Det är väl också det där när man i princip är på väg nånstans men utan en tid att passa som man med ro kan låta någon kliva av cykeln och peta på den tunna isen i en evighet. Det är så klart också det som gör att det blir mindre friktion, att jag inte är där och hetsar oss vidare.
En relativt lång tur med balanscykeln, biblioteksbesök, cafélunch och "vila" med kompisen (dvs. skärmtid, vet inte om det går att vila fyraåringar på något annat sätt) medan Minicyklisten somnade utan knorr inomhus i vagnen. Jag kunde dricka en kaffe och bläddra i några odlingsböcker. NJUTANDET, säger jag bara.
Sen fick Lillcyklisten massor med energi och sprang nästan hela den långa vägen bort till lekplatsen. Alltså detta att dela dagen med en vän som har barn i samma åldrar, det är oslagbart. Vi sågs också igår för lite vin (utan barn) så hade liksom hunnit prata genom allt aktuellt så behövde inte bli irriterade av alla hundratusen avbrott som småbarn innebär, ni vet när man kommer hem och plötsligt undrar vad som hände sen i den där anekdoten som man började lyssna på men som man aldrig lyssnade klart på för det var någon som hade bajsat/ramlat/hittat en skatt/tappat en stövel.
Jag var så där skönt trött när vi kom hem, som man bara blir av att ha varit mycket ute, och hade säkert själv kunnat sluka hela kastrullen med potatismos om jag inte hade behövt dela med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar