Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tanken på att vi ska gå flera månader in i gråblåst och regnväder och längta efter det som är nu. Nej, jag vill inte! Jag blir som ett barn (passande nog som mitt eget snart fyraåriga barn är just nu) som bara vill sätta sig på tvären. 

Men parallellt med detta känner jag också något annat, jag kan till exempel komma på mig själv med att drömma om nybakt bröd med smör som smälter och en varm soppa, eller om rött vin och murriga färger och orangea löv mot kvällsmörkret. 

Det finns som tur några händelser som markerar den här övergången på ett fint sätt, den första är Lillcyklistens födelsedag som infaller precis nu i brytpunkten. Det andra är Bokmässan som liksom ramar in hela förändringen. 

Ikväll hänger jag upp guldbokstäverna i papper ovanför köksbordet och imorgon ställer vi väckarklockan en kvart tidigare. På samma sätt som jag längtar efter allt som har med sommaren att göra har det så klart längtats något enormt till morgondagen, nedräkningen började för flera veckor sen, för innan en sensommarhöst ska det fyllas sex år och det med besked.

Augusti

Det är helt galet att vi har seglat i sommar, att vi, den kaotiska familjen med ett barn med otroligt mycket energi, ett barn i treårstrotsfasen, en vuxen som varit utmattad och, ja jag då, har gjort detta och fortfarande är en fungerande familj. Vi gjorde mycket annat under sommaren också, och det var inte bara fina barndomsminnen varje sekund, men för mig blev seglingsveckan (knappa fem dagar till sjöss) ett tecken på att saker kan förändras till det bättre.

Idag är det en månad sen min födelsedag och eftersom den firades på annan ort och Cyklisten inte var närvarande ska vi fira idag istället med räkor och bubbel på balkongen. Skål för en fin sommar och skål för en förhoppningsvis fin höst!

På prov

Jag håller upp ett glas vitt och tittar på sängen, där ligger högar med kläder i olika storlekar. Bagen har jag hämtat på vinden, jag har en lista men inte bestämt hur mycket av allt som behövs. Hur ofta kommer vi att tvätta? Måste babyvakten med? Den kanske viktigaste frågan, hur många böcker (till mig själv) kan jag packa? 

Vi ska egentligen inte långt men det är ju längre än man skulle önska, tåg-båt-tåg till Österbotten, ett nytt upplägg där jag och en vän åker ensamma med våra respektive två barn. Sambo x 2 ansluter senare, allt på vårt initiativ. Jag tänker att det är bra att öva, både för mig och barnen, och att det är bra att försöka sig på olika semesterupplägg, att allt inte måste se exakt likadant ut år efter år. Att provpacka är väldigt lugnande för mig, i ett skede tänker jag visserligen det här går aldrig men till slut får jag ihop allt, det kan faktiskt gå.

Tre. Det är svaret på frågan om hur många böcker jag kan packa åt mig själv. Jag har landat i tre.

Juniskrap

Det är den tiden på året då varje vecka är både för lång och för kort samtidigt. För lång för att man egentligen är lite för trött för att koncentrera sig på jobbet, för kort för att det är så många röda dagar och stängdagar på förskola att man knappt hinner med sina arbetsuppgifter. 

Idag var jag på en vårdnadshavarträff (dvs. föräldramöte) på förskolan efter jobbet och blev full av beundran för alla kloka föräldrar som ställde rimliga och konstruktiva frågor till en rektor som inte har några som helst resurser att jobba med. Sen cyklade jag hem, slängde i mig lite minestronesoppa, ritade något slarvigt åt barnen som de fick färglägga medan jag duschade och Cyklisten cyklade iväg till mataffären. Nu känner jag ett illavarslande skrap i halsen, kan det vara en sommarförkylning? Jag ska peppra mig med allehanda preparat och försöka sova bort det.

Det är fyra veckor jobb kvar innan semestern tar vid och jag vet att de kommer att gå alldeles för fort. Alltså, jag längtar till semestern men drömmen är att hinna landa lite först så man slipper kraschen sen när man egentligen skulle vilja njuta. 

Skrap skrap, säger halsen. Nej nej säger jag.

En somrig vecka

Av någon anledning har blogger-appen börjat rotera alla bilder jag försöker lägga in, oavsett om de är tagna som porträtt eller landskap. Väldigt irriterande eftersom det är lätt att ta fina bilder just nu, solen, grönskan, våren, allt sprakar. Jag får gå in i webbvyn och göra det den vägen istället. Idag var planen att hänga kring Göteborgsvarvet men av olika anledningar landade vi i ett köpcentrum istället. Tror att det var rätt bra ändå, det var väldigt varmt i solen och hade nog kunnat leda till att både jag och barnen hade drabbats av solsting.

