tisdag 22 januari 2019

Hjärtats osynliga raseri

Jag skrev tidigare om att fjolåret inte var något höjdarår när det kommer till romaner, det här året har i alla fall börjat på topp. Jag fick John Boynes Hjärtats osynliga raseri i julklapp av mamma, en nästan 600 sidor lång roman som börjar i mitten på 1940-talet och slutar i vår samtid. Översättningen är gjord av Hans-Jacob Nilsson och är alldeles briljant! Jag läser helst böcker som är skrivna på engelska på originalspråk, men jag hade aldrig en känsla av att missa något alls i den här översättningen.

Det är en varm och humoristiskt skriven berättelse som samtidigt innehåller avgrundsdjup sorg. Lite som Ett litet liv med bibehållet allvar men utan våldsfrosseriet. Mycket relevant för mig faktiskt också att kapitlen var korta, det gick finfint att plocka upp tråden trots att bebisskrik/amning/barnvagnspromenader etc. kom emellan hela tiden. Jag trodde inte att jag skulle inleda året med att ha en fyramånaders bebis och samtidigt lyckas läsa en sån tegelsten.


Nu när jag googlar John Boyne lär jag mig att det är samma författare som skrev Pojken i randig pyjamas (som jag inte har läst), jag har undvikit att ta reda på något om honom med rädsla för att få romanen spoilad. Jag vill heller inte säga så mycket mer om handlingen än att den kretsar kring Cyril Avery, en person vars liv ter sig väldigt slumpmässigt för honom själv, men som präglas mycket av att han är en homosexuell man i ett mycket konservativt Irland. Den som är sugen på att läsa "en riktigt bra roman" (så många kunder som formulerar sig så när de vill ha boktips) gör helt rätt i att välja den här. Förutom en stark historia med många överraskningar hade jag som sagt också stor behållning av humorn, de är härligt torr och brittisk och kommer framför allt fram i dialogen och karaktärsskildringarna.

Inga kommentarer:

Iskall vår

Det finns inte så mycket att säga om februari, det var en månad som gick fort, den var bättre än januari (krävs iofs inte mycket för att lyc...