Ömsa skinn

Det är något med den här tiden när man nästan är semesterledig, det kliar i kroppen, jag väntar på att ömsa skinn. Istället för att göra något vettigt drömmer jag om att vara skir som Elsa, ha coola outfits som Flora, laga god och vacker mat. Vara ljuv och tuff samtidigt. Drar naturligtvis på mig mina lite för stora svarta urtvättade linnebyxor och en t-shirt som är så gammal att den nästan är genomskinlig. Men drömmen lever.

Samtidigt är det ärligt talat inte det jag vill, jag läser visserligen många bloggar väldigt flitigt numera men känner att min Instagram-detox faktiskt har gett resultat, det känns som om jag har fredat min hjärna lite.

Imorgon hoppas jag att bokleveranserna kommer som de ska på jobbet för min semesterbokhög är inte helt färdigkomponerad. De självklara är:

Liz Moore, God of the Woods som blev årets thriller på Goodreads, jag läste hennes förra bok som jag just nu inte minns titeln på men den var väldigt väldigt bra.

Katarina Widholm, Älskade Betty, del fyra i Betty-serien som är perfekt semesterläsning.

Griffin Dunne, The Friday Afternoon Club, en memoar av en som växte upp med en massa Hollywoodstjärnor och kulturpersonlighetr på 60-talet, bland annat Joan Didion.

Jag saknar dock fortfarande en riktigt bra Chick-Lit och en maffig amerikansk roman, hoppas på morgondagens leverans. I högen nedan ligger också loppisfynd (Greene) och bokklubbsbok (Johansson), får se om någon av dem också får följa med.

Tre dagar kvar. De består av en dag med fokus på personalen, en "vanlig" arbetsdag och sen en fredag med möten då jag dessutom ska, så att säga, fixa det sista. Där emellan ska jag träffa en kompis och några av hennes vänner varav en är hemma utan familj och därav ville "fucka ur". Lite oklar över vad detta består i men man kan tänka dig ett gäng snart semesterlediga (?) morsor på stan med några timmar frihet. 

Vet ej om jag bloggar än

Men något med årstidsväxlingarna och avsaknaden av sociala medier får mig ändå att längta hit. Vad har jag gjort sen sist? Jag har stickat en väldig massa, fyra tröjor (två för barn) och en filt närmare bestämt, jag tänkte att jag skulle testa och och sen blev jag besatt. 

Så nu går jag och kollar på färgkombinationer och köper samma stickstorlek om och om igen för att jag glömmer inventera innan jag går till garnaffären. Garnerna ovan ska kanske bli en tröja till Lillcyklisten.

Jag försöker komma igång med joggandet men snittar just nu en joggingtur i veckan då jag mest stannar i skogen för att dofta på kaprifolen så det går trögt med konditionen. Men när det väl sker är det skönt.

Barnen blir större och större och trots att det bara blir värre och värre att kombinera pms med barn är det verkligen som att jag plötsligt kan se hur otroligt fort allting går. Numera censurerar de till och med sina egna ansikten när man tar kort på dem.

Det ser ut att bli en sedvanlig sommar, vi ska bara ta oss igenom lunginflammation (Cyklisten), någon slags magsjuka (Minicyklisten) och en och en halv jobbvecka till. Just det, numera är vi faktiskt fyra cyklister i familjen. Bara en sån sak!

Syrenerna har slutat blomma för längesen, men sommaren har bara börjat.

Det nya året

När jag var i Finland med barnen under jullovet var det enda jag köpte med mig godis. Chokladrussin och olika godisaskar åt barnen och två plattor Fazers blå åt mig. Tycker ofta folk skryter om hur bra svenskt godis är, men ärligt talat är finländskt godis så mycket bättre. Mycket mer variation och roligare blandningar. Och då är jag en person som inte ens äter godis till vardags. Kanske hänger det ihop med att jag bor där jag bor... Jag invigde hursomhelst den ena chokladplattan med smak av havrekex idag. Något måste man få unna sig när man är hemma med en förkylning.

Det är svårt att vila. Eller så här, för mig är inte alltid vila att vila. När jag är sjuk är vila förstås att vara stilla med kroppen och ta det lugnt, men annars blir jag bara rastlös om jag inte gör lite saker emellanåt också. Kanske är det Luther som sitter på min axel, kanske en effekt av att alltid vara igång för att hålla småbarn nöjda. Men det börjar klia i fingrarna förvånansvärt fort, särskilt om jag är hemma. 

2025 har jag inlett genom att fortsätta yoga, med viss paus nu under förkylning. Jag har också, efter sex år som småbarnsförälder, äntligen köpt en täckjacka. Den är så varm och skön att jag ser fram emot att gå ut och stå stilla på något tråkigt ställe medan barnen leker. Jag hade kunnat lägga mig raklång med uppdragen huva och somnat, så skön är den. Second hand i all ära men ibland är det skönt med hela plagg som man kan stänga utan att dragkedjan åker upp eller en knapp flyger ut. 

Jag har också, precis som jag noterade att Hanna Hellquist har gjort, börjat sticka och blivit besatt. Det känns som om stickbesatthet kan liknas vid yogabesathett, jag måste bita mig i tungan för att inte prata om det hela tiden. Samtidigt som jag inser hur många av mina närmaste vänner som har stickat i många år utan att jag har noterat det särskilt mycket. Fy skäms på mig. 

Till saken hör också att jag inom en väldigt snar framtid inte bara kommer att få ett, utan två syskonbarn (från olika syskon) och att jag har gett mig på att sticka en bebisfilt till en av dem, beroende på hur lång tid det tar då. Kanske blir det istället till någons barn nummer två, det återstår att se. Men det är definitivt vad jag ser fram emot mest med det kommande året. Så stort och ogreppbart att två syskon till ska bli föräldrar!

En dag i januari 2025

Det kan tydligen vara så att nästan ett halvår går helt plötsligt, eventuellt är det för att jag försöker få igång skrivandet på annat håll, eventuellt för att jag helt enkelt är lat. Men så får jag ett minne och inser att jag inte kommer ihåg detaljerna, jag går tillbaka i tiden, bläddrar fram till 2012, läser och skäms kanske lite, men gläds också över att alla de där bitarna finns kvar. Av hur jag resonerade för, vad jag censurerade (för jag minns ju vad som hände under texten), vad jag berättade.

Minicyklisten har feber och jag har ont i halsen, vi har gått en vagnpromenad i gråvädret som blev aningen för lång och slutade med att barnet däckade i sin säng och jag blev tvungen att läsa bloggar i en halvtimme. Man hör vårfåglar nu och jag vill nästan säga åt dem att hålla tyst för det är för tidigt att börja längta efter våren. Trots det kommer jag på mig själv med att leta efter knoppar på träden (de finns!) och fundera över vilka frön jag ska så. 

Mitt 2025 har börjat ganska lugnt med några spridda förkylningar och en morgontrött familj. Cyklisten har börjat klockan 07 hela veckan och varje morgon när han har klivit upp har jag känt mig som en tonåring när jag har dragit täcket över huvudet. Topp tre i januari är:

1. På spåret

2. Krypa ner i sängen på kvällen med min bok, som just nu är Kaveh Akbars Martyr!, en skruvad roman om en nykter alkoholist/missbrukare som försöker hitta meningen med livet samtidigt som han fantiserar ihop hur hans döda mor samtalar med olika kända karaktärer, exempelvis Lisa Simpson. Älskar den hittills!

3. Morgonkaffet och min julklapp från Cyklisten, helgprenumeration på pappers-DN. 

Fokus är med andra ord på lugn och ro och inte särskilt mycket aktivitet. Nu ska vi bara kämpa oss igenom januari och februari och inte analysera eller fatta några galna beslut, så kommer vi snart att vara ute på andra sidan. Där väntar joggingturer, balkongkvällar och häng på innergården.

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tanken på att vi ska gå flera månader in i gråblåst och regnväder och längta efter det som är nu. Nej, jag vill inte! Jag blir som ett barn (passande nog som mitt eget snart fyraåriga barn är just nu) som bara vill sätta sig på tvären. 

Men parallellt med detta känner jag också något annat, jag kan till exempel komma på mig själv med att drömma om nybakt bröd med smör som smälter och en varm soppa, eller om rött vin och murriga färger och orangea löv mot kvällsmörkret. 

Det finns som tur några händelser som markerar den här övergången på ett fint sätt, den första är Lillcyklistens födelsedag som infaller precis nu i brytpunkten. Det andra är Bokmässan som liksom ramar in hela förändringen. 

Ikväll hänger jag upp guldbokstäverna i papper ovanför köksbordet och imorgon ställer vi väckarklockan en kvart tidigare. På samma sätt som jag längtar efter allt som har med sommaren att göra har det så klart längtats något enormt till morgondagen, nedräkningen började för flera veckor sen, för innan en sensommarhöst ska det fyllas sex år och det med besked.

Augusti

Det är helt galet att vi har seglat i sommar, att vi, den kaotiska familjen med ett barn med otroligt mycket energi, ett barn i treårstrotsfasen, en vuxen som varit utmattad och, ja jag då, har gjort detta och fortfarande är en fungerande familj. Vi gjorde mycket annat under sommaren också, och det var inte bara fina barndomsminnen varje sekund, men för mig blev seglingsveckan (knappa fem dagar till sjöss) ett tecken på att saker kan förändras till det bättre.

Idag är det en månad sen min födelsedag och eftersom den firades på annan ort och Cyklisten inte var närvarande ska vi fira idag istället med räkor och bubbel på balkongen. Skål för en fin sommar och skål för en förhoppningsvis fin höst!

På prov

Jag håller upp ett glas vitt och tittar på sängen, där ligger högar med kläder i olika storlekar. Bagen har jag hämtat på vinden, jag har en lista men inte bestämt hur mycket av allt som behövs. Hur ofta kommer vi att tvätta? Måste babyvakten med? Den kanske viktigaste frågan, hur många böcker (till mig själv) kan jag packa? 

Vi ska egentligen inte långt men det är ju längre än man skulle önska, tåg-båt-tåg till Österbotten, ett nytt upplägg där jag och en vän åker ensamma med våra respektive två barn. Sambo x 2 ansluter senare, allt på vårt initiativ. Jag tänker att det är bra att öva, både för mig och barnen, och att det är bra att försöka sig på olika semesterupplägg, att allt inte måste se exakt likadant ut år efter år. Att provpacka är väldigt lugnande för mig, i ett skede tänker jag visserligen det här går aldrig men till slut får jag ihop allt, det kan faktiskt gå.

Tre. Det är svaret på frågan om hur många böcker jag kan packa åt mig själv. Jag har landat i tre.