Spridd förvirring

Jag försöker lära mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form i somaliska och gläds åt att adjektiven inte böjs, minns med fasa hur jag tragglade adjektivformer när jag läste tyska i gymnasiet. Min andra kurs är inte så bra organiserad så den är jag för tillfället mindre entusiastisk över. Hjärnan känns som en tisdagshjärna. Det är mulet och rått ute, kaffet är uppdrucket och tvätten är hängd. 

De senaste två nätterna har jag fått sova lite bättre, nu har två små gaddar tittat fram i Minicyklistens mun så det bidrog säkert till att han vaknade titt som tätt de senaste veckorna.

 

En sak: varje gång jag ser en scen i en film eller tv-serie där någon äter på restaurang slutar jag helt att koncentrera mig på handlingen och kan bara tänka på hur ofattbart härligt det ser ut. Att bara sitta där helt oproblematiskt. Utan barn då så klart. Få maten serverad som någon annan har lagat. Kanske dricka ett glas vin. Och inte tänka på handrenhet eller hostningar överhuvudtaget. 

 

Jag och Cyklisten tittar på en Netflix-serie som heter Osynlig stad, den är precis lagom underhållande. Det är liksom inte en bra serie på riktigt, men den är inte b:ig heller. Lite övernaturliga väsen, en polisutredning, helt okej skådespelare. Vet inte om jag skulle kalla det för en rekommendation, men den som gillar att vila hjärnan kvällstid med serier av typen Grimm eller X-files kan säkert roas lite lagom.

Irritationslistan

Så här under årets säkerligen tråkigaste period tycker jag att det är lika bra att släppa fram all irritation vi härbärgerar i kroppen. Här kommer därför några saker jag irriterar mig på just nu:

- Uttrycket 24/7. Inte det engelska "twentyfour-seven", utan den försvenskade varianten "tjugofyrasju". TJUGOFYRASJU. Det är så fult! Kan vi inte bara säga dygnet runt som normala människor?

- Blomflugorna hemma hos oss. Var kommer de ifrån? Vad vill de mig? Hur blir jag av med dem? Ättika/honung/diskmedel/vatten-metoden verkar inte bita på dem. 

- När kunder har tjatat och tjatat om att en inbunden bok måste komma som pocket snart, och så kommer den i pocket, och så kommer det en kund som undrar om vi inte har den som inbunden.

- Min högra axel/arm. Jag får ont i den när jag sover men orkar inte boka en tid till vårdcentral för det är ett sånt projekt.

- Folk som har jättejättejättebreda barnvagnar där det ser ut att rymmas minst fem barn. Okej, who am I to judge, men det verkar ju bara otroligt opraktiskt.

- Att mina kläder börjar bli lite tighta men att det inte verkar finnas vettiga mammakläder med miljötänk någonstans? 

- Schweiz. Ssssccchhhhweitz. Är det faktiskt så svårt att säga det?

Exotisk

Säg inte åt mig hur jag ska prata

Säg inte åt mig att jag har den vackraste dialekten och 

att du har sagt åt din man att du skiljer dig om någon finlandssvensk säger 

"ja vill ha dig"

Säg inte åt mig att jag inte ska tappa språket

Säg inte åt mig att det är mycket vackrare när jag bryter på finska än 

när de där andra försöker prata svenska för det låter så hårt

Säg inte åt oss hur vi ska prata

Säg inte att det ena är bättre än det andra

Säg inte att det sjunger

Sjunger jag så sjunger jag du kommer inte att missa det

Svär jag dig rakt upp i ansiktet kommer du inte att tycka att det låter vackert

Säg inte åt mig

att jag låter åländsk

att jag låter gotländsk

att jag låter som en sång

att jag klingar

att jag låter för svensk

att jag inte låter svensk nog

Grus

Grus i ögonen. Nu exploderar stan i fina blommor och väldigt mycket pollen och jag stannar kanske inne denna varma och soliga dag för jag ser ju inte vart jag går.

Grusade planer. Jag försöker tvinga mig själv till ödmjukhet inför att en resa bara är en resa och att världen inte går under om den inte blir av.

Grus grus. Trana på latin. Det är nu de hänger vid Hornborgarsjön. Tur att någon har vett att dansa.

Cassandra Mortmain - c'est moi

Jag hyrde en film från Makuuni för ca tusen år sen. Filmen hade en konstig titel: I Capture the Castle. Den handlade om en moderlös familj som bodde i ett förfallet slott på den engelska landsbygden, Romola Garai spelade Cassandra som ville bli författare och övade sig genom att skriva om sitt eget liv. Jag älskade filmen men glömde liksom bort den. Sen såg jag om den några år senare - och älskade den igen - och så försvann den på nytt. Men för någon vecka sedan slog mig tanken att den kanske var baserad på en bok. Hur kan en litteraturvetare/bokrecensent/pocketshoppare tänka så bakvänt?

