Enkäterna

Jag älskar enkäter. Jag är just nu med i tre pågående forskningsprojekt där man då och då får en personlig enkätlänk som man ska fylla i. Jag vet inte riktigt vilket behov det fyller för mig, att få klicka i de olika fälten för Aldrig, Ibland, Varje dag och så vidare. Kanske är det bara ett självhävdelsebehov, förklätt i en önskan om att kunna påverka. 

Ofta är jag också en sån som fyller i långa förklaringar om det finns såna fält. Försöker formulera mig så att det framstår som sakligt och genomtänkt, tänker på att någon kommer att läsa det just jag har skrivit. Att det är viktigt att det blir rätt. 

Jag kan inte säga vart jag vill komma med den här bekännelsen. Kanske är det ett sätt att känna sig lite mindre ensam, inte riktigt ett rop ut i rymden som här, utan faktiskt ett svar på någon annans rop. Nu har jag visserligen alltid tyckt om att delta i olika undersökningar, men nog gör pandemin konstiga saker med oss...

Då och nu

När himlen är blå och ljuset börjar ta sig in i vardagsrummet på eftermiddagen tänker jag på att jag om några månader kan sitta på balkongen och dricka kaffe. Det här är den första balkong som känns trevlig. Vi har haft inglasad balkong, den använde vi mest som förvaringsutrymme. Vi har haft indragen balkong, den använde vi inte alls. Jo, en gång, när vi hade tvåårskalas för Lillcyklisten. Nu har vi en oinglasad utskjutande balkong utan tak och jag tänker på den lite som en terass. För tillfället är det bara Minicyklisten som använder den för sina vilor, men så fort det blir varmt ska den inredas på något sätt. Insynsskydd mot grannens balkong som känns som att den är två meter bort. Någonting under fötterna. Växter och ett bord.

En promenadutsikt

Jag tänker mycket på den här tiden förra året. När vi precis hade bestämt oss för att öppna dörrarna till att flytta tillbaka till Göteborg. När jag hade pratat med min chef och sagt att vi kommer tillbaka, jag vill börja jobba igen. Hur det gick två veckor och det där plusset dök upp på stickan. Det var ett av de hittills konstigaste ögonblicken i mitt liv. Klipp till ytterligare ett par veckor senare och Coronarestriktionerna var ett faktum. En underligare början på ett år tror jag väl inte att jag kommer att vara med om på länge.

Samtidigt känns allt (förutom Corona) just nu alldeles som om det var meningen. Att Minicyklisten finns och förändrar dynamiken på precis rätt sätt, att han har gjort oss till en bättre familj. Att jag tänker på något så banalt som vårt balkong och att den tanken kan göra mig så mycket gladare än vad hela vår förra lägenhet i Umeå gjorde. Den lägenheten kommer för alltid att vara Lillcyklistens första hem, och det var så klart vårt hem. Men det var aldrig min lägenhet. 

 

Att kunna andas ut och veta att vi ska stanna här. Det gör att jag också kan andas in.

Återvända återanvända

Ett dilemma med att bo här i Umeå är att vi aldrig vet vad vi ska hitta på när vi är lediga. Jag säger inte att det automatiskt hade varit bättre om vi bodde någon annanstans, kanske hänger det helt enkelt ihop med småbarnslivet, men vi har nog aldrig haft så här få sociala kontakter som vi har här. Så klart är det av uppenbara orsaker så för väldigt många just nu, men för oss har det här pågått sen vi flyttade hit och efter två år börjar det bli slitsamt. Att bara prata med varandra, om allt, jämt.

Nu är jag inte den som ligger på latsidan vad gäller att försöka lära känna människor, och precis som jag trodde innan vi flyttade skulle det komma att ta ungefär två år innan det började kännas som att det fanns vänskaper att ana vid horisonten. Och så klart känns det dumt att i den vevan börja fundera på att flytta härifrån. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att det tar så lång tid att lära känna folk. När man dessutom har småbarn har man inte riktigt den tiden.

Jag vet inte hur det skulle kännas för mig att bo i Göteborg nu. Det är också därför vi ska vara där i sommar. En av mina styrkor som samtidigt är ett problem är att jag har så lätt för att anpassa mig. Att det är en styrka är kanske uppenbart, problemet består i att jag så lätt vänjer av mig vid olika saker. Platser, vänner, sammanhang. För att jag kanske tänker att det inte är någon återvändo och då är det lika bra att blicka framåt. Frågan är vad som händer om man då istället gör det man har uteslutit - återvänder.

Tänk om det försvinner

Jag måste erkänna det: jag har lite FOMO. Alltså en skenande rädsla för att missa något, missa sommaren. De här veckorna när jag har suttit inne och försökt skriva och jobba har varit det finaste juniveckorna jag kan minnas. Jag uppdaterar SMHI-appen som en dåre, ser hur temperaturen ska gå ner om tio dagar. Tänk om resten av sommaren blir kall? Tänk om vi kommer att sitta i en stuga i Norrbotten och vilja slita varandra i stycken för att det ösregnar och är +13 grader ute?

Cyklisten menar att detta är typiskt mig. Jag målar upp hemska scenarion långt i förväg som jag dels inte har någon som helst kontroll över, dels inte har någon aning om. Jag tror att det är där skon klämmer, den klassiska bristen på kontroll. Vet jag inte att något ska bli på ett visst sätt är det som att jag bäddar för min besvikelse i förväg genom att föreställa mig det värsta. Helt idiotiskt, jag hör ju det själv.  

Samtidigt sover jag i en grop av svett om nätterna, det räcker inte med att min kroppstemperatur redan är förhöjd i och med graviditeten, dessutom har vi runt +28 grader i vår lägenhet när solen gassar på. Så kanske borde jag tänka helt andra tankar om dåligt väder.

Kanske kanske

Någonstans kanske det finns golv som inte dammar. Köksgolv som tar emot foten helt utan smulor, kliniskt hallgolv utan stenar. Någonstans kanske det finns möbler som passar ihop med varandra. Som inte ser ut att komma från två helt olika platser som aldrig borde ha mötts. Någonstans kanske det finns kvällar utan tv-serier. Fulla med samtal om livet och musik och lugn och ett glas vin. Någonstans kanske det finns en byrå utan bråte på. Blank står den där, med endast en blombukett som prydnad.

Men det går också att kisa med ögonen. Byta strumpor. Sätta sig på stolen istället för att titta på den. Se på tv och hålla käft. Gräva bland strumpor och shorts och böcker i jakt på den där räkningen. 

Blombukett kan man ha ändå.

Ljuset

Jag läser poesi för Lillcyklisten:

Sömnen kommer. Och den bär oss,

bort från allting som vi ser.

Sömnen bär oss och vi lär oss:

världen - det är mycket mer.

Tänker på drömmar, på att M skriver att hon läst i en drömbok att krossat glas betyder lycka. Jag går omkring på gatorna i Göteborg, inte i drömmen, inte på riktigt, via Google, försöker hitta vårt hus men det är inte byggt än. Men min arbetsplats finns där, jag ser vilka böcker som skyltas, vet när på året bilden är tagen, jag jobbar inte där.

Jag pratar i telefon med en annan vän, våra barn är lika gamla, vi bor inte längre i samma stad. Kanske är det ljuset som kommer tillbaka - jag känner en rastlöshet och otålighet i kroppen, som om tiden håller på att rinna iväg. Känner så många som råkar ut för sånt man inte önskar att någon behövde uppleva

Vill vill vill men vad? Jag läser vidare:

Drömmen drar sig undan stilla, 

men den viskar, om vi vill: 

bortom vakenvärldens lilla

verklighet så finns en till.