Men kvällen tillbringades på gården med "grillning", inom citationstecken eftersom jag inte orkade grilla utan sprang upp till lägenheten och stekte burgarna istället, det gick minst lika bra. Den här helgen är Cyklisten bortrest så det är till att rationalisera lite emellanåt och inte slå knut på sig själv i sin önskan om att skapa en härlig stämning. Särskilt eftersom det oftast leder till motsatsen. 

Så fort barnen har somnat ska jag plantera på balkongen med någon mysig bok i öronen, kanske med en GT bredvid. Tycker varje gång att jag har köpt den sista blomman men landar av någon anledning alltid i att det nog behövs bara en till. Idag skulle jag bara köpa en säck jord men kunde inte motstå solrosorna så de fick också följa med hem). 

Ner mot marken, upp mot himlen

Jag lunchar med J och vi hinner påbörja planering inför sommaren, planen är att åka tillsammans utan oäkta hälfter men med barn hela vägen upp till Österbotten, tåg-båt-tåg och jag tänker att det är ett helt annat sätt att resa och att det känns kul. Att bryta upp konstellationerna, att våga sig på att resa ensam (fast ändå inte) med barnen, det är en öppning till att göra detsamma (sommaren) men på olika sätt. Det är till att skapa variation i rutinerna ibland, men med trygga ramar.

Idag blåste det en kall vind och en stammis var så ovanligt trevlig och ville verkligen bemöda sig om att jag förstod hur mycket hen uppskattade att få prata om böcker på riktigt och jag fick känslan av att hen hade fått ett tråkigt besked, kanske om den egna hälsan, det var något med hens sätt att försöka nå fram som var väldigt rörande. 

Sen är man tillbaka i sin vardag med händer som luktar vegokorv och barn som vill att man ska leka mamma-pappa-barn (jag försöker säga till dem att vi ju inte behöver leka det för vi är ju redan det) och de fixar födelsedagsmiddag åt mig i leken och sen måste förstås alla leka att de fyller år de med. Minicyklisten lever sig in så pass att han till och med blir besviken över sin present. Är detta verfremdung för barn tro?

Jag tänker på att Paul Auster är död, jag tänker på vilka färger mina balkongblommor ska ha, jag tänker på att susa fram med tåg genom de österbottniska lindorna, jag tänker på att det finns en nära vän till en person nära mig som inte har så mycket kvar av livet. Och jag steker korven till stroganoffen och lägger på hög medan ett barn sorterar in bestick i besticklådan och när jag yogar efter att barnen har somnat sträcker jag ut mig så mycket jag kan i nedåtgående hunden, ner mot marken, upp mot himlen.

Hitta din riktning

Nu blommar fågelbärsträdet utanför köksfönstret, det är som att titta ut i ett hav av blommor och det går över så fort, jag försöker hålla kvar bilden på näthinnan när jag blundar. Jag borde boka resor för sommaren, både tåg och båt, men mest tåg, men jag gör det inte, möjligen för att det alltid blir dyrare än man önskar. 

Jag bär med mig boken jag läser, inge fysiskt för den är väldigt tjock, men i kroppen. Det är en sån bok, en som jag längtar efter om kvällarna när jag sneglar på klocka och jo men nu kan vi gå och lägga oss visst? Den heter Covenant of Water (jag var tvungen att leta upp betydelsen av covenant, det betyder förbund) och är skriven av Abraham Verghese. En episk roman om södra Indien från tidigt 1900-tal fram till modern tid. Ett vackert och fängslande språk och föredömligt korta kapitel som gör att det är svårt att sluta läsa.

Imorgon är det fredag och förmodligen den sista varma dagen på ett tag, jag är lite besviken över att jag har jobbat mig igenom hela denna underbara vecka med över tjugo grader. På lördag visar det regn och femton grader. Men då ska jag i alla fall på en väns 40-årsfest så förhoppningsvis blir dagen bra ändå. 

Den här tiden alltså, när man på sätt och vis bara längtar framåt för att man tror att allt underbart ska komma om några veckor och samtidigt inte vill att tiden ska gå framåt, den är speciell. Find your alignment, som man gör i yoga. Jag ska försöka.