Beats me.

Men nu har jag läst boken och den var helt fantastisk. Varje mening sitter på sin plats utan att det känns konstruerat, berättelsen bara väller fram och ja, det kan väl hända att jag identifierar mig litegrann med Cassandra. Som traskar omkring på de engelska hedarna, som älskar midsommarafton, som betraktar sin omgivning med glasklar skärpa samtidigt som hon hela tiden vill romantisera allt hon upplever. Dessutom är det en fruktansvärt rolig bok, i alla fall om man uppskattar den brittiska torra humorn. Och vem gör väl inte det? 

I Capture the Castle (1948)

Dodie Smith var ett för mig helt okänt namn, till min förvåning har jag nu lärt mig att hon är mest känd för att ha skrivit The Hundred and One Dalmatians. 

Dodie Smith 1896-1990

Vill nu naturligtvis läsa precis allt som hon nånsin har skrivit. 

Idag har jag jobbat öppningspass, sov lite dåligt inatt, men eftersom det äntligen är sommarvarmt i Göteborg cyklade jag till Delsjön efter jobbet. Där simmade jag två gånger omgiven av gräsänder (jag var lite rädd för att de skulle attackera mig) och läste i min bok. Sen cyklade jag hem, kokade kaffe, och satte mig ute på gården med boken. 

Ni vet den där känslan då man samtidigt bara vill läsa och läsa, och absolut inte vill att boken ska ta slut? Åh, vad jag älskar den känslan. 

Den osynliga bron

Mmhm, jag har varit lite frånvarande. Men jag har flera goda orsaker. Att sitta ute på gräsmattan med en pizza och en öl, att cykla med tunn jacka, att nästan höra hur löven spricker på träden. Sånt. Men jag har också läst. Och nu måste jag tipsa alla om denna bok:

Den osynliga bron av Julie Orringer, 650 sidor underbar läsning, en bok jag ville läsa hela tiden men som jag samtidigt inte ville läsa ut. Det här är dessutom en kärlekshistoria, något jag inte brukar ha så mycket till övers för i skönlitterär form eftersom det så ofta blir så jäkla blödigt och mest bara slutar i tradiga intriger. Men här är kärlekshistorien liksom bara en del av en mycket större helhet, boken handlar om Andras Lévi som flyttar från Budapest till Paris för att studera arkitektur i slutet av 1930-talet. Andras är jude, tiderna är hårda, man förstår vartåt det barkar. 

Närvaron av arkitekturen i romanen - eller borde jag kanske säga romanbygget - skapar en alldeles speciell stämning. Med andra världskriget som fond får man följa Andras försök att finna sin plats på universitetet, hans blixtförälskelse i den lite äldre balettlärarinnan Klara, och hans så fint skildrade vänskapsrelationer med studiekompisarna i Paris. 

Språket är också fenomenalt. Jag tänkte genast på en av mina andra favoriter, Irène Némirovsky, dels för att hennes romaner också rör sig kors och tvärs över Europa, dels för att även hon gör så ömsinta och nyanserade karakteriseringar av sina romanfigurer. 

På jobbet händer det ganska ofta att människor ber om tips på vad de kallar "en riktigt bra roman". 

Här har ni, säger jag. 

Nu läser jag så där många böcker igen...

... att jag nästan får så lov att dra en liten presentationsrunda. Jag tar dem i den ordning jag har börjat läsa dem helt enkelt. 

Lesley-Ann Jones - Freddie Mercury. The Definitive Biography

Okej, för att vara helt ärlig är den här boken på paus just nu, men den började i alla fall väldigt bra med Jones personliga erfarenheter av att vara i närheten av Freddie. Sen måste jag medge att det blev allt mer spekulativt och skvallrigt. Inte bra. Men jag ska absolut läsa ut den, kan inte motstå något som handlar om Queen. Kan dock tipsa om Peter Freestones Freddie-biografi som jag i alla fall minns som alldeles fantastisk.

Justin Cronin - The Passage

Här ligger jag något efter alla trendspaningar (The Passage kom 2010), men bättre sent än aldrig. Det här är just nu min "riktiga" bok, den jag läser om kvällen innan jag ska gå och lägga mig. En postapokalyptisk värld, vampyrliknande varelser, och typ 900 sidor... det här är dessutom min mellanbok efter min Rothfuss-mani. Säger kanske något om hur mycket jag läser just nu.

Håkan Nesser - Styckerskan från Lilla Burma

Jag försöker hålla lite koll på deckarutgivningen eftersom det är mycket deckare på jobbet och eftersom jag alltid har gillat Håkan Nesser haffade jag genast Styckerskan från Lilla Burma när den dök upp. Väldigt bra hittills, men jag har en liten paus just nu eftersom jag försöker komma ikapp med bokcirkelläsning. Annars en bok jag läser under mina lunchraster på jobbet.

Marguerite Duras - Älskaren

Jag har aldrig läst något av Duras innan, och eftersom den här lilla pärlan dessutom har ett så vackert omslag passade jag på att plocka med mig den också häromdagen. Jag har läst typ hälften och gillar det jag läser, men kan inte säga att hennes språk direkt får mig att flyga ur skorna. Vilket jag på något sätt hade förväntat mig. Men vi ska se, jag har ju fortfarande hälften kvar.

Karin Boye - Kris

Som alla andra (?) gymnasiedamer läste jag också ett tag Karin Boyes dikter så att ögonen blödde. Minns särskilt dikten "Havet" ("Vilt, rovdjursvilt / är bränningens glittrande språng / men ingen människas tankar / är höga som havets sång.") som jag hade hängt upp på väggen alldeles invid min sänglampa. När jag pluggade läste jag också Kallocain som verkligen var ruskigt bra, nu är det Kris som gäller, ett slags blanding av gymnasial ångest, lite Platoninspirerade dialoger och krisande funderingar kring kristen moral. Ska bli spännande att se vad resten av bokcirkeln tycker nu på lördag. 

Det var det. Vad läser du?

Rothfuss!

Jag hade tänkt vänta med att skriva om Patrick Rothfuss fantastiska böcker, men eftersom jag steg upp en halvtimme tidigare för att hinna dricka mitt morognkaffe i lugn och ro och nu har lite tid över kunde jag inte låta bli. Patrick Rothfuss, alltså. Hans trilogi The Kingkiller Chronicle inleds med The Name of the Wind där vi får träffa Kvothe som har förlorat sin familj och som försöker komma till rätta med sitt liv och sina nyinlärda magiska kunskaper utan vänner, pengar eller hem. Kvothe (som ska uttalas typ som engelskans "quote") hör till Enema Ruh, ett vandrande folk som reser från stad till stad med sin teater och musik. Kvothe är därför också en fena på att spela luta vilket han får stor användning av i framtiden. Musik och myter är viktiga inslag i berättelsen och namn på föremål får en särskild betydelse i handlingen. Det kanske man kan ana av bokens titel.

Eller vänta. Egentligen börjar det i ett världshus, det allra första kapitlet beskriver ett rum med tre olika tystnader. Redan där var jag helt hooked. Rothfuss skriver inte bara fint, han skriver också insiktsfullt och utan att använda klichéer. Det här är litterär fantasy. Jag ogillar när fantasyförfattare blir för kåta på att hitta på arkaiska språk och glömmer att det också har en historia att berätta. Rothfuss lyckas balansera det här så himla snyggt. För naturligtvis finns här också arkaiska språk, det är ju fantasy. Duh. Det finns också magi. Kanske alldeles specifikt så finns här ett universitet för magi. Men men, tänker ni, det låter ju lite som Harry Potter. Ja! Det finns faktiskt lite paralleller även om The Name of the Wind känns vuxnare på något vis. 

Eftersom jag inte vill förstöra era läsupplevelser (för nu springer ni alla till närmaste bibliotek eller bokhandel, jag hör redan klapprandet av era skor) tänker jag inte berätta mer om handlingen, allt jag kan säga är att den som gillar typ Harry Potter eller Lian Hearns Över näktergalens golv eller bara bra böcker i allmänhet måste läsa Patrick Rothfuss.

Pust. Så var det sagt. En liten varning dock: del tre i trilogin har inte ännu kommit ut. Så det finns en viss risk för svåra abstinensbesvär. Dock är del två, The Wise Man's Fear kring tusen sidor lång, så det finns att göra tills del tre dyker upp.

Snabbis

En liten snabbis en om de böcker jag läser just nu. För de är ganska många.

Siri Hustvedt - Living, Thinking, Looking 

Det här är en essäsamling som inte direkt är lättläst, men efter många om och men börjar jag nu närma mig slutet. Hittills har jag tyckt bäst om den första delen som utgår från Siris (ja, vi är "du" med varandra) privata erfarenheter. Inte egentligen för att den avslöjar några hemligheter om hennes liv, men för att den andra delen, som handlar om kognitionsteori, psykoanalys och neurovetenskap på många sätt upprepar det hon förmedlar i The Shaking Woman (2010). Jag måste dock erkänna att jag just nu läser i den här boken när jag är för pigg och på något sätt måste försöka somna. Inte för att det är tråkigt men för att det är på gränsen till akademiskt. Oschysst, jag vet.

