Inuti plastburken

Idag har mitt tålamod varit som ett spänt gummiband. Det har varit gråväder och regn och båda barnen har varit förkylda och gnälliga. Sådana dagar kan jag få känslan av att leva inuti en burk. Inte i en glaskupa, nej så poetiskt kändes det bara när man var tjugotre. Utan inuti en gammal, lite flottig plastburk som mot bättre vetande både har körts i mikron och använts som skärbräde på någon utflykt. 

Där inne skramlar jag, stöter än i den flottiga väggen, än i den repade botten. Lukten är unken, locket kanske är genomskinligt men det går liksom knappt att se konturerna av det som finns utanför. Man borde ha slängt den för längesen och ersatt den med en giftfri burk i glas, men när ska man orka det?

Mina förhoppningar inför helgen är:

Uppehållsväder

Att inte väckas sju gånger per natt av ett snorigt barn

Lunch som lagar sig själv

En flaska vin (check på den)

Det pratas mycket om att man ska fylla på med energi på helgerna, men den som säger så kan knappast ha flera barn under skolåldern. Okej okej, gnällmostern kan tillstå att förra helgen med sin snö och sin sol faktiskt gav energi också. Men dessa gråa vabbdagar och helger fulla av gnäll, det är en kamp att inte krypa ur sitt skinn. Vid läggningen ikväll kan jag ha yttrat meningen nu ska vi sova barn innan mamma blir tokig.

Trevlig helg och sånt man säger på fredagar.