Söndag

Den sjätte december. Gamlamormor Momis födelsedag, Finlands självständighetsdag. Jag försöker gå igenom kommentarerna på mitt senaste uppsatsutkast. Ja, jag försöker verkligen. Minicyklisten ligger på köksgolvet i mjukliften (vad är det för ord kan man fråga sig, en väska som man kan ha en bebis i, det är vad det är) och Lillyklisten vägrar somna i sitt rum. Sjunger Hjulen på bussen om och om igen. Jag och Cyklisten Whatsappar varandra från varsitt rum. 

 

"Pratar han ännu?"

"Ja."

 

Igår fick jag en konstig frossa, jag frös och frös trots att jag låg under dubbla filtar. Duschade hett medan Lillcyklisten badade, det immade på badrumsspegeln. Nu känns det nästan som vanligt igen men kanske borde jag gå och hämta ut ett test ändå. 

 

"Mjuklift"

 

Vi beställer saker, leksaker, namnlappar. Tänker på förvaring. Det är mycket som ska fixas, men mest irriterande är att vår bokhylla - som vi har låtit korta av - fortfarande är för hög på sina ställen eftersom vardagsrumsgolvet tydligen är snett. Bara vi hade fått upp den och böckerna hade ca hälften av flyttkartongerna försvunnit ur vardagsrummet. 

 

Imorgon har jag handledning igen, vet inte riktigt vad jag ska säga, mina ambitioner sjunker för varje dag som går och just idag känner jag mest att jag vill bli klar. Godkänd och färdig. Arkivera mappen som heter "Aktuella delar av uppsatsen".

Framme

Ner för backen, jag bromsar vagnen och lutar mig bakåt samtidigt som jag går.

"Hålla med andra handen mamma."

"Jag går på sidan en stund så jag inte slår i ståbrädan."

"Vad är det där för bil?"

 

På förmiddagarna går vi ut, jag och barnen. Promenerar en bit, handlar lite som blir för mycket att släpa upp för tre trappor tillsammans med en bebis och en tvååring som ibland inte vill gå upp utan att hålla min hand. När vi anlände var luften full av vattenpartiklar, blomspruteregn, vi tog 16-bussen och när vi kom fram fick jag öppna dörren till lägenheten.

Jag gör pepparkaksdeg men kan inte bestämma mig för om jag ska orka ta itu med ett pepparkaksbakprojekt med Lillcyklisten eller om jag ska baka dem på kvällen när han har somnat. Eftermiddagarna är ibland långa, eller inte egentligen långa, men mitt tålamod är kort. Jag höjer rösten, jag tjatar, jag skulle helst stänga köksdörren om mig och laga mat länge i lugn och ro. 

Vi går och hämtar ut en matta som jag har beställt till Lillcyklistens rum. En svart katt gräver en grop i en sandlåda, bajsar och täcker över. Jag borde sjasa bort den men katten skrämmer mig med sin självsäkerhet. Vi hittar en gunga där man kan gunga tillsammans, ett barn och en vuxen. Lillcyklisten skrattar så han kiknar, jag blir lätt illamående.

Dagarna går, nu har vi kommit hit, nu är vi här. Här är vi nu. Framme. Kanske lite mindre mittemellan ett tag i alla fall.

Framåt

Några saker jag ser fram emot just nu:

1. Julen

Kan ni förstå det roliga med att vara en julälskare och nu ha ett barn som är så stort att han kan uttrycka att olika saker är roliga och mysiga? Jag kommer att julpeppa så med Lillcyklisten detta år att han förmodligen kommer att bli förkrossad när julen är över, haha. Tänker också att detta med att ha en adventskalender i år för mig kommer att bli något av en nedräkning inte bara till julen, utan också till att Lillcyklisten börjar sin nya förskola i januari. För jag tänker inte hymla med att det blir slitigt att vara hemma sju dagar i veckan med en liten bebis och en viljestark tvååring i en dryg månad.

2. Vardagen

Jag längtar så efter att ha en ny inrutad vardag i vårt nya hem i Göteborg! Själva flytten kan jag inte direkt påstå att jag ser fram emot, men sen, när alla saker är på plats och Lillcyklisten har anpassat sig till allt (dvs. vi förhoppningsvis får sova okej och slipper läggningar med raseriutbrott), då ska jag njuta!

3. På spåret

Jag begriper verkligen att det kan låta otroligt patetiskt. Kan det verkligen vara så att mitt liv är så innehållslöst att jag På spåret kan framstå som det bästa som har hänt? Svar ja! På spåret har för mig blivit förknippat med ett sätt att göra skillnad mellan vardag och helg under den period då jag och Cyklisten båda var hemma med bebis-Lillcyklist hösten 2018 då alla dagar bara flöt in i varandra. Varje vecka när jag kom på att det var fredag var det en sån lättnad, nu hade vi klarat av en vecka till som föräldrar! Det känns väl inte riktigt så dramatiskt nu, men jag är ju en sucker för rutiner och ritualer och sånt så att programmet har premiär samma vecka som vi flyttar tillbaka till Göteborg känns otroligt symboliskt.

Just nu

Jag försöker tänka på annat medan jag maniskt uppdaterar olika nyhetssidor, jag försöker också att inte tänka på annat än det jag skriver när jag tröskar mig igenom ännu ett analysavsnitt. Nu är jag framme vid det sista, som egentligen är oskrivet. Som är anledningen till att jag var tvungen att skriva mig igenom hela analysen fram tills detta. 

Vad passar väl bättre då än att ta en paus och göra en hederlig gammal blogglista och illustrera det med totalt irrelevanta bilder från de senaste veckorna?

 

Ett gäng presenter jag fick av mina klasskompisar när jag var på BB

Vad läser du just nu och varför?

Jag är drygt halvvägs igenom Robert Galbraiths (dvs. J. K. Rowlings) mysdeckare Lethal White. Hennes Strike-deckare har verkligen varit ojämna, hittills tycker jag att den här håller måttet, men jag läser den framför allt för att så många scener utspelar sig kring Tottenham Court Road och för att privatdetektiven Cormoran Strikes kontor är placerat på Denmark Street ovanför den gitarraffär där jag köpte min "Londongitarr". Åh London, fy vad jag kan sakna dig ibland, och vad jag hoppas att vi ska kunna resa dit någon gång i framtiden.

 

Lillcyklisten som in i det sista letade blåbär i skogen

Vad ser du på just nu och varför?

Om dagarna när jag har amningspaus ser jag på den fantastiska serien Better Things på HBO, jag kan verkligen rekommendera den. Den följer Sam som är en ensamstående skådespelare med tre döttrar, det är en perfekt blandning av torr och sarkastisk humor och fint allvar. Tänk typ Californication skrivet av en otroligt sarkastisk feminist.

 

Nattetid eller innan Minicyklisten somnar ser jag på Orange is the New Black på mobilen. Jag vet! Jag har inte sett den än. Jag blev så trött på att alla hypade den när den kom att jag inte ens orkade se första avsnittet. Men jag ger mig nu, den är väldigt bra. Och den passar bra som ett sätt att hålla sig vaken när man egentligen skulle vilja sova.

En strand i slutet av augusti och en nästan osynlig horisont

Vad lyssnar du på just nu och varför?

Mest P1 eftersom, ja, P1 är bäst! Jag gillar verkligen Nordegren och Epstein som jag av någon anledning störde mig på förr, nu blev jag så glad när jag såg att de ska vara med i På spåret. Men jag lyssnar också på random musik på Spotify, kan inte nämna något specifikt tyvärr. Eller jo, Cut/Copys nya album Freeze, Melt är så bra! Lite mer mellow än deras tidigare album, men det växer ju mer man lyssnar på det.

Det godaste jag vet

Vad äter du just nu och varför?

