Det eviga folket är inte rädda

På bussen till jobbet idag läste jag ut Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda, en arg och sprakande bok som jag tyckte väldigt mycket om. Lea, Avishag och Yael är alla kring aderton år gamla och gör militärtjänstgöring i den israeliska armén. Det är en hård och samtidigt tråkig värld de har hamnat i, en värld där det är jäkligt svårt att hålla reda på sig själv, särskilt om man samtidigt försöker komma på vem man är. 

Boianjius språk är häftigt, jag tycker om att romanen är fragmentarisk men ändå inte osammanhängande, perspektiven skiftar, berättargreppet skiftar, men genom hela boken löper ändå samma stämning av ett envetet trots, en ovilja att känna sig kuvad. Skulle jag vara på jobb (vilket jag är just nu även om det är min rast) och jämföra den med något annat i vårt sortiment skulle jag antingen peka på Sofi Oksanen eller Silvia Avallone. Men det här är bättre. Mer poetiskt. Mer hoppingivande. 

Gôtt boende, eller anekdotisk bevisning på förvirring

Tre och ett halvt år, så länge har jag bott här nu. I staden där det är så lätt att äta frukost ute på café att man gladeligen kunde göra det varje dag. I staden där man först skrattar lite åt att det står "gôtt mos" på korvkioskerna men sen, ett par år senare, själv säger att både det ena och det andra är just gôtt (uttalas alltså "gött"). 

Ibland kan det göra mig utmattad. Det här med att bo. Att bo men inte ha bostad, att bo utan att egentligen bo. Att lägga timmar och åter timmar på att leta lägenhet och samtidigt veta att chansen att just jag skulle erbjudas en visning är minimal.

Var ska man bo och hur ska man bo? Det är slitsamt att flytta ofta. Inte mellan bostäder kanske, men mellan städer. Men det är nog det som har gjort att jag inte ens har försökt tänka på hur och var jag vill bo i framtiden. I framtiden. Alltså inte då när vi har bankkortschip inopererade i handleden*, utan snarare om sisådär fem år. Om någon ber mig beskriva mitt drömhem tänker jag först på att jag vill ha bokhyllor som täcker en hel vägg, och sedan att jag gärna hade haft ett hemligt rum som man bara kunde gå in i genom en garderob (ni tror att jag skojar, men det gör jag inte).

På den nivån är det.

Ibland när jag pratar om boende med mina kollegor händer det att vi nuddar vid det här med att bo utomlands, varpå jag lite försiktigt påpekar: "Ja, alltså jag bor ju utomlands." De förvirrade sekunderna som följer då de inte riktigt förstår vad jag menar samtidigt som de förstås vet att jag kommer från Finland. Det är på något sätt väldigt talande för hur jag själv tänker på mitt boende, för i samma stund jag påminner dem om detta faktum påminner jag också mig själv om samma sak. Som om jag för en stund nästan har glömt bort var jag befinner mig. Det är svårt att planera när det som ska vara ens fasta punkt har så flytande konturer.

Men jag försöker, försöker tänka, visualisera, grubbla på vad jag vill. För nu när det dessutom finns någon jag gärna hade bott tillsammans med men det inte finns någonstans att bo, då blir det liksom lite mer närvarande. 

*detta är ett illustrerande exempel på hur svårt det är för mig att föreställa mig framtiden, det är typ det mest avancerade jag kan tänka mig.

Philip Seymour Hoffman

Kanske första gången jag på riktigt har blivit riktigt ledsen över en känd persons bortgång, som så många andra älskade jag Philip Seymour Hoffman, han var alltid verkligt bra oavsett vad han var med i. Tänkte därför lista topp fem av mina favoritfilmer med honom, enligt filmtipset.se har jag sett hela 21 stycken så det finns en del att välja mellan.

Plats nummer fem: The Savages (2007)

En fin svart komedi om ett syskonpar spelade av Seymour Hoffman och Laura Linney, lågmäld och lite bortglömd men absolut sevärd. 

Plats nummer fyra: Capote (2005)

Biopic om Truman Capote som jag verkligen skulle vilja se om. Ett typexempel på hur otroligt mångsidig Seymour Hoffman var.

Plats nummer tre: Magnolia (1999)

Längesen jag såg denna film, men har du inte sett den än så gör det nu, den är fantastisk.

Plats nummer två: Synecdoche New York (2008)

En märklig och intressant film som handlar om en teaterdirektör som kämpar med att förverkliga sitt livs projekt. En riktig metaberättelse med Seymour Hoffman i huvudrollen.

