Av olika anledningar behöver inte bara jag se över mina vanor, så det finns också incitament från flera håll. Det är lätt att försöka göra konkreta planer, men de är också lätta att överge. Så min nyårstanke är av mer odefinierbart slag, nämligen att jag ska låta mig själv ta plats mer, både hemma och på jobbet. Det innebär att inte kompromissa så mycket med vem jag är för att få andra att må bra. Det är verkligen självutplånande.
I grunden är det en god egenskap, att kunna visa hänsyn och se till att andra har det bra. Men jag tror varken jag eller min familj kommer att tacka mig om tjugo år om jag helt överger alla mina intressen. Jag vill verkligen inte att mina barn ska undra vem deras mamma egentligen var bakom lekandet, matlagningen och hämtningarna. Det är också så lätt att man själv glömmer bort det, så det är väl kanske min första uppgift. Att komma på vem jag är och vill vara i den här familjeorganismen och sen försöka låta det ta plats.
2 kommentarer:
Det där har jag tänkt mycket på inför familjebildandet, och pratat med min fru om; detta med de egna intressenas vikt i familjelivet, att det måste få finnas en stadig pelare av "jag ger mig hän" i denna konstruktion. Jag tycker mig ha skådat avsaknaden av detta på många håll, lika sorgligt varje gång.
Ja, det är lätt hänt att det bortprioriteras, helt enkelt för att allt går så i ett. Det behöver verkligen inte handla om att det aktivt väljs bort, utan det blir mer som en glidande förändring tycker jag. Särskilt när barnen är små. Men ju äldre de blir, desto lättare blir det också att förstå att allting förändras, och att det kanske också kan vara okej i perioder att ge avkall på sina intressen, bara man inte glömmer bort det för länge!
Skicka en kommentar