Karl Ove Knausgård - Min kamp 5

Lite ångestframkallande att läsa om Knausens studietid, antagligen för att det är en period som för mig personligen ligger för nära i tiden för att jag ska kunna föra abstrakta resonemang kring det hela. Jag tycker fortfarande att det är väldigt bra läsning, men blir också lite lättad av tanken på att det bara är en del kvar.

Silvia Avallone - Stål

Jag fick boken av Mrs. Bokbabbel under bokmässan, det är en liten söt Excess-pocket som jag just nu läser under mina lunchraster. Om ni inte har testat dessa pyttesmå skapelser kan jag verkligen rekommendera dem, de är alltså hälften så små som vanliga pocketböcker och tryckta på tunnt bibelpapper. Hittills tycker jag väldigt bra om boken även om det inte riktigt är den typ av bok jag vanligtvis hade valt att läsa, det är väldigt mycket (välskriven) intrig och karaktärsutveckling och inte så mycket filosoferande. Det är ju annars sånt jag gillar, filosoferande alltså.

Donna Tartt - The Secret History

Vilket leder mig vidare till denna bok som innehåller en hel del filosofiska resonemang samtidigt som det verkar som att det kommer att hända en hel del skumma saker längre fram i berättelsen. Jag har inte kommit särskilt långt ännu men det här är verkligen en titel som dyker upp överallt. Jag vet också att samma Mrs. Bokbabbel som ovan inte har läst den här boken ännu, så Jessi, ta det som en personlig utmaning! Nu läser vi den tycker jag.

François Sagan - Bonjour Tristesse

Än så länge "läser" jag den här boken (och jag har faktiskt läst den en gång tidigare), men eftersom vi ska diskutera den i min bokcirkel på söndag blir det nog snabba tag här imorgon. 

Så ser det ut nu alltså. Böcker överallt, så långt ögat kan nå. Både på jobbet och på fritiden. Och som man skulle säga i Österbotten: va e nu betär än he?

Återkommande författare 3: Virginia Woolf

Det är något lite underligt med mitt förhållande till Virginia Woolf (1882-1941). För jag har långt ifrån läst allt hon har skrivit, men har exempelvis läst Orlando (1928) åtminstone tre gånger. Och det är ganska få gånger med tanke på hur mycket jag älskar att läsa om böcker. Men hon har alltid funnits där, åtminstone sedan gymnasietiden. Till en början kanske mest som en fascinerande person, ni vet, en sån där författare man bara är tvungen till att försöka läsa när man är sjutton år, antagligen olyckligt kär och djupt försjunken i sig själv, men medan man samtidigt vill lära sig allt om vad det innebär att läsa och skriva. Men sen så småningom börjar man inse att de där orden man läser faktiskt gör nånting med ens inre, man ryser till, och ser plötsligt saker man aldrig tidigare hade sett.

Vad vill jag riktigt säga med den här osammanhängande inledningen? Jag tror att det är så här. Jag tror att jag har någon konstig tanke om att jag inte är tillräckligt mogen ännu för att låta mig omslutas helt av Woolfs texter. Inte för att hon är svårläst, för det tycker jag verkligen inte. Det finns så mycket humor i hennes texter, nu när jag läste Orlando den senaste gången (i Margareta Ekströms förträffliga svenska översättning) skrattade jag högt flera gånger åt beskrivningar som:

[Orlando] började nu umgås mycket med geniala människor. De var inte så olika resten av oss som man kunde förmoda. Hon fann att Addison, Pope och Swift var förtjusta i te. De tyckte om bersåer. De samlade små bitar av färgat glas. De älskade grottor. [...] (Vi klottrar ner några funderingar som de kom för Orlando, huller om buller.) Först förebrådde hon sig själv för att lägga märke till dylika småttigheter och hade en särskild bok för att skriva ner deras minnesvärda yttranden, men sidorna förblev tomma.

När jag bodde i London skrev jag en aningen överspänd uppsats om representationen av samhällsförändring i Mrs. Dalloway (1925) och läste då romanen för andra gången. Den första gången förstod jag ingenting och kunde inte följa handlingen alls. Vid andra läsningen kunde jag inte för mitt liv begripa vad det var jag inte förstod den första gången (även om jag började misstänka att det i själva verket handlade om min bristande gymnasieengelska). 

Så kanske är det den här läsupplevelsen som gör att jag närmar mig Virginia Woolf med långsamma steg. Det är inte det att jag är rädd för att missförstå något, vid det här laget har jag  nog läst så mycket att klarar av det mesta, men lite rädd är jag för att skynda igenom hennes böcker. För det händer lätt att jag blir så ivrig, så ivrig, att jag kastar mig över en författares hela litterära produktion på bara några veckor. Och Virginia Woolf är värd bättre än så.

