Ett fönster

Jag skrev några rader på jobbet i morse, mellan mail och schemaattester. Det var som att öppna ett fönster man har glömt bort, eller som i min favoritdröm, den där jag går omkring i ett bekant hus och plötsligt upptäcker flera rum som jag aldrig tidigare har sett. Det var några rader bara, men det kändes som ett helt andetag. Jag tog en paus, sprang över till 7-eleven och köpte en ljus ostfralla och overnight oats (de har en massa kakao och honung i sin så det är i praktiken en efterrätt), knäppte på tre koppar kaffe, satte mig igen och jobbade, men med textdokument som en glansig pärla i ögonvrån. 

Hemma på den slitna yogamattan efter läggningen som gick snabbt, men som innehöll väldigt mycket förhandlande från treåringen "jo men mamma jag måste ha den när vi läser bara liiite", "men mamma nu ska jag inte prata när du läser jag lovar", sträcker jag ut både vaderna och bröstkorgens sidor, överarmarna och ryggen. Jag kan stå i nedåtgående hunden så att hälarna nuddar mattan nu, det brukar bli så när jag har yogat regelbundet. Jag gör mitt bästa för att slappna av i käkarna och läpparna, men får aldrig riktigt till det där med att ögonen ska vila lite djupare, even deeper in their sockets. 

Det är tisdag som känns nästan som torsdag, det är så mörkt att Lillcyklisten måste ha cykellyset på när vi går från förskolan. Det är november imorgon, mörkret kommer, men i mörkret finns också det där fönstret, ut till något helt annat.