 

 (diktrader ur När vi blundar, Lotta Olsson & Olof Landström)

I kras?

Jag undrar om jag borde tolka det symboliskt att jag två dagar i rad har krossat glas i misstag? Igår upptäckte jag en spricka i min armbandsklocka och idag (med väska, tygpåse, pulka, unge och nycklar i famnen) dängde min matlåda i trapphusväggen så den sprack i flera bitar. Hittills har jag i varje fall inte kommit på vad glaset symboliserar. 

När det kommer snö och solen plötsligt lyser, när den krossade matlådan istället gör så att jag och några studiekompisar spontanäter lunch på ett "bättre" studentlunchställe, då kan jag inte annat än att tänka att det nog symboliserar någonting positivt.

Omslag

Ändå, att väderomslag kan påverka en så. Kanske också hormoner. Kanske också att jag bröt ihop inatt efter att ha kämpat i en timme med att få Lillcyklisten att somna om och äntligen slappnade av bara för att han skulle vakna igen efter två minuter, argare än någonsin. Kanske att det satte tonen en aning. 

Det där sammanbitna arga som jag går runt med då och sen slänger ur mig dumma kommentarer som ibland baserar sig på helt rimliga orättvisor, ibland inte. Såna dagar skulle jag helst vara ensam, värma en fryspizza och köpa jättedyr choklad, kolla på en film och klippa tånaglarna. 

Nåja. Lillcyklisten har börjat ljuda på ett väldigt charmigt sätt, nämligen "mamamamama". Jag är rätt övertygad om att det bara är ett ljud för honom än så länge, men jag kan inte påstå att jag inte blir alldeles varm i hjärtat varje gång han säger så ändå.

Allting växer

Buskarna, träden, rosorna, syrenblommorna. Jag går en promenad på kvällen efter middagen trots att jag egentligen är för trött och stannar till vid varje buske och drar in doften. Det var den här känslan jag aldrig fick förra sommaren.

Magen.

"Ska du få en bäbis?", undrar grannpojken samtidigt som han ber mig släppa in honom i huset. Inne möter jag hans höggravida mamma och kanske är det inbillning men jag tycker att pojken ser lite stolt ut.

Högen med besked, beslut. 

En beviljad graviditetspenning som inte ens kräver komplettering. Kanske ett besked om ett godkänt lägenhetsbyte, men det vet vi inte, för hyresvärden är så vag. 

Glädjen, paniken.

Vad gör vi egentligen? Lämnar allt, hela vår vardag, för något som vi inte har en aning om. En nygammal stad, en ny lägenhet, en ny konstellation. Någonstans vet jag att det är rätt att göra det här precis nu, men samtidigt, i samma ögonblick, kan rädslan gripa tag om mig - tänk om vi inte trivs? Tänk om vi kommer att sakna precis allt? 

Hur allting rullas ut (av oss) på samma gång men hur vi ändå inte riktigt vågar lita på att det är rätt, trots att det är vi som har fattat alla beslut.

Processen

Jag förstår att jag är långt ifrån ensam med den här erfarenheten, men herregud vad hemskt det är att fylla i saker till Försäkringskassan! Jag ska söka om det som i Sverige heter "graviditetspenning" som man kan få sista tiden innan barnet föds om man har ett tungt jobb, jag står ju hela dagarna i butiken och klättrar på stegar och lyfter tunga grejor och har mig, så jag hoppas verkligen på detta. Men att fylla i ansökan?

 

Gjorde om den typ sju gånger eftersom det inte gick att avsluta hela proceduren då sidan hängde sig, och när jag äntligen lyckades upptäckte jag i efterhand att jag hade fyllt i två av uppgifterna fel.

 

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

 

Och då har jag inte ens börjat försöka kolla på föräldraledighetsansökan ännu. Give me strength.

Listan om våren

Har våren börjat som du tänkt dig?

