fredag 31 oktober 2014

Mer släktskap och ändå inte

Så här ser de två böckerna jag har läst senast ut, en ganska märklig slump (?):

Bortvänd rödhårig flicka


Bortvänd rödblond flicka

Jag kan berätta att bok nummer ett, Livets & dödens villkor  inte var så där jättebra. Eller, jag tycker alltid om Bauers språk och miljöbeskrivningar, och jag tycker att hennes huvudperson Ruby har stort potential. Men det är som om intrigen hastas fram, eller inte byggs upp tillräckligt. Den första halvan lovar så mycket, men det blir ganska platt fall mot slutet. En helt okej bok om man tycker om att läsa om fuktiga engelska kuststäder, men ska man läsa Bauer skulle jag föreslå hennes föregående bok Rubbernecker eller hennes allra första bok, Blacklands.

Bok nummer två däremot, The Uses of Enchantment av Heidi Julavits - så intressant! Jag är inte helt säker på att jag fattar hur allt hänger ihop nu när jag har läst ut den, men jag är inte heller säker på att det är meningen. Här heter huvudpersonen Mary, när hon går i högstadiet kidnappas hon av en främmande man som för bort henne och förgriper sig på henne. Eller? Man nästan säga att detta "eller" är bokens egentliga huvudperson, titeln är hämtad (fräckt stulen) från Bruno Bettelheims berömda verk där han med hjälp av freudiansk psykologi analyserar en rad klassiska sagor av bröderna Grimm. 

Julavits bok handlar om hur berättandeakten omformar individen, hur gränsen mellan lögn och sanning dels inte alltid kan urskiljas, dels kanske är irrelevant. En rad psykologer tar sig an fallet Mary med varierande resultat, och detta varvas med kapitel där hon och hennes dysfunktionella systrar i vuxen ålder försöker ordna upp sin avlidna mammas hem, samt med kapitel med rubriken "What might have happened". En väldigt annorlunda och trollbindande historia. Plockade upp boken på biblioteket eftersom jag har stött på noveller av Julavits tidigare och blivit nyfiken och jag är glad över att jag äntligen gjorde slag i saken.

torsdag 30 oktober 2014

De två bästa sakerna

Visst kan man ana ett slags släktskap med böckerna jag plockade med mig hem idag och de otroligt fina chokladplattorna min kära isländska vän Elín postade till mig? Jag tror att det är ett tecken. En chokladsort per bok. 


tisdag 28 oktober 2014

Allt om böcker

För en vecka sen skrev Mia om böcker, en lista som slussades vidare, bland annat till mig. Jag tackar å det ödmjukaste och naturligtvis ska jag försöka svara. Är precis som Carola lite avog och tänker bara svara, rakt av. Sen kan den som vill göra detsamma. Men man blir förstås glad över att man blir tänkt på. Även om man lufsar runt lite halvt sysslolös och drar dåliga ordskämt som att en firma som transporterar farliga kemikalier kunde heta Marie Kurir

Senaste bok du läst:
Antar att här avses senaste bok jag har läst ut, och då är det The Blackhouse av Peter May. Ruskigt bra deckare som utspelar sig på Isle of Lewis, en ö i Yttre Hebriderna (jo, jag var också tvungen att googla). En perfekt bok till det fuktiga oktobervädret för det var mycket fuktig kyla, regn och rusk (och mord!) i den boken.

Nästa bok du ska läsa:
Som bäst håller jag på med fyra stycken, långköraren Bergtagen av Thomas Mann (har kommit mer än halvvägs nu!), en lite halvtorr managementbok som är för pinsam för att nämnas här men det handlar om roller på arbetsplatsen, Bodil Malmstens sista loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig som jag har som toaläsning, och Heidi Julavits The Uses of Enchantment (tror att du Jessi verkligen skulle gilla denna!). Ja nu svarade jag inte direkt på frågan, men ni fattar. Det finns en del att läsa innan jag kan börja på något nytt. Dock kommer Julavits roman snart att vara utläst, och då blir nästa offer Belinda Bauers senaste bok som jag plockade upp på jobbet, Livets och dödens villkor. 

Se vilket vackert omslag!
Favoritgenre:
Jag förstår inte frågan.

Vad ska du pyssla med ikväll?
Bra fråga. Just nu sitter jag i huset på landet medan Cyklisten är skolan (!) och skriver prov (!). Jag är avundsjuk. Blev aningen mobbad igår för min stora entusiasm inför att förhöra nämnda Cyklist. Jag är hursomhelst ledig och har inga planer. Det är blåsigt och ruskigt ute så det kanske bara blir lite mat och filmtittande. 

