Att skriva text om text

Jag läser och hostar och skriver och får ett mail med feedback på en text jag skrivit, det är väldigt snälla och upplyftande ord och på något sätt är det som om de betyder ännu mer nu? För det är så mycket svårare att skriva litteraturkritik nu, efter att ha haft ett uppehåll på mer än tio år, läst hundratals böcker, insett vidden av min egen okunskap och nyanserna i resonemang och vinklar. Sett armbågande kritiker klättra sig uppåt och kanske inte alltid förvalta sina positioner på ett respektingivande sätt. 

Vad jag försöker säga är att jag har blivit betydligt mer ödmjuk inför att det finns olika sätt att läsa texter, men att det också har gjort mig ängsligare. Inte kring mina egna åsikter, men kring om jag kan uttrycka dem så att det blir begripligt. Det är lätt att skriva ner något man inte tycker om. Det är också lätt att hylla något man tycker om. Det finns många fina ord och begrepp man kan ta till men de bygger också lätt upp en mur mot den som läser texten. 

Jag vill inte bygga mig ett slott av ord som får mig att framstå som intelligent, men det är otroligt lätt att halka in på det spåret. Man trasslar in sig i eleganta resonemang och bländas av ordens utseende i dokumentet. 

Jag har insett att jag behöver skapa mig en bild av vad jag tycker att litteraturkritik ska vara. Eller vad det är för mig. Och jag har absolut inte landat någonstans än, men det jag försöker luta mig mot är att recensionen är en (min) blick på texten, en blick som förhoppningsvis är beläst och som kan kontextualisera. Att det är en text i sin egen rätt men att den behöver vara medveten om vem som är mottagaren, det är skillnad på att skriva kritik för en dagstidning och en tidskrift. Men också, att en kritisk text i de bästa av världar ger den som läser något, inte bara som en reklamtext för boken i fråga, utan att också läsandet av recensionen ska ge något. 

Som sagt, det är lätt att bli ödmjuk inför uppgiften.

Men känslan av att få skriva igen, den är omtumlande och underbar och det finns inget som går upp emot att ha en hetsig deadline som får mig att febrigt försöka hitta orden.

Måndag

Alla dessa känslor som en mamma låter flöda genom kroppen, för barnen kan inte känsloreglera, man är navet och ett kluster av känslor ska passera varje dag, fångas upp, göras mjuka och lena, släppas vidare.

Men helgen var fin. Ordnade ett litet mysigt femårskalas, njöt av höstfärgerna, paraderade min skarf, lånade hem ytterligare en roman av Elizabeth Strout eftersom bokklubben ville ha mer efter Oh, William.

Kände mig inte helt utmattad efter helgen, små glädjeämnen osv. Nu ny vecka med vab och medarbetarsamtal och hej kom och hjälp mig.

En scarf

Jag ska vira in mig i min scarf när den är klar, den ska värma min hals, den ska kapsla in min stress, den ska vara så mjuk mot huden. Så mjuk som en it-scarf kan vara, den tar bara tre, kanske fyra dagar att sticka, det tar inte ens en vecka att göra ett restgarn till något som var och varannan göteborgare har virad runt halsen i höst.

Dagarna går, mörkret kommer, kalendern fylls, någon är för trött, någon annan åker bort, åh är du också sjuk jag ska ringa in någon men vem ringer in en vikarie för mamman? 

Min vikarie ska ta hand om mig, låta mig sjunka ner i ett varmt bad och räcka mig ett glas vin och en mörkchokladpralin, säga: ja du är oumbärlig men ikväll låtsas vi som om du kunde bytas ut mot vemsomhelst! Kasta kalendern i badvattnet, svälj dina påminnelser med en klunk vin, sänk huvudet under ytan (men glöm inte att hålla andan).

Den når bara två varv runt halsen, men sinnebilden är: omsluten, värmd, trygg. Kanske är det därför så många vill ha den just nu. Något som håller ihop mammorna så huvudena inte trillar av.

Deborah Levy

Det är väl så att ens besattheter förändras när man blir äldre. En del besattheter växer man ifrån (romaner som använder fotnoter för att berätta parallella historier, Haruki Murakami mm), andra växer med en och kommer aldrig riktigt att släppa taget (Paul Auster). Men det uppstår också nya, och min nyaste besatthet är den sydafrikansk-brittiska författaren Deborah Levy. Hon skriver med en klarhet som samtidigt döljer så mycket, att gå in i hennes texter känns som att ta ett steg in i hennes medvetande, samtidigt som hon lyckas bibehålla sin integritet.

Jag läser just nu The Cost of Living, den andra delen i hennes självbiografiska trilogi, och jag läser den som en pralin till kaffet. Jag behöver låta det jag läser sjunka in, försöker att inte läsa för mycket åt gången. 

Levy skriver mycket om Gertrude Stein och Marguerite Duras, jag har bara läst Duras Älskaren och minns det som att jag blev besviken, mina förväntningar var säkert helt felaktiga. Men nu inser jag att jag behöver försöka igen så jag köpte Att skriva på Bokmässan och hoppas på att bli omvänd. Kanske på att få en till besatthet.

