tisdag 16 oktober 2018

Livet på en kärra

Vi lever ju med ganska begränsade tillgångar just nu (föräldraledig plus arbetssökande) och borde kanske inte egentligen köpa en massa saker, idag har vi dock beställt en cykelkärra. 

Parentes - jag tänkte skriva "klickat hem" men tycker så illa om det uttrycket eftersom det dels låter som om det bara är att roffa åt sig av saker, saker, saker, dels för att det ger intrycket av att de föremål vi köper bara finns där ute och inte tillverkas av något/någon - slut på parentes.

Tillbaka till cykelkärran. Ja, den var jättedyr. Men så här tänker jag: vi har ingen bil och vi planerar inte att köpa en bil inom den närmaste framtiden. Cykeln är vårt förstahandsval när det gäller att transportera både oss själva och saker, vi cyklar både som semesterunderhållning och av nödvändighet. Just nu må vi ha väldigt låga inkomster men vi har också flyttat till en ny stad, och att då på grund av att vi har fått en bebis plötsligt vara tvungna att sluta cykla är lite som att skicka en Dementor som suger själen ur oss till vårt hem. Hence, livskvalitet och rörlighet och vi slipper hålla på och låna svärföräldrarnas bil så fort vi behöver uträtta något ärende eller vill åka på utflykt.

De flesta kärror där ute rekommenderas inte för små bebisar, men den här har ett spädbarnstillägg (lite som en hängmatta, men med betydligt mer säkerhetstänk) som tillverkaren själv inte avråder en för att använda med riktigt små bebisar, därför tänker vi  faktiskt börja använda den direkt. Vi tänker att vi är så pass vana cyklister att vi har gott omdöme och att vi kan göra realistiska riskbedömningar (plus att den som är minst klantig av oss, Cyklisten, kommer att dra det värdefulla lasset) att det kommer att gå finfint. Och jag tror att Lillcyklisten* kommer att må som en prins i sin mysiga koja!

*Funkar det?

fredag 12 oktober 2018

Sår

Förra helgen märkte jag att det plötsligt gjorde ont i mitt operationsärr, jag trodde att det hade läkt, men i takt med att timmarna gick gjorde det ondare och ondare så i måndags visade jag upp det på vårdcentralen. Jag fick rådet att avvakta, men i tisdags var jag tvungen att äta värkmedicin hela dagen så i onsdags gjorde jag ett nytt besök som efter många om och men (min första tid var kl.10:15, kl.14:45 var jag hemma igen...) fick jag antibiotika och rådet att lägga nya förband när det behövdes. Jag ska inte gå in på några äckliga detaljer och det är alltså inget stort område som är irriterat, men låt oss säga att byte av förband behövs emellanåt. 

Av och an gick jag, med barnvagn och skötväska, det gick förvånansvärt bra och Ola sov nästan hela tiden (vet inte om jag har skrivit att han heter Ola, men det gör han!). Men det är något med informationen om kejsarsnitt som liksom skaver lite. När jag åkte hem från BB fick jag en lapp med info om vad som händer efter kejsarsnitt, det var en A3:a med typ tre stycken som bl.a. berättade att jag inte skulle lyfta tungt. Egentligen tycker jag att jag borde få information om hur ett kejsarsnitt går till - eller i alla fall frågan om jag vill ha den informationen, och sen också lite mer om hur jag t.ex. ska tänka på motion och andra typer av kroppsrörelser. 

Det är väl ganska klassiskt när man själv är med om något att tycka att det finns alldeles för lite information om just den egna erfarenheten. Men jag tycker faktiskt att det saknas, både information innan det sker, då tänker jag på att man på Mvc faktiskt skulle kunna berätta mer om hur vanligt det är med akut kejsarsnitt och vad som kan leda till akut kejsarsnitt, och sen efteråt så klart. Enligt statistik som jag har hittat är kejsarsnittsfrekvensen hos förstföderskor nationellt ca 8%, det är ändå ganska högt. Jag har dessutom för mig att läkaren jag träffade på BB sa att det är något i stil med 15% på NUS. Sen skulle jag också vilja har mer information om den psykologiska sidan av snittet, som att det är väldigt vanligt efteråt med negativa känslor av olika slag. 

Jag upplevde inte själva snittet som så traumatiserande, det vill säga att ligga på operationsbordet och bli skuren i, den biten kände jag mig helt trygg med. Det var som om mitt fokus var hundra procent framåt, jag litade helt på att alla visste vad de gjorde (och kan även ha tänkt att det var ganska häftigt, lite som Chicago Hope, haha). Men det betyder inte att det inte dyker upp tankar efteråt, tankar om hur det skulle ha kunnat bli istället, tankar om vilken typ av stöd jag hade önskat innan det blev skarpt läge, och mer information om varför man beslutade om kejsarsnitt. En del av det här har jag fått i efterhand, och jag kommer också att få prata mer om det framöver. Men jag upplever ändå att jag själv har varit tvungen att dra i en hel del trådar. 

Med andra ord, varför får man inte ett tiosidigt infohäfte om kejsarsnitt när man har blivit snittad? 


onsdag 3 oktober 2018

September

Det här kommer för alltid att vara min första månad som någons mamma, lördagen den 1 september vaknade jag (eller hade jag ens somnat den natten?) för första gången upp hemma med mitt barn. Det är fortfarande jätteunderligt. Det är på något märkligt sätt inte samma sak att just den här bebisen finns hemma hos oss som att jag är någons mamma och har ett barn, vet inte om det är begripligt. Kanske är det var som händer när något går från att vara en abstrakt idé till att bli ens egen verklighet.

