända även om det skulle kännas skönt att åka iväg och sätta sig någon annanstans med sin dator eller sina böcker. Lite jobbigt, kan man tänka, och visst är det så ibland. Men det finns också nånting ganska fantastiskt med den här situationen. För nu går det inte längre att hala fram de där välbekanta ursäkterna.

Jo, jag ska förstås försöka skriva några noveller. Men sen när jag har lite mera tid.

Jo, jag ska måla lite. Men just nu har jag så mycket att tänka på.

Jo, jag ska baka bröd, men inte just nu, jag måste skriva klart det här kapitlet först.

Nehepp!

Det är inte bara det att det plötsligt finns en massa tid som kan användas till kreativt arbete, det är också det att den plötsligt är tillbaka, den kreativa energin. Även om jag gärna skulle jobba med någon form av akademiskt skrivande i framtiden är det helt tydligt att det suger åt sig sjuka mängder kreativ energi. Det ska det också göra. För trots att en akademisk text kan se torr och tråkig ut är den ett resultat av ett kreativt arbete. 

De två senaste åren har jag till och från hållit på med någon form av examensarbeten, först skrev jag en ganska lång gradu i litteraturvetenskap, sedan skrev jag en kort magisteruppsats i vetenskapsteori. Under den här tiden skrev jag inte särskilt mycket annat vid sidan om, och med "annat" syftar jag på allt från berättelser och dikter till essäliknande dagbokstexter. Den uppmärksamma bloggläsaren har också lagt märke till en viss stagnation i mina bloggtexter. Jag har helt enkelt inte haft nånting att säga. Eller, det jag har haft att säga har legat begravt någonstans långt under alla referenser och fotnoter och litteraturlistor. 

Så var det det här med ansvar då. Att det är någonting man måste ta. För även om den kreativa energin finns där är den lätt att schabbla bort. Att hitta på ursäkter verkar vi alltid ha tillräckligt med kreativitet för. Ett sätt att få dagarna att kännas värdefulla trots att man är arbetslös är att i punkter skriva ner vad man har uträttat under dagen. Det är också ett sätt att aktivera sig. Och visst, det är jättefint när jag kan skriva att jag har sökt jobbet X eller Y. Men från och med nu kommer det också att finnas ett värde i att skriva något i stil med:

Har skrivit en sida flummig text som kanske handlar om mig men kanske handlar om nånting helt annat

Japp japp

Mitt i eller mittemellan? Mitt i ett liv? På väg från ett liv till ett annat? 

Vad vet jag. Såna frågor snurrar i alla fall runt mitt huvud och det är första gången på nitton år som jag inte är inskriven i något universitet eller i någon skola och ja, vi kan kalla det för en identitetskris. Men för det mesta tycker jag att det är rätt skönt. Att ingenting veta. Om det inte hade varit för de där räkningarna som alltid måste betalas, som tunga åskmoln som dyker upp så plötsligt att man inte ens hinner dra ur stöpslarna ur väggen, om det inte hade varit för dem, då skulle jag faktiskt tycka att det bara  var skönt.

För det här med att tänka abstrakt dag ut och dag in alltså. Det är roligt, kanske det roligaste jag vet, men det kräver också väldigt mycket energi. Och nu trängde sig en paus på. Så då är det väl bara att förlika sig med den.

Igår sökte jag två jobb. Idag sökte jag två till. Det är ett jobb att söka jobb ska jag säga er. Och man tänker: kallskänka? flygvärdinna? kock? Var kommer alla yrken ifrån? 

När det inte blir som man har tänkt sig

Eller: när det blir som man hade anat men inte som man hade hoppats. Vad gör man då? Tja, dels konstaterar man att man trots allt faktiskt gjorde jävligt bra ifrån sig i sin doktorandansökan eftersom båda universiteten man sökte till rankade en högt. Förutom den där lilla petitessen att man inte blev anställd då. 

Man är alltså jag ifall det var någon som undrade.

Det kanske inte riktigt har sjunkit in ännu, vad vet jag, men just nu stressar jag inte särskilt mycket över själva doktorandbiten - jag vet att skulle vara en bra doktorand. Jepp. Så är det bara. Det som däremot gör mig lite mindre sprittande är tanken på att jag nu ska hitta på nånting annat att pyssla med i åtminstone ett år tills nästa gång jag nervöst kan sitta och uppdatera min inkorg i väntan på besked. 

Ifall någon läser detta och det fortfarande råkar vara torsdagkväll undanbedes medlidsamma telefonsamtal och textmeddelanden, för nu ska jag nämligen dricka en öl och titta på ESC-semifinalen.


