Hängigt

Jag kan se att gullrankan uppe i bokhyllan är hängig, jag borde ha vattnat den för längesen. Varför ställer jag blommorna så högt uppe? Jag har inte barn i klåfingeråldern mer men har väl någon tanke om att det ska se vackert ut när de hänger ner. Hänger, inte är hängiga.

I den första semesterveckans humörkarusell har vi nu landat i uppgivenheten och besvikelsen. Inte över något särskilt, men det är som något som pyser ur mig tror jag. Den där uppbyggda förväntan som ändå skapas de sista veckorna på jobbet raseras kanske inte, men plockas ändå ner några pinn av vardagen. Trots att jag blev förvånad över att en granne skulle cykla till jobbet (Jobbet? Ah ja, det är tisdag.) och därmed har landat i något slags lunk så lunkar man likväl tillsammans med sina barn som inte lyssnar på en, sin sambo som får migränanfall och inte minst sig själv som emellanåt inte sover så bra. 

Man vill göra en krusidull på slutet, men kanske att man inte behöver det. Man hänger tvätt istället och hoppas att man har en annan känsla imorgon.