Det nya året

När jag var i Finland med barnen under jullovet var det enda jag köpte med mig godis. Chokladrussin och olika godisaskar åt barnen och två plattor Fazers blå åt mig. Tycker ofta folk skryter om hur bra svenskt godis är, men ärligt talat är finländskt godis så mycket bättre. Mycket mer variation och roligare blandningar. Och då är jag en person som inte ens äter godis till vardags. Kanske hänger det ihop med att jag bor där jag bor... Jag invigde hursomhelst den ena chokladplattan med smak av havrekex idag. Något måste man få unna sig när man är hemma med en förkylning.

Det är svårt att vila. Eller så här, för mig är inte alltid vila att vila. När jag är sjuk är vila förstås att vara stilla med kroppen och ta det lugnt, men annars blir jag bara rastlös om jag inte gör lite saker emellanåt också. Kanske är det Luther som sitter på min axel, kanske en effekt av att alltid vara igång för att hålla småbarn nöjda. Men det börjar klia i fingrarna förvånansvärt fort, särskilt om jag är hemma. 

2025 har jag inlett genom att fortsätta yoga, med viss paus nu under förkylning. Jag har också, efter sex år som småbarnsförälder, äntligen köpt en täckjacka. Den är så varm och skön att jag ser fram emot att gå ut och stå stilla på något tråkigt ställe medan barnen leker. Jag hade kunnat lägga mig raklång med uppdragen huva och somnat, så skön är den. Second hand i all ära men ibland är det skönt med hela plagg som man kan stänga utan att dragkedjan åker upp eller en knapp flyger ut. 

Jag har också, precis som jag noterade att Hanna Hellquist har gjort, börjat sticka och blivit besatt. Det känns som om stickbesatthet kan liknas vid yogabesathett, jag måste bita mig i tungan för att inte prata om det hela tiden. Samtidigt som jag inser hur många av mina närmaste vänner som har stickat i många år utan att jag har noterat det särskilt mycket. Fy skäms på mig. 

Till saken hör också att jag inom en väldigt snar framtid inte bara kommer att få ett, utan två syskonbarn (från olika syskon) och att jag har gett mig på att sticka en bebisfilt till en av dem, beroende på hur lång tid det tar då. Kanske blir det istället till någons barn nummer två, det återstår att se. Men det är definitivt vad jag ser fram emot mest med det kommande året. Så stort och ogreppbart att två syskon till ska bli föräldrar!

En dag i januari 2025

Det kan tydligen vara så att nästan ett halvår går helt plötsligt, eventuellt är det för att jag försöker få igång skrivandet på annat håll, eventuellt för att jag helt enkelt är lat. Men så får jag ett minne och inser att jag inte kommer ihåg detaljerna, jag går tillbaka i tiden, bläddrar fram till 2012, läser och skäms kanske lite, men gläds också över att alla de där bitarna finns kvar. Av hur jag resonerade för, vad jag censurerade (för jag minns ju vad som hände under texten), vad jag berättade.

Minicyklisten har feber och jag har ont i halsen, vi har gått en vagnpromenad i gråvädret som blev aningen för lång och slutade med att barnet däckade i sin säng och jag blev tvungen att läsa bloggar i en halvtimme. Man hör vårfåglar nu och jag vill nästan säga åt dem att hålla tyst för det är för tidigt att börja längta efter våren. Trots det kommer jag på mig själv med att leta efter knoppar på träden (de finns!) och fundera över vilka frön jag ska så. 

Mitt 2025 har börjat ganska lugnt med några spridda förkylningar och en morgontrött familj. Cyklisten har börjat klockan 07 hela veckan och varje morgon när han har klivit upp har jag känt mig som en tonåring när jag har dragit täcket över huvudet. Topp tre i januari är:

1. På spåret

2. Krypa ner i sängen på kvällen med min bok, som just nu är Kaveh Akbars Martyr!, en skruvad roman om en nykter alkoholist/missbrukare som försöker hitta meningen med livet samtidigt som han fantiserar ihop hur hans döda mor samtalar med olika kända karaktärer, exempelvis Lisa Simpson. Älskar den hittills!

3. Morgonkaffet och min julklapp från Cyklisten, helgprenumeration på pappers-DN. 

Fokus är med andra ord på lugn och ro och inte särskilt mycket aktivitet. Nu ska vi bara kämpa oss igenom januari och februari och inte analysera eller fatta några galna beslut, så kommer vi snart att vara ute på andra sidan. Där väntar joggingturer, balkongkvällar och häng på innergården.

Från det man längtat efter till något annat

Det är en puckel som är jobbigt att ta sig över, övergången från högsommar till sensommar. Den känns fysiskt, min motvilja mot mörkret, tanken på att vi ska gå flera månader in i gråblåst och regnväder och längta efter det som är nu. Nej, jag vill inte! Jag blir som ett barn (passande nog som mitt eget snart fyraåriga barn är just nu) som bara vill sätta sig på tvären. 

Men parallellt med detta känner jag också något annat, jag kan till exempel komma på mig själv med att drömma om nybakt bröd med smör som smälter och en varm soppa, eller om rött vin och murriga färger och orangea löv mot kvällsmörkret. 

