När dagarna bara går

Jag försöker formulera något lite längre, som inte bara handlar om dagarna som går, samtidigt som dagarna går. Igår googlade jag (igen) något i stil med "att leva med någon som har utmattningssyndrom" och hittade en lista på saker att tänka på, det var inget revolutionerande, men ändå tillräckligt välformulerat för att träffa rätt. Det handlade bland annat om att påminna sig själv om att det är en jobbig tid för hela familjen men att det kommer att ta slut, bli annorlunda. Att det också kan skapas ett möte där man vågar prata om det svåra, det man vill, det man inte vill. 

Det är lätt att gå in i ett medberoende där allt börjar kretsa kring dagsformen hos den som är utmattad, till viss del är det helt begripligt att det blir så eftersom det aldrig går att göra några antaganden om hur en dag ska bli. Men jag tror att det är viktigt för mig att påminna mig om att inte låta det ta över på så vis att det hindrar mig för att göra sånt jag tycker är roligt. För mig kan det handla om att släpa med mig barnen på en utflykt där jag också klämmer in ett loppisbesök (för min skull), eller att vi tar oss till någon lekplats som är nära något annat jag vill försöka uträtta, som att köpa nya joggingskor till exempel. Och att då använda mobilen som barnvakt under en stund så jag kan få lite andrum.

För mig är nog det tuffaste att inte veta hur dagarna kommer att bli. Att hela tiden behöva kalibrera och stämma av istället för att göra upp en plan och följa den. Samtidigt som jag märkligt nog också kan vara lite för anpassningsbar. 

Det är en resa att ta sig igenom detta. Förmodligen är det som det ofta är; att resan är målet, även om det inte är särskilt kul i stunden att hamna i återvändsgränden hela tiden lär man sig något av att befinna sig där.