måndag 25 oktober 2021

Vem jobbar heltid?

 

 

Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.

Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på. 

Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.

Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.

torsdag 21 oktober 2021

Torsdag nästan helg

Molnen skingras och det är knappt att jag tror mina ögon. Det känns som om det har varit gråväder i flera veckor men det stämmer nog inte riktigt. Jag beställer julklappar, sånt som ändå behövs och som är på rea. Vattenflaskor i stål, i de billigaste färgerna. Det är tillfredsställande att kunna slå ihop två olika syften, särskilt när man har ont om pengar. 
 
Men det börjar bli lite trist nu, att ha en så skral ekonomi. Det är skönt att för längesen ha vant sig av med onödiga köp, men jag saknar att kunna välja det jag tycker är bäst istället för det som är billigast. Samtidigt känns det märkligt att jag kommer att få en lön igen efter årsskiftet. Hur mycket som nu sist och slutligen kommer att landa på kontot efter allt vabbande återstår att se så klart. 

Det som också känns märkligt är att Minicyklisten ska börja på förskolan. Han känns så mycket mindre än vad Lillcyklisten gjorde i samma ålder, antagligen för att jag nu har något att jämföra med, plus att Lillcyklisten var så himla tidigt med allt att han alltid har känts äldre än han är. Nu är det verkligen som att jag kommer att lämna bort min lilla bebis, och hela dagen dessutom. Usch. 
 
I eftermiddag får Minicyklisten hänga på Cyklisten som har en ledig eftermiddag. Jag och Lillcyklisten ska kanske träffa grannar eller kompisar som också är förkylda, jag hoppas det i alla fall. I förmiddags hann jag byta några ord med en annan förälder som också vabbade på randen till frustration, så skönt att åtminstone en stund få prata med någon annan vuxen (än Cyklisten, hehe) varje dag.  

Väldigt kära dagbok över bloggen just nu men more is more tänker jag.


onsdag 20 oktober 2021

Under ett töcken eller täcke

Vi sitter under extratäcket i soffan, utanför är allt gömt i ett täcke av dimma och regn. Hela förmiddagen har vi varit inne, det är vanligtvis inget tillvägagångssätt jag väljer, men idag blev det så. Det finns trots allt en gräns för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för att gå till Hemköp och köpa bananer vareviga dag. 

Min hjärna är ett töcken idag. Förra veckan trodde jag att vi äntligen hade nått vägs ände med Minicyklistens nattliga ammande. Jag fick sova till 04-05 utan att väckas i flera dagar och det var himmelskt. Men nu är vi tillbaka, kanske inte på noll, men väl några steg bakåt. Inatt vrålade han i en och en halvtimme med början 00:30. Efter att ha klappat, kramat, lagt ner, tagit upp, bytts av av Cyklisten, gått in igen, börjat om, fått honom att somna bara för att han sen vaknade när Lillcyklisten hostade till - gav jag upp. Sen sov han med mig resten av natten.

Och så här: det är verkligen inget fel på att samsova, men min kropp går sönder av att ligga statiskt på en sida. Det går liksom inte. Samtidigt är det enda som funkar när det spårar ur så här. Att liggamma och somna. Det är mysigt när han sover alldeles tätt intill, men kanske i två eller tre timmar. Sen när han bara snuttar och snuttar och tumlar runt och sätter sig upp? Nej, alltså hur länge ska man orka hålla på så här?

Just nu har jag heller ingen aning om varför han vaknar. Är det för att han vill amma eller är ammande det enda som kan lugna honom när han vaknar av något helt annat? Tänder? Mardrömmar? Separationsångest? Förkylning? Antagligen alla de nämnda orsakerna sammantaget.

onsdag 13 oktober 2021

Hurra du har vunnit

Man skulle kunna föreställa sig, att när barnen har somnat, då gör man något som inte alls har med barnen att göra. Det kunde man. Föreställa sig.

Vad jag gör om kvällarna? Letar som en besatt efter Duplo och Brio-tåg på Tradera, förfasas över att någon kan lägga upp någon gammal Duplobil och vilja ha typ 400 kronor i utropspris. För att sen förfasas över hur jag orkar förfasa mig över någonting sånt?

Men kicken man får när man lyckas fynda något, den är farlig. Det är liksom lite för lätt att intala sig att det är så bra att köpa leksaker på Tradera, så bra att inte köpa nytt. Samtidigt som det verkligen inte är more is more när det gäller barnens prylar. Snarare rätt grejor, och i rätt mängd.

