måndag 30 november 2009

Mer än mållös

Se på ordet "mållös". Är det inte fint? Om man betonar den sista stavelsen låter det nästan som något slags kräk. En mållööös. Men det är något med den engelska varianten "dumbfounded" som just nu passar mig ännu bättre. Jag öppnade just med bävan ett dokument som innehöll kritik av den första uppsats som jag har skrivit på engelska vid UCL. Det är inte någon bra uppsats. Eller det var åtminstone vad jag trodde. Men min lärare säger: "the language is of very high quality" och ger mig ett riktigt högt betyg.

Dumbfounded. Kan inte säga annat.

Orsaken till att jag tycker att det är värt att påpeka det här är inte för att jag har lust att skryta (Jantelagen hittar nog till London också) utan för att jag bara inte kan begripa hur man kan missta sig så på något som man själv har gjort. Jag var helt övertygad om att jag skulle få gå omvägar kring min lärare under resten av terminen på grund av den här uppsatsen, så pinsamt dåligt tyckte jag att den var. Men det kanske har något att göra med att formatet trots allt är så litet: på 2500 ord (ca 6 sidor) hinner du inte säga allt som du skulle vilja säga. Tydligen är det inte bara studerandena som är medvetna om detta, och det är ju fint.

Jag är nästan lite för förvånad fortfarande, men den här feedbacken ska väl kunna hjälpa mig att skriva färdigt resten av uppsatserna inom utsatt tid. Alltid roligt att inse att man kanske inte är så puckad som man inbillar sig.


söndag 29 november 2009

It's raining all the time

Okej, nu kan jag väl medge att det regnar ganska mycket i London. De första månaderna här var vädret så exceptionellt fint att alla utisar fick en helt snedvriden bild av vad som är normalt. Nu regnar det faktiskt mest hela tiden. Och inte så där ett par gånger i veckan utan vare dag. Ibland regnar det lite till och från och då kan det till och med vara soligt emellanåt. Men idag har det vräkt ner och när jag gick hem från bibban fick jag gå långa omvägar runt flera djupa pölar. Jag ångrar att jag lämnade stövlarna kvar i Finland.

Vädret och arbetsmängden har gjort så att jag inte har den minsta gnutta julstämning. Än så länge är jag helt okej med det eftersom jag ändå inte riktigt har tid att jula mig. Jag kom inte ens ihåg att det var lillajul innan en familjemedlem påminde mig. Jag som brukar börja smygmysa redan i oktober ibland. Som det ser ut nu finns det en risk att alla mina julklappar måste köpas på flygfältet. Inte bra. Jag tycker själv att jag brukar vara ganska skicklig på att hitta på julklappar och avskyr verkligen den där sista-minuten-stress-shoppingen då man köper saker bara för att köpa. Sådana gånger känner jag mig som en riktigt äcklig konsument. Någon som har tips på billigt, snabbt och personligt julpyssel?

(Kanske jag borde göra som Björne och sticka en cykel eller fem. Eller hur många julklappar det nu igen var jag borde hitta...)

fredag 27 november 2009

Ibland måste man ryta till

Idag hade jag föreläsning i Nordic Cinema där vi bland annat diskuterade det haptiska (haptic). Donna Haraway karakteriserar det haptiska som "fingery eyes" och syftar då på hur filmupplevelsen också är en väldigt fysisk upplevelse. Vi kan ibland "känna" ytor och material som förekommer som bilder (det kan förstås också gälla målningar och annan typ av visuell konst).

Hela den här diskussionen involverade också böcker. En av mina studiekompisar menade att text inte alls är fysisk, att det till exempel inte spelar någon roll hur orden ser ut. Då fick den passionerade bibliofilen och textätaren i mig orsak att ryta till väldigt högt (kanske lite för högt):

"I strongly disagree!!"

För mig är läsande så mycket mer än ett passivt mottagande av en text, det är en otroligt fysisk upplevelse som inte bara involverar den visuella aspekten utan också alla andra sinnen. Känslan av bokens tyngd, papprets struktur, doften, ljudet av blad som vänds... Jag minns att jag skrev en något naiv uppsats i gymnasiet där jag påpekade att läsande är lika självklart för mig som att äta och sova. Det var kanske ett lite väl romantiskt men också då nuddade jag vid tanken på det fysiska i läsupplevelsen. Efter att ha rutit till om min tanke om läsningen tyckte jag mig se ett litet leende på föreläsarens läppar. Det var värst vilka diskussioner det kan bli ibland.