Inte åtta

Det här med de där åtta sakerna man ska berätta om sig själv. Ni vet. Som folk gör. Och så bra också. Som Mia till exempel. Eller Helena. Man ska. Nej, jag menar, jag vill berätta åtta saker om mig själv det är klart jag vill, ingen falsk blygsamhet här inte. 

Men nu, när jag ska göra det, komma på åtta spännande saker (eller ospännande men nya, liksom hemliga) alltså. Då kommer jag inte på en enda. Faktiskt inte. Så jag kanske får återkomma. Eller så struntar jag i hela projektet. Vem vet. 

Istället ska jag säga en sak som jag tror att jag har talat om förr, det är inte en utmaning utan en uppmaning. Läs böcker på ett nordiskt språk, som till exempel på norska. Det går! Det går lätt! Man kan kanske läsa Erlend Loe. Eller Cecilie Løveid! Eller Jan Kjærstad. Just nu läser jag den sistnämnda. 

Så här ser han ut:

Lite lagom mystisk och väldigt snäll. Så här skriver han:

Det ble et digert bål, et bål som begeistret meg, gjorde meg stolt eller hva jeg ska si. (Har ikke forresten Haruki Murakami skrevet en praktfull novelle om det å brenne bål?) Lukt som fra røkelse.

...

Og så - min oppmerksomhet våknet på en dyrisk måte: Jeg hørte årtak på vannet. Noen kom roende. Jeg ble usikker. Rodde folk nå til dags?

Jag har inte läst ens hundra sidor ännu, så vad vet jag, det kan ju plötsligt bli katastrofal handling och dålig prosa, men man måste bara älska en författare som låter sin huvudperson namedroppa Murakami. Jo, så lättflirtad är jag ibland. Boken jag citerar heter Normans område och kom ut 2011. När jag var i London läste jag Forføreren (1993) och tyckte att den var i längsta laget.* Men det är nånting alldeles särskilt med norskan. 

Men åtta saker alltså? Det får vänta. 

*Den riktigt, riktigt insatta Kjærstadläsaren kan här notera ett mycket dåligt ordskämt.

ESC!

Så sitter man där med sina hermeneutiker och det regnar ute och man är trött och undrar hur man ska ta sig igenom dagen med hedern i behåll och så tänker man att man ska se bara lite på SVT:s Eurovision Song Contest-program och så sitter man där två timmar senare och har skrivit ett blogginlägg i huvudet om sina favoriter och inte läst någon Gadamer alls (och att man dessutom har kollat igenom alla låtar redan en gång tidigare försöker man skjuta undan från sitt medvetande). Resultatet av denna synnerligen produktiva eftermiddag ser ni här nedanför. Klicka på låtarna för att komma till youtube-klippen.

Först, tre låtar som är värda varsitt hedersomnämnande. 

Montenegro 

Rambo Amadeus - "Euro Neuro"

Låten inleds med de poetiska raderna "Euro sceptic, analfabetic", sen följer ett ondskefullt skratt - moahahahaha. Jag menar hallå, vilken fantastisk inledning! Rambo Amadeus har också en sjukt sympatisk accent och låten får mig att tänka på  estniska Kreisiradios "Leto Svet" från 2008 (tre vilsna gubbar i färggranna kostymer som sjunger om sommarljus). Att videon dessutom handlar om en åsna gör heller inte det hela sämre.

Ryssland

Buranovskyie Babushki - "Party For Everybody" 

Sex stycken ryska tanter vill att alla ska dansa och vara med i festen! Say no more, say no more.

Litauen

Donny Montell - "Love is Blind"

Det här är en sån fruktansvärd kalkon att jag inte kan annat än älska den. Först är det en ballad, och Donny sjunger iförd ögonbindel. Sen efter halva låten blir det plötslit upptempo, Donny sliter av sig ögonbindeln och gör en slags volt (!) och så kan han plötsligt inte uttala "blind" utan sjunger "bind" istället. Vad gör man? Älskar det förstås. Påminner mig lite om en annan kalkon från 2003, "Hasta la vista" med Oleksandr som börjar som en ballad medan en ormkvinna iförd kroppsstrumpa snurrar runt på scenen i en låda av något slag tills låten ändrar karaktär och blir till en svängig skojig sak istället.

Min andra kategori innehåller låtar som jag tycker fungerar ganska bra, men som jag knappast kommer att komma ihåg nästa år.

Rumänien

Mandinga - "Zaleilah"

Det svänger, tyger sveps omkring i vinden, Mandinga (inte helt säker på att hon heter så eller om det är bandnamnet, men jag chansar på det första) gör en massa klädbyten och är så glad så glad. Jag vet att det inte handlar om att bedöma videon, men det skiter jag i för det här är min blogg. Glatt, svängigt, roliga instrument, och en härligt överambitiös musikvideo.  