Hittills kan jag i alla fall ge det hela mycket väl godkänt, trots sömnlösa nätter och sammanbrott över skrik och gnäll ibland är det mestadels väldigt roligt. Och det är ju så spännande att se vem den här typen är, man får lära känna honom lite mer för varje dag som går. Det som jag verkligen uppskattar just nu är också att se honom tillsammans med människor jag tycker om, familj och vänner, det är så fint att tänka att de också kan ha en alldeles egen relation.

Trött moder
 




måndag 1 oktober 2018

Vardagspoesi

Okej, så mer av samma vara. Exempel på autentiskt samtal som fördes för en liten stund sedan:

Jag: "Alltså jag måste komma ihåg att maila Fairphone och säga att mobilkameran funkar nu. Det borde ju förhoppningsvis hålla i sig."

Cyklisten: "Bajs?"


lördag 29 september 2018

Lördag och bajs

Jag vaknar av att han pruttar. Jo, så är det rätt ofta. Och det är väldigt gulligt trots att det så klart är jobbigt för honom att ha så mycket gaser i magen. Men när natten har varit riktigt okej och jag inte har somnat sittande i soffan och vaknat efter en timme och sett ut som en gam är det rätt kul att det ligger en liten söt bebis bredvid en i sängen och pruttar.

Idag har vi fördrivit förmiddagen med att gulla med bebis och slösurfa. Sen gick vi på en långpromenad i skogen, jag älskar att vi bor så nära ett stort friluftsområde med en massa elljusspår där man kan dra vagnen och andas höstluft. När vi kom hem gjorde vi en påtår och bebisen - hör och häpna - fortsatte att sova! En rad Fazers blå, en påtår och lite bloggläsning, mycket mer än så behöver inte en nybliven morsa just nu för att känna sig som en människa. 

Nu står Cyklisten hukad över mjukliften och filmar bebben och väntar på att han ska vakna, tydligen kände han en fantomlukt av bajs (eller riktig lukt, who knows), det är väl ganska typiskt. Man ba "ska vi väcka honom?" efter att man febrilt har önskat att han sov lite till så att man fick dricka en kopp kaffe i lugn och ro.

Föräldraskapet, ganska knasig grej.

tisdag 18 september 2018

Att lämna en stad

Det är septemberklar luft och rönnarna har skiftat färg och jag inser att jag hade glömt att de gör det, i Göteborg är höstfärgerna inte lika tydliga. Där övergår sommaren oftast i ett regnoväder till en brun höst som pågår till mars. 

Jag har sovit gott och du har sovit dåligt och vi tittar på Svenska dialektmysterier medan vi dricker påtår efter frukosten och får båda klumpar i halsen eftersom det handlar om västkusten. Där är staden helt plötsligt, som vi har valt bort, och det kommer nog att ta tid innan vi vet om det var rätt val. 

Jag saknar inte:

Trängseln, alla människor, bilar, cyklar, att ta sig från punkt a till punkt b och bli matt av allt och alla som är ivägen.

Känslan av att stan tas över av evenemangshets och trendighet, jag bodde visserligen bara där i "bara" åtta år men inbillar mig att det var en flummigare stämning när jag flyttade dit och att det blir mer och mer fokus på att vara först ute med allt möjligt. Tröttsamt, eller i alla fall inget som jag är särskilt intresserad av.

Avståndet till så många, familjemedlemmar och vänner.

Jag saknar:

Det vackra som man slutar se när man har bott någonstans tillräckligt länge. Älven, trähusen, Vasastan. 

Att det händer något hela tiden, att det finns saker att göra även om det bara är i teorin.

Närheten till så många, vännerna som det känns som om man aldrig kommer att träffa igen även om jag vet att det inte är så.

lördag 15 september 2018

Böcker

Så skönt ändå att de där sömnlösa nätterna kan varvas med nätter med helt okej sömn, så pass okej att jag nästan lite motvilligt stängde av mitt i Outlander-avsnittet när jag insåg att bebisen faktiskt hade sovit i en kvart och att jag fortfarande satt uppe. 

Jag tänkte säga något om ett par böcker jag har läst på sistone, utan några längre utläggningar om innehållet eftersom min hjärna trots allt är något sömndepraverad. I augusti blev det rätt många böcker, en hel del förlossningslitteratur men också lite annat smått och gott. 

Det som stod ut ur mängden var framför allt Celeste Ngs Little Fires Everywhere, en historia som jag skulle vilja beskriva som en familjethriller. Den var lättläst men välskriven, höll kanske inte måttet riktigt hela vägen men var ändå så bra i sin genre att den är värd en guldstjärna. Jag har faktiskt lånat hem hennes förra roman Things I Never Told You också, hoppas att den är lika bra.



En annan bok som stack ut som mamma tipsade om var Tracy Chevaliers At the Edge of the Orchard, en riktigt saftig bit amerikansk historia som kretsar kring en släkt som bedriver äppelodling. Perfekt om man vill läsa en välskriven och välresearchad men ändå lättläst historisk roman.


Deon Meyers dystopi Fever blev jag däremot lite besviken på. Han skriver väldigt bra och är otroligt skicklig på att skriva levande karaktärer, men hela historien blev ändå lite tam i slutändan. 

Det som ligger och väntar på mig i den senaste högen från biblioteket just nu är Megan Abbots Give Me Your Hand och Nicole Krauss Forest Dark.