Jag tror att det är sådana gånger när jag måste spotta ur mig min högst subjektiva syn på läsande och böcker som jag inser att jag nog studerar rätt ämne. Att det nog är texterna som lockar mig men att det inte är fullt så enkelt. Och att det gärna får bli lite romantiskt och mystiskt ibland.

tisdag 24 november 2009

Tankspridd

Jag älskar ordet "tankspridd". Jag har ett tydligt minne av när jag fick ordet förklarat för mig, jag var kanske tre eller fyra år gammal och stod på vår gröna köksmatta i höghuslägenheten och det lagades spagetti. Det var en familjemedlem som var tankspridd och jag tror att det går i släkten. Ordet "tankspridd" är dock en sak, erfarenheten är en annan. Den senaste veckan har jag lyckats glömma min handväska bakom mig två gånger. Och mitt paraply. Och min sjal. Men handväskan är nog ändå värst. Och Gitte mobbar mig och knycker väskan innan vi går iväg för att se om jag märker något. Det gör jag inte. Glad traskar jag vidare utan en tanke på plånbok eller pass eller studiekort. Som tur har jag hittat den varje gång. Eller den har hittats och jag har fått ett meddelande där det står t.ex.

"Hi Nina. I have your purse. Call me."

Tacka vet jag studiekompisar som kan plocka ihop en när man sprider ut sig själv här i världen.

måndag 23 november 2009

Ransonerad koncentration

Jag får inget grepp om mina tankar, de flaxar iväg åt all världens håll och vägrar samla sig tillräckligt länge för att jag ska kunna tänka till punkt. Jag sitter med Jörgen-Frantz Jacobsens Barbara som jag ska ha läst tills imorgon (200 sidor kvar) och tänker på vad jag vill skriva. Hur jag vill skriva. Sen skriver jag lite och tappar tråden igen. För jag kommer ihåg att jag har 200 sidor att läsa och att klockan redan är åtta. Så jag läser två sidor. Sedan öppnar jag samma dokument igen och skriver lite till - men jag måste ju byta tema snart! - jag sätter datorn ifrån mig och läser lite till. Men jag sneglar också på alla andra böcker som jag borde läsa som verkar så mycket mer intressanta. Och igår var det Barbara som var mer intressant för då låg jag och vände och vred på mig och försökte läsa slut Louis Aragons Paris Peasant. Och ja, jag läser snabbt och jag skriver snabbt och när jag väl jobbar får jag oftast mycket gjort - men där emellan är min koncentration inte av denna världen och det kan bli en aningen frustrerande ibland.

söndag 22 november 2009

fredag 20 november 2009

Dumma skurkar


Jag sitter och kikar genom mina skitiga glasögon som jag just putsade med en ännu skitigare glasögontrasa (eller vad de nu kallas) på mitt också ganska skitiga fönster och undrar hur sjutton det är möjligt att ta klättra upp och ta sig in genom det. Det har nämligen varit tre inbrott i mitt hus, inget på min våning som tur men i bottenvåningen och våningen ovanför. Med tanke på ett inlägg som jag skrev för en tid sen om hur unga killar som går omkring i huppari blir sedda som kriminella av omgivningen är det lite ironiskt att den beskrivning som ges av inbrottstjuvarna (ja, det finns CCTV överallt) är: "CCTV shows two youths on bicycles wearing hoodies." De som har blivit offer för inbrotten har alla lämnat fönstren öppna (fast inte nära på vidöppna) eller halvstängda.

Jag har nog inte mycket som skulle vara värt att stjäla, förutom datorn då. Och när det gäller datorn skulle förlusten av texter vara tusen gånger värre än den materiella förlusten. Jag ryser bara jag tänker på det.

Efter en passiv och ganska tung vecka känns det som om energin håller på att komma smygande tillbaka. Eller kanske det bara är paniken. Jag ska åtminstone försöka göra en bibbalördag och börja på min n:te uppsats om filmen The Spirit of the Beehive (1973), en konstnärlig film gjord under Franco-tiden som utspelas i början av 1940-talets Spanien. Fin fin film med lite monster (!) vilket jag inte rynkar på näsan till med tanke på att monster var ämnet för min kandidatavhandling. För den som är intresserad av skildringar av inbördeskrigets Spanien kan nämnas att The Spirit of the Beehive ses som en förlaga till Pan's Labyrinth (2006), också den en underbar film som jag ska se om när jag vågar.

tisdag 17 november 2009

Här var det slappt

Det har sina nackdelar att jobba effektivt och intensivt. De senaste dagarna har jag varit trött och inte så hemskt motiverad, har mest suttit och kollat på SVT-play på nätet (som rekommenderas varmt) och inte alls varit en duktig studerande. Det verkar krävas någon slags energiinjektion för att orka med den här andra delen av terminen - trots att det var lika många veckor innan Reading Week är det som om tiden går mycket snabbare nu här före jul. Det jag egentligen tror att jag skulle behöva är en fest. Här befinner jag mig i pubarnas förlovade land utan att ha varit ute och festat en enda gång. För även om jag kan tycka att det kan bli lite väl mycket fokus på alkoholkonsumtion i Åbo så finns det en poäng med att slappna av ibland och bli lite på snusen. Att tvinga sig själv att tänka på något helt annat än shell-chockade soldatskildringar eller surrealismens vara och inte vara kan nog vara ganska skönt emellanåt.

Men jag brukar vara ganska bra på att lura mig själv, eller att medvetet sätta upp strategier för att komma igång med jobbet igen. Efter att ha råslappat i ett par dagar brukar det inte finnas något jag hellre gör än att ta itu med allt som borde göras. Dessutom har jag lärt känna två danskor som mer än gärna kommer ut på en öl eller tre. Så någon ordning ska det väl bli på tanten.

söndag 15 november 2009

Brandalarm

Brandalarm i grannhuset som ylar hela natten men jag sover lugnt och hör istället samtal från igår, oväntade melodier, röster som låter annorlunda än vad jag har tänkt mig. Jag går på promenad och tänker att en söndagspromenad är en söndagspromenad vare sig den är i Åbo eller London, enda skillnaden är att jag har en karta i fickan. Jag gör ingenting. Eller jag tar det lugnt. Eller jag spelar gitarr och undrar om jag någon gång ska kunna skriva den där sången eller de där sångerna som jag ibland hoppas att ska komma på samma gång för det är så roligt att spela nya melodier. Men jag lyssnar också till Vierge Moderne med dansk brytning och det är en sådan där stund där jag hoppas att nya vänskaper inte ska betyda flyktiga vänskaper, utan att vi ska fortsätta spela och prata om våra fåniga textmeddelanden och rörmokare som dyker upp mitt i natten för att något i rummet riskerar att explodera. Brandalarm i grannhuset men den här helgen gör jag ingenting, den här helgen är jag bara och tänker att det alltid går att läsa lite imorgon istället.

lördag 14 november 2009

Kanske världens finaste




Tegan and Sara, 02 Shepherd's Bush, 13 november 2009

torsdag 12 november 2009

Starkt och svart

Var dag är den andra lik den här veckan och det är tur det. Hittills har jag fått massor av jobb gjort, om jag håller den här takten kanske det till och med är möjligt att få undan mina åtta uppsatser innan jul. Trots att jag inte är så förtjust i cafékedjor måste jag bekänna att det Costa-café som finns i bokaffären alldeles intill universitetet har varit en räddning. Egentligen eftersom jag har insett att mina puristiska kaffeideal kräver att jag beställer en Americano (motsvarigheten till "vanligt" kaffe) med en extra shot espresso. Ibland får jag vad jag beställer utan kommentarer. Men oftast brukar den som står i kassan fråga:

"Three shots? And with milk?"

Varefter jag blir tvungen att säga:
"No thank you, a black coffee as I said..."

Ett par gånger (senast igår) har jag också fått kommentaren:
"But there's already two shots of espresso in an Americano!"

Och då kan svaret bli:
"Well, yes, that's why I'm asking for a third one..."

Men visst, jag ska minsann tycka att det är helt normalt att folk pepprar sina kaffen med gudvetvad för sliskiga sockerblandningar och häller honung i och allt möjligt konstigt. Svart och starkt kaffe är vad folk tycker är underligt. Fast det kan jag väl bjuda på.

tisdag 10 november 2009

Lunchpaus



Den här veckan är det Reading Week, en vecka utan föreläsningar då åtminstone jag tänker försöka beta av så många uppsatser som möjligt. Jag har hittat en rytm i mitt jobbande – jag försöker stiga upp tidigt, sen äter jag morgonmål men sparar morgonkaffet. Det dricker jag i ett café bredvid universitetet, där försöker jag också komma igång med mitt skrivande på ett icke-angstigt sätt. I något skede blir jag ändå tvungen att gå till universitetsbibban eftersom man bara får låna tio böcker åt gången – alldeles för lite om man skriver på flera uppsatser samtidigt. Nu sitter jag i den skandinaviska delen av bibban där jag har placerat mig vid samma bord varje dag. Som bilderna visar är det en mysig avdelning.


Ämnet för den uppsats jag jobbar med nu är hur psykologiska skador skildras i två böcker från första världskriget. Jag undersöker den tyska författaren Erich Maria Remarques All Quiet on the Western Front och den mindre kända franska författaren Henri Barbusses Under Fire. En ganska enkel uppgift eftersom det gäller att jämföra, först tar man den ena gubben och sen den andra. Jag känner mig betydligt mer bekväm med det än att skriva om film som jag också gör – ovanan gör att det känns som om jag hittar på alla mina tolkningar utan att ha något fog för dem. Det jag egentligen försöker göra med det här inlägget är att hålla mig vaken. Den som känner mig vet att jag blir så förbaskat trött cirka en halv minut efter att har slutat äta. Måste. Hålla. Ögonen. Öppna.

måndag 9 november 2009

I tuben

Det var någonting som hände på hemvägen när jag stod med ryggen mot väggen i tuben som vi kallar tunnelbanan på svenska, tuben för att det är lite som en tub och alla kläms in och ut ur den, och jag blundade och lyssnade på Kings of Convenience och tänkte på att det var så många hållplatser kvar till Russel Square. Och plötsligt i den sekunden var det som om jag såg mig själv utifrån, som om jag såg att jag plötsligt bara fanns i en stad helt plötsligt som jag hade tänkt på så länge och att jag stod där, halvblundande, och lite undrade om någon av mina flatmates hade haft vett nog att köpa nytt vessapapper... och att jag faktiskt bor i London. Det fick mig att le och det är nog inte så bra att stå och le för sig själv i tuben för folk kan tro att man är galen men jag log i alla fall, och sen gick jag ut ur stationen och fortsatte att le lite hela vägen hem.

fredag 6 november 2009

Räddaren i nöden

För den som undrar är det ingen bra idé att gå omkring med en papperspåse när det ösregnar. Jag vet inte om jag fick något slags kosmiskt straff för att ha köpt en kofta från Beyond Retro, men när jag var ungefär halvvägs hem löste påsen liksom upp sig. Totalt. Och all mat som jag hade handlat och så fiffigt lagt in min kasse (man gör ju sitt bästa för att vara ekologisk) rann ut över trottoaren. Jag hade ingenting annat att bära mina saker i. Men så hör jag en vänlig röst som undrar om jag behöver hjälp, och rätt som det är har jag fått en fin tygkasse och kan rädda mina saker.

När jag var liten brukade vi leka Räddaren i nöden. Det var ett spännande uppdrag att rädda människor som hängde sig fast vid klippkanter. Jag hoppas att min Räddare i nöden kände av min tacksamhet!

torsdag 5 november 2009

Det man känner mest

Det här är en hälsning till dem som vet vem de är där de kanske sitter i ett litet rum, i soffor och fåtöljer, med en öl i ena handen och ett skrivhäfte i det andra. Det är också ett eko till en annan blogg:

