måndag 30 januari 2023

Det rasslar och prasslar

På morgonen lämnar jag Lillcyklisten på förskolan och går med Minicyklisten till vårdcentralen, den snälla läkaren tar bort sitt munskydd för att vara mindre skrämmande, barnet klamrar sig fast vid mig och vill inte bli undersökt. Men allt går bra och jag lämnar också honom på förskolan, gallskrikande på grund av den ovana utomhuslämningen men jag vet också att pedagogerna ringer om han inte låter sig tröstas.

Jag jobbar hemifrån, solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på eftermiddagen. Imorgon ska det bli regn igen och jag tittar på björkens grenar som vajar fram och tillbaka, går det att längta mer efter våren än vad man gör i januari/februari?

I postfacket ligger ett litet kuvert, det rasslar när jag lyfter ut det, jag gömmer det i handväskan medan jag försöker baxa upp två trötta tunga barn och undrar för tusende gången varför vi inte letade efter ett hus med hiss, men också, att mitt tålamod antingen kommer att brista helt eller så blir det långsamt lite segare för varje trappsteg. 

Minicyklisten har den där blicken på kvällen som skvallrar om bus och sovvägran, och mycket riktigt pågår "diskussioner" av typen "Joho! Nähä! Joho! Nähä!" och jag går in och bäddar ner, klappar kind, pratar med ansträngt lugn mammaröst nu är det sovdags godnatt godnatt

Och sen, när ljuden plötsligt tystnar: 

Atlasblomma, Leanderklocka, Lultärt. Picklesgurka, körsbärstomat.

Ibland är allt man gör så himla symboliskt, odlar sina egna intressen och så vidare, men växer de till slut så är det väl värt övertydligheten.

söndag 29 januari 2023

Natten

Natten av Sara Gordon väcker många känslor, och det är verkligen som att gå in i huvudpersonens natt när man läser den: den beskriver oron över en närstående på ett alldeles förträffligt sätt. I det här fallet är det huvudpersonens tonåriga dotter som försvinner ut i natten och inte kan nås, hon har diabetes men struntar i sina mediciner och jaget ringer socialsekreterarna, ungdomsgårdarna, kompisarna om och om igen.

Damen från Försäkringskassan frågar om det finns någon plan för min rehabilitering och jag säger, allt handlar om min dotter. När hon mår bättre, mår jag bättre. Det går inte att skilja åt.

Romanen handlar också om repetition, upprepning, iteration - jaget skriver en avhandling om ämnet men berättelsen använder också samma grepp, det är den första natten då dottern försvinner men det är också nätterna därefter, upprepningen av de olika instanserna som försöker hjälpa till, hoppet, förtvivlan. När den ena drar sig undan pressar den andra på och man vill bara ropa men lugna ner er båda två samtidigt som man vet att det inte skulle hjälpa.

Jag har en förbjuden fantasi, ett monster som måste stoppas omedelbart om det dyker upp. Det handlar om att du inte skulle ha diabetes. Lättnaden är vidunderlig, bokstavligen, ett vidunder, den kan inte tillåtas jag brister och förlorar all kontroll.

Jag tycker om att Natten samtidigt inte är nattsvart, den är också varm och rolig och trots de många tunga ämnena är tonen väldigt rak. Det handlar aldrig om att vältra sig i misär (mis-lit är inte min favoritgenre) utan snarare om att beskriva ett människoliv som har drabbats lite extra hårt av motgångar och sjukdom. 

Nästa vecka ska vi prata om den (och om Annie Ernauxs En flickas memoarer) i bokklubben, det blir intressant att höra vad de andra tyckte.

fredag 27 januari 2023

Lunchdejt och ost

Det är ändå något att äta lunch med sin partner en fredag på stan. Knappt så vi har gjort det förr, men nu stod stjärnorna rätt på himlen. Bara det att sitta ostört och äta vid ett bord, fantastiskt! Äter vi något "eget" efter att barnen har somnat blir det oftast i soffan eftersom vardagsrummet är mysigare och bekvämare än köket. 



Vi tog också en vända i Saluhallen, jag känner mig alltid som någon som låtsas vara av en samhällsklass än jag är när jag köar till ostdisken och sen ber om... någon god ost och inte riktigt kan förklara vad jag gillar. Men, med det sagt älskar jag att be andra kompetenta försäljare om hjälp, sådana som verkligen försöker förstå vad det är man är ute efter och på vilket sätt det ska konsumeras. Precis som att hjälpa en kund att hitta rätt böcker, tänker jag, fast ost då i det här fallet. 

Jag hoppas på en lugn helg utan regn, har en liten oro i magen över Minicyklistens håglöshet som har kommit och gått i veckan, men pratade länge med en sjuksköterska på 1177 som väldigt grundligt frågade mig om alla tänkbara symptom och kände mig något lugnad efteråt. 

Hoppas att ni, vilka ni nu är också får en lugn och skön helg! Nu blir det fredagsöl och På spåret.

torsdag 26 januari 2023

Kärt återseende


Man kunde ana den redan vid 07:30 där bakom husen.

Den galna hotellpoolen som jag gärna hade badat i glimmade fint i morgonljuset.

Dramatiska moln och vackert ljus.

Där var den! Äntligen! Att ens kunna ta en bild i motljus? Jag strosade långsamt i den svinkalla vinden och njöt av de tomma blomrabatterna i Trädgårdsföreningen med vetskap om att de snart kommer att prunka.

Som sagt, jag njöt.

Bara att se olika nyanser i något annat än ett dimgrått töcken, det gjorde hela den här veckan. Nu återstår att se om det blir vab av Minicyklisten imorgon.

onsdag 25 januari 2023

8,5 soltimmar i januari

Så många soltimmar lär det ha varit i Göteborg i januari och det känns. Vi hasar oss genom dagarna, barnen är så trötta att den ena får stanna hemma en dag från förskolan för han vill bara vila vila vila. Den andra klär ut sig till riddar-Spiderman och frågar för hundrade gången hur länge det är kvar tills hans kompis födelsedagskalas.

Två veckor, svarar jag. Tolv dagar, svarar jag. Nej, det är inte idag. Nej, han ska inte ha kalas inatt. 

Jag har börjat göra meditationsövningar när jag kommer till jobbet på morgonen, fem eller tio minuter bara. Ibland också på lunchen men då nickar jag nästan alltid till i den inte särskilt bekväma kontorsstolen från 90-talet. I stunden är det vad det är, varken mer eller mindre, men de dagar då jag inte hinner med så saknar jag dem. Mellanrummen. Dem jag alltid återkommer till på ett sätt eller annat. 

Jag lånar böcker om odling och beställer hem fröer, längtat så enormt efter balkongvår och att tassa runt och vattna efter att solen går ner. Två av mina grannar är gravida och två av mina nära vänner har precis fött barn. Det är som att man bara vill längta fram det nya nu men det går ju inte riktigt till på det viset.

Imorgon ska det bli sol, jag tror det när jag ser det, men om väderleksrapporten stämmer ska jag ta en promenad på lunchen och försöka få så mycket ljus som bara är möjligt.

söndag 22 januari 2023

Nästan ligga steget före

Ni vet vissa dagar när man bara kämpar på från ett steg till ett annat men känner att man aldrig kommer ikapp sig själv? Tycker helgerna är rätt mycket så numera. Ens egen energi är på minus, men barnens är alltid på plus (även när den är på minus, konstigt nog). Men idag var inte en sån dag. Jag var iväg med barnen och en vän samt hennes barn hela dagen från 9:30 till 16:30 och klarade det mer eller mindre utan stora konflikter. O-troligt.

Det är väl också det där när man i princip är på väg nånstans men utan en tid att passa som man med ro kan låta någon kliva av cykeln och peta på den tunna isen i en evighet. Det är så klart också det som gör att det blir mindre friktion, att jag inte är där och hetsar oss vidare. 

En relativt lång tur med balanscykeln, biblioteksbesök, cafélunch och "vila" med kompisen (dvs. skärmtid, vet inte om det går att vila fyraåringar på något annat sätt) medan Minicyklisten somnade utan knorr inomhus i vagnen. Jag kunde dricka en kaffe och bläddra i några odlingsböcker. NJUTANDET, säger jag bara. 

Sen fick Lillcyklisten massor med energi och sprang nästan hela den långa vägen bort till lekplatsen. Alltså detta att dela dagen med en vän som har barn i samma åldrar, det är oslagbart. Vi sågs också igår för lite vin (utan barn) så hade liksom hunnit prata genom allt aktuellt så behövde inte bli irriterade av alla hundratusen avbrott som småbarn innebär, ni vet när man kommer hem och plötsligt undrar vad som hände sen i den där anekdoten som man började lyssna på men som man aldrig lyssnade klart på för det var någon som hade bajsat/ramlat/hittat en skatt/tappat en stövel. 

Jag var så där skönt trött när vi kom hem, som man bara blir av att ha varit mycket ute, och hade säkert själv kunnat sluka hela kastrullen med potatismos om jag inte hade behövt dela med mig. 

lördag 21 januari 2023

När böckerna tar sig in i livet

Jag har nästan lyssnat klart på Sarah Haywoods roman Kaktus som handlar om en brittisk kvinna, 40+, som gillar att rationalisera bort allt som hon bedömer som onödigt i sitt liv. Den är torr, bitsk och rolig men med en lite sorglig underton och jag tycker väldigt mycket om den! En rolig bok för nån som inte gillar böcker som beskrivs som "roliga", och en mysig bok för nån som inte gillar böcker som beskrivs som "mysiga, ungefär så skulle jag beskriva den. 

Huvudpersonen Susans koppling till kaktusar, förutom att själv uppfattas som en sådan, är att hon har en liten samling. Och medan jag lyssnade på boken funderade jag samtidigt över vårt problemfönster, vardagsrumsfönstret, där det om vartannat är dragigt och hett från elementet. Skulle en kaktus trivas månntro? I förmiddags stack jag in huvudet i en blomsterhandel och rådfrågade floristen: och vips, så var jag med kaktus. Jag kan inte komma ihåg att jag har haft någon sen i tonåren då en sorglig liten historia stod på något fönsterbräde och glömdes bort. Men nu, tack vare Kaktus, låt mig presentera, min kaktus!