Vi försöker matplanera varje vecka, men visst har det blivit X antal anammaprodukter de senaste veckorna, vi överanvänder exempelvis deras schnitzlar något alldeles förfärligt. Men när vi får till det och lyckas laga mat "på riktigt" blir det allt från lasagne till rotsakssoppa. Mitt bästa mattips just nu är förresten att mixa ner vita bönor i allsköns maträtter, det ger extra mättnad och smakar ingenting. Perfekt om man har kräsna barn, till exempel, eller bara vill göra den släta soppan lite matigare.

En morgonpromenad

Det är väl ändå ödets ironi. Att tiden går, jag försöker hålla kontakt med några nya bekanta, vi träffas lite oftare än tidigare, vi bestämmer oss för att flytta. Allt känns helt okej, jag vet vilka jag kommer att sakna men det känns som att vi kan återknyta kontakten också efter flytten, när vi är uppe i Umeå på somrar och lov. 

 

Och så märker jag plötsligt att jag har en annan ny vän, vi kan kalla henne för Parkmamman, en kvinna jag har småpratat med sen jag började vistas i lekparken med Lillcyklisten när han var runt nio månader. 

Tiden gick återigen, och våra barn började på samma förskola. Ännu mera tid gick, och plötsligt visade det sig att våra söner hade blivit kompisar och ofta lekte med varandra om dagarna. Ännu mera tid gick, jag anförtrodde mig för Parkmamman att jag var gravid igen varpå hon berättade att hon också var det, våra bf låg med två veckors mellanrum.

I morse var vi på en timmes vagnpromenad i morgonsolen, med våra bebisar som är födda med tre veckors mellanrum. Eftersom våra barn går i samma förskola bor vi också väldigt nära varandra. Det är lätt att höras, det är lätt att träffas spontant. Allt det där som jag inte hade förra gången jag var föräldraledig. 

 

Och nu ska vi flytta.

Fyra veckor senare

 

Ungefär så förvånad som jag ser ut på bilden är jag över hur bra de första veckorna hemma med Minicyklisten har gått. Okej, den första veckan försvann eftersom vi var inskrivna rätt länge, men att det nu har gått fyra veckor? Jag vet ju precis hur intressant/ointressant sådana här inlägg är beroende på om man har/inte har barn, så bare with me ni som inte kunde bry er mindre. Här är en update på Minicyklisten, fyra veckor gammal.

Sömn

Detta viktiga ämne som jag var besatt av i åtminstone ett år. Och då menar jag besatt. Den första veckan sov Minicyklisten hela tiden, och det har väl mer eller mindre fortsatt så. Dagtid sover han nu ungefär 1-2 timmar i stöten, sen är han vaken ibland bara för amning, ibland runt en och en halvtimme. På kvällen har han ofta en orolig period, har vi otur sammanfaller den med läggningen av Lillcyklisten och då är vi två svettiga nervvrak till föräldrar. Men ibland sker det tidigare eller senare, och det är visserligen jobbigt men helt hanterbart. Oftast somnar bebisen för natten mellan 22-23 och vaknar "för dagen" (inte riktigt rimligt att betrakta det så, men nåväl) runt 07. Men han sover så klart inte hela natten!

Amning

Precis som förra gången med bebis har jag väldigt rikligt med mjölk, dock inte lika rikligt som förra gången praise be, men det betyder att det ammas rätt korta stunder åt gången eftersom Minicyklisten får i sig det han behöver rätt snabbt. Nattetid har jag som tur lärt mig att liggamma så jag kan inte klocka amningarna på samma besatta sätt som med Lillcyklisten, men jag skulle uppskatta att han ammar runt tre gånger per natt. DET ÄR SOM EN DRÖM. Jag har inte känt mig nära på så utsjasad som jag gjorde förra gången, men vet ju också att det kan förändras precis närsomhelst. Jag är i alla fall tacksam över att amningen fungerar så utomordentligt med tanke på att vi var separerade de första timmarna av lillens liv.

Personlighet

Vem är du egentligen? Det har vi frågat oss många gånger redan. Och det otroliga har hänt att vi ibland har glömt bort honom för att han har legat nöjd (!) på rygg (!!) på en filt (!!!) medan vi har pysslat med annat. Nu märker man dock mer och mer att han vaknar till och ser sig omkring, han skrattar eller ler också redan vilket så klart är det gulligaste jag har sett i mitt liv. Det är väldigt svårt att säga något om hans personlighet så här tidigt, men än så länge tycker jag mig ana att hans temperament inte är riktigt lika hett som hans storebror. Vi får väl se.

Syskonen

Hur har då Lillcyklisten reagerat på att få en lillebror? Så mycket bättre än jag hade väntat mig. Så klart händer det att han blir svartsjuk, då skriker han ofta till så trumhinnorna nästan spricker, och ibland blir han lite väl hårdhänt när han klappar på sin bror, men för det mesta är han en kombination av ganska ointresserad och otroligt uppmärksam. Han säger åt mig sånt som "mamma nu vill nog lillebror ha nappen", och tycker om att ha honom i famnen. Precis som alla sa innan verkar Lillcyklisten nu nästan gigantisk och visst har jag ibland dåligt samvete över att han inte är minst längre, men samtidigt är det häftigt att få syn på hur otroligt mycket han har lärt sig och utvecklats.

Fredagskoma

En riktig tröttdag idag. Minicyklisten är fortfarande snorig om nätterna och sover inte så bra, inatt vaknade han dessutom vid fyratiden och kräktes ner oss båda, efter det sov jag kanske i en timme halvsittandes med honom på bröstet. Snaark. Men jag har i alla fall lärt mig att anpassa resten av dagen därefter, idag försökte jag inte ens få något gjort utan kollade tv-serier i nästan tre timmar medan Minicyklisten sov i min famn. 

Nu ska jag i alla fall försöka göra något av eftermiddagen och fixa en paj tills middagen och hoppas att jag antingen håller mig vaken tills dess, eller lyckas sova en stund. 

Jo, de kommande inläggen månaderna framöver lär vara bebisrelaterade, det är så det blir helt enkelt. Världen krymper när man är föräldraledig, på gott och ont.

Två om dagen

Häromdagen tänkte jag att det kanske är rimligt att försöka jobba två timmar om dagen med uppsatsen. Efter att igår ha försökt jobba tillsammans med Minicyklisten som enbart ville sova på mig samtidigt som han kräktes lite åt höger och vänster känns det som... ja, kanske genomförbart. Min handledare sa sist vi pratades vid att hon uppskattade den arbetstid jag behöver för att färdigställa uppsatsen till en vecka, så förhoppningsvis kan jag sprida ut arbetstimmarna jag har kvar på de fyra veckorna som återstår innan vi flyttar. 

Den här förmiddagen gick åt till diverse ärenden, varav ett var väldigt glädjande: Lillcyklisten har fått förskoleplats i Göteborg. På en ganska liten förskola med relativt små avdelningar. En stor sten trillade från mitt bröst! Ett par av förskolorna vi sökte till var nämligen organiserade med väldigt stora avdelningar, det kan säkert fungera jättebra det också, men i och med att vi ska riva upp hans hela liv känns det mycket tryggare (för mig?) att han inte kommer att vara omgiven av sextio utan kanske av tjugo andra barn om dagarna.

Närmar mig något slags slut

Jag är nu ikapp med metodkursen som har pågått under hösten, en missad veckan resulterade i två seminariekompletteringar som jag skickade in och som också blev godkända igår. Det är en stor lättnad. Jag var rädd för att jag skulle behöva komplettera minst fyra seminarier, men nu (om inte Lillcyklisten blir sjuk igen de kommande veckorna) kommer jag förhoppningsvis att kunna lägga ett par timmar per dag på att färdigställa min uppsats. 

Det är ändå rätt otroligt. Även om jag vissa dagar har befunnit mig lite väl nära gränsen för sammanbrott känns det i alla fall idag som att det har varit mödan värt. Om jag får ut min bibliotekarieexamen inom utsatt tid ska jag verkligen fira det så mycket jag bara kan, hoppas på en Covid-fri sommar så vi kan ha en riktig fest för att hela det här året inte har gjort att vi har klappat ihop totalt.

