Där satt jag och var jag

Jag träffar min granne Q efter jobbet, hon jobbar också i stan i en butik och vi sätter oss först på Pustervik, sen vid Hagabion, det mörknar men är varmt och vi beställer in öl och pommes. Plötsligt är jag en människa, en helt vanlig människa. Som jobbar kväll och träffar en vän efter jobbet. Det är bara en kväll och det kommer inte att ske varje vecka, men det är ändå stort. 

Vi behöver båda prata av oss, jag får en insikt om hur jag pratar om mig själv, om hur jag svarar när någon frågar hur jag mår. Det är ingen överraskande insikt men den svider ändå. Är det så här man utplånar sig själv? Genom att få två barn tätt i följd och sen leva med utmattningssyndrom i familjen? Det är verkligen lätt att förvandlas till en resurs. För barnen, för Cyklisten, för familjen och jobbet. Inte konstigt att man tappar det ibland. Just nu är jag på en rätt bra plats, men jag vet att jag behöver strategier för när jobb blir till vabb och när jag börjar naggas i kanterna igen.

Men än så länge njuter jag, av att prata och berätta, lyssna på någon annan som går igenom något jobbigt som jag så klart inte hade nån aning om. Av att finnas till på platser där jag kan vara något annat, eller kanske helt enkelt, mig själv.