Cypern

Ibi Adamou - "La La Love"

Väldigt modernt för att vara ESC, väldigt klubbigt och Ivi Adamou sjunger bra. Men jag får ändå lite för mycket Melody-feelis (en känsla bara människor som har "gått på klubb" i Jakobstad kan relatera till) så det funkar inte hela vägen. Men jag blir lite motvilligt på g av det här även om det är ganska enformigt. Om ni vill se något riktigt fantastiskt från Cypern ska ni naturligtvis kolla in Sakis Rouvas "This is Our Night" från 2009. Om jag fick bestämma skulle Sakis representera Cypern varje år, inte minst för att han blir så glad över att få vara med att han alltid ger gärnet som fan, och ibland till och med river av sig sina kläder.


EDIT: Jessi påpekade att det har hoppat in ett tyrkfel här ovan men efter viss eftertanke tänker jag låta det stå kvar. Varför? För att Sakis Rouvas så gärna ger järnet att han faktiskt ger gärnet.

Frankrike

Anggun - "Echo (You And I)"

Det låter ju så klubbfranskt och Anggun är ju så snygg! Om man väntar till slutet på videon får man dessutom se två män iförda en slags siamesisk gasmask som gör att de kan hångla. Bara en sån sak!

Min nästa kategori innehåller bidrag som jag tycker om, men som ändå inte riktigt når upp till favoriterna.

Ukraina

Gaitana - "Be My Guest"

Den här låten fanns från början med i den förra kategorin och jag tycker fortfarande inte riktigt att den håller hela vägen eftersom den blir ganska enformig. Men det är nånting med Gaitanas röst som gör att jag ändå puttade upp den en kategori. Hon får mig att tänka på (icke ESC-relaterade) "Be My Lover" med La Bouche från 1996.

Bulgarien

Sofi Marinova - "Love Unlimited"

Bulgariska är vackert, refrängen funkar bra, en ganska typisk eurovisionlåt i discokategorin. Återigen lite 90-talsvibbar som jag slukar med hull och hår. Ja, hennes klänning är lite mysko, men på något sätt tycker jag ändå att den gör låten bättre.

Spanien

Pastora Soler - Quédate Conmigo

En riktigt klassisk gammaldags eurovisionlåt, en av de få det här året faktiskt. Fin melodi och bra refräng men lite för trist för att ta sig upp ett steg.

Så har vi kommit fram till mina favoriter. När de gäller favoriterna försöker jag att vara så ärlig mot mig själv som möjligt. Här handlar det inte om att vara varken politisk korrekt eller om att visa sin goda smak, NEJ NEJ NEJ, här finns de låtar som jag helt enkelt skulle kunna tänka mig att se och höra flest gånger av alla de som deltar. 

Estland

Ott Lepland - "Kuula"

Oj oj, jag smälter. Årets bästa ballad som låter så vacker på estniska som jag liksom nästan förstår men ändå inte vilket kanske är bra eftersom det är möjligt att texten egentligen är skitdålig. Och hans namn sedan: Ott Leppland. Vad ni om det? Att hans röst dessutom är lite småhes och han ser så där ledsen ut att man bara vill ge honom en kram gör det här till en av mina absoluta favoriter. Och ja, jag tycker också att sången är riktigt bra. Det är enkelt och rakt och så mycket bättre än alla de där balladsjungande brunetterna i vita långklänningar som det verkar krylla av i årets tävling.

Danmark

Soluna Samay - "Should've Known Better"

Njae, tänkte jag första gången jag hörde låten. Men den växer. Och för någon som har tillbringat största delen av 90-talet med att lyssna på Alanis Morisette (och typ alla andra liknande sångerskor) är det svårt att inte tycka om Soluna. Kanske lite enformigt, ja. Och det är inte helt grammatiskt korrekt att sjunga "like Sahara miss the rain" (kan hända att hon sjunger "misses", men det hörs inte) fast det gör mig faktiskt ingenting. Jag tycker också om hennes lite hesa röst och pratsjungande. Jag brukar inte gilla Danmarks bidrag, de brukar ge intrycket av att vara lite väl tillrättalagda. Så skönt när det dyker upp undantag!

Sverige

Loreen - "Euphoria"

Ja faktiskt. Jag blev också förvånad. För det hör ju ändå till att man som finländare ska kasta skit på Sveriges bidrag, om inte annat så för att svenskarna alltid är så fruktansvärt kaxiga. Första gången jag hörde "Euphoria" tyckte jag inte att den var särskilt speciell. Men Loreens scenshow skiljer sig rejält från mängden hennes dans är mycket häftigare än någon annans.  Inga gymnastikföreningar på scenen här inte. Även om det finns många bidrag som har ett lite liknande klubbstuk tycker jag att "Euphoria" sticker ut och just nu ligger den faktiskt högst upp på min lista. Ganska ironiskt med tanke på att jag för ovanlighetens skull inte kan rösta på Sverige. Hehe.

