Mellandagarna

Läser många inlägg om mellandagarna, vi har turats om att vara sjuka (alla utom jag hittills), jag misstänkte först covid eftersom både barnen och Cyklisten har haft så hög feber och mått illa men lutar nu mot att det är säsongsinfluensan. Inte för att det har någon betydelse men av någon anledning för det mig lugnare att "veta" vad det är. Eftersom jag är vaccinerad mot säsongsinfluensan hoppas jag att jag antingen ska slippa bli sjuk eller åtminstone få en lindrigare variant.

Verkligen roligt att läsa om andra människors virus, I hear you. Idag tog jag hursomhelst de lite friskare barnen och en vän med familj och åkte på ett otroligt stimmigt loppis, barnen fick välja varsin leksak och mamman fick välja en skjorta. Vi svängde förbi ett bibliotek på hemvägen men den kraschade Lillcyklisten och jag insåg att äventyret kanske var lite väl äventyrligt med tanke på hur sjuka de har varit.

Imorgon är det årets sista dag och jag tror det kommer att bli en helt vanlig dag som säkert slutar med tv i soffan och godnatt klockan tio, känns inte som om någon av oss orkar med annat. Men det gör faktiskt inget, jag tycker sjukdomarna till trots att mellandagarna har varit lugna och sköna. Jag behöver inte fira något, inte just i år. 

Jag kan säga tack och adjö till 2023, det var ett år som jag inte kommer att längta tillbaka till direkt men samtligt ett otroligt viktigt år. Jag skulle inte vilja vara utan det, men är rätt glad över att det är förbi.

Konsekvensernas år 2023

När jag tänker tillbaka på förra året 2022, kan jag inte komma ihåg särskilt mycket förutom att fokus var på jobb och att det var otroligt mycket vab. Men nu i efterhand kan jag tänka att det på så många sätt var ett övergångsår och att det inte är så konstigt att det blev under 2023 som vi fick känna av konsekvenserna. Jag tror att 2023 kommer att vara ett skiljetecken som markerar ett bryt mellan det som började 2018 då jag var gravid och vi flyttade till Umeå, och det som följde efter med föräldraledigheter, pandemi, flyttar och återgång till jobb. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att landa, man sätter ju bara ner fötterna. Men det är så lätt att kalibrera fel och landa på en bergstopp, eller i ett träd. 

Vintern

En familjemedlem hade blöja när året började, sånt man redan har glömt

Det blev en tung start på det nya året. Cyklisten blev sjukskriven på heltid för utmattning och en nära familjemedlem fick en cancerdiagnos, jag försökte täcka upp och täcka upp men insåg snabbt att jag skulle behöva någon att hålla i handen för att inte själv ramla så jag tog kontakt med en terapeut och hade kontinuerligt stöd varannan vecka under hela våren. Det var ett så bra beslut även om det knappt var ett beslut för jag hade inget val, terapeuten hjälpte mig med att hitta egna rum i kaoset, stunder där jag bara fokuserade på mig själv. 

Jag lärde mig att jag behöver bli bättre på att känna efter vilket behov det är jag behöver fylla, jag lärde mig att yogan kanske är mitt bästa sätt att varva ner. Jag lärde mig att jag inte alltid ska fylla tomrummen med något utan att låta tystnaden ta plats. Jag var med barnen hela tiden, morgon middag kväll natt morgon middag kväll natt. 

Våren

Tomatplantorna, det bästa som hänt i odlingsväg

Våren kom långsamt, och långsamt tog vi oss framåt steg för steg. Försökte se havet genom det smutsiga fönstret, solen värmde men vinden var kall. Vi pratade och pratade, försökte se våra dåliga mönster, försökte hitta ljusa punkter, försökte hitta vägar framåt. Det kändes hoppfullt, men jag var väldigt trött. Hade inte haft en kväll för mig själv utanför hemmet på evigheter, men började också se tecken på att saker och ting kunde förändras. 

Sommaren

Juni och juli inleddes med en backlash, jag hade fått smak på friheten, det kändes lite som efter att jag slutade amma Minicyklisten och cyklade tillsammans med M ner för backen på kyrkogården med vinden i öronen. Bakslag är mer än vanliga när det handlar om utmattning, det är hela tiden ett steg fram och två steg tillbaka, men den här gången kände också jag att jag var nära en brytpunkt. Hela vinterns trötthet kom ikapp och jag hade inte mycket kvar i reserverna. Som tur fångades jag upp av vänner och grannar och det lättade. 