Vilka böcker finns på julklappsönskelistan?
Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig (fast tror inte den hinner komma ut tills dess, jag vet att jag kunde beställa den på engelska men jag har hennes övriga böcker Daidalos jättesnygga utgåvor och vill fortsätta på det spåret), Patrick Rothfuss The Slow Regard of Silent Things, och kanske Robert MacFarlanes The Old Ways. A Journey on Foot

Jag kan inte få nog av böcker som handlar om att vandra!
 
Plats du helst läser på
I sängen eller i soffan eller i ett par utströdda stolar i Fäboda.

Läser du varsomhelst och har du läst på någon konstig plats?
Jag föredrar att läsa när jag är ensam, är inte så förtjust i att läsa på caféer eftersom jag blir så nyfiken på vad som händer runt omkring mig. Så är nog ganska konservativ här. Fast visst har jag läst på platser som uppe på klippor i Bohusläns skärgård och promenerandes till gymnasiet.

Det händer också att jag läser i parker, här i London 2010.
Vilken bok skulle du ge i present åt någon annan?
Bjud mig på födelsedagskalas så får du se! Nej, men jag brukar försöka matcha boken med mottagaren och inte prångla på personen det jag själv gillar att läsa om det inte känns som om det skulle fungera. Tråkigt svar kanske, men så jobbar jag.

Vad använder du som bokmärke?
Jag har börjat använda magnetiska bokmärken och är helt hooked, älskar att de hålls kvar i boken medan man läser! Men jag är inte helt konsekvent, i en av böckerna jag läser just nu så hundörar jag, i en annan använder jag en roligt liten lapp som Cyklisten skrev åt mig häromveckan.

Hur sorterar du i bokhyllan?
Återigen konservativt: romaner för sig, faktaböcker för sig, poesi för sig, och teori för sig. I alfabetisk ordning så klart. Sen har jag en separat hög med olästa böcker.   

torsdag 23 oktober 2014

Snart vidare

Oktober bröt in så som nya månader plägar bryta in - det är i och för sig en synnerligen försynt och ljudlös inbrytning, utan järtecken och eldsmärken, alltså egentligen ett tyst insmygande som lätt undgår ens uppmärksamhet om den inte håller sträng ordning.

ur Bergtagen, Thomas Mann



I bokhyllan: farfars fotografier.
I magen: frukost och kaffe.
I dagen: planer på att ordna upp, lämna in, hämta ut.

måndag 20 oktober 2014

Dagen idag

Jo så att jag kämpar nog lite med Bergtagen av Thomas Mann, har läst drygt 300 sidor och har väldigt mycket kvar. Den är väldigt bra, men väldigt tjock. Så kan man väl sammanfatta den på ett ganska dåligt sätt. Orsaken till att många väljer att lägga ner läsningen efter ett tag tror jag är för att det inte händer särskilt mycket i romanen, i alla fall inte utifrån sett. Hans Castorp åker till sanatoriet i Alperna, och blir där i många år. Och så får vi följa honom under de här åren. Typ. Men visst händer det mer, det är bara det att det händer inom Hans Castorp, och inte alltid på ett så lättillgängligt sätt. Jag blir exempelvis väldigt irriterad både på den karismatiske italienaren Settembrini och på Castorps kusin Joachim som bara passivt hänger med. Han borde få lite av Settembrinis överdrivna självförtroende.

Vi får se hur det går med läsningen, men än har jag i alla fall inte gett upp.

Det är liksom sega dagar nu. Som ett mörkt dis som man får kämpa sig igenom. Jag knaprar D-vitamin och tänker faktiskt beställa en sådan där väckarklockslampa som successivt blir ljusare på morgonen. Nästa vecka är det höstlov i Västsverige och höstlov betyder full rulle på jobbet, det ska bli roligt. För det har varit ganska lugnt de senaste veckorna, och man blir lätt slö och lite oinspirerad när man inte får prata med några roliga kunder. 

Den här veckan har jag många saker uppskrivna i kalendern, både möten och häng med vänner. Det är skönt, att äntligen träffa (eller skypa med) människor man inte har pratat med under en lång tid. 

Men nu, nu ska jag avsluta min rast och gå upp till butiken med min kaffekopp. Och jag hoppas att jag får många sköna måndagskvällskunder. Som är lika oktobersega som jag, som bara vill ha en riktigt bra bok, som tycker att det är skönt att jag spelar jazz och som ser lite lättare ut när de går ut igen, trots att en bok nu också ska ligga i deras packning.


onsdag 15 oktober 2014

Spritad sten

Jag vill låtsas som om de där åren då jag höll på med gymnastik har satt sina spår, eller att något har sipprat ner i genpoolen från min mormor gymnastiklärarinnan. Men sanningen är nog att jag är av det klumpigare slaget. Som inte riktigt ser sig för, som alltid har blåmärken på låren av diverse hörn och kantigheter. 