Edit: Ja, jag är lite bitter.

Vänta vänta vänta

Det är så soligt och varmt där ute och folk går förbi nere på gatan i ärmlöst och shorts. Men det är roligt att skriva hemtenta också, intalar jag mig själv. Så roligt!

Så roligt att jag skriver ett blogginlägg utan minsta substans istället.

För tillfället går mina dagar ut på att försöka motivera mig själv till att skriva uppsatser, att spara pengar, och framför allt, att ligga i solen och att vänta på det där förbannade beskedet som aldrig verkar dyka upp. De senaste tre veckorna har alla världens tänkbara scenarier spelats upp som en dålig tv-serie i mitt huvud. Än sitter huvudpersonen i ett arbetsrum och skriver avhandling, än står hon och huttrar utanför arbetsförmedlingen. 

Den som väntar får se, säger man. Men hur jävla länge ska man behöva vänta egentligen? 

Bloggande som litteratur eller en helt annan diskussion

I onsdags var jag på ett seminarium som skulle handla om bloggande som litteratur, det ingick i en seminarieserie som utgår från temat Life-Writing. Tidigare har seminarierna bland annat handlat om "vanligare" former av självbiografiskt skrivande, i oktober var exempelvis Birgitta Stenberg, Ann Heberlein och Kjell Espmark gäster. Ämnet är både tidsenligt och intressant och jag blev därför positivt överraskad att seminarieserien också skulle ta upp bloggande. På ett seriöst sätt, tänkte jag. Här kommer äntligen bloggskrivande att diskuteras och problematiseras som genre, tänkte jag.

Klicka för bildkälla.

Jag var antagligen en av de yngsta i publiken. Det påverkade kanske seminariets upplägg, det var liksom inte självklart att alla i publiken ens visste vad en blogg var. Det har jag full förståelse för. Men trots detta blev jag provocerad av diskussionen. För en stor del av tiden gick åt att diskutera bloggandet, i bestämd form. 

När det blev dags för frågor flög min hand upp i luften. Det är något som händer mig allt oftare. Jag befinner mig i ett sammanhang där jag inte har någon egentlig auktoritet, omgiven av kulturprofiler, professorer - you name it - men kan ändå inte vara tyst. Under några sekunder överväger jag om det är värt det. Att vara den där finlandssvenskan ("Var kommer du ifrån? Jag har släkt i Nagu.") som öppnar käften och på ett artigt sätt försöker kritisera något som kommer från en institution som jag till råga på allt skulle vilja ha som arbetsgivare. Men jag är övertygad om att det ändå är viktigare att våga vara kritisk. Våga öppna munnen inte bara av slöhet (så där som jag oftast gör, ni vet) utan också de gånger man verkligen har något att säga. 

Nåväl, i det här fallet var min replik ("Tala högre!") att det är mycket problematiskt att prata om bloggande som en enhetlig företeelse. Att det finns så många undergenrer att det helt enkelt inte går att säga något om bloggandet. Någon nickade, andra var tysta, jag lutade mig bakåt i min stol och stängde munnen. Det var väl ungefär så. Men efteråt kom en kvinna fram och tackade mig för min replik. Hon sa att hon hade kokat av ilska under semiariet och att hon upplevde det som att man ställde Blondinbellabloggarna och författarbloggarna mot varandra, de oseriösa mot de seriösa. Att hon dessutom fann det galet att engagera två författare som förvisso bloggar nu och då men som själva inte ens läser bloggar. 

Så här ser jag på det hela: Bodil Malmsten och Johannes Anyuru var intressanta att lyssna till, den första som vanligt lite avog och obekväm men ofantligt sympatisk, den andre insiktsfull och mjuk och väldigt intelligent. Men för att uttrycka det i med hjälp av filmterminologi så var de helt felcastade. De hade inte reflekterat över sitt bloggande på det sätt som moderatorn och   litteraturprofessorn Lisbeth Larsson verkade förvänta sig, frågorna hon ställde möttes därför ofta av tystnad och ett lite obekvämt hummande. Jag tror att man från första början borde ha poängeterat det faktum att Malmsten och Anyuru har skrivit författarbloggar, något jag ser som en specifik undergenre. Deras skrivande verkade framför allt handla om just deras skrivande, eftersom de inte bloggade för att ingå i någonslags bloggemenskap visste de heller inget om att bloggar kan se ut på tusentals olika sätt. Det är helt okej. Alla behöver inte tycka att det är roligt att lägga en massa timmar på att surfa. Men också frågan, läser ni bloggar, och svaren, nej, jag läser inte bloggar, är problematisk. För det får det att låta som om även bloggläsandet är en sorts aktivitet. Antingen läser man bloggar, eller så inte. 

