Att grunna på

Skrivstressen är nedlugnad, gräset är klippt, Harryn är Pottrad. Vad gör man då? Jo, man åker till Raseborgs krona för rekreaschon (som vår gymnasierektor uttryckte det) och träffar vänner som inte har skådats på år och dar. Känns det som. 

(Men så är det det där med att saker och ting verkar vilja få en att inse att magkänslan kanske var rätt i alla fall, papper hopas och kurser ställs in och man frågar sig lite lojt och inte alls med panik i bröstet: vad är det egentligen jag håller på med? I livet alltså. Sådant smått kan man ju alltidgrunna på. Lite så där på kvällskvisten när man inte alls är stressad utan helt avkopplad. Jo.)

Man kanske hoppas att de där vännerna man inte har skådat på år och dar ska ha en magisk förmåga att lugna ens nerver och säga sånt som att det ordnar sig knappast men det blir nog bra ändå.

Dansar

Luften är fuktig och jag tänker humid. Tänker på damen i cornershopen på Gray's Inn Road och på att toalettpappret alltid var placerat så högt uppe på hyllan att jag fick sträcka på mig allt vad jag kunde. Och damen var ännu kortare än mig. 

Jag kommer hem och sätter mig framför datorn och ser på mitt sedvanligt passivt aggressiva sätt på några avsnitt av Dawson's Creek och undrar varför mitt liv inte är som en tv-serie med ett tillhörande soundtrack. Att varva ner från dagen. Att komma till någon slags ro genom att koppla av hjärnan i ett par timmar. Mina fåniga tankar om tv-serier som bara kommer sig av en trötthet. Som att jag fortfarande undrar vad jag gör här.

Så kommer jag på det. Jag borde ju packa. Den grå väskan uppslagen på golvet och kläder som slängs i en hög. 

När lärde jag mig att bli så här oförberedd? 

Någonstans mitt i musiken som plötsligt inte är lugn och meditativ och hjälper mig att koncentrera mig utan helt tvärtom, som dundrar och smäller, någonstans mitt i detta slår det mig. 

88 sidor:

Inledning.

Analys.

Sammanfattning.

Och jag tänker som jag brukar att nej nej, jag ska inte ta ut något ännu, det finns fortfarande noter som ska ordnas och referenser som ska hittas och marginaler som ska justeras. 

Fast sen.

Sen tänker jag att det här är inte är någon tid för att gardera sig. Inte mot nånting. Så jag dansar. Visst, jag drar för gardinerna först. Men sen, sen dansar jag. Tills jag blir svettig. Tills allt damm från plastmattan på golvet har fastnat under mina fötter. Oberoende av det jag inte vet om var jag vill vara och vad jag vill göra så har jag precis just nu gjort det jag kom hit för att göra. För att skriva. 

Och nu, för att dansa. 

Nio månader

Det är idag exakt nio månader sedan jag skrev mitt första inlägg i min gradudagbok, det inlägget inleds med meningen: "Från att ha känt mig inspirerad har jag nu gått till att känna mig övermannad av all litteratur som har skrivits om Auster."

Imorgon är det min sista officiella skrivdag, sedan åker jag till Finland över sommaren. I praktiken betyder det inte alls att jag är färdig med min gradu men det betyder åtminstone att jag borde vara färdig med ett första utkast som innehåller alla de delar som krävs för att en gradu ska godkännas. Även om jag visste det också innan jag började skriva så har en sanning blivit ännu mer sann under arbetets gång: en text blir aldrig färdig. 

Det kan låta deprimerande men jag tycker att det är bra att veta. För det betyder att det i slutändan alltid är du som avgör när du är färdig, något som i och för sig innebär en hel del ångest men som också kan göra det lättare att släppa taget. Detta eftersom det aldrig kan handla om att din text är färdig utan bara om att du är färdig med texten. Och ja, det är två helt olika saker.

Att skriva en gradu på heltid har för mig alltså tagit lika länge som att vänta ett barn. Precis som det ofta är med det första barnet lär det väl gå över tiden en aning. Med tanke på att övertid i det här sammanhanget handlar om månader snarare än veckor får jag bara hoppas att resultatet inte blir en gigantisk jättebaby. 

Som en parentes kan tilläggas att jag numera har två bloggar, på den andra bloggen Läs mig uppdaterar jag kontinuerligt recensioner och artiklar som har publicerats i olika dagstidningar och tidskrifter. Titta gärna in om du är nyfiken. 

Sommarregn-skogspromenad

Blommande näckrosor i näckrosdammen och jag smög omkring i min gula regnrock på stigarna under buskarna med känslan av att vara fyra år gammal i Skolparken i Jakobstad, buskarna stora farliga människoätande växter och jag, på expedition i en hemlig djungel.

Gradun i bilder

Det är väl självklart att det finns en massa gubbar i en uppsats som handlar om konstruktionen av maskulinitet. 

Några skisser som ser otroligt märkliga ut men som nog har haft någonslags funktion i min tankeprocess. Tror jag. Eller så var det bara kul att låtsas som om jag är jättekreativ när jag försöker reda ut mystiska begrepp. Min handledares rungande skratt när jag visade honom en av bilderna talar möjligen för det senare alternativet.

Fiktivt grattis

Idag har en person som jag tillbringar en hel del tid med namnsdag i Sverige. Hon tycker om att säga saker som:


"I'm not the answer. Not for you - probably not for anyone."


och


"But what law says you can't love a maniac?"


samt ibland


"You're a crazy boy, Adam, and every time I see you, you're crazier than you were the last time. Before long, you'll be as crazy as I am."


Ja, man blir lite frånkopplad från verkligheten när man läser samma bok ett helt år. Det är Margot Juin, en av karaktärerna i Austers Invisible som har namnsdag idag. Grattis, säger jag, eller kanske hellre félicitations eftersom Margot faktiskt är fransyska.

Förvandlas till ett monster?

Det skrivs så att fingrarna blöder för tillfället så det kommer möjligen att vara lite tyst här framöver. Det är en konstig känsla att närma sig slutet på gradun, det måste jag verkligen säga. Fast jag tror inte att jag vågar dra någon lättnadens suck innan allting är klart på riktigt, och det kommer det inte att vara förrän i höst. Men det är faktiskt ganska kul och trevligt att kunna ta tag i handledarnas konstruktiva kritik medan jag faktiskt har tid och lust att bemöta den. Jag kan tänka mig att jag liksom inte kommer att bry mig lika mycket sen när det faktiskt gäller. 

Och jag ser framför mig hur jag förvandlas till ett sånt där "jag vill bara bli färdig"-monster som jag har träffat på ganska många gånger. De är oundvikliga, jag vet, men jag tycker inte om dem. Kanske mest för att de plötsligt får flera år av studier att verka så... ointressanta. Som om allt bara handlade om det där pappret med den där påklistrade pappersblomman.

Men jag antar att också jag kommer att förvandlas. Så lämpligt då att min kandidatavhandling handlade om monster, då kan jag åtminstone se på min egen monstrositet ur ett akademiskt perspektiv.