tisdag 28 maj 2019

Nio inne, nio ute

Nu har han varit utanför magen lika länge som han var inne i den. För ett år sen simmade jag i havet på Västkusten och hade på mig kläder som kändes trängre och trängre, för nio månader sedan klev jag in i en taxi, nej i två olika taxin, och åkte den knappa kilometern till sjukhuset som jag ser från vardagsrumsfönstret. 

Den första förvirringen har lagt sig. För en dryg vecka sedan slutade jag nattamma. Bebisen som inte riktigt är en bebis längre står på sina två stadiga ben i flera sekunder och tänker han inte efter flyttar han den ena foten framåt. 

Han är charmig och skrattar kluckande, han är skitjobbig när han skriker och gnäller trots att jag tar upp honom i famnen, han är mysig när han sitter med händerna över huvudet och petar sig i håret på kvällen när jag läser för honom. 

Idag regnar det nästan på Göteborgskt vis, vi har varit på Västerbottens museum och lekt av oss, jag har precis ätit en medelstor mängd choklad och druckit två koppar kaffe och Lillcyklisten sover. Ikväll ska jag förhoppningsvis laga mat utan att ha på mig öronproppar och i helgen kommer mamma och pappa hit. 

Tisdagar är alltid tisdagar men det kommer också för alltid att vara den veckodag då Ola föddes.

tisdag 21 maj 2019

Händelser

Våren tog en paus medan vi var i Stockholm men kom sedan igen med full fart, nu har det varit nästan sommar i en vecka och trots att jag vet att det blir svalare redan i övermorgon har jag tillåtit mig själv att vänja mig vid att gå ut utan jacka. I Stockholm var redan våren, allt prunkade, vi slappnade av. Jag slappnade faktiskt av ordentligt för första gången sen Lillcyklisten föddes, det kan låta hemskt, men jag var inte egentligen medveten om att jag var så oavslappnad innan spänningen släppte.

Efteråt, hemma, och Lillcyklisten skulle plötsligt amma upp till fyra gånger per natt och jag höll på att tappa det. Så vi bestämde oss, när Cyklistens lediga vecka började slutade jag att amma på natten. Nu har det gått fyra nätter och fyra nätter är bara fyra nätter, men av dem var det bara den första som var jobbig. Inatt fik vi sova ända tills halv fem på morgonen, helt obegripligt hur det kan vara lyxigt kanske, men så länge har jag inte sovit sen... förra våren kanske?

Idag satt vi på gräset, Lillcyklisten stoppade i sig grässtrån och spottade ut dem igen. Det är klart att det är lätt att njuta när solen skiner och det är tjugo grader i skuggan, men oj så bra man blir på att ta tillvara på såna stunder.

måndag 6 maj 2019

Vuxenvänner

Om några dagar tar vi nattåget ner till Stockholm, det blir skönt med miljöombyte. Det är ju knepigt det här med att ha flyttat till en annan plats. Vissa dagar känns det bra och allt rullar på, andra dagar undrar man vad sjutton det är man har gjort egentligen. Det är nog något med våren, för den tiden i Göteborg präglades av häng med vänner. Det var liksom då alla orkade kravla sig ur vinteridét och bli lite sociala innan stressen inför semestern tog vid. 

Ska man vara lite krass har vi inte så många att hänga med här. Så klart några nya bekantskaper och några gamla som vi träffar sporadiskt, men det där sammanhanget med ett antal självklara personer som man hör av sig till närsomhelst finns liksom inte. Jag vet att det inte är så konstigt eftersom vi dels har bott här i mindre än ett år, dels varit något isolerade i drygt sex månader med vinterväder och nyföding. Det är väl nu det sociala behovet gör sig påmint, när det plötsligt går att träffa folk på ett annat sätt eftersom Lillcyklisten inte behöver sova mer än två gånger per dag.

Hur gör man egentligen för att skapa sig ett sammanhang på en ny plats som vuxen? Jag vet ju att det tar tid, och det känns bra att jag har börjat umgås med några personer som jag inte kände när jag flyttade hit. Kommer man ens att ha den där känslan av vänskapssammanhang igen eller är den tiden förbi?

Det låter deppigt detta, jag vet. Jag är väldigt medveten om att vi knappast hade varit supersociala om vi hade bott kvar i Göteborg heller, men det är något med vetskapen om att i alla fall kunna höra av sig åt folk om man får lust med det som jag verkligen saknar. Ja, och mer konkret då, våra vänner.

fredag 3 maj 2019

Omslag

Ändå, att väderomslag kan påverka en så. Kanske också hormoner. Kanske också att jag bröt ihop inatt efter att ha kämpat i en timme med att få Lillcyklisten att somna om och äntligen slappnade av bara för att han skulle vakna igen efter två minuter, argare än någonsin. Kanske att det satte tonen en aning. 

Det där sammanbitna arga som jag går runt med då och sen slänger ur mig dumma kommentarer som ibland baserar sig på helt rimliga orättvisor, ibland inte. Såna dagar skulle jag helst vara ensam, värma en fryspizza och köpa jättedyr choklad, kolla på en film och klippa tånaglarna. 

Nåja. Lillcyklisten har börjat ljuda på ett väldigt charmigt sätt, nämligen "mamamamama". Jag är rätt övertygad om att det bara är ett ljud för honom än så länge, men jag kan inte påstå att jag inte blir alldeles varm i hjärtat varje gång han säger så ändå.