Bitterljuvt

Att dra sig fram de sista dagarna, timmarna, minuterna sekunderna. När allt går för långsamt och tilltron till att det kommer att sätta igång av sig själv avtar lite för varje stund som går. Att sedan vara där, mitt i det, och minuterna sekunderna går långsamt igen men på ett annat sätt. Varje sekund av vila är värdefull, men också, varje sekund av smärta som gör att någonting händer. 

Det var lycka, att stå lutad mot fåtöljen i vardagsrummet och lägga på en spellista på YouTube med 90-talshits. Bittersweet Symphony. Det vi aldrig kunde göra förra gången för allt var så intensivt, utan pauser. Den stunden försöker jag kapsla in, spara i mitt allra innersta. 

För timmarna gick, dagarna. Jag åkte in och åkte hem, åkte in igen och vilade, fick sova i några timmar, sedan hem igen. Till sist in för att stanna. Med personal som fanns där och stannade när jag sa att det inte fick gå. Vi var där tillsammans. Tills vi inte var det. Det är en annan historia som jag inte vet om jag vill berätta här.

Men nu är han äntligen här. Mirakelbebisen, den oplanerade efterlängtade, lillebror utan namn. Allt med att få barn är bitterljuvt, kanske ännu mer den här gången. Skillnaden i att redan vara förälder när man får ett barn, den är dock enorm och det är med en stor lättnad jag snusar på hans lilla huvud och känner det där som inte infann sig för två år sen, lugnet och förmågan att njuta.

Denna veckan ett liv

Jag kan tänka mig att det finns få saker som är så tråkiga för andra att läsa om som andra barns varande eller inte varande på förskolan. Det är också tråkigt att läsa om folk som gnäller om hur jobbigt det är att ha barn. Men den här veckan, den så kallade "sista" graviditetsveckan (som kanske blir den nästsista, eller nästnästsista), hade jag verkligen behövt vila. I tisdags ringde dock förskolan och meddelade att Lillcyklisten hade 39 graders feber, och så var det med den saken.

Det underliga var att det gick relativt bra så länge han var sjuk, vilket inte var särskilt många dagar, men när friskheten tog över tog också ett gnäll och trots utan like över - alltså hjälp. Då har vi ändå varit två föräldrar hemma nästan hela tiden. Nu mot slutet av veckan har vi väl blivit lite mer blasé, orkar liksom inte engagera oss lika mycket när han för sjuttioelfte gången försöker sätta en legobit som han vet inte passar på ett visst ställe och får ett totalt sammanbrott. Eller när han för femtionde gången "vill ha macka vill inte ha macka vill ha macka". Men att kalla det för vila hade varit lite väl magstarkt.

Antagligen känner han på sig att vi är nervösa och inte riktigt närvarande. Barn är ju sådana, har ett underligt sjätte sinne för stämningar. Idag beslöt vi hursomhelst att han skulle få åka till sina farföräldrar och där har han varit hela dagen. Vi har suttit i soffan, jag har sovit, vi har ätit lunch som han inte hade gillat. Fått positiva rapporter under dagen. För det är lite underligt att plötsligt ha barnvakt efter mer än ett halvt års uppehåll. Farföräldrarna är båda över 70 så det är verkligen inte något vi gör med lätthet, men eftersom det sannolikt är de som kommer att barnvakta honom när vi behöver åka in till förlossningen känns det bättre att de får tillbringa tid tillsammans nu så det inte blir så konstigt sen när det väl gäller. 

I övrigt kan jag inte säga att det är så mycket som händer på föda barn-fronten, lite yttepytte förvärkar ibland, och visst känner jag att någonting är på gång, men inte så att jag tror att det kommer att smälla inatt direkt. Hoppas nu på en förskolevecka utan krångel och på att det ska innebära att jag ska kunna slappna av på riktigt.

Tvåbarnstugg

Jag dricker hallonbladste, ringer förskoleförvaltningen i Göteborg, letar halvfartskurser till våren. Allt kan så klart förändras, men just nu känns det inte särskilt lätt när jag tänker på att vara hemma med två småcyklister, inte efter detta år, denna sommar, denna höst. Men det finns alternativ. Det är så klart inte nödvändigtvis att plugga mera som är det "enklaste" alternativet, men jag tänker att jag ändå ska söka in till några kurser på halvfart eftersom det gör att man kan söka om utökad tid på förskolan. Ett annat alternativ är kontakta vården och på den vägen få lite fler timmar. 

Vet inte ens varför jag känner att jag behöver skriva det, men det handlar så klart inte om att jag inte vill ta hand om mina barn. Det handlar om att orka och inte klappa ihop när det händer oförutsedda saker och energinivån är nära på noll. Psykologen som jag har gått till några gånger under hösten tyckte också att det är helt galet att man som nybliven tvåbarnsförälder ska behöva motivera varför det är bättre för ens barn att få gå till förskolan varje dag istället för tre gånger i veckan. Jag kan heller inte förstå varför det ena dagen ska vara så himla bra för barnen att vara där varje dag till att det plötsligt inte alls är möjligt. Eller, det gör jag ju, för det handlar om pengar så klart.

Och kanske kommer det att gå jättebra, kanske kommer jag inte att känna något behov alls av utökad tid. Det är så klart onödigt att måla fan på väggen. Men jag tänker också att det är bra att förbereda för alternativ om det skulle vara så att det känns övermäktigt. 

Nu ska jag försöka samla mig eftersom jag har handledning om en halvtimme. Mitt mindset är så långt ifrån allt vad styckeindelning och ändrad disposition heter, men framför mig ligger ett trettio sidor långt dokument fullt med smarta och kritiska kommentarer som jag på något sätt ska försöka ta till mig utan att drabbas av panik över hur mycket arbete jag trots allt har kvar.

Mitt i veckan

Det ösregnar idag, ska göra det hela dagen och jag är glad över att det inte är lördag utan vardag med förskola och sysselsättning för alla. Jag försöker beta av inlämningsuppgifter som ska vara klara i oktober, skriver forskningsplan och idéskiss liksom baklänges. Har några föreläsningar och seminarier om kvantiativ metod kvar, det är ett otyg, men det ska göras. Sen tänker jag skolka. Se på tv. Äta godis. Blunda. Slöa. Bli nervös. 

Försöker påminna mig om vad vi hade i den där väskan, tror inte vi åt något av det vi hade med oss. Köpte ett par underliga energibars och typ kokosvatten, varför jag tror att jag plötsligt ska vilja ha det när jag annars tycker det är äckligt är en bra fråga. Men man måste ju preppa på något sätt. Jag kan liksom inte komma på vad jag tycker om. Choklad, så klart. Men att bara äta sött? Kan man pressa ner en pizza och smuggla in den på förlossningen?

Förra gången tror jag att jag till och med hade med mig en bok. HAHAHAHAHA. Fast ja. Kanske ändå. De säger ju att man ska ha med sig föremål till förlossningen som får en att känna sig trygg.

Tusen tankar

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Och jag inser att det inte är optimalt att hålla på att varva tankar på studier med tankar på förlossning, inte med den intensitet som jag gör nu. Samtidigt finns det något lugnande med att tvingas dela upp tankarna, för det går verkligen inte att tänka dem på samma gång. Tänker jag på det ena får jag lite paus från det andra, och vice versa. Jag har ändå en bra känsla för tillfälet och känner mig inte egentligen stressad, snarare irriterad över att saker och ting krockar. Som idag.

I morse hann jag läsa några tråkiga sidor om kvantitativ metod.

Sen hade vi ett samtal med en Aurorabarnmorska vilket man blir ungefär lika utmattad av som av att gå och prata med en psykolog. 

Det var ett mycket bra samtal men nu känner jag mest att jag borde lägga mig och vila. 

Tyvärr har jag då ett två timmar långt obligatoriskt seminarium som avslutning på eftermiddagen, ett ganska "snällt" seminarium dessutom som känns idiotiskt att skippa. 