Jepp, det var det. Vad säger ni? Protester? Glada tillrop? Tell me all about it. Nu hoppas  jag bara att också Ellen snart skriver ett eget ESC-inlägg så vi kan jämföra favoriter!

Vidskepelsen

Som det ofta är i sådana här sammanhang brukar tystnad tyda på att någonting är på gång. När man vet det blir det mesta lite mer spännande. Jaha, hon sa så. Tänker man kanske först. Men sen. Alltså, vänta. Vad var det hon inte sa? Det gäller framför allt böcker. Bra böcker. De böcker jag tycker minst om är böcker där det sägs alldeles för mycket. Och då menar jag inte tjocka böcker. Tjocka böcker är bra. Jag menar böcker där författaren har skrivit sönder det som ska berättas. Nej, jag behöver inte veta att Märta har gråa strumpor på sig idag om det inte är viktigt för handlingen förstås. 

Jag är vidskeplig. Jag inbillar mig att saker och ting inte kommer att hända om jag pratar om dem för mycket. Det sjuka är bara att jag tycker att min egen vidskepelse är så löjlig att jag försöker motarbeta den på alla sätt. Istället för att vara tyst och inte prata om den där ansökan jag skrev om för ett tag sen - för att ta ett aktuellt exempel - har jag nog pratat om den med exakt alla människor jag har träffat i Göteborg hittills i år. Som om pratet skulle få vidskepligheten att blekna bort, försvinna bakom orden och gesterna.

Det kan vara fint att bo i studentbostad. Man träffar mycket människor. Man träffar inga människor. Man kan välja precis hur ensam man vill vara. Det låter fint. Att säga så. Som om jag verkligen hade reflekterat över det. Det kan också vara hemskt att bo i studentbostad. Man kan känna sig ensam. Man kan känna sig mindre som sig själv när man blickar ut genom fönstret och vet att alla rum ser exakt likadana ut. Det är mer sant. 

Nu, alltså. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske. Nu flyttar jag härifrån. Ut ur mitt rum. In i ett annat rum. Bort från den här stadsdelen, in i en annan. Lite längre bort, lite närmare. Ett eget (delat) kök. Ett eget (delat) vardagsrum. Vem jag ska bo med? Det vet jag inte riktigt ännu. Det är lite skrämmande, men ännu mer skrämmande skulle vara att stanna där jag är nu.

Vådan av att känna någon med torr ordhumor

Lyckan i att komma hem från hemtentsskrivning i biblioteket och finna ännu mera recensionsböcker i postfacket. 

En hög som till och med får mitt röriga skrivbord att se trevligt ut

Eftersom alla vet att jag är fenomenal på roliga ordskämt känns det som om jag måste dela med mig av gårdagskvällens twittersyssla så att den som missade min briljans inte ska förlora några skratt. Hashtaggen #halfbandhalfmovie* rekommenderas för alla med extremt torr humor. Favoriterna bland mina egna bidrag listas härmed helt förbehållslöst och utan den minsta tanke på att det är fult att skryta om sin egen förträfflighet:

Some Like it Hot Chip

Speedy José Gonzales

Spin Doctor Zjivago

The Cider House Ja Rules

Dial Boney M for Murder

A Fish Called Vonda Shepard

Försök själv, det är beroendeframkallande.

*Tanken är alltså att man förenar ett band- artistnamn med valfri film. Inte svårare än så.

Om nordiska språk i översättning

Jag läser den norska poeten/författaren/dramatikern Cecilie Løveids diktsamling från 1999, Mykt Glass, ("Vi er skapt till kjaerlighet og utstrakte hender er alt vi trenger") medan jag skriver hemtent i vetenskapsteori och att läsa norska är som att förflyttas i tid och rum (det paradoxala i att det är de nordiska språken som transporterar mig till London). 

Och jag undrar igen varför vi så sällan uppmanas att läsa nordiska författare på originalspråk. Jag har aldrig läst några nordiska språk i skolan (förutom den där ena obligatoriska gymnasiekursen), det är inte något jag är stolt över men det är ett faktum, ett faktum som ändå inte hindrar mig från att nu och då läsa en bok på norska eller danska. 

Det är inte så svårt. Det är klart att det är ovant i början, men jag tror också att det är väldigt lätt att tänka sig att svenska/norska/danska trots allt är så lika varandra att det inte spelar någon roll om man läser texterna i översättning eller på originalspråk. 

Fast här blir jag lite motsägelsefull. 

För å ena sidan vill jag säga att språken är så lika att alla som tycker om att läsa ibland borde låta bli de svenska översättningarna. Men å andra sidan vill jag ropa att det är skillnad! Att det naturligtvis finns nyanser som alltid försvinner eller omvandlas i översättningen!

