Ur fas

Vi dividerar om vad vi ska laga till middag, alla alternativ känns dåliga, jag har ingen lust med något vettigt som barnen ratar för det har varit så många fighter under dagen att allt mitt tålamod har ätits upp. Jag inser samtidigt att det troligen också handlar om pms, inte det bästa man kan kombinera med småbarnsliv direkt. Den där känslan av att vilja bort exakt nu, av att man mot bättre vetande står och försöker förklara nånting för en uppenbarligen oemottaglig treåring och att man bara inte vill ge sig. 

Jag sitter i köket efter frukost med min bok, jag sitter där efter lunchen, jag sitter där nu. Det är kolmörkt ute och smulfritt på köksbordet, fokus just nu är lägga barnen, duscha varmt, hämta pizza till mig och Cyklisten när barnen har somnat. Det är inte så värst bekvämt egentligen, men här hör man minst av barnen. Kylskåpet brummar, väggarna är tjocka. 

Just idag är detta det finaste jag har: 

En dag som egentligen inte är dålig men som man helst bara vill att ska passera.

Middagen då? Jo, det får bli rester: pasta, mos OCH bulgur, jag hoppas att barnen jublar. Kanske några mikrade vegobollar också.