Den här helgen känns det faktiskt som om den har börjat, vilket är förutsättningen för att kunna svara på frågan. Hela påskhelgen har varit solig, och jag har till och med känt symptom på pollenallergi trots att snön ligger kvar på många ställen. Hittills känns våren väldigt hoppfull, det är ju nu man har allting framför sig!

En kaffe utomhus på Botaniska Trädgårdens café - jättevårigt!

Hur såg ditt liv ut förra våren?

Jag sådde frön och var orimligt entusiastisk över hur de väcktes till liv, jag försökte komma in i rutinerna på min nya arbetsplats och njöt av att mina tidiga väckningar var över. Som jag minns det var det en helt okej vår men att det inte var särskilt varmt.

Vem/vad är din vårförälskelse?

Jag får väl ändå så lov att säga det lilla fröet i magen som har börjat göra sig till känna med lite sprattlande rörelser ibland. Så märkligt och underligt och fint på samma gång.

Har du något vårprojekt?

Flera stycken, varav några inte är lite halvhemliga. Nu närmast verkar det som om projekt vagn kvalar upp sig ganska högt på listan. Snark.

Har du några särskilda vårplaner?

Det är faktiskt en del besök att se fram emot! Först kommer mina föräldrar, och sen kommer Cyklistens syster med barn. I maj åker jag en sväng till Stockholm med jobbet. En annan vårplan är att jag behöver hitta på något alternativ till att jogga sen när magen inte längre tillåter mina skogsrundor.

När man inte riktigt vet

Det är knepigt det här med att å ena sidan hela tiden vilja prata om något, men att å andra sidan ha en känsla av att alla kanske inte behöver veta allt. Idag har jag ringt alla möjliga tråksamtal igen, men också några roliga sådana, och det känns som att stå och balansera mitt på en tröskel och vänta på att någon ska putta över mig på andra sidan. 

Lite senare idag ska jag träffa en vän/gammal kollega som började samtidigt som mig 2012 men som inte längre bor i Göteborg, det är alltid fint att ses och vi brukar hinna avklara många allvarliga ämnen trots att vi inte ses så ofta. Det är så skönt att det går att ha sådana relationer, alltså relationer som man lyckas bibehålla i samma läge trots att man knappt hörs och ses alls och egentligen inte vet vad som pågår i den andras liv. 

Så där annars går jag runt och gläds över att jag har halsbränna (trots att det är väldigt oskönt) eftersom jag tänker att det är ett tecken på att allt är som det ska där inne i magen. 

 

Irritationslistan

Så här under årets säkerligen tråkigaste period tycker jag att det är lika bra att släppa fram all irritation vi härbärgerar i kroppen. Här kommer därför några saker jag irriterar mig på just nu:

- Uttrycket 24/7. Inte det engelska "twentyfour-seven", utan den försvenskade varianten "tjugofyrasju". TJUGOFYRASJU. Det är så fult! Kan vi inte bara säga dygnet runt som normala människor?

- Blomflugorna hemma hos oss. Var kommer de ifrån? Vad vill de mig? Hur blir jag av med dem? Ättika/honung/diskmedel/vatten-metoden verkar inte bita på dem. 

- När kunder har tjatat och tjatat om att en inbunden bok måste komma som pocket snart, och så kommer den i pocket, och så kommer det en kund som undrar om vi inte har den som inbunden.

- Min högra axel/arm. Jag får ont i den när jag sover men orkar inte boka en tid till vårdcentral för det är ett sånt projekt.

- Folk som har jättejättejättebreda barnvagnar där det ser ut att rymmas minst fem barn. Okej, who am I to judge, men det verkar ju bara otroligt opraktiskt.

- Att mina kläder börjar bli lite tighta men att det inte verkar finnas vettiga mammakläder med miljötänk någonstans? 

- Schweiz. Ssssccchhhhweitz. Är det faktiskt så svårt att säga det?