Och så var det det där uppsatsutkastet som jag själv lovade att jag skulle skicka in imorgon. 

Det enda sättet att hantera det är att göra en sak i taget och försöka att inte tänka på alla de andra sakerna man väljer bort i samma veva. Det är ändå lite lättare att prioritera bort t.ex. föreläsningar som inte är obligatoriska och det känns skönt. Det låter säkert helt galet. Det kanske är helt galet? Jag vet inte.

Ofrivillig paus

En vecka gick och den blev inte alls som planerat, för precis som resten av Sveriges barn blev Lillcyklisten snuvig och jag blev tvungen att stanna hemma med honom istället för att gå på föreläsningar och skriva uppsats. Förutom dagen då Cyklisten var bortrest och Lillcyklisten plötsligt vägrade sova dagsömn (då jag så klart verkligen hade tänkt att jag skulle passa på att vila själv samtidigt) var det ändå en helt okej vecka. Eftersom det egentligen inte var någon förkylning kunde vi leka och vara ute. Men ack vad skönt det kändes med måndag (och förskola) igår.

Just nu tror jag mig också se ett slut på detta skrivande. Inte som i slut slut, men som i att jag faktiskt kan komma att ha ett relativt färdigt första uppsatsutkast innan Minicyklisten föds. Det är ändå mer än vad jag hade hoppats på. Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvudet som försöker göra allt det här samtidigt som livet håller på att förändras igen, men samtidigt känns det (i alla fall när saker och ting löper som de ska) som att pluggandet också blir som en livboj. Något som förankrar mig i vardagen så jag inte bara flyter ut i ett moln av överanalyserande och oro över framtiden.

Otydlig måndag

Fick en dag till skänks, hade inte räknat med att jobba på uppsatsen alls den här veckan men insåg att måndagen är undervisningsfri och introduktionsföreläsningen är först imorgon. Trodde jag. 

Sitter nu med en liten påtår, så där halvt förbjudet med tanke på kafferekommendationerna för gravida, jag sov otroligt dåligt inatt på grund av att Lillcyklisten av någon underlig anledning var vaken mellan 00:30 och drygt 02. Hu. Onödigt att lägga till sig med såna ovanor just nu. Antagligen var det någon tand som spökade och mardrömmar på det för det hör verkligen till ovanligheterna med såna nattpass numera. 

Följaktligen är jag inte så hemskt motiverad och pigg just nu men hoppas ändå kaffet ska ge mig en inbillad känsla av fokus en liten stund i alla fall. Just precis idag känns det inte så hemskt smart att min arbetsplats är placerad precis bredvid vår säng...

Att önska sig något man inte kan få

Går omvägar kring vissa saker just nu medan annat som egentligen inte är så akut får uppmärksamheten. I morse var det +5 grader, hösten kommer fortare här i norr. Än är träden gröna, men björken på andra sidan vägen har en liten gren som har helt gula blad. 

Jag försöker skriva ett förlossningsbrev, minns inte mycket av vad jag skrev förra gången, har kanske förträngt det eftersom ingenting blev riktigt som det skulle. Det är klart, jag har lärt mig mycket om hur jag reagerar gentemot vården och hur svårt det är för mig att kommunicera när allt mitt fokus ligger på andning och avslappning, men det är ändå svårt att förmedla vad det är jag behöver.

Mycket av min oro beror på vetskapen om hur illa förlossningsvården fungerar och jag har svårt att bortse från det när jag skriver ner mina tankar. "Jag vill ha stöd", skulle jag kunna skriva, "om ni har tid", skulle jag kunna fortsätta. Samtidigt som jag inte vill belasta de enskilda personerna för att systemet inte fungerar. Men det är så skevt. Det rimligaste hade väl varit att vara lite normalt nervös för en förlossning på grund av att det är en så galen grej, inte för att man är rädd för att personalen ska vara så stressad att de fattar snabba beslut för att de måste hasta in till nästa födande. 

Tänker istället på sånt som lekbord för barn, vilka växter som trivs i vilka väderstreck, amningsnattlinnen och bakmaskiner. Samtidigt som dokumentet där bakom pockar på min uppmärksamhet. Uppsats 3.0.

Nästan harmoni

Ibland får vi till dem, helgerna. Det här var en lugn helg utan några större katastrofer (dvs. trotskonflikter eller galna läggningar). På lördagen tillbringade vi en heldag hos kompisar som har en stuga en bit utanför stan där vi både hann äta lunch i fred medan barnet sov, leka, och bada i sjön. På söndagen först en halvinspirerad utflykt till "HAAVEET" (som Lillcyklisten alltid deklamerar) följt av en spontan inbjudan till bubbel och snittar hos en vän som äntligen har fått ett superjobb efter alldeles för lång tids letande.

Undrar i mitt stilla sinne om fredagsdejten hjälpte till att bädda för lite bättre humör hos mig och Cyklisten? Kanske. Önskar att jag hade tid och råd med mer sånt nu innan Minicyklisten föds, men jag känner mig minst sagt jagad av tidsbristen och allt jag har kvar att göra med uppsatsen. 

På fredag fyller Lillcyklisten två år och det är ytterst oklart hur vi ska fira honom eftersom hans farföräldrar båda är över sjuttio och vår gård är ungefär lika mysig som en parkering. Det finns en risk att vi bjuder hem oss till deras innergård och hoppas att de kan tänka sig koka kaffe om vi bidrar med resten. Så tråkigt att inte kunna ha ett ordentligt kalas nu när han faktiskt tycker det är roligt. Haha. Kommer säkert att få äta upp de orden om några år. 

Framåt

Inatt var en natt då jag vaknade varje gång jag skulle vända mig i sängen. Vilket är ganska många gånger. Så mina förväntningar inför dagens arbetsinsats var inte särskilt höga. Trots det har det gått oväntat bra och jag har hittat två texter som känns otroligt relevanta för min analys. Jag begriper att det här är väldigt ointressant för alla utom mig, men eftersom livet just nu består av i princip tre saker: skriva uppsats, vara gravid och ta hand om en tvååring är det inte så mycket annat som får plats i den här bloggen. 

Det känns i varje fall skönt att ha den där känslan av att ha klivit över en tröskel till i tankearbetet. Imorgon ska jag skicka text till min handledare och även om jag vet att hon kommer att komma med synpunkter som kommer att kullkasta en hel del av vad jag har skrivit känns det ändå som rätt tillfälle. Att jag sen bara har en vecka jobb kvar innan de "riktiga" studierna inleds, ja, det är väl bara att acceptera.

Gravidlistan 2.0

Den här listan fyllde jag i för nästan exakt två år sen, så jag tänker att det är lite kul (i alla fall för mig) att jämföra.

När fick du veta på att du var gravid?

I februari, precis en vecka efter att jag hade ringt min chef och meddelat att vi kommer att flytta tillbaka till Göteborg och att jag vill börja jobba i januari 2021. Oops.

När berättade ni för omgivningen?

Ganska tidigt tror jag? Jag minns ärligt talat inte riktigt, den biten kändes betydligt mindre dramatisk den här gången, antagligen för att vi blev väldigt överraskade och hade rätt mycket annat att tänka på. Det var nog snarare så att det var skönt att berätta för folk för att inte behöva vara ensam med chocken.

När är det dags?

I slutet av september, med andra ord är det ungefär en månad kvar, give or take.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?

Det har jag tyvärr gjort. Inte så mycket över barnets mående, men väldigt mycket över familjens mående. Hur ska Lillcyklisten reagera? Hur ska vi orka? Var ska vi alla sova (vi bor i en tvåa)? Hur ska det bli med mina studier? Och så vidare och så vidare. Mycket tyngre psykiskt den här gången faktiskt, det beror nog delvis på att vi har en trotsig tvååring att hantera samtidigt, men också på att vi verkligen inte hade planerat att få ett till barn just precis nu. Det har gjort att oron har överskuggat det roliga med att vi ska få ett till barn - för det är så klart också roligt och spännande! Men jag tycker att det är viktigt att prata om att man kan ha väldigt mycket motstridiga känslor samtidigt som man vill ha ett barn. Det är livet liksom och så får det vara.

Hur har du mått?

Fysiskt har jag mått rätt bra. Lite mer illamående i början, och en fruktansvärd hunger på det. Jag hade också rätt jobbig foglossning ett tag, i slutet av våren och början av sommaren, men det har faktiskt släppt nu. Precis som förra gången känner jag mig ganska rörlig vilket är skönt, jag har dock märkt att det är jobbigare att cykla den här gången men tror att det beror mer på min nuvarande cykel än på gravididteten, hehe.

Gillar du att vara gravid?

Det gör jag! Den här bebisen är synnerligen gymnastisk av sig och det är mysigt när den håller på och far av och an därinne. Men det är tyngre att vara gravid när man har ett annat barn att ta hand om, så klart, nu har han tack och lov lärt sig att gå upp för våra tre trappor själv men det är inte någon fröjd att hålla på lyfta och bära samtidigt som man är gravid.

Hur tänker du kring förlossning?

Oj, jag tänker så otroligt mycket! Men framför allt jobbar jag på att försöka släppa kontrollen och lita på att det kommer att gå bra. Eftersom Lillcyklisten föddes med akut kejsarsnitt och vi hade en väldigt jobbig första tid har jag fått bra stöd från vården med både psykologer och extra träffar med förlossningsläkare som har gått igenom min journal. Den här gången ska vi också gå en profylaxkurs vilket känns bra eftersom det känns viktigt att ha mer egna redskap den här gången. Det är otroligt deppigt att det är så, men all vetskap jag har om hur otroligt undermålig arbetsmiljö svenska barnmorskor har idag och med tanke på att vi inte upplevde att vi blev bra bemötta när Lillcyklisten föddes känns det inte som att jag vågar lita på att jag kommer att få någon hjälp utifrån. Men jag försöker se det som en styrka, att det (kanske självklart nog?) är jag som måste ta ansvar för hur det går och vilken hjälp jag kan få.

Tisdag

En mindre produktiv dag. Jag har sovit två tupplurer och inte kunnat fokusera. När jag väl fick tag på energin började de bila i lägenheten snett ovanför så allt skallrar och brölar och det går inte att tänka. Samtidigt försöker vi komma på ett smart sätt att ta oss ner till Göteborg när vi flyttar med två barn. Och så hittar vi inte vårt nuvarande hyreskontrakt som vi behöver säga upp.

Ja, en sån dag. Oljud. Störningar.

Pizzameditation

Jag började dagen med att försöka föreslå för Cyklisten att vi kanske skulle åka till IKEA. Så peppad var jag på att börja skriva igen. Men det lossnade som tur var efter lunch och nu känns det ändå helt okej. Det går alltid trögt på måndagar. 

Egentligen skulle jag helst bara läsa vidare i Curtis Sittenfelds Rodham, romanen som handlar om vad som hade hänt om Hilary Clinton inte hade blivit Clinton och alltså inte hade gift sig med Bill. Dels vill jag läsa vidare i den för att den är bra, den är också så där lagom lättläst att jag kan läsa i den samtidigt som Lillcyklisten leker. Dels vill jag läsa vidare för att den måste återlämnas till biblioteket på torsdag. 

I eftermiddag ska jag göra pizza, det var egentligen tänkt att vi skulle äta det igår men både jag och Cyklisten hade underliga migränkänningar så det kändes inte riktigt värt det. Att baka pizza själv är nog vad influerarna hade kallat för "self-care", så länge jag får göra det i lugn och ro är det nästan som att meditera. Hm, kanske det är en visualisering jag ska jobba med under den kommande förlossningen? Ta värkar genom att se framför mig hur jag snurrar degbitarna i lite mjöl och låter dem jäsa i 15 minuter till.

Slutet på arbetsvecka 1/3

Det är så lätt att underskatta hur trögt det kan gå att komma igång. Just idag har jag en bra dag och känner att jag kanske, kanske, kan klara det här. Igår hade jag ett totalt sammanbrott och allt kändes övermäktigt. Kanske behövde jag bara få ur mig all frustration för att kunna gå vidare. 

Nu har vi sökt förskoleplats i Göteborg. Beroende på hur det går kanske jag får några veckor ensam med två barn och utan förskola, vi får se.

Det här är en fredagsrapport, jag märker det. En uppradning av det jag har gjort, inte så mycket av vad jag har tänkt. 

 

Vi kollar på det här istället. Lillcyklisten som efter idogt jagande lyckas få kattungen som bor granne med hans farmor och farfar att närma sig honom försiktigt, och efter ett tag, stryka sig mot hans ben.

Överraskningar och inbillad kontroll

Jag blir större och större, tankarna växer sig mindre och mindre. Eller, prioriteringarna blir andra. Jag pratar med några förskoleföräldrar i parken, vi är tre gravida varav två oplanerat, det känns liksom... normalt? Att vilja ha fler barn, inget konstigt med det. Att de bara gör entré däremot, det är något som behöver processas samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det finns många omkring en som hade gjort allt för ett överraskningsbarn.

Men det finns också ett lugn i överraskningen, i alla fall för mig som helst hade velat planera allt. Allt går inte att planera, så klart vet jag det. Har man någon gång plötsligt förlorat en nära anhörig eller känt någon som drabbats av en allvarlig sjukdom tror jag inte det går att låtsas som något annat. 

Jag funderar ganska mycket kring mitt planerande eftersom jag kan bli arg och sårad av att det pratas så mycket skit om att moderna mammor har såna kontrollbehov. Dels tänker jag att det är ett personlighetsdrag. Jag tycker att det är roligt att planera. Till och med att göra sommarschema på jobbet brukar jag lite i hemlighet njuta av. Tillfredsställelsen när man får allt att gå ihop - den är icke att förringa. Dels undrar jag om det inte bara är ytterligare ett sätt att bestraffa mammor: nämen se, nu tror de att de ska kunna ha kontroll över sina förlossningar också, hahaha. När det i själva verket är strukturella problem som kräver att man försöker upprätta kontroll över sin situation, exempelvis det jag fick veta igår, att en tredjedel av barnmorskorna på NUS i Umeå har sagt upp sig de senaste månaderna. 

Jag hade säkert mått jättebra av att bara släppa på kontrollen lite oftare. Men när så mycket i samhället rent ut sagt fungerar för jävligt, varför i hela friden skulle jag vilja det?

Om att byta förskola

Samtidigt som vi på något sätt sitter av tiden just nu känns det också som att vi äntligen strävar framåt. Det betyder att vi också håller på att lämna någonting bakom oss. Det är en process som inte är okomplicerad. Trots att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det inte är i Umeå vi ska bo är det samtidigt här vi bor. Trots att jag inte trivs i vår lägenhet och absolut inte skulle kunna tänka mig att bo här längre än nödvändigt är den vårt hem just nu. 

Återigen ska vi riva upp, packa ner, tänka om. Skifta perspektiv. Det som känns svårast och som jag visste skulle kännas svårast är att rycka upp Lillcyklisten från hans förskola. Det är den aspekt av vår tid här som kanske har fungerat allra bäst. I morse hade han börjat gråta när Cyklisten vände runt hörnet till förskolan eftersom det har varit något av en omställning att återgå till vardagen, men så hade han fått syn på "sina" pedagoger som idag var tillbaka från semestern och hade genast blivit glad. Usch usch usch. Jag skulle så unna honom den tryggheten under hela den här underliga perioden med småsyskon och flytt. 

