Natten

Natten av Sara Gordon väcker många känslor, och det är verkligen som att gå in i huvudpersonens natt när man läser den: den beskriver oron över en närstående på ett alldeles förträffligt sätt. I det här fallet är det huvudpersonens tonåriga dotter som försvinner ut i natten och inte kan nås, hon har diabetes men struntar i sina mediciner och jaget ringer socialsekreterarna, ungdomsgårdarna, kompisarna om och om igen.

Damen från Försäkringskassan frågar om det finns någon plan för min rehabilitering och jag säger, allt handlar om min dotter. När hon mår bättre, mår jag bättre. Det går inte att skilja åt.

Romanen handlar också om repetition, upprepning, iteration - jaget skriver en avhandling om ämnet men berättelsen använder också samma grepp, det är den första natten då dottern försvinner men det är också nätterna därefter, upprepningen av de olika instanserna som försöker hjälpa till, hoppet, förtvivlan. När den ena drar sig undan pressar den andra på och man vill bara ropa men lugna ner er båda två samtidigt som man vet att det inte skulle hjälpa.

Jag har en förbjuden fantasi, ett monster som måste stoppas omedelbart om det dyker upp. Det handlar om att du inte skulle ha diabetes. Lättnaden är vidunderlig, bokstavligen, ett vidunder, den kan inte tillåtas jag brister och förlorar all kontroll.

Jag tycker om att Natten samtidigt inte är nattsvart, den är också varm och rolig och trots de många tunga ämnena är tonen väldigt rak. Det handlar aldrig om att vältra sig i misär (mis-lit är inte min favoritgenre) utan snarare om att beskriva ett människoliv som har drabbats lite extra hårt av motgångar och sjukdom. 

Nästa vecka ska vi prata om den (och om Annie Ernauxs En flickas memoarer) i bokklubben, det blir intressant att höra vad de andra tyckte.