I periferin

Jag går in på Åhléns i väntan på att äta lunch med en vän, försöker hitta något jag vill ha, jag har ett presentkort jag borde använda. Men allt är så nytt, allt detta kan köpas, det är så märkligt tillgängligt och samtidigt ointressant. Efter att ha haft flera år med dålig ekonomi har jag blivit så van att handla allt begagnat att det mesta känns absurt att köpa nytt. 

På lunchen är vi båda ofokuserade, behöver egentligen prata ordentligt men tiden är knapp, jag måste tillbaka till jobbet och har fastnat mitt emellan min yrkesroll och min privata identitet. Lunchen är god och känns lyxig, och runt oss sitter män som ser ut att gå hit flera gånger i veckan.

Kvällen kommer. Jag får veta att en person i min släkt har gått bort alldeles för ung, vi har ingen relation, men det är samtidigt en släkt där alla har en relation. På ett eller annat sätt har vi vuxit upp i varandras närhet, i varandras periferi. I en sån släkt blir också personer som är perifera för en själv viktiga, för de är ju nära andra personer, personer som jag är nära. 

Så när snön fortsätter att yta utanför landar en tyngd i mig och det är en tyngd man ska känna. När någon har gått bort, även om det är i periferin.