"Akkurat denne første høstblå kafékvelden." skriver Cecilie Løveid. 

Försök tänka dig den meningen på svenska. Om denna lilla mening säger jag kategoriskt: det skulle inte låta lika vackert på svenska.

Askiska

Jag: "Snälla snälla aska, kan du ta en omväg runt Landvetters flygplats imorgon på förmiddagen?" 
Askan: "I can't hear you, and even if I did, it's not like I speak Swedish."


Någon som pratar askiska?

En av mina många män

Jag placerar mina egna (väl?)valda ord i gradun just nu så idag får Italo Calvino, författaren med kanske världens vackraste namn, föra min talan:

Overambitious projects may be objectionable in many fields, but not in literature. Literature remains alive only if we set ourselves immeasureable goals, far beyond all hopes of achievement.

-Italo Calvino, "Multiplicity", Six Memos for the Next Millennium, (1988)

Italo Calvino 1923-1985

Olja, vågor och ord

"Hon gjuter olja på vågorna", sa någon om en av karaktärerna i Invisible under fredagens seminarium. Jag har rafsat ner uttrycket i mitt anteckningsblock och är lika konfunderad idag som i fredags. För jag har problem med idiomatiska uttryck. Jag missförstår dem, tolkar dem bokstavligen - tolkar dem bokstavligen och fattar inte hur olja kan gjutas på vågor, eller är poängen att det inte är möjligt? Hur gjuter man olja? 

Jag trodde också länge att det var något negativt att 'få blodad tand'. Det låter inte som något man vill vara med om.

Det kanske är min fantasi som är för vild, för normalt har jag inga problem med metaforer. Men de idiomatiska uttrycken förvirrar mig alltid. Möjligen är det för att deras ursprung är så oklara, att de refererar till erfarenheter som ingen längre har. Och det gör att jag blir nyfiken. På varifrån uttrycket kommer. Och sen sitter jag där på seminariet som handlar om min egen uppsats och tänker på något helt annat.

Noruwei no mori

Kenichi Matsuyama och Rinko Kikuchi som Watanabe och Naoko

Om jag inte minns helt fel så var Norwegian Wood den första boken av Haruki Murakami som jag läste. Jag minns att jag fick den av min småkusin J och att det var en svensk översättning. Sen dess har jag läst alla Murakamiböcker jag har kunnat komma över och tycker numera att Norwegian Wood är den minst Murakami-aktiga av dem alla. Också första gången jag läste den funderade jag över varför just den romanen hade blivit så känd. Den romanen där allting är realisitskt, där ingen går ner i underjorden, bor i en alternativ drömvärld eller ser dansande dvärgar.  

Kanske var det delvis därför som filmatiseringen av boken inte heller stal mitt hjärta på det där fina men ack så smärtsamma sättet. Visst, fotot var otroligt vackert och jag skulle kunna tapetsera mitt rum med stillbilder från filmen men den tog liksom inte riktigt. Det som var riktigt spännande var däremot att filmens regissör, den fransk-vietnamesiska Tran Ang Hung fanns på plats för ett Q&A-tillfälle på slutet. Han gav intelligenta och genomtänkta svar och fick mig faktiskt att vilja se om filmen. Fast enligt honom själv kunde han vara väldigt jobbig ibland under själva inspelningarna, eftersom filmen utspelar sig på japanska använde han sig av flera tolkar. 

Tran Ang Hung: "They often quit."

Intervjuaren: "What, the actors?"

Tran Ang Hun: "No, the interpreters. Sometimes I would ask to speak to one of the actresses and someone would say: 'She's in her room crying.' But then I would say that I still needed to talk to her, and so I'd ask where her interpreter was. Very often the answer would be: 'She is also crying.'"

 Han berättade också att han hatar symbolik. Och att en galen kvinna är mycket intressantare än en vettig sådan. Kanske något att ta fasta på?

Handledning

Och jag lyckades samla den där sista energin till att prata om vad jag tyckte var ett dåligt analyskapitel. 

Och jag fick veta att mina noter som säger "eventuellt irrelevant stycke" exemplifierar att jag har bra intuition när det gäller mitt skrivande. 

Och att jag borde lyssna på mig själv. 

Och att jag inte ska glömma bort att prata om den bok jag faktiskt säger mig skriva om. 

Och att jag ska våga vara Nina. 

Och jag gick hemåt med lätta steg och tänkte igen på hur glad jag blir av att min handledare förstår hur jag tänker på skrivande, hur jag tänker på text, att jag tycker att tycka att "enligt min mening" och "jag anser" låter styltigt och konstigt, hur den kritik jag får faktiskt sjunker in. 

Och det att jag inte alls blir defensiv utan inspirerad.

Och nu, mina vänner. Nu är det jullov.