Det finns som tur några händelser som markerar den här övergången på ett fint sätt, den första är Lillcyklistens födelsedag som infaller precis nu i brytpunkten. Det andra är Bokmässan som liksom ramar in hela förändringen. 

Ikväll hänger jag upp guldbokstäverna i papper ovanför köksbordet och imorgon ställer vi väckarklockan en kvart tidigare. På samma sätt som jag längtar efter allt som har med sommaren att göra har det så klart längtats något enormt till morgondagen, nedräkningen började för flera veckor sen, för innan en sensommarhöst ska det fyllas sex år och det med besked.

Augusti

Det är helt galet att vi har seglat i sommar, att vi, den kaotiska familjen med ett barn med otroligt mycket energi, ett barn i treårstrotsfasen, en vuxen som varit utmattad och, ja jag då, har gjort detta och fortfarande är en fungerande familj. Vi gjorde mycket annat under sommaren också, och det var inte bara fina barndomsminnen varje sekund, men för mig blev seglingsveckan (knappa fem dagar till sjöss) ett tecken på att saker kan förändras till det bättre.

Idag är det en månad sen min födelsedag och eftersom den firades på annan ort och Cyklisten inte var närvarande ska vi fira idag istället med räkor och bubbel på balkongen. Skål för en fin sommar och skål för en förhoppningsvis fin höst!

På prov

Jag håller upp ett glas vitt och tittar på sängen, där ligger högar med kläder i olika storlekar. Bagen har jag hämtat på vinden, jag har en lista men inte bestämt hur mycket av allt som behövs. Hur ofta kommer vi att tvätta? Måste babyvakten med? Den kanske viktigaste frågan, hur många böcker (till mig själv) kan jag packa? 

Vi ska egentligen inte långt men det är ju längre än man skulle önska, tåg-båt-tåg till Österbotten, ett nytt upplägg där jag och en vän åker ensamma med våra respektive två barn. Sambo x 2 ansluter senare, allt på vårt initiativ. Jag tänker att det är bra att öva, både för mig och barnen, och att det är bra att försöka sig på olika semesterupplägg, att allt inte måste se exakt likadant ut år efter år. Att provpacka är väldigt lugnande för mig, i ett skede tänker jag visserligen det här går aldrig men till slut får jag ihop allt, det kan faktiskt gå.

Tre. Det är svaret på frågan om hur många böcker jag kan packa åt mig själv. Jag har landat i tre.

Juniskrap

Det är den tiden på året då varje vecka är både för lång och för kort samtidigt. För lång för att man egentligen är lite för trött för att koncentrera sig på jobbet, för kort för att det är så många röda dagar och stängdagar på förskola att man knappt hinner med sina arbetsuppgifter. 

Idag var jag på en vårdnadshavarträff (dvs. föräldramöte) på förskolan efter jobbet och blev full av beundran för alla kloka föräldrar som ställde rimliga och konstruktiva frågor till en rektor som inte har några som helst resurser att jobba med. Sen cyklade jag hem, slängde i mig lite minestronesoppa, ritade något slarvigt åt barnen som de fick färglägga medan jag duschade och Cyklisten cyklade iväg till mataffären. Nu känner jag ett illavarslande skrap i halsen, kan det vara en sommarförkylning? Jag ska peppra mig med allehanda preparat och försöka sova bort det.

Det är fyra veckor jobb kvar innan semestern tar vid och jag vet att de kommer att gå alldeles för fort. Alltså, jag längtar till semestern men drömmen är att hinna landa lite först så man slipper kraschen sen när man egentligen skulle vilja njuta. 

Skrap skrap, säger halsen. Nej nej säger jag.

En somrig vecka

Av någon anledning har blogger-appen börjat rotera alla bilder jag försöker lägga in, oavsett om de är tagna som porträtt eller landskap. Väldigt irriterande eftersom det är lätt att ta fina bilder just nu, solen, grönskan, våren, allt sprakar. Jag får gå in i webbvyn och göra det den vägen istället. Idag var planen att hänga kring Göteborgsvarvet men av olika anledningar landade vi i ett köpcentrum istället. Tror att det var rätt bra ändå, det var väldigt varmt i solen och hade nog kunnat leda till att både jag och barnen hade drabbats av solsting.

Men kvällen tillbringades på gården med "grillning", inom citationstecken eftersom jag inte orkade grilla utan sprang upp till lägenheten och stekte burgarna istället, det gick minst lika bra. Den här helgen är Cyklisten bortrest så det är till att rationalisera lite emellanåt och inte slå knut på sig själv i sin önskan om att skapa en härlig stämning. Särskilt eftersom det oftast leder till motsatsen. 

Så fort barnen har somnat ska jag plantera på balkongen med någon mysig bok i öronen, kanske med en GT bredvid. Tycker varje gång att jag har köpt den sista blomman men landar av någon anledning alltid i att det nog behövs bara en till. Idag skulle jag bara köpa en säck jord men kunde inte motstå solrosorna så de fick också följa med hem).