Trots att förutsättningarna inte var de bästa fick vi ihop en fin midsommar med våra grannar, jag firade också födelsedagen på vår gård med tårta och bubbel. Det var en ny lärdom inser jag nu, att jag valde att göra det jag behövde i den stunden, det vill säga omge mig av människor och inte isolera mig. När jag känner mig nere och kraftlös får jag energi av andra människor vilket är helt det motsatta till den jag lever med, som verkligen behöver dra sig undan för att orka. Ett steg framåt på vägen mot att lyssna på mina egna behov också när det är kaos runt omkring mig.

Hösten

Bokbussen räddade så många av mina söndagar det här året

2023 har varit en process för alla, jag tror att det också var oundvikligt att hamna i någon typ av kris efter de rätt jobbiga och krävande år vi har bakom oss. Det jag har lärt mig hittills av året är att det mesta går att lösa och hantera bara man har en grundförståelse för problemen och inte hakar upp sig på detaljerna. Det har förmodligen hjälpt mig väldigt mycket att jag är en optimist i grunden, jag tänker liksom automatiskt på nästa steg, på att det kan vara annorlunda om några veckor. Hösten kom med lite bättre rutiner, vi planerade och funderade och det mesta handlade om att skapa luft runt allt annat och andningspauser. Det gick bra, och det kändes som att vi var något på spåret.

Vintern

Vasas flora och fauna på Storan i början av november

Man reder sig på något sätt, cykelvagnen blir exempelvis julgranstransport

Man blir lite härdad till slut, av framsteg som följs av bakslag, men det var ändå väldigt oturligt att Cyklisten skulle cykla omkull och bryta nyckelbenet i början av november, det var rent ut sagt det sista vi behövde. Och efter en relativt lugn och sjukdomsfri höst tog sen december vid och det kändes som om allt vi gjorde var att vara hemma med sjuka barn eller att själv vara sjuka. Men jag kunde ändå, på något underligt sätt, gå ner i varv, ladda för den sista viktiga veckan på jobbet, och samtidigt ha julstämning. Kanske det är det mesta jag har lärt mig av året som gått, att ta ett steg tillbaka när livet tvingar en att ta ett steg tillbaka och sluta kämpa emot. 

En vän sa en sak till mig som fick mig att tänka till, Vet du, varje gång jag har frågat dig hur du mår har du svarat med att berätta om hur Cyklisten mår. Det kändes lite som en anklagelse men jag kunde samtidigt förstå henne, det är konstigt att inte kunna prata om sig själv utan att hela tiden förhålla sig till någon annan. Samtidigt tänker jag att det är en fin gräns mellan att hamna i medberoendeställning och att helt enkelt vara en familj, man påverkas oundvikligen av sina familjemedlemmars mående. Men det är tänkvärt, för även om ens mående påverkas av människorna i ens omedelbara närhet behöver man känna efter hur man själv mår, även om det är en reflektion av ens omgivning. Så det har jag lärt mig, när någon frågar mig hur jag mår ska jag göra mitt bästa för att faktiskt svara på frågan.

Urk

Så ligger sista roliga jobbveckan på året framför mig, men här hemma är två av fyra magsjuka. Så pass ordentligt att det förmodligen bara är en tidsfråga innan det är min tur. Det är märkligt att magsjukorna alltid går precis innan jul, det måste bero på alla julfester och glöggmingel. Det är väl bara att resignera inför faktum, men usch vad bittert. 

Jag är alldeles dimmig i huvudet efter att ha vakat med ett sjukt barn inatt, vill bara sova, men det andra barnet är friskt och piggt och det finns inget utrymme för en trött mamma. Jag hoppas bara Cyklisten är på benen tills det är min tur. Kanske det sämsta med att vara barnfamilj när det går magsjukor. 

Det är som att vänta på att Mårran ska komma, jag försöker att inte erkänna efter hela tiden men det är svårt att låta bli. 

Hoppas verkligen att alla ni där ute slipper detta!

Det känns som...

Torsdagen i tre känslor.

Tillfredsställelse över att jag äntligen fick upp ett gäng tavlor, två inramade foton på barnen i vardagsrummet och en tavelvägg (Cyklistens mardröm, känns det inte lite belamrat?) i köket. Oftast försöker vi bestämma tillsammans men eftersom jag är hellre snabbt än bra och han är hellre bäst än inte alls så slutar det rätt ofta med att inget händer. Så nu gjorde jag bara, utan att fråga först, och det var bra tror jag. Även om en tavla ramlade ner för att jag hade använt fel spik, det är ju elementärt tyckte Cyklisten och jag tyckte att det var det uppenbarligen inte för mig. Men jag gjorde om, gjorde rätt, det var väl inte så farligt. 

Glädje över att gå till jobbet och se snön yra utanför butiken, jag känner mig alltid som att jag är med i en julfilm den här tiden på året. Finns det något mysigare jobb innan jul än att jobba i en bokhandel? I think not. 

Lugn av att jag skärpte mig och gjorde yoga både idag och igår. Jag mår så mycket bättre både i huvudet och kroppen varje gång. Tyvärr var innehöll ett av de längre (och jobbigare) passen en lång och ganska flummig utläggning om evolutionen och vår plats i den som jag hade klarat mig utan, men när instruktören väl fokuserade på själva flowet gick det bättre. Jag gör alltså yoga hemma i en app, har verkligen insett att det är hundra procent mer avkopplande för mig att yoga ensam än i grupp. 

Nygammalt utseende

Jag blev så trött på att inläggen inte visades i sin helhet här på bloggen så jag regredierade (så pass mycket att jag var tvungen att kolla upp stavningen på just regrediera) till ett gammalt bloggtema. Vet inte om det är någon som bryr sig om sånt, men säg gärna om ni föredrar det ena eller det andra. Personligen tycker jag om när man kan swipa sig igenom hela sidan och läsa utan klick, men det kanske bara är jag.

"Rymden är så stor", säger Cyklisten från fåtöljen där han sitter och spelar PlayStation, något spel där man utforskar yttre rymden. Själv har jag varit sjukledig idag, ordentligt förkyld och lite febrig, det är frustrerande men jag försöker trösta mig med att julhandel än inte har börjat på riktigt än, även om vi befinner oss på tröskeln.

Jag har läst nästan en halv thriller (skräckroman?) idag, Ana Reyes The House in the Pines och aktivt försökt att inte göra någon nytta alls. Mysigaste stunden var när jag slumrade i vardagsrummet med ett bageundsljud av Cyklisten som knapprade på tangentbordet och pratade i Teamsmöten i kombination med plogbilarna som körde av och an utanför.

Jag kände mig helt bortkopplad, alldeles onödig och överflödig, jag slöt ögonen och sov en stund till. Det var otroligt.

Novemberlista

Det är första december, jag har en vag känsla av förkylning i kroppen (så som alla andra förmodar jag), jag har fixat julpynt hemma och haft en ganska skön dag. Avslutat den med bråk med barnen, men det behöver vi icke fokusera på nu. Tänkte istället göra en klassisk lista, denna är från Floras blogg. 

Hur var november?

November började med en krasch som satte tonen, resten av månaden har tyvärr mest känts som en transportsträcka, genom återhämtning, genom vardagarna, genom lasset jag drar härhemma. Mot december och jul, längesen jag har känt behovet av att inleda julmyset så starkt som i år. 

Månadens jobb

Det har också varit en mellanmånad på jobbet, första halvan var rätt stressig med julschema som skulle sättas och medarbetarsamtal osv osv medan andra halvan lunkade på i maklig takt mot julhandeln.

Månadens mys

Jag och Hanna gick på Vasas Flora och Fauna på Storan, det var typ sex år sen vi sågs sist på tumis, det har kommit en massa barn och pandemier och flyttar emellan. Åh, så fint det var!

Månadens störiga

Kan väl inte annat än kalla det för en backlash att jag blev tvungen att återta det större lasset hemma efter att ha fått känna smaken av frihet där under två veckor.

Månadens extra

Hm, vet typ inte vad det betyder. Att På spåret har börjat igen, räknas det? Det är ju helt klart balsam för själen.

Månadens tv

Tredje säsongen av Ted Lasso, och I Am Anna, saknar dock en riktigt bra drama-/thrillerserie av hög kvalitet.

Månadens film

Otroligt otippat men jag och Cyklisten ser allt som oftast på olika B-filmer, och Last Action Hero från 1993 med Arnold Schwarzenegger var faktiskt väldigt underhållande, oväntat självironisk och meta.

Månadens poddar

Lyssnar sällan på poddar numera, det blir bara ljudböcker.

Månadens böcker

Lyssnade (precis som Flora, haha) på Bret Easton Ellis The Shards som jag verkligen tyckte om, har också läst diverse deckare som jag halft har glömt bort. Ingen höjdarmånad på läsfronten med andra ord.

En önskan inför kommande månad?

Jag har verkligen kommit av mig med yogan dem här månaden och det känns, känner mig trög och stel och trött. Men har försökt tillåta mig att bara slappa också, tänker att det kan vara ganska skönt ibland. Nu känner jag dock att jag måste röra på mig mer för att orka med mörkret. Jag hoppas också på en skön julhelg, så klart.