8 saker jag längtar efter just nu

- Doften av vår och att springa i skogen och se hur det blir grönare och grönare för varje dag. Det känns något avlägset just nu när snön ligger kvar på marken (ovanligt för denna stad) och termometern visar minusgrader

- Mitt syskonbarn! Han verkar så himla skojig just nu och har lärt sig säga massor av nya ord, vi håller på och försöker få till en Stockholmshelg så att vi ska få hänga med honom ordentligt och inte bara som jag har gjort de senaste gångerna, svept in och ut i samband med jobb i huvudstaden.

- En riktigt stor och god hotellfrukost! Jag kan närmast se den hägra i maj då jag antagligen bor en natt på hotell i samband med en jobbgrej, i övrigt inga resor inplanerade just nu.

- Att komma fram i telefon till försäkringskassan, har nu köat i över 20 minuter... effektiv tidsanvändning i alla fall, både bloggar och löser korsord samtidigt. 

- Påsken, eftersom jag kommer att vara ledig i hela fyra dagar. Jag har noll planer och hoppas mest på lugn och ro och kanske någon utflykt.

-  Kvällen! Det är fredag, alltså är det På spåret-kväll! Jag var sjukt irriterad på programmet för någon säsong sedan för jag tyckte att det bara var ordvitsar i alla frågor vilket inte alls är detsamma som en frågesport, det verkade inte spela någon roll vad deltagarna kunde så länge de kunde Luuks och Lindströms humor. Men nu är det ju så bra igen! Och jag har tänkt laga portobelloburgare och merguezkryddad ugnspotatis (typ franskisar med en massa massa kryddor) för att lyxa till det lite inför min kommande jobbhelg.

- Biblioteksbesök! Jag ska hämta ut en reserverad bok idag och ska bara strosa runt och njuta. Jag är ganska dålig på biblioteksbesök just nu eftersom böcker är så lättillgängliga på jobbet.

- Att det ska börja synas, någonstans på kroppen, att det inte är bara jag som tar plats där längre 

Lista snodd från Emma Sundhs blogg.

Färdigt snart?

Nu känner jag mig alldeles klar med februari, tycker ändå att jag höll ut bra. Två dryga veckor klarade jag utan att klaga men idag har jag bara lust att krypa ner under täcket igen och ignorera att snön vräker ner där ute och att det kommer att vara jättesegt att cykla eftersom ingen nånsin plogar i den här stan. Jag hade mer än gärna haft en veckas semester i någon solig stad och vaknat i en skön hotellsäng och inte haft en enda plan för dagen.

Det här kan också hänga ihop med att jag är väldigt medveten om att jag bara är ledig en stackars dag den här veckan (så är det alltid när jag jobbar helg), och att vi har ett författarevent i butiken på torsdag. Det är alltid väldigt roligt och lyckat med våra event, men jag blir ändå alltid lite småstressad eftersom jag vill att allt ska gå smidigt och att jag inte ska behöva få hjärnsläpp när jag presenterar gästerna, att jag faktiskt gärna ska ha någonting vettigt att säga. Inatt drömde jag därför en stressdröm som gick ut på att jag inte kunde somna. Väldigt meningsfullt dröminnehåll.

Igår hörde jag vårfåglar när jag cyklade hem från mataffären, de är ju så förrädiska! De får en att tro att nu kommer man snart att kunna springa i skogen utan att bli blöt om fötterna, och nu kommer man att se gröna blad spira på buskar och träd. För det kan ju faktiskt vara så i den här stan eftersom den ligger så långt söderut. 

Jaja, slut på gnäll. Hoppas att ni känner er mer positivt inställda till denna måndag.

Fredagsfemman

För några år sedan, eller minns inte riktigt när, fanns det en sådan här trevlig lista som ju passar ypperligt en fredag som denna.

5 saker jag gjorde igår kväll
åt fyra rostade smörgåsar med gurka och böngroddar på
diskade
tittade på andra halvan av dokumentären om katter i Istanbul, Kedi, och blev sugen på - ej att ha katt, men att åka till Istanbul
konstaterade att jag eventuellt har ett hål i en tand
duschade utan att blöta ner håret

5 ljud jag kan höra just nu
kylskåpet som surrar
knacket av tangenterna
Ryan Adams skiva Heartbreaker, vilken nostalgitripp!
brummande från en liten traktor (?) som hyresbolaget använder när de åker runt och grejar i kvarteret
rumstrerande ljud från lägenheten ovanför

5 plagg jag aldrig bär
vadderad bh
läderbyxor, vet att detta är mucho trendigt just nu men tänker endast på Ross i Friends 
Odd Molly-koftor
Converse (är skor plagg? Oklart, tycker iaf att Converse är typ det obekvämaste som finns i skoväg, förstår ej hypen)
stringtrosor

5 saker jag helst äter
varma smörgåsar
frukt
paj
ägg i alla former och utföranden
stenugnsbakat surdegsbröd med jättemycket smör

5 saker som är knepiga med mig
jag blir otrevlig och gnällig när jag får lågt blodsocker
jag får lätt lågt blodsocker
jag avbryter ofta människor (förlåt!), det är faktiskt en hemskt otrevlig ovana som jag måste sluta med!
om jag inte har något på agendan blir jag lätt lite passiv, behöver saker att hänga upp dagen på även om det är något alldeles påhittat som typ att vika tvätt
jag är otålig, det här är nog anledningen till att jag avbryter folk också

5 saker jag ska göra i helgen
jobba, både på lördag och söndag
gå och se nya Star Wars-filmen med Cyklisten, har två gratisbiljetter som måste utnyttjas innan månaden är slut
fixa ett svenskt id-kort (ÄNTLIGEN), det ska jag göra idag men räknar in dagen till helgen också eftersom jag ju är ledig idag
jogga (det står som nästa på agendan, därav det utdragna bloggandet...)
läsa ut Gard Sveens Den siste pilgrimen, jag gillade den inte inledningsvis pga att huvudpersonen lite halvlakoniskt konstaterar att hans fru lämnade honom för att han misshandlade henne litegrann (!) men nu är den så SJUKT spännande och jag hoppas att misshandelsbiten ska bli mer begriplig och att det inte ska vara meningen att man ska rycka på axlarna åt det. I övrigt handlar det om en kvinna som infiltrerar nazisterna i Norge under andra världskriget. Jag återkommer när jag har läst ut den!

Torimorgon

Av någon anledning fick jag för mig att lyssna på en gammal Tori Amos-skiva, From the Choirgirl Hotel, den är så mörk och sorglig men hjälp vad längesen jag lyssnade på den! I en annan tid satt jag i mitt röd- och svartmålade rum och tänkte djupa dystra tankar (?), tecknade porträtt av olika musiker, lärde mig spela gitarr och drömde om stjärnhimlen. Jag ser på Wikipedia att Tori har släppt sex skivor sen jag mer eller mindre slutade lyssna på henne, hon är ju för härlig men så himla knäpp, en av hennes nyare skivor heter Unrepentant Geraldines, vad betyder ens det? 

Förutom den här härliga nostalgitrippen funderar jag på om jag borde klippa mig igen, igår när mitt hår hade torkat efter duschen såg jag ut ungefär som Kristina Lugn - inget ont om henne, men hennes frisyr är en bit ifrån mitt hårideal - kanske ett tecken på att något borde hända? En annan sak jag borde ta tag i är att byta vårdcentral (snark) eftersom jag fortfarande är skriven i Gamlestan som ligger lite väl långt bort, samt boka en tid för att någon ska titta på min högra axel som jag nu har haft ont i nästan ett år... 

Men vi får se. Man ska ha något att göra i februari också.

 

Som man bäddar

Igår när det inte alls var regnigt och vi hittade en utsiktsplats alldeles nära där vi bor

Det är så mörkt ute just nu trots att klocka inte ens är fyra, ett stort regnmoln drog in och nu väntar jag på att det ska klarna upp så att jag kan ge mig ut en sväng. Det är mysigt här inne och jag är lite för mätt av pizzan jag åt till lunch, men jag är inte helt redo för att det ska vara kväll ännu.

Häromdagen insåg jag att jag höll på med NaNoWriMo den här tiden förra året, och även om jag inte hade orkat med det i år förstår jag verkligen poängen. Man behöver någonting som distraherar en från den här olidligt trista och energikrävande månaden. Det känns som att jag går omkring och bara konserverar energi, det är inte mycket man har över för annat än jobb och allt det där andra vardagliga. 

Men här hemma har jag blivit utsedd till julchef (okej, det kan vara så att det var jag själv som bestämde det...) så snart finns det saker att göra. Och om ungefär två veckor åker jag och Cyklisten en sväng till Umeå, det är precis innan julruschen drar igång på riktigt på jobbet, så det är perfekt timing med lite miljöombyte. Visst, andra åker till soliga platser på andra sidan jorden, men man tager vad man haver. 

Julschefen som precis har sett en uggla (!) i Slottsskogen på väg hem från jobbet. Ja, jag stannade och tog en bild av mitt glada fejs. Och ja, jag har på mig både hjälm OCH reflexväst.

I övrigt försöker jag och Cyklisten köpa en ny säng, det går jättedåligt. Usch vad tråkigt det är att fatta beslut om dyra köp som man inte har någon aning om ifall man kommer att vara nöjd med när det har gått några år. Vi pendlar mellan: att köpa en dyr säng som verkar jätteskön och kanske håller lite längre men kanske tappar formen efter fyra år, eller att köpa en billig säng som verkar jätteskönt och kanske håller lite längre men kanske tappar formen efter fyra år. Vilket alternativ verkar bäst?

Petitessrage

Blogger: När jag ska logga in på bloggen klickar jag så klart på "logga in", bara för att direkt komma till en ny sida där jag igen ska trycka på, japp, "logga in"? Va? Va? Va?

Instagram: Okej då att bilderna inte längre ska dyka upp i kronologisk ordning, det har jag börja vänja mig vid (även om jag fortfarande tycker att det är helt puckat), men det här med att en massa bilder jag redan har sett för kanske tre dagar sen plötsligt dyker upp i mitt flöde igen? Aaaaaaaaaaaa så störande.

V A R F Ö R ?

Utanför fladdrar löven i vinden och lönnen har börjat skifta färg, om en vecka är det Bokmässan med allt vad det innebär (jobb, författarmöten, vänner, idioter som marscherar på stadens gator...) men idag är det fredag och imorgon ska jag se Frida Hyvönen och Göteborgs Symfoniker i Göteborgs konserthus, en av de vackraste byggnaderna i stan.

Trötthetsmarker

Det är lustigt hur det att man ställer in sig på att bli ledig en viss dag gör att det känns helt omöjligt att jobba längre än tills dess, kroppen och hjärnan verkar börja varva ner långt innan. I natt drömde jag enbart om utdragna bokbeställningar som jag funderade kring på jobbet, och just nu (klockan sju på kvällen) är jag så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig. 

På vägen hem från jobbet blev jag tvungen att kliva av och leda cykeln på grund av all gräspollen, det måste ha sett ut som att jag storgrät och jag såg absolut ingenting. Det är alltid på samma ställe i stan, i en trädkantad allé. Sen är det borta under resten av hemvägen, väldigt konstigt.  

Förresten, inget nytt tips kanske, men jag kan verkligen rekommendera podden Skäringer & Mannheimer av Mia Skäringer och Anna Mannheimer, så jäkla rolig!