Samtidigt cyklar Cyklisten till Sisjöns Stora Coop för att handla litervis med havremjölk och kanske chips tills på fredag.

Är det absurt att börja tänka på julklappar redan nu?

Frågar en som definitivt inte har ett särskilt rikt inre liv för tillfället.

tisdag 12 oktober 2021

Enkäterna

Jag älskar enkäter. Jag är just nu med i tre pågående forskningsprojekt där man då och då får en personlig enkätlänk som man ska fylla i. Jag vet inte riktigt vilket behov det fyller för mig, att få klicka i de olika fälten för Aldrig, Ibland, Varje dag och så vidare. Kanske är det bara ett självhävdelsebehov, förklätt i en önskan om att kunna påverka. 

Ofta är jag också en sån som fyller i långa förklaringar om det finns såna fält. Försöker formulera mig så att det framstår som sakligt och genomtänkt, tänker på att någon kommer att läsa det just jag har skrivit. Att det är viktigt att det blir rätt. 

Jag kan inte säga vart jag vill komma med den här bekännelsen. Kanske är det ett sätt att känna sig lite mindre ensam, inte riktigt ett rop ut i rymden som här, utan faktiskt ett svar på någon annans rop. Nu har jag visserligen alltid tyckt om att delta i olika undersökningar, men nog gör pandemin konstiga saker med oss...

måndag 11 oktober 2021

Spretig måndag

Öronproppar i, teven och babyvakten på. Jag läser en årsredovisning av ett stort svenskt företag och börjar min analys av deras personalkoncept. Det är faktiskt förvånansvärt intressant att läsa den kurs jag läser just nu, Organisation och personalledning. Det känns som att jag har nytta av sånt jag har läst tidigare, men det är också intressant att läsa texterna och tänka på olika ställen jag själv har arbetat på. Som tur har kursen fokus mer på organisationskultur än ekonomi, det är faktiskt inget egentligt fokus på ekonomi, så det handlar rätt mycket om grupper och individers förhållande till dem.
 
I eftermiddag är planen att cykla runt på diverse ärenden, exempelvis hade jag tänkt åka till Lidl och fynda (?) underliga saker. Typ piroger, och klistermärken om det finns. Har fått nys om att de ibland kan ha fiffiga leksaker för en billig peng. Jag försöker tänka att jag inte jämt ska anpassa mig efter barnen (även om det är det man ju gör som förälder), utan att åtminstone ha ambitionen att göra saker tillsammans som även jag tycker är kul. Det kan tolkas som att jag vägrar tillbringa varje eftermiddag i en lekpark. Kul ibland, särskilt om det dyker upp någon bekant, men för det mesta ganska tråkigt. 

Först ska bara den enorma eftermiddagströttheten, som alltid slår till precis när storbarnets teve-vila och lillbarnets sovvila tar slut, forceras medelst mellanmål och "ett gott humör". Hm.

onsdag 6 oktober 2021

Ett år

Du pekar på hunden, säger "bää". Du pekar på skatan, säger "bää". 

Storebror frågar: "Vad säger fåret?"

"Bää." 

När du ler lyser hela ditt ansikte och du ler ofta, nästan hela tiden faktiskt. Att ett så litet ansikte kan ha så många miner, att det går att le på så många olika sätt? Vi slåss nästan om att gosa med dig, ibland blir goset till slagsmål, det är inte lätt att ha en liten bror som man vill krama hela tiden men som man samtidigt vill knuffa bort.

Du blir van vid att bli knuffad, buffad på, trängd, petad på. Saker slängs på dig, du får dörrar i ansiktet, ramlar rakt bakåt och huvudet dunsar i golvet. Oftast mest i förbifarten. Att vara någons småsyskon är att bli älskad och härdad.

Jag ser på klockan: om några timmar föds du. Om några timmar vet jag inte att det är kaos och att det händer farliga saker, för jag är nedsövd. Om några timmar föds du men jag träffar dig inte förrän dagen efter. 

Vägen från förlossningsrummet till Neo-IVA, när jag halvsitter i sängen och dörrpar för dörrpar öppnas. Sköterskan som några minuter tidigare undrar om jag vill ha något att äta kanske? Efter att ha legat ett halvt dygn för observation på uppvaket. "Nej, jag vill träffa mitt barn." Den konstigaste transport jag någonsin har varit med om. 

Och så är du där. Med några slangar kvar för säkerhets skull. Vår stora starka lilla minsting.