Plats nummer ett: Almost Famous (2000)

Har sett Almost Famous närmare tjugo gånger (om inte fler?), jag och en kompis såg alltid den här filmen när vi sågs, från en period i mitten av högstadiet tills jag flyttade hemifrån. Kan inte riktigt se på den objektivt, men älskar allt med den. Den där töntiga viljan att vara cool, kärleken till musiken, hippievibbarna... Och Seymour Hoffman är en töntig rockjournalist som man bara vill bli bästis med. Helt klart inte hans största roll, men det är den här filmen jag främst associerar med hans namn. 

Så otroligt tragiskt. 

Ingen tid för grubbel

Ska börja med två tips även om jag själv inte är jätteförtjust i blogginlägg där man måste klicka sig vidare till en massa tjafs. DETTA ÄR INTE TJAFS. Eller ja, punkt ett är kanske lite tjafsig, men klicka ändå.

1. Simmande djur. Bild nummer fem, jag blir lite knäpp av hur fin den är. Har den nu som skrivbordsunderlägg och fnissar därför varje gång jag startar datorn.

2. Mina kollegor Marcus och Tuva har nu släppt det första avsnittet av sin podd Ett eget rum! Det handlar om Nina Bouraouis roman Pojkflickan. Lyssna vettja!

För övrigt har jag förstått att det nu återigen har blivit dags för februari. Tycker att januari var en riktig pissmånad, så jag hoppas verkligen att årets februaridos inte blir så plågsam som den brukar vara. Det passar mig liksom inte att grubbla den här tiden på året men likväl gör jag det ändå. 

Helst grubblar jag när det är försommar och tankarna kan färdas över juniljusa åkrar, nu fastnar de i slöslasket och leder ingenstans. Längtar efter den här känslan:

Foto: Henrik Othman

Bok eller film? Bok!

Ja, jag är mer av en bokmänniska än en filmmänniska. Hade bokat in den franska dokumentären Human Geography idag, den skulle börja om tio minuter. Men tröttheten efter att ha gått upp klockan halv fyra två dagar i rad, tröttheten och - jo, boken. Boken är Hugh Howeys Shift, så bra den är. Fast egentligen, kunde även säga böckerna, för Shani Boianjus Det eviga folket är inte rädda är också skitbra. Det finns en massa böcker jag vill läsa just nu, helt i motsats till i höstas.

Tänker att det är lite för tidigt att gå och lägga sig när klockan är halv sex. Men snart. Ett tidigt jobbpass kvar och sen är det äntligen helg.

Jo just ja, och så är jag typ helt bedövad i fejset också. Älskar tandvården.

Gnället

Det har varit helg, nu igen. Mitt huvud är helt tomt på idéer, jag känner mig passiv och stressad på samma gång. Av stillheten. Av att alla liksom verkar vänta på att någonting ska hända. Det kryper i benen på mig och jag skulle gärna lägga mig under en varm filt med en bok, läsa lite, slumra till, och vakna upp i mars nån gång. 

Är det bara jag? Vad gör ni egentligen den här tiden på året?

Men igår var jag inte gnällig, igår satt jag på en restaurang tillsammans med Hanna, min vän Linda och min kollega Johanna. Så hungriga var vi, och så fort åt vi när maten kom in, elva smårätter på en palestinsk restaurang som jag har varit på en gång tidigare. Jag glömmer ibland hur roligt det är att gå ut och äta. Dock att det blir roligare av att man inte gör det så ofta. Idag började jag jobbet klockan två och hann äta frukost i lugn och ro. 

Det är också en slags kontemplativ tid detta. Att man sitter mitt emot varandra, i varsin stol, och liksom dryftar saker och ting. Livet. Vardagen. Vad man egentligen vill. Hur man ska komma på vad man vill. Hur man ska nå det man vill. Så det är kanske ska vara så här. Stilla. Så att man hinner dra efter andan innan våren faller över en som en hög med hö.

(och att man sen nyser och nyser och nyser tills man kommer på att aj jo, jag är ju allergisk)

Tänder och material

Visste ni att två tandkronor i porslin sammanlagt kostar ungefär 10 000 kronor. Kronor. The irony. Det är kostnaden utan tillhörande behandling. Alternativet är hälften så dyra tandkronor i ett plastiskt material som antagligen måste bytas ut om kanske sju år. Porslinskronorna ska i princip hålla hur länge som helst. 

Och sen är det ju det där med plastiskt material. Kompositkronor innehåller hormonstörande Bisfenol A. Visserligen finns det än så länge inga bevis på att det är farligt att använda Bisfenol A i just tandkronor, men det är inte direkt så att man längtar efter att ha ett eget litet lager installerat i kroppen. 

Det är en investering för livet det här med tandvård, jag fattar det. Men det hade ju varit så roligt att åka på en resa istället.