Samtidigt vet jag att det kommer att bli bra på nästa förskola också, vilken det än blir. Inskolningen kommer att bli mer komplicerad eftersom han just nu har ett stort trygghetsbehov och på ett annat sätt uppfattar vår närvaro/frånvaro. Men jag vet att barn är anpassningsbara. Jag vet också att det är många som flyttar och byter förskola när de får flera barn, tillökningen innebär behov av en större bostad, och den stora bostaden kanske ligger i en helt annan stadsdel. Lillcyklisten kommer ju inte att uppfatta att vi flyttar till en annan stad, för hans del hade han lika gärna kunnat byta till en annan förskola i Umeå. 

Jag försöker trösta mig själv med det. Igen. Och igen. Och igen.

Ta mig till havet?

Den här sommaren har jag inte simmat särskilt många gånger. Men jag har gjort det jag har kunnat. Nu kan jag ändå bocka av Norrbotten, havet, en sjö och en älv i Västerbotten, Kattegatt, och en sjö i Dalarna. Trots den låga totalen känns det ändå som rätt bra geografisk spridning. 

Idag doppade jag mig i Ume älv, men det blev ett snabbt kroppsdopp utan att huvudet var under ytan. Det på grund av att det är oklar vattenkvalitet i många vattedrag och finns risk för parasiter, låter sjukt äckligt men är egentligen inte farligare än att det ger klåda. Vad som är deppigare är att det är algblomning utanför Västerbottenskusten. Det är så fruktansvärt tråkigt, fy för övergödning. Det är framför allt hemskt ur miljösynpunkt, i andra (eller typ sjunde?) hand hemskt för någon som är gravid i åttonde månaden och redan har en hög kroppstemperatur.

Det har trots allt detta varit en fin helg, vi har kommit oss ut på utflykter och dagarna har löpt på rätt bra. Min sämsta tidpunkt på dagen är för tillfället förmiddagen precis när vi ska bege oss iväg, då sjunker blodsockret och tålamodet sviker men oftast lyckas vi ändå komma iväg förr eller senare. Min bästa tid? När Lillcyklisten vaknar från sin tupplur och sitter alldeles rödmosig i sin säng med ett leende på läpparna.

Fri fredag

Okej, igår var en dålig dag helt enkelt. Ibland går det inte att upptäcka när man är mitt i det, men så här i efterhand sov hela högen ganska dåligt plus att Lillcyklisten sov dåligt på förskolan. Vad kan man vänta sig av en sådan uppladdning? Inte så hemskt mycket. 

Idag har vi en extra semesterdag, det är 22 grader ute och vi har varit i en fin park där Lillcyklisten till och med kunde bada. I eftermiddag blir det utefika med svärföräldrarna och ikväll ska vi äta ost och chark (mest ost för mig då, hehe). 

Lärde honom att säga "skepp ohoj!"

Det känns som att det är lätt att underskatta hur mycket energi som går åt när man byter från ledighetstempo till jobbtempo (och tvärtom, inte att förglömma) och att det är rätt naturligt att ha någon typ av reaktion på det.

Vardag på försök

Jag har i ren och skär panik skapat en arbetsyta åt mig själv, inklämd mellan sängen och byrån har jag ställ bordet från balkongen och här ska jag försöka arbeta. Det är något med att ha en dörr att stänga om sig, lite som att markera för hjärnan att det inte är aktuellt att släppa in några andra intryck än det som har med jobbet att göra. Igår var mest en dag av stress och förvirring kring var jag skulle börja. Idag är jag nog lika stressad, men jag har i alla fall skrivit ut diverse saker jag ska läsa igenom för att komma in i mina tankar igen.

För det är lätt att glömma den biten, det är faktiskt mina tankar jag behöver komma ihåg, ingen annans. Och har jag redan tänkt dem en gång kan det väl inte vara så svårt att tänka dem igen.

Andra planer för torsdagen är att lämna tillbaka två försenade böcker till biblioteket och gå på rutinkontroll på MVC.

Motigt

Usch vad det tar emot att börja arbeta på uppsatsen igen. Jag avskyr så att jag inte har någon riktigt arbetsplats, utan ska sitta antingen vid köksbordet eller i soffan. I teorin kan jag låna Cyklistens arbetsbord men det är helt fel höjd för mig på alla sätt och hans tips att ha något under fötterna fungerar tyvärr inte alls för mig. Känner mig otroligt irriterad. Tror det är en rätt typisk övergångskänsla när semestern byts ut mot arbete. Det blir en sån konstig dynamik också när jag verkligen borde försöka skriva så mycket jag bara kan och Cyklisten inte har något jobb att gå till, jag vet att jag hade kunnat koncentrera mig så mycket bättre om jag hade varit ensam hemma men det är inte mycket vi kan göra åt den saken.

Slutgnällt för idag.

Tillbaka

Hemma igen efter ännu en lång bilresa. Hjärtat varmt av att vi äntligen kunde träffa min storasysters familj, vi har inte setts på ett år. Lilla nya syskonbarnsbebisen som var så glad och lugn, stora syskonbarnet som var så stor och storabrorig. Stugan där vi alla trängde ihop oss efter en bokningsfadäs med två campingstugor, det var knarrigt och lyhört men så värt det. Hur vi föreställer oss att barnen (barnen!) kommer att kunna leka självständigt med varandra om några år medan vi sitter och smuttar på något gott efter middagen.

Sen, in i bilen, norrut i nio timmar. Nu har Lillcyklisten legat och pratat för sig själv i sin säng i snart en timme, det är så han gör när han somnar. Oftast inte en timme då, men det är som om han behöver prata igenom allt han har sett och hört för att kunna komma till ro. Otroligt gulligt för det mesta, dock inte häromnatten när han gjorde det i två timmar mellan 23:30-01:30 och höll rätt många vakna. 

Imorgon är det förskola igen. Jag kan verkligen tänka mig att det kommer att bli intensivt de närmaste veckorna med omställningen från allt Lillcyklisten har sett under vår semester och återgången till vardagen och förskolan. Men det känns skönt att vara hemma. För utvilad blir man ju inte direkt när man semestrar med småbarn.

Däremot känns det som om min hjärna har fått omväxling och stimulans och det har jag verkligen saknat.

Någonstans att bo

Och så händer det plötsligt många saker, eller viktiga saker, och vi undrar om det går för snabbt? Men nej, det egentliga beslutet är fattat för längesen, förra gången vi gjorde det här men i omvänd ordning ordnade sig boendet innan vi hade landat i flyttbeslutet. 

En underskrift kvar, några månader som väntar i en för liten lägenhet. Vi som tänkte smälta intrycken och låta allt sjunka in har plötsligt någonstans att bo. I Göteborg. På tredje våningen bara ett par kvarter från där vi bodde förra gången. 

Först ska studier avläggas och barn födas. Men sen flyttar vi.

En dag för bad

Solig förmiddag, vi cyklar och cyklar, Cyklisten och Lillcyklisten först, jag sist i maklig gravidtakt. Det är skönt att röra på sig, men det är också utmattande. Både fysiskt och psykiskt. För hur naturligt är det egentligen att åka runt och överväga om olika hyreshus hade varit trevliga att bo i? Det går ju inte att föreställa sig en hemkänsla någonstans där man inte har bott. Eller det är klart att det går att föreställa sig, men det är liksom inte helt enkelt att använda den fantasibilden som underlag för ett stort beslut. Ändå är det väl det alla gör som flyttar och går på visningar, så det är inte direkt en ovanlig situation vi befinner oss i. 

Vårt mål var badet i Ganlet, där badade jag en hel del sommaren 2018. Nu blåste det rätt kallt men jag doppade mig ändå, och det är så klart så att jag aldrig ångrar ett dopp. Det var kallare när jag doppade mig på Ava havsbad utanför Nordmaling för en månad sen. Det är nästan så att jag borde skriva det i någon journal någonstans: är jag på dåligt humör, få mig då att ta ett dopp så kommer jag garanterat att vara på bättre humör efteråt. På vägen dit muttrade jag nämligen för mig själv och var lite småsur, men det släppte så fort jag klev ner i havet.

Småless och tristess

Slöletar efter mellanmålsidéer för barn på internet, hittar fåniga stänger med rosa rosetter och fåniga formuleringar om torkad frukt. Det är väl inte så svårt egentligen, men det blir så tradigt att bara ge frukt, frukt, frukt hela tiden. Slut på dagens ointressanta icke-dilemma.

Det bara drygt fyra dagar kvar av den här vistelsen nu. Vi har ett gäng fikaträffar inbokade så veckan kommer att gå fort och därför är jag är så glad över att vi ska träffa syrran och hennes familj på vägen upp, det gör att det inte känns lika deppigt. 

Nu har nog också den första wow-känslan släppt och det var lite det jag hoppades när vi bestämde oss för att stanna mer än en vecka i Göteborg. För sen, när eller om vi flyttar tillbaka, kommer vi ju inte att gå runt och tycka att alla hus är så vackra och att det är så härligt med folk. Det kommer snarare att vara lite som idag, en känsla av regn på förmiddagen, en förälder som inte kunde somna om efter 04, en annan förälder som försöker handla mat tillsammans med ett trotsbarn, en hel familj som tar en tupplur efter lunch.

Det är faktiskt hit jag ville komma: till tristessen. Även om det kanske är att överdriva en aning eftersom vi har träffat vänner på förmiddagen och får besök i eftermiddag. Men ändå. Hur känns det att vara lite småless i Göteborg? Känns det annorlunda än att vara småless i Umeå? Egentligen inte. Men det som kvarstår är att det finns något annat utanför lägenhetsdörren, det finns folk att ringa, caféer att drömma sig bort till.

You'll be nice to me and I'll be nice to you

Nu är vi här och tiden går för fort. Vi cyklar omkring, hittar tillbaka, hittar nytt. Är som nykära i staden och är medvetna om det. De här känslorna kan man inte fatta några rationella beslut på. Eller? Det förra flyttbeslutet var rationellt och nu vet vi hur det gick. Kanske behöver vi skriva ner alla våra förväntningar så vi kan kolla facit om några år när vi undrar varför vi flyttade tillbaka till Göteborg. Vilka trodde vi vi skulle bli om vi återvände? Lite mer oss själva. 

Idag träffade jag en kollega och vi pratade oavbrutet i två och en halvtimme. Ikväll dricker Cyklisten öl med två vänner. Det känns absurt nog som mer social tillfredsställelse än vi har fått under det gångna året sammantaget. Jag begriper så klart att det inte är samma sak att bo här mitt i dimregniga november eftersom jag ju också har gjort det, i många år. Men bara det att det går att träffa flera olika människor som jag har fleråriga relationer till, det gör så gott för själen.

Vi får se hur allt landar när vi är tillbaka i Umeå, men det känns ändå mer och mer som att vi dras hitåt som av ett osynligt magnetfält och att det börjar bli för sent att göra något åt det.

De fyllda åren

Inte helt optimalt att inleda födelsedagen med att sitta på toan i campingens servicehus och gråta av trötthet och irritation över att gräl och tjafs bryter ut redan innan morgonkaffet när regnet öser ute och klockan är ungefär 05:45. Det är sådana tillfällen som på allvar gör mig orolig över den kommande spädbarnstiden. Klarar vi inte ens tre nätter med dålig sömn utan att börja bråka (inkluderar samtliga familjemedlemmar i detta), hur sjutton ska det gå i flera månader?

Den nöjdaste stunden på den missnöjdaste dagen

Samtidigt, det är så här livet är. Det är inte hela världen att bråka lite, gråta lite, bli sams, äta pizza och åka hem en dag tidigare och sen sova som kungligheter i sin egen sängen. Det är helt okej faktiskt. Det är också okej att inte tycka att det är jätteroligt jämt att ha semester efter att ha tillbringat väldigt mycket tid tillsammans den senaste tiden. 

Mmm, svensk sommar och vindtät jacka med huvan uppe.

Nu har vi varit hemma i två nätter, imorgon bär det av söderut och västerut. Vi har inte bestämt var vi övernattar utan tänker ta det som det kommer med förhoppningen om att det ska gå att boka något sketet litet hotell i obygden när vi behöver stanna för natten.  

Den här födelsedagspresenten kom med posten idag!

Jag har också en känsla av att mina hormoner bråkar med mig just nu för mitt tålamod med Lillcyklistens konstanta och otroligt högljudda orerande (som jag vanligtvis endast älskar) är icke särskilt stort, jag är också plötsligt väldigt mycket tröttare och blir matt av tanken på att "hitta på något". Drygt 70% av graviditeten är avklarad, säger mina appar, vet inte om jag ska vila mig i tanken på att det snart är över eller i att det ännu är lite tid av lugn och ro kvar innan kalabaliken bryter ut.

Ett två tre nu börjar det

För två veckor sen började vårt sommarlov men det känns som att det egentligen börjar imorgon när vi sätter oss i vår fullproppade bil och åker norrut ca 300 km. Själva resan lär knappast bli särskilt avkopplande eftersom Lillcyklistens tålamod är lika med noll för tillfället, men vi ska göra ett försök med att starta jättetidigt och hoppas att han somnar och fortsätter med sin nattsömn i en timme eller två.

Men att packa för detta... jag som brukar ha koll på vad som behöver packas känner mig bara förvirrad. Cyklisten påpekar alltid ibland (ibland varje dag) att jag är helt snurrig i huvudet när jag är gravid vilket stämmer, då kan man ju undra varför det ändå blir så att det är jag som ska ha koll på att allt kommer med på resan? Det blir liksom en dubbel otydlighet, för jag gillar ju verkligen att skriva packningslistor och planera, men för tillfället finns det inga garantier för att det vi faktiskt behöver kommer med i packningen bara för att vi har bockat av allt på mina olika listor.

Vad hoppas jag på med den här resan?

1. Att det ska regna lite mindre än vad väderleksprognosen säger

2. Att vi inte ska sova så dåligt som jag befarar att vi kommer att göra

3. Att vi ska hinna umgås med våra vänner från Göteborg som befinner sig på vårt resmål och är den egentliga anledningen till att vi åker dit

4. Att jag ska simma minst två gånger, läsa en helt bok och inte ha så mycket foglossning

Ganska mycket begärt men någon av punkterna ska jag väl ändå lyckas med. Nu kvarstår bara dilemmat gällande vilken bok jag ska ta med mig, men det lutar mot Anne B. Ragdes Berlinerpopplarna som jag har tänkt läsa hur länge som helst och råkade hitta som pocket på en loppis förra veckan.

Återvända återanvända

Ett dilemma med att bo här i Umeå är att vi aldrig vet vad vi ska hitta på när vi är lediga. Jag säger inte att det automatiskt hade varit bättre om vi bodde någon annanstans, kanske hänger det helt enkelt ihop med småbarnslivet, men vi har nog aldrig haft så här få sociala kontakter som vi har här. Så klart är det av uppenbara orsaker så för väldigt många just nu, men för oss har det här pågått sen vi flyttade hit och efter två år börjar det bli slitsamt. Att bara prata med varandra, om allt, jämt.

Nu är jag inte den som ligger på latsidan vad gäller att försöka lära känna människor, och precis som jag trodde innan vi flyttade skulle det komma att ta ungefär två år innan det började kännas som att det fanns vänskaper att ana vid horisonten. Och så klart känns det dumt att i den vevan börja fundera på att flytta härifrån. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att det tar så lång tid att lära känna folk. När man dessutom har småbarn har man inte riktigt den tiden.

Jag vet inte hur det skulle kännas för mig att bo i Göteborg nu. Det är också därför vi ska vara där i sommar. En av mina styrkor som samtidigt är ett problem är att jag har så lätt för att anpassa mig. Att det är en styrka är kanske uppenbart, problemet består i att jag så lätt vänjer av mig vid olika saker. Platser, vänner, sammanhang. För att jag kanske tänker att det inte är någon återvändo och då är det lika bra att blicka framåt. Frågan är vad som händer om man då istället gör det man har uteslutit - återvänder.

