En bok värd hypen

Så läste jag den äntligen, den bok som nog har hypats mest bland mina kollegor, Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah. Jag har inte läst Half of a Yellow Sun även om jag har haft på känn att jag skulle tycka om den, så för mig var Adichie en helt ny bekantskap. Det var en bok som växte och växte ju mer jag läste, jag var inte såld från första sidan och var inte överförtjust i bakgrundshistorierna om huvudpersonerna Ifemelus och Obinzes uppväxt (samtidigt som det var absolut relevant information), men så snart själva berättelsen om Ifemelus flytt till Amerika kom igång så kunde jag inte sluta läsa.

Americanah är en otroligt mångsidig roman. Det är en identitetsjakt och en kärlekshistoria (något som kanske ibland är samma sak?), det är ett kaleidoskop av hur rasism och fördomsfullhet kan ta sig i uttryck, det är en berättelse om viljan att mötas och oviljan att faktiskt se den man möter. Det är om språk: akademiskt språk versus vardagligt tal, dialekter och uttal, amerikanska och nigerianska uttryck, makt och status. Kroppen som kodas på olika sätt beroende på vilken kultur man ingår i. 

Det är en bok som på ett plan har en väldigt tydlig berättelsebåge: Ifemelu och Obinze blir tillsammans när de är unga och fortfarande bor hemma i Lagos, sen blir det oroligheter i landet och Ifemelu flyttar till Amerika för att studera medan Obinze bestämmer sig för att följa efter så fort han kan. Men det blir inte så och deras vägar går isär, de lever sina egna liv men kan inte riktigt släppa minnet av varandra. 

Det hela inleds med att Ifemelu precis har bestämt sig för att flytta tillbaka till Nigeria, och berättelsens geografiska utgångspunkt är en hårsalong i Philadelphia dit Ifemelu går för att fläta sitt hår inför resan. Där blir hon som en viloplats för en mängd identiteter hon själv är tvungen att förhålla sig till - som nigerian, som amerikaniserad nigerian, som "Non-American Black", som välutbildad, som hemvändare osv. osv. En spännande historia och ett imponerande romanbygge. Välskrivet och lättläst på samma gång, just the way I like it. 

Jag vet, jag säger det ofta men jag säger det igen: läs den!

Södermanland

Sjukan försvann, tack och lov, och det blev en helgresa. En dag i Stockholm och sen bort från stan, till Strängnäs närmare bestämt. Varför Strängnäs? Inte vet jag, men det verkade trevligt och det var det. 

Strängnäs

Här bodde vi, i den vita byggnaden precis under kvarnen, med utsikt över hamnen. Man kan tänka sig att här vimlar av folk sommartid, nu var det lugnt och skönt. Jag tycker om lågsäsong, gillar inte att trängas. Och vilket väder det var!

Kolla vilken snygg bokhylla som fanns i vårt rum. Dansktillverkad enligt vad jag kunde se. Så glad man blir av bokhyllor i hotellrum (eller okej, Bed&Breakfast-rum). Hittade både Hemingway och Milan Kundera.

Strängnäs var en väldigt bra stad att promenera i, det fanns gott om mysiga trähus och gamla sekelskiftesvillor och det kändes att det var ett litet samhälle och inte bara en turistort. Något som däremot enbart kändes som en turistort var Mariefred som vi också åkte till, jag hade fått höra från två olika håll att vi minsann borde åka dit istället för till Strängnäs. Hm. Visst, Gripsholms slott var ganska intressant, men förutom det var det typ två pyttesmå gator, ett litet torg och en massa tråkiga villaområden. 

Gripsholms slott

Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket att se. Grafikens hus som är en konsthall för grafik råkade ha omhängning precis när vi var där, så inte heller det blev någon större succé även om det lilla vi kunde se var väldigt intressant. 

Med andra ord: åk till Strängnäs istället. 

Nu känns det som om jag har varit ledig i en vecka, väldigt välbehövt. Att åka iväg utan några egentliga planer, att promenera runt utan att ha något egentligt mål. Och så kommer våren i samma veva, med snödropp som blommar i rabatterna och solen som plötsligt värmer och det känns som om man plötsligt kan börja leva igen. 

Regression

Det är inte bara Malin som drömmer konstigheter. Igår lyckades jag sova en timme i ett försök att mota bort febern. Jag är väl medveten om att det alltid sker någon form av regression när jag är sjuk, jag tycker så synd om mig själv och blir alltid väldigt glad när mamma har fått nys om minsta lilla stegring och ringer för att höra hur jag mår.