Att tre framgångsrika, intelligenta och på alla sätt belästa människor inte kunde se att det finns en uppenbar likhet mellan bloggar och böcker förvånade mig. På samma sätt som få skulle anta att bokläsare är en inbördes enhetlig kategori har jag svårt att förstå hur man under seminariediskussionen missade att detsamma gäller bloggläsare. 

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur snedvriden diskussionen blev, inte så mycket för de personer som var involverade i semiariet men för att så många intelligenta och roliga skribenter som bloggar försvann från samtalet helt och hållet. I glappet mellan Blondinbella och författarbloggarna är tomhet, tycktes det underliggande budskapet vara. Om ett liknande seminarium ordnas i framtiden hoppas jag att man från GU:s sida också engagerar någon ytterligare deltagare som är mer insatt i ämnet och som kan bidra med en kritisk udd. Exempelvis Lotta som doktorerar i ämnet.

För den som är intresserad rapporterade jag om det tidigare seminariet för ÖT i oktober 2011, artikeln finns tillgänglig här.

Det handlar inte om snö

När snöflingorna landar på gatorna i Göteborg blir människorna nervösa. De tassar försiktigt över övergångsställena med sina alldeles för hala skosulor, de försöker skydda sig mot blötsnön i sina för tunna jackor. Spårvagnar och bussar vilar från sina plikter. Ingen tvingar dem att ta sig igenom den vita väggen, ingen vet vilka faror som kan lura där bakom. Från studentbostadskomplexets kvadratiska innergård syns förvånade utbytesstudenter stå vid sina fönster. Snart kommer ett gäng tyskar eller spanjorer att bygga en snögubbe mitt i kvadraten, så är det alltid. En snögubbe som kommer att smälta bort under kvällen, för plusgraderna tar alltid med sig snön. Det är januari och jag tillåter mig att slappna av i ett par dagar. Ingen snöstorm hindrar det faktum att jag skickade in min viktiga första ansökan i torsdags. Kanske lurar jag mig själv när jag tänker att det inte gör något om det inte går vägen eftersom jag nu tror mig veta vad det är jag vill göra. Kanske lurar jag mig själv när jag låtsas som om snön där ute inte oroar mig lite eftersom jag ska åka med en vagn ikväll. Kanske, kanske inte, kanske nog, kanske kanske. Det finns för många ord. Men där ute är allting vitt, och det får räcka just nu. 

Dagens look

Om du ser detta ansikte på stan råder jag dig att ta en omväg.

HF-debatten: ryt till!

Det händer jobbiga saker vid Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi just nu. Det enda glädjande är att det faktiskt har skapat debatt. Även om jag har länkat till dessa texter i andra sammanhang vill jag också göra det här. Varför? För att det inte bara är relevant för de som studerar vid HF utan för att det är relevant för alla som överhuvudtaget vill upprätthålla kvaliteten på universitetsundervisningen. 

Här skriver Freja Rudels i Västra Nyland (30.11.2011) att "Litteraturvetenskap är insikt". 

Här är min kolumn från Österbottens Tidning (10.12.2011) om "Sparkrav under all kritik". 

Här skriver Freja Rudels igen, denna gång i Hufvudstadsbladet (15.12.2011) mer allmänt om att "HF har ett kapital att förvalta". 

Under Frejas artikel i Hbl finns också länkar till de övriga debattinläggen. En perfekt syssla en torsdag som denna. Det är upprörande och det är viktigt att så många som möjligt som tycker att de har något att bidra med till diskussionen också ryter till.

Arbetsvecka i Götet

På gång i Göteborg:

Jag läser texter som bland annat refererar till Monty Python och Liftarens guide till galaxen. Vem sa att vetenskapsteori är torrt?

Jag försöker göra mig bekväm i tysta läsesalen igen - har haft lite svårt att sitta där eftersom ca 80% av fjolåret tillbringades i sagda utrymme. Nu lufsar jag runt i bibbakorridorerna och letar efter böcker om sånt som jag hoppas kunna använda för att planera projekt som inte alls är viktiga eller nej, nu ljög jag, som är jätteviktiga och när folk frågar vad jag gör om dagarna säger jag: "Planerar min framtid". 

Det var väl ungefär det. Och just ja, så har några forskare i experimentell fysik lyckats skapa ljus ur vakuum. 

But who's comparing.