Trött

Den här tröttheten som slår till, så förlamande. Ibland är det lätt att glömma att jag kanske behöver vila för att jag är gravid. Det är bara inte så lätt att få till med en snart tvååring. När tiden väl finns är det så mycket annat jag hellre gör. I förmiddags var jag så slut att jag knappt orkade hålla ögonen öppna. Samtidigt ville jag ut i den friska luften. Vad tror ni det slutade med? Jo, att jag strosade runt med kundvagnen i den alldeles för stora mataffären medan Cyklisten som är pyttelite snuvig väntade utanför med Lillcyklisten.

Man har lite lägre krav på lugn och ro och egentid numera om man säger så. 

Lustigt nog blev jag piggare av denna otroligt patetiska utflykt och dagen blev ändå helt okej. Den avslutades på en blåsig strand i Holmsund där Lillcyklisten glatt lekte i lekparken medan jag smygkollade in dubbelvagnarna som stod parkerade i närheten (och eventuellt, smygkollade hur slutkörda de båda föräldraparen med nyfödingar plus tvååringar såg ut att vara...).

Det är något med detta småbarnsliv som på ett plan är otroligt opoetiskt samtidigt som det det är ett liv som det inte går att värja sig emot. Hur man plötsligt ingår i en gemenskap som man initialt är otroligt ointresserad av men som man sen, omärkligt, uppgår i och trött lutar sig mot som en varm stugvägg.

Paus

Okej, så efter dag fem gav vi upp med potträningen. Eller nej, vi gav inte upp men vi insåg våra begränsningar. Det handlar egentligen mindre om potträningen och mer om att Lillcyklistens trots bara eskalerar för varje dag som går och det började kännas som om det var en otroligt osmart idé att kombinera den sista semestern/sommaren med "bara" Lillcyklisten innan Minicyklisten föds med att ha ständiga fighter och inte sova om nätterna. För det är ju ändå så att fighterna fortsätter trots att vi har pausat potträningen. 

 

Men jag måste ändå säga att jag verkligen tror att metoden kan fungera, för trots att det var väldigt utmattande så hände det en hel del under bara fem dagar. Så vi tänker att vi kommer att hålla kvar ett visst rutinpottande (så länge det inte leder till bråk), plus att Lillcyklisten nu säger till när han behöver göra nummer två och hittills har gjort det i pottan varje gång som vi har hunnit hjälpa honom av med blöjan. Det känns ändå som ett stort framsteg!

 

Nu är målet: bråka så lite som möjligt och vila så mycket vi kan innan den här familjen blir ännu galnare.

Att driva en förälder till vansinne på 3 dagar...

... kunde boken också ha kallats, men den heter Potträning på 3 dagar. Av någon anledning sägs det i flera sammanhang att man inte ska berätta för folk att man pottränar, kanske för att man sen inte ska känna en besvikelse när det inte går som man hoppas? Jag förstår att det här är ett ämne som verkligen en otroligt liten andel människor är intresserade av att läsa om, men eftersom det präglar all min vakna tid just nu går det liksom inte att skriva om något annat. Det är också intressant att läsa om i efterhand för mig själv, särskilt som jag vet att jag kommer att göra det igen om ett par år.

När Lillcyklisten var bebis pottade vi honom mellan att han var kanske två eller tre månader tills han var runt åtta månader, jag hade läst om EC, "Elimination Communication", i något sammanhang och tyckte att det lät vettigt. Vi var absolut inte stenhårda med någon metod, men eftersom Lillcyklisten bajsade som en galning (han fyllde ofta tre blöjor medan Cyklisten försökte dricka sitt morgonkaffe tillsammans med honom för att låta mig sova på morgonen), vissa dagar var det åtminstone tio fulla bajsblöjor på en dag. Slitigt, kladdigt, tråkigt för lilla röda bebisrumpan, massor med sopor och dyrt med blöjor. Så det funkade jättebra för oss. Det var också helt galet hur en så liten bebis kan förstå att han ska bajsa i handfatet mer eller mindre på kommando? Vi körde liksom någon halvvariant, orkade inte hålla på med tygblöjor, men det var som att det passade Lillcyklisten.

När han sen lärde sig krypa var det tack och adjö med pottan, världen utanför var mycket roligare, sen dess (alltså ett drygt år tillbaka) har han till och från suttit på pottan, lite beroende på hans humör och vårt ork. Men eftersom det snart kommer en till bajsproducent till familjen och Lillcyklisten är en oerhört viljestark liten individ som dessutom för tillfället verkar väldigt mottaglig för att lära sig nya saker bestämde vi oss för att blöjorna ska bort nu i sommar.

Dag 1: vi var peppade och fulla av tillförsikt!

Dag 2: vi ville slänga ut varandra från balkongen och aldrig se en potta igen...

Dag 3: vi var försiktigt hoppfulla och grälade lite mindre med varandra (jag och Cyklisten alltså)

Dag 4 (idag): dagen började med att Lillcyklisten kissade i sängen och genast sa "jag vill sitta på pottan" varefter han kissade i den. FANFAR! Det betyder inte att han är "pottränad", men det betyder att han har lärt sig något sen vi började vilket är otroligt.

Grejen är den att det inte alls är tänkt att potträningen ska vara avklarad på tre dagar, boken kunde också heta "Potträning i 3 faser" men det är ju inte alls lika säljigt så klart. Vi förväntar oss att han förhoppningsvis är mestadels torr i höst. Det blir en utmaning att resa och bo på ställen (läs: camping) där det inte går att tvätta sjuttioelva maskiner om dagen, men det sköna med att ta bort alla blöjor - också nattblöjan - på samma gång är att det nu känns som att vi absolut inte vill börja med dem igen. Det är liksom ingen fråga. Än i alla fall. 

Tack Torgny

Det är någonting konstigt med att jag nu plötsligt sitter här i köket och faktiskt skriver på min C-uppsats. Jag använder mig ofta av något jag hörde Torgny Lindgren säga en gång angående hur han går tillväga när han ska skriva en bok, det var något i stil med att han aldrig skriver böcker utan han bara låtsas skriva lite för att se hur det hade blivit om han hade skrivit boken. 

Precis så har jag gjort, och nu har leken övergått i att jag har skrivit åtta sidor löpande text med referenser och allt. Jag begriper så klart att det kommer att behövas en hel del redigering och säkert strykande av vissa avsnitt. Men det faktum att jag ändå har kommit igång får mig att förstå att det kanske till och med finns en chans för mig att skriva klart uppsatsen i tid. Och få ut min examen i tid. Det hade varit fantastiskt.

Kanske ska jag helt enkelt ange Torgny Lindgren som referens i mitt metodkapitel. För mer sant än så kan det inte bli.

Somnar nästan innan jag börjat

Somnade med en iskyld vetekudde i sängen igår kväll, det hjälpte förvånansvärt mycket. Vaknade så klart i svettpölar flera gånger efter det, men det gick i alla fall att somna. Det är så varmt här inne nu att jag inte vet hur jag ska kunna koncentrera mig och fokusera på de texter jag borde läsa. 

Vi väcktes tidigt i morse av en otroligt arg och ledsen Lillcyklist, det var vrål och gråt och skrik i ca fyrtiofem minuter tills frukosten hade sipprat ut i blodomloppet. Oftast är han lite småsur på morgonen, men inte så här. Det var verkligen som ett vansinnessammanbrott, stackars liten. 

Den starten gjorde i alla fall sitt med energinivån, jag måste verkligen påminna mig om att inte slösa bort de här dagarna (tre kvar!) jag trots allt har kvar för uppsatsen. Jag har också svårt att inte tänka på hur fruktansvärt varmt det är på Lillcyklistens förskolegård, den är av någon idiotisk anledning asfalterad och blir som en stekande het gryta när solen är framme. Jag hoppas att pedagogerna går in med dem i skogen istället. 

Sånt fokus. Inget alls, med andra ord. Kanske att jag ändå längtar lite lite efter att temperaturen ska sjunka en aning.