Det rasslar och prasslar

På morgonen lämnar jag Lillcyklisten på förskolan och går med Minicyklisten till vårdcentralen, den snälla läkaren tar bort sitt munskydd för att vara mindre skrämmande, barnet klamrar sig fast vid mig och vill inte bli undersökt. Men allt går bra och jag lämnar också honom på förskolan, gallskrikande på grund av den ovana utomhuslämningen men jag vet också att pedagogerna ringer om han inte låter sig tröstas.

Jag jobbar hemifrån, solen lyser in genom vardagsrumsfönstret på eftermiddagen. Imorgon ska det bli regn igen och jag tittar på björkens grenar som vajar fram och tillbaka, går det att längta mer efter våren än vad man gör i januari/februari?

I postfacket ligger ett litet kuvert, det rasslar när jag lyfter ut det, jag gömmer det i handväskan medan jag försöker baxa upp två trötta tunga barn och undrar för tusende gången varför vi inte letade efter ett hus med hiss, men också, att mitt tålamod antingen kommer att brista helt eller så blir det långsamt lite segare för varje trappsteg. 

Minicyklisten har den där blicken på kvällen som skvallrar om bus och sovvägran, och mycket riktigt pågår "diskussioner" av typen "Joho! Nähä! Joho! Nähä!" och jag går in och bäddar ner, klappar kind, pratar med ansträngt lugn mammaröst nu är det sovdags godnatt godnatt. 

Och sen, när ljuden plötsligt tystnar: 

Atlasblomma, Leanderklocka, Lultärt. Picklesgurka, körsbärstomat.

Ibland är allt man gör så himla symboliskt, odlar sina egna intressen och så vidare, men växer de till slut så är det väl värt övertydligheten.