Dagarna innan något annat

Hen sparkar och gör kullerbyttor, igår sa jag åt Cyklisten att det kändes som om hen körde ett pass på motionscykel där inne. Det syns till och med utanpå magen, de små puffarna, och den här tiden när jag sätter mig vid datorn och ska försöka koncentrera mig på att plugga är den som om hen får extra mycket fart i kroppen.

Plötsligt är det gröna bara här, det är så den norrländska våren fungerar. Ena dagen ser man ingenting, den andra har man glömt att det nånsin har varit något annat än vår. Eller ja, det är väl en bit ifrån sanningen, men vänjer sig, det gör man.

Vi kollar på hyreslägenheter i Göteborg och drömmer.

Vi måste söka den här, säger jag. Det är min dröm att bo just där, i något av de husen.

En annan dag kan jag säga Vi kan inte söka en lägenhet innan jag har varit tillbaka i Göteborg, det är ju absurt. Tänker på trygghet, närhet till förlossningen, att inte behöva byta barnmorska mitt i graviditeten.

En tredje dag säger jag Men tänk att bo i en trea med bebisen iställlet för en tvåa! Då skulle vi inte behöva fundera på hur vi ska göra för att få plats.

Och sen Det är en dum idé att flytta och göra en så stor förändring för Lillcyklisten i samma veva som han får ett syskon.

Nu har vi faktiskt sökt en lägenhet, det är inte den första, och ingen av oss tror egentligen att vi kommer att få den. Men eftersom den ligger i just ett av de där husen, de som nästan aldrig kommer ut på Boplats, då går det inte att missa den chansen. Även om timingen igen hade blivit konstig. Även om vi inte ens har berättat för dem här i stan att vi tänker flytta. Det är kanske något av det svåraste. Att lämna familj och släkt. Och att berätta för dem att de inte längre kommer att bo nära sina barnbarn.

Mammapeden

Äntligen, äntligen, äntligen känns det som vår. "Blad!" ropar Lillcyklisten glatt när jag cyklar till förskolan med honom i barnsitsen som vi äntligen fixade i veckan. För ovanlighetens skull blir han ledsen när jag lämnar honom på förskolegården, antagligen för att jag åker iväg med cykeln, den fantastiska, som han inte får följa med på. Men jag vet att det går över fort och en pedagog är snabb med att fånga in honom och jag vinkar när jag trampar tills jag inte ser honom längre.

Jag gör ärenden, skickar en pilatesboll på retur eftersom den stank petroleum och mjukgörare, hade inte ens tänkt på att det kunde vara så när jag beställde den. Kommer hem och äter lite yoghurt och ett par knäckebröd, läser den sista texten till datalabbet i eftermiddag. Hoppar på cykeln igen och rullar ner till cykelverkstan, lämnar in den för att nu komplettera den mammigaste detaljen på min nu mammifierade cykel: cykelkorgen. Hu. Ryser lite men inser samtidigt att det inte är rimligt att ha väskor och påsar hängandes på styret de närmaste åren. 

Termometern visar femton grader och hela den kommande veckan ska vara varm. Det som är kvar att göra mina två sista riktiga pluggveckor är över: ett datalabb, ett grupparbete och en presentation, en hemtenta. Sen är det bara C-uppsatsen kvar då innan det blir undantagssommarlov på riktigt.

En god morgon

Det känns lite som en ny grej för mig att jag är så lättirriterad  på morgonen. Om Lillcyklisten gnäller (vilket han oftast gör på morgonen) och Cyklisten tappar tålamodet på honom känns det som att min morgon är helt förstörd. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att det inte direkt är jag som är den enda som är lättirriterad. Vet inte om det är hormonellt eller vad det beror på. Kanske hänger det ihop med att vi nu äntligen får sova inte bara hela, utan också långa nätter, de senaste veckorna har jag sovit i snitt 7-8 h per natt vilket känns helt ofattbart. Jag tänker att det kanske gör att mina förväntningar på morgnarna också har höjts. Jag tänker att det också ska innebära typ hotellfrukost och harmoni på alla fronter.

Idag är det egentligen klämdag för många, men Lillcyklisten är på förskolan ändå eftersom den är öppen och jag har jättemycket att plugga. Det ska bli tolv plusgrader och ser just nu inte ut att blåsa alls, så motivationen för att sitta inomhus och kolla på en två timmars föreläsning om hur man programmerar databaser känns väl sådär.

 

You live, you learn

Flydde hemmet när koncentrationen svek mig efter lunch, jag har just nu turen att bo bara en gata bort från universitetet och har upptäckt att vissa cafeterior fortfarande är öppna och tillgängliga för pluggande. Toaletterna är dock igenbommade, men det är en historia för sig. Ingen rolig historia för den som är gravid dock.

Det är inte bara vår balkong som renoveras, här under mig där jag sitter och jobbar sågas och borras det också för fullt. Men just nu spelar byggjobbarradion "Jagged Little Pill", en låt från barndomens absoluta favoritalbum. Minns så väl kassetten som min lågstadiekompis bandade åt mig, hennes storasyster hade skivan och jag var så avundsjuk. Minns hur vi lyssnade på skivan hemma hos henne i Björnviken, men minns inte vad vi gjorde samtidigt. Lekte med Barbie kanske? Vi brukade också se på Dirty Dancing och sen gå ut i skogen och leka scenen där Baby balanserar på en stock, det fanns ett omkullfallet träd som var exakt som trädet i filmen (tyckte vi). 

Starka stilikoner ändå, Alanis och Baby. Men Alanis var nog alltid mer stilokon för mig än Baby, särskilt i videon till "Ironic". Jag flätade också små flätor i håret och ville vara lika cool som henne.

En riktig måndag

Som alltid när klockan börjar närma sig två förflyttar sig mitt fokus från att läsa texter om bibliotek till andra saker. Recept att googla, bloggar att läsa. Ett febrilt letande efter något annat lite intressantare som inte ska få mig att somna. Inatt sov jag som en stock, ingen väckte mig på hela natten, inte ens jag själv. Ändå kommer den här dippen efter lunch, den verkar vara oundviklig. 

Så istället för att läsa vidare om digitala bibliotek och läsfrämjande skriver jag här utan att ens ha något att skriva. Den här veckan är ju också så förkortad i och med att det är röd dag på torsdag, och dessutom halvdag på förskolan på onsdag. Men jag bränner minuterna, en efter en. De dyrbara, som borde läggas på jobb. Det är nu man hade velat ta en kaffe med någon i klassen.

Märkligt

Det är svårt att begripa att det är maj, känns mer som mars. Vi har inte alls förlikat oss med hur årstiderna beter sig här i norr (vet iofs att det är kallt i resten av landet också, men kallare här) och när det är tre grader i mitten av maj går allt väldigt långsamt.

Samtidigt går allt snabbt nu, det är bara tre veckor kvar tills terminen är över. Då återstår bara fyra veckor av arbete med min kandidatuppsats (som jag alltså inte har börjat skriva på ännu) innan semestern tar vid. Efter semestern återstår sedan bara två månader tills vi får lära känna vår nya familjemedlem som i detta nu slår kullerbyttor i min mage. Allt är verkligen så märkligt just nu. Hur det känns som att det inte riktigt är vi som väljer våra liv, utan livet väljer oss.

Än så länge bara ett barn, på en strand någonstans utanför Umeå

 

Surdeg och surmor

För åtminstone tredje gången har jag lyckats sätta en surdeg utan att spara surdegsgrund till nästa bakning, det är så dumt! Hela poängen med surdegsbakning (eller halva i alla fall) är att surdegen blir bättre och bättre ju mer man bakar med den. Morrar åt detta men tackar mig själv för att jag gången innan sparade dubbla surdegsgrunder, nu har jag i alla fall en värdefull reserv.

Morsdag. Det har jag varit övertygad om att det har varit idag. Och det har det ju, men i Finland... Nåja, vi tar det goda med det onda och säger som så att vi firade idag istället för i slutet av maj när resten av landet firar, spelar verkligen ingen roll. Kanske behövdes tårtan och blomman också extra mycket idag, trots att jag eventuellt blev extra irriterad och sur på att alla var så j*vla gnälliga från att vi klev upp i morse just på min dag. Haha. Där fick jag. Kanske behövde jag helt enkelt tycka lite synd om mig själv.