I min stegringssömn drömde jag hursomhelst att vi hade fått in nya pysselböcker till jobbet, såna där med klistermärken ni vet, och det nya var Spindelmannenpysselböcker i retrostil. Och inte nog med det, när man öppnade boken spelades "Radio Ga Ga" med Queen.

Gissa om jag var besviken när jag vaknade. 

Det bästa just nu

Det bästa just nu är att solen skiner ibland, att det blir ljusare, att det nästan är ljust när jag börjar jobba kontorstid och att jag kan ana den där tiden då jag blir tvungen att mörklägga sovrumsfönstret då jag går och lägger mig tidigt. 

Det bästa just nu är att jag bara jobbar tre dagar den här veckan, tre kvällar dessutom så jag får sova länge om morgnarna vakna av mig själv klockan sju och äta frukost i lugn och ro. 

Det bästa just nu är att veckan är så kort för att det blir jobbaluns i Stockholm och totalt fyra dagar ledigt, längsta ledigheten jag har haft sen semestern i augusti.

Det bästa just nu är att inte bara jag utan också Cyklisten kommer upp till Stockholm och att vi ska flumma runt i dagarna tre och kanske förvånas lite över hur snabbt ett år kan gå.

Det bästa just nu är också detta:

(det kanske nästbästa just nu är resultatet av mitt letande på jobbet efter kompletteringsläsning till Stockholmsresan, "nån liten pocket på svenska som är lättläst och som inte tar så mycket plats" som slutade med att jag släpade hem Knausgårds över tusensidiga 6:a...)

En fet jävla edit: fick precis feber.

Raja

Gränser, rajat, Gränsen.

Raja av Riikka Pulkkinen, en bok jag köpte för snart ett år sen när jag var en sväng i Helsingfors. Köpte även en finsk deckare jag har glömt namnet på och Katja Kettus Kätilö. Nu ska här läsas på finska, var tanken.

Men deckaren var dålig.

Och Kätilö hade ett alldeles för svårt språk.

Raja stod därför kvar i hyllan, i nästan ett år. Jag blev nog lite uppgiven av mina misslyckade försök. Men nu har jag läst den. På bara några dagar. Jag tror inte att jag har läst en hel bok på finska sen jag gick i gymnasiet, det säger väl allt. För plötsligt var jag bara inne i berättelsen, redan efter en sida. Och kunde inte sluta. Så bra är Riikka Pulkkinen. Gränser, mellanrum. Det finns något gemensamt för hur jag tänker och hur hon skriver. Det är en fruktansvärt sorglig bok, men den får en inte att känna någon hopplöshet. Snarare tillförsikt. 

Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att hon är en av mina favoritförfattare just nu. 

Det ni.

Ingenting särskilt

Ja, hörni, vad hände? Jag vet inte, vet bara att jag är väldigt surftrött just nu, har egentligen varit det i flera månader redan. Orkar liksom inte riktigt ta mig tid att sitta ner och formulera mig, känner rastlösheten i fotsulorna. Läser gör jag däremot, bok efter bok, så mycket att jag inte hinner uppdatera här vad jag läser innan jag har läst ut det. Nu senast läste jag Sarah Butlers Tio saker jag har lärt mig om kärlek, en melankolisk roman som utspelar sig i London. Rekommenderar varmt!

I helgen har jag cyklat lite på en cykel som Cyklisten nyligen fyndade åt mig (igen), dessutom gått på en vandringsled som "säkert går bra att cykla på" men som visade sig bli det närmaste jag har kommit vad min lillebror kallade för "riscykel" när han var barn. Det vill säga cykla över sten och stubbe samtidigt som riset pyrde under hjulen. Nu var det till och med så risigt att man var tvungen att leda cykeln hela vägen, men det var så absurt att jag skrattade mesta delen av färden. 

Och ju flera gånger jag skriver cykla, desto konstigare ser ordet ut. Som om det faktiskt borde skrivas med ck istället för bara med k.

Det blir liksom inget innehåll, bara ord staplade på ord. 

Konståkning

Ibland ser jag med ett halvt öga, på de där som liksom bara åker, bockar av rörelse efter rörelse, men liksom försvinner. Det är alltid dramatik. Någon hoppar av, någon faller och slår i höften, kliver upp och fortsätter ändå. Nerverna utanpå huden, kanske är det just det. Att det går att andas in deras osäkerhet, eller deras totala lugn. För sen kommer någon in som det inte går att sluta titta på, någon som är där, på plats i sin egen kropp, och man håller andan varje gång de tar sats. 

Bråkdelen av en sekund då man inte vet om de ska landa tryggt eller falla. 

Så mycket symbolik, men också, skickligheten. Att det övergår mitt förstånd hur de klarar av att inte bara smälta isen av nervositet.