I fred

Det är en känsla i kroppen, en rastlöshet, en irritation. Vi gör upp en plan för förmiddagen men stället vi tänkte gå till med barnen har stängt, det droppar, alla är trötta. När barnen ser på tv efter lunch lägger jag mig i ett av barnens säng och dricker kaffe och ser ett avsnitt av The Diplomat och försöker verkligen stänga ute allt. En blandning av pms och en begynnande förkylning kryper runt i mig, men den senare tänker jag förtränga eftersom jag har fått en granne på kroken som vill ses och ta ett glas ikväll. 

Att ha pms och barn, går det ens? Alltså det går ju, men man är inte någon vidare bra förälder. Helst vill jag krypa ner under en filt och äta choklad och inte prata med nån. Men jag tänker att alternativet till filt i detta fall blir en vän, och chokladen är den panerade osten som jag ska äta. Man får försöka omvandla det man saknar till något man har tillgång till, helt enkelt.