 

Friheten

Det nya, att stå och vänta på sjuåringen som cyklar hem från sin kompis där han numera är varje tisdag efter den gemensamma finskalektionen dit de får åka skolskjuts. Bra att balansera upp finskan med lek hemma hos bästa kompisen tänker jag.

Ibland hämtar vi honom, ibland får han cykla själv som idag när Cyklisten hämtar honom men sen cyklar vidare på andra ärenden. Det är precis lagom långt och egentligen bara en bilväg som ska korsas, jag tänker att den friheten är viktig att få redan som liten, att känna att man kan trots att man är liten. Att man får vara ensam men på sitt revir. 

Samtidigt står jag klistrad vid köksfönstret och spejar, vet ju hur svårt det är att få loss honom från leken, vet att det kan dröja. Och trädet utanför är fortfarande fullt av gröna löv som nästan helt skymmer sikten mot gården och jag påminner mig om att det inte bara är viktigt för den som är liten med friheten, utan också en bra övning för den som är stor.

Brontë

Köpte en keps, köpte en bok som jag behöver förbereda mig på att läsa. Ordnade fyra författarbesök med fyra olika förlag och sex olika författare, gick på festen med F som är så hypead men som ju är ett stort rum fullt med folk som dricker ganska ointressant öl. Träffade en vän, gick och lade mig på hotellet i kvarteret bredvid och sov för få timmar. 

När jag kom hem på lördagen var jag så trött och Cyklisten var också så trött och det enda vi orkade med på kvällen var att se halva Döda poeters sällskap, dricka lite öl och sova sova sova. Avslutade söndagen med att äta havrepannkakor med chevre, rödbetor, valnötter och honung ja kanske två för många. Nu sitter jag däst och faktiskt lite utvilad och planer brevid barnen som snart ska sova.

Så skönt det kan vara att göra absolut ingenting efter att man har gjort lite för mycket.

Tisdagslista på lördag

När grät du senast?

För några veckor sen, av trötthet efter att ha avklarat en sjuårsdag och ett barnkalas med alla förväntningar uppfyllda.

Vad skrattade du åt senast?

Åt Minicyklisten som sa att han kanske kunde vara med i Guinnes Rekordbok för att han kunde dricka vatten och prutta samtidigt.

Har du en bra hårdag?

Vet inte, jag har inte kollat mig i spegeln än. Klippte mig dock för knappa två veckor sen och tyckte det blev för uppklippt ovanpå så har gått och slätat ner håret i panik. Nu börjar det sätta sig så jag hoppas på bättre hårdagar framöver.

Ditt livsmål?

Hjälp, kan inte svara på en sån fråga en helt vanlig lördagsmorgon. Jag ber att få återkomma.

Beskriv rummet du är i?

Sitter i köket, det har blivit min plats på helgmorgnarna, sitter kvar efter frukosten och läser och skriver medan barnen leker. Bordet är ett teakbord som jag köpte på loppis för snart tio år sen, det är fullt av brödsmulor. Vårt hus är byggt på 60-talet och köket är en klassisk "tarm", dvs. kök längs med och en alldeles för smal matplats längst in i rummet. Men morgonljuset är magiskt och utanför fönstret ser jag nästan enbart fågelbärsträdens mörkgröna blad. 

En sak du önskar dig?

Jag vill gärna hålla mig frisk nästa vecka när det är Bokmässa för det händer så mycket roligt och det är många saker på gång på mitt jobb.

Det senaste du åt?

Frukost: en macka med hummus och körsbärstomater, en macka med ost, samt äggröra och kaffe. Samma varje helg.

Vad gjorde du för exakt fem år sen?

20 september. Jag var jättegravid med Minicyklisten, byggde Duplo och skördade chilifrukter, vi bodde fortfarande i Umeå.

Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?

Hahaha. Nej.

Vad är viktigt i ett förhållande?

Att man förstår att man kan ändras tillsammans men att man måste inkludera varandra i förändringen.

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?

Trygg, lyhörd, varm, någon som ser att man kan mer än man själv är medveten om.

Vem kysste du senast?

Ja det var Cyklisten då men han har varit så förkyld så det var ett tag sen.

Har du något onödigt du gör?

Tjatar på barnen. Hela tiden. Varför? Det hjälper inte men går ju inte att låta bli.

Vad ska du göra i höst?

Jag hoppas verkligen jag kan hålla i mitt skrivande! Det är så roligt att jag har tagit upp recenserandet igen för jag märker att det har en positiv inverkan på mitt andra skrivande. Jag ska gå på Bokmässan och träffa min bokklubb. I november ska jag åka till Skagen med ett gäng andra utslitna morsor, tror inte det finns nån i stan som ser fram emot något så mycket som detta gäng ser fram emot denna helg.

Vad har du i ditt kylskåp?

Alldeles för lite inser jag till min fasa eftersom jag är ensam med barnen i helgen. En flaska bubbel? Festligt värre ska vi ha det.