Idag lyckades jag både bygga ihop en bångstyrig bokhylla och rensa vattenlåset i handfatet i badrummet utan några fadäser. Men vad händer när jag är på jobbet? Jo, jag kommer ut från toaletterna och halkar i en gigantisk pöl med sprit. Glider som en fuktig fisk på en oljad plåt och pladaskade ner i det hårda vita stengolvet. Slår mig inte, tror jag. Är mest glad över att det var jag och inte någon gammal person med dålig höft.

Ringde städ och fick prata med Hasse, städaren som jag dessutom råkar vara mest polare med på flygplatsen. Han gillar för övrigt att fiska. 

söndag 12 oktober 2014

Paralleller

Vaknade av smattrande regn, allt utanför är grönt och fuktigt. Något händer med korna i hagen utanför, vi vet inte vad, men vi tittar oblygt på genom fönstret. Några föses in i en liten djurtransport, några inte. Vi undrar om de är mjölkkor, gissar det. Någon gång under de senaste dagarna har en av korna kalvat, den lilla kroppen är lealös som en trasa när bonden drar den åt sidan. Konstigt att man inte märker att en ko föder en död kalv bara några meter ifrån huset. 

Man vet så lite om det man inte vet.

Igår cyklade vi till Läckö slott som ligger norr om Lidköping på Kållandsö. Slottet förlänades Jakob de la Gardie i början av 1600-talet, samme man som var gift med Ebba Brahe som har grundat Jakobstad. Ebba Brahe fick fjorton barn, sju av dem dog. 

Sagoslott
Nyfikna men lite tröga får
 

onsdag 8 oktober 2014

Dra långa drag

Vitt vitt vitt, jag har målat en vägg. Två gånger, tror det behövs en tredje. 

Ibland när jag inte kan sova för att jag tänker för mycket brukar jag föreställa mig att någon målar över min kropp med vit målarfärg så att varje liten hudbit är täckt. Jag tror jag är som pappret, att jag försöker sudda bort mina överloppstankar som snurrar på som matrester i hjärnan. 

Jag har ingen aning om var den här tankefiguren kommer ifrån, men jag vet att jag tycker mycket om att måla väggar. Det är så konkret. Det händer i nuet, jag ser resultatet framför mig. 

Och det klistriga ljudet av en roller full med färg.



Det finns en ypperlig podcast som sändes för ett år sen ungefär som heter Fasad, gjort av arkitekten Katarina Bonnevier, ett av programmen hade temat "Färgen vit". Consider yourself tipsad.

EDIT: På tal om färg så har Nyfiken i en pod (en rolig pod som går ut på att pröva nya grejor) just nu en rosa bandet-insamling för bröstcancerforskning som jag tycker att du ska klicka in dig på. Det går att donera anonymt, målet är 2000 euro och de är nu uppe i 650 euro. Du kan själv välja vilken summa du vill donera. Klick klick! Bor du i Sverige kan du istället stöda Linas insamling. Klick klick igen!

tisdag 7 oktober 2014

Kaffet

Jag visste väl det. Kommer man från en släkt med kaffemostrar så sätter det sina spår. 

måndag 6 oktober 2014

O, det är oktober!

Område Hemma. Jag skulle verkligen behöva vara mer hemma den här månaden. Städa och fixa, måla vägg, sätta upp hyllor.
Orsakssammanhang Att det kan överraska mig varje gång att vissa perioder av ångest och oro beror på pms. Måste börja skriva in det i kalendern så jag är beredd. Det slår inte till lika brutalt varje gång, men då det sker är det verkligen inte roligt alls.
Ordlekar Gomorron Sveriges reporter kallade Pål Svensson för Kål Svensson i morse. Haha.
Ojdå Den här taxen av Lisa Larsson, den är så söt! Och ser den inte ut som om den precis har pruttat och skäms över det?


"Ojdå. Hoppas ingen märker."
Oemotståndligt Lediga vardagar som denna då jag gör precis vad jag vill - går på yoga, äter frukost länge, pysslar hemma, skriver. 
Otack Världens lön, väl?
Onödigt Mörkret. Nu har också jag blivit en av dem som klagar på mörkret. Det hänger nog ihop med mina arbetstider tror jag, men jag undrar om jag borde skaffa en sån där väckarklockslampa som stegvis blir lite ljusare och ljusare. Någon som har testat?
Othmän Häpp:

Far Othman, mor Othman och storasyster Othman lyssnar koncentrerat på Lars Sund under bokmässan.
Ofärdig Flytten, jag har fortfarande grejor hemma hos Linda (jag lovar att hämta dem snart!) och har inte packat upp mina böcker än. Ryser av tanken.
Omställning Jag har insett att det har hänt en hel del på rätt kort tid, Cyklisten har flyttat ut och jag har flyttat in, att samtidigt bli sambo/särbo känns bra men inte alltid helt lätt. Försöker förlika mig med att det kommer att kännas lite ovant ett tag framöver. Jag är liksom bra på att se att jag befinner mig i en process, men desto sämre på att acceptera att den pågår.
Omen En ganska okej film
Omdömesförmåga Vad ska man säga, det är väl lite si och så med den just nu. Har försökt fatta beslut i mina pms-dimmor, och det är som om min intuition blir helt uppluckrad, men jag hoppas att jag har tänkt rätt.
Ord Det är något med hösten som skakar loss dem, orden. Det känns väldigt skönt. Jag skriver sällan under sommarmånaderna, men nu har jag nästan fyllt min anteckningsbok. Det bara rinner ur fingrarna. Vilken tur det är att skrivandet finns.

fredag 3 oktober 2014

Kryptiska mellanrum

Huvudet i spinn, landar och lättar på samma gång, i samma ansats nästan. Håller på att svimma av mensvärk, lägger mig ner och svettas. Köper en stor chokladmuffins som jag trycker i mig medan den värsta smärtan bedarrar. 

Det finns orsaker till att den här bloggen heter Mellanrum. Nästan så att varje gång jag tänker att jag kanske borde byta namn så händer det något som liksom föser tiden åt sidan. Det är den där förbannade tryggheten som man vill ha men likväl måste våga sig iväg ifrån om det uppstår en öppning någonstans. Lite som att våga ställa sig i rätt vinkel framför spegeln så man ser det där underliga ljuset som får en att ana att det finns en annan värld på andra sidan det hårda glaset. 

Jag säger som Findus i Kackel i grönsakslandet: nu är det bara att vattna och vänta. 


onsdag 1 oktober 2014

Den långa signeringskön, eller, den gången Siri Hustvedt kände igen mig

Det hade kunnat bli helt annorlunda. Jag hade tagit tjänstledigt för att gå och se Siri Hustvedt under bokmässesöndagen men på lördagskvällen var jag så utmattad efter att inte ha haft en helt ledig dag på tre veckor (packande, flytt, Danmarksbesök, Bokmässan) att jag nästan hade bestämt mig för att inte gå. Tre veckor är kanske inte så länge, men för mig är det alldeles för länge. Som ni kanske minns hade jag heller inte läst Hustvedts senaste bok The Blazing World, och det gjorde att jag blev lite osäker.

Men nästan exakt en timme innan drabbades jag av det stora tvivlet: det här var ju Siri Hustvedt, författaren som jag beundrar så ofantligt mycket och som har inspirerat mig både på ett kreativt och akademiskt plan. Som skriver intrikata och intelligenta romaner samtidigt som hon går hårt åt uppdelningen av det kroppsliga och det psykiska/intellektuella. Så jag ändrade mig. Flätade ihop mitt smutsiga hår och slängde mig på cykeln, hann fram i så god tid att jag stod nästlängst fram i seminariekön.

Sen följde ett samtal mellan Siri Hustvedt och litteraturvetaren Ingrid Elam (vars senaste bok Jag. En fiktion jag har läst och uppskattat) som på alla sätt var just så intressant och inspirerande som jag hade hoppats på. Eftersom jag satt och lyssnade i total eufori kan jag tyvärr inte återge samtalet, jag satt och lyssnade samtidigt som jag drömde om att en dag få sitta tillsammans med Siri och fråga henne om ALLT. 

Sist jag hörde henne prata bodde jag i London och då hade jag turen att få ställa henne en fråga. Då befann vi oss inte i något gigantiskt seminarierum utan i en liten ombonad lokal mitt inne i Foyle's bokhandel på Tottenham Court Road. Innan dess hörde jag henne under en riktigt dålig intervju under Helsingfors bokmässa kanske två år tidigare. Så när jag äntligen kom fram i signeringskön efter seminariet passade jag på att säga åt henne att det var väldigt intressant igen, och att det lustigt nog var den tredje boken hon signerade åt mig. Det var då följande hände: 

Siri: "I know your face!"                Foto: Henrik Othman

Ni ser min lyckliga min? Visst, jag fiskade kanske lite efter att få känna mig utvald, att liksom bevisligen få erkännande som en riktig Siri-läsare (trots att jag då inte har läst ut hennes senaste bok), men aldrig hade jag trott att hon skulle känna igen mig. Och jag dristar mig till att tänka att hon inte skulle ljuga om nånting sånt, men det kanske bara är min fåfänga som talar. 

Nu har jag den i alla fall, min tredje signerade Siri Hustvedt-bok. Och den här gången kan man under signaturen läsa orden: "to Nina (again)".