Det man känner mest när kläderna faller och man står där utan en tråd på kroppen är inte blyghet.* Så tänker han. Så tänker han och hoppas att det ska hjälpa men likväl är han blyg. Och i trasmattan på golvet hittar han andra trådar som han sen ska minnas, senapsgula trådar av bomull mitt i detta. Han placerar sina tår på kanten av mattan. De är långa, de ser ut som franskbröd. Så tänker han där han står mitt i rummet utan en tråd på kroppen. Han försöker höra sig själv säga något, han säger kanske något alldeles allmänt, om vädret eller om fotboll. Eller så säger han något filosofiskt, att Sartre nog hade rätt när han talade om människans totala frihet. Han kanske säger... men nej. Han talar inte. Och ändå, på kanten av mattranden, är det som om hans tår viskade: "Var inte blyg, vad inte rädd." Som om de manade honom framåt trots att han för alltid blev stående där, naken med ögonen fästa på trådar av senapsgul bomull.




*Första meningen (fritt översatt från norska) ur Alberte og Friheten av Cora Sandel, 1965

tisdag 3 november 2009

Fi-fi-fi-fi...

Idag har jag fått representera mig själv som finlandssvensk, ironiskt nog i en kurs vid namn "Gender and Representation". Eftersom vi diskuterade Edith Södergrans poesi så fanns det också behov av lite diktuppläsning där jag fick hoppa in med min finlandssvenska röst. Tvärtemot vad jag kanske hade föreställt mig om en liknande situation för ett halvår sedan så hade jag inte något emot det. Kanske för att jag har läst Södergran sen högstadiet, kanske för att vi faktiskt diskuterar just representation.

Fullt medveten om alla stereotyper som finns och dagligen återskapas om finlandssvenskar är det intressant att befinna sig i ett slags icke-rum där man blir tvungen att konstruera sin egen språkidentitet i några få meningar så gott som dagligen. Men tro inte att det bara gäller finlandssvenskar. Av alla dem jag umgås med, och de är inte alla utbyteselever, så har väldigt få engelska som modersmål. Och i sådana sammanhang blir ens tillhörighet till en specifik minoritet mindre och samhörigheten i att vara flerspråkig desto större.

måndag 2 november 2009

Torr tvätt och humor

Den som känner mig vet att jag ofta kommer med både bra (men oftast dåliga) ordskämt. Att ordskämta på engelska är inte riktigt lika lätt, det är svårt att derformera ett språk som man inte behärskar. Några småttingar har kanske ploppat fram lite nu och då och varje gång har jag känt mig lite bekvämare med det engelska språket. Att skämta, om än bara för mig själv, är ett viktigt drag hos mig och om jag inte kan göra det känner jag mig märkligt oinspirerad.

Paniken över allt uppsatsskrivande som väntar börjar smyga sig på, just nu försöker jag skriva om den danska regissören och auteuren Carl Th. Dreyer och hans film Vredens dag från 1943. Tidigare idag gjorde jag mitt bästa för att tvätta kläder men tvättmaskinen ville inte samma sak som jag. Medan jag stod och förbannade mina halvtorra kläder kunde jag inte undgå att se lapparna som är fästa på torktumlarnas dörrar:

Open dryer here

Tvättproblemet löste sig efter några svordomar och desto flera pund. Men jag önskar att det fanns en lapp någonstans som också sa:

Open Dreyer here

Sedan dess har jag lyckats knåpa ihop gott och väl en sida. Länge leve den torra humorn!

söndag 1 november 2009

Snart är det dags

Remember remember the fifth of November
Gunpowder, treason and plot.
I see no reason why gunpowder, treason
Should be ever forgot...

Av någon märklig anledning kommer jag i fortfarande ihåg den här ramsan från engelskaundervisningen i lågstadiet. För den som inte visste det så handlar versen om Guy Fawkes som 1605 försökte spränga Houses of Parliament. Men den gubben gick inte. Som resultat firas Guy Fawkes Day varje år med lite trevliga och fridfulla traditioner: man bränner upp Guy Fawkes-dockor (eller "guys") och skjuter fyrverkerier. Vad gäller mat så finns det också några specialiteter: "toffee apples", bakad potatis och svarta bönor med vinäger. Nu på torsdag får jag se hur det går till på riktigt.

Fisk med franskisar


Åh, så glad man kan bli av lite mat.