Jag försöker känna efter om jag känner den där ångesten som brukar komma när högsommar övergår i sensommar och kan ana den, bakom örat, i ögonvrån när jag snabbt vänder mig om. Utanför sovrumsdörren när vi har sagt godnatt och det är mörkt i rummet.
Men visst är det så att fina veckor gör så att känslan inte är lika påtaglig. De somrar då vädret aldrig har blivit sommar eller när de långa osköna tystnaderna har varit fler än de givande samtalen, då har också augusti känts som ett nederlag. Jag tänker nu att jag ska göra allt för att tycka om augusti, inte tänka höst före senast vid Bokmässan.
Samtidigt ska jag inte låtsas som att det inte känns otroligt märkligt att jag ska lämna barn och cykla till jobbet imorgon. Det var många känslor i omlopp hos det yngsta barnet idag och det är på ett vis skönt att se att omställning är tufft även om det är någon annan som speglar ens känsla snarare än man själv som ger uttryck för den.
Jag vill inte säga att jag är redo, men det är väl helt okej. Helt okej att semestern är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar