En öl längre bort från självutplåning

Så händer det plötsligt. Jag springer på en av våra oändligt många trevliga grannar som är gräsänka, vi pratar om att träffas och ta ett glas. Nu när jag inte är fast i ammandet längre. Ikväll? Jo, men ikväll passar! När vi susar ner för backen genom kyrkogården känns det som om gravarna stämmer upp i en hurrakör och jag tänker här har jag inte cyklat i mörkret sen 2018 och sen beställer vi varsin öl och pratar i tre timmar om var vi kommer ifrån och om att det saknas litteratur som skriver om moderskap och födande ur ett mer existentiellt perspektiv.

 

Det är som att långsamt landa i sig själv. Jag saknar Minicyklistens spädbarnstid och kan inte riktigt förstå att den har varit över länge redan, men känner också tillförsikt. För det är så lätt för mig att helt uppgå i familjevarandet och att, utan att tänka på det, åsidosätta alla mina egna behov. I viss mån är det säkert en bra förmåga, särskilt under barnets första år. Men betraktat ur ett längre perspektiv tror jag inte att självutplåning är rätt väg att gå. Eller att det är hälsosamt för mina barn att deras mamma inte har någon annan identitet än att vara mamma.

 

 

 

Nu kommer helgen och vi har klarat av tre hela veckor utan vab, jag kan knappt tro att det är sant. Tre saker hoppas jag på inför helgen:

 

1. Att alla rester från snuvorna som barnen har nu försvinner

2. Att jag och Lillcyklisten kan träffa en vän och hennes son och göra något roligt (åka spårvagn var Lillcyklistens förslag). 

3. Att jag ska komma på hur jag ska lösa det faktum att jag inte har någon fungerande telefon

Vem jobbar heltid?

 

 

Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.

Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på. 

Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.

Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.

Höstlista

En lista, som sig bör. Hittad hos Ellen.

Vill fokusera på: Att ta det lugnt när ett barn sover och ett annat är på förskolan. Det vill säga sitta i soffan och göra något lagom energiskt, inte fara runt och förbereda tusen saker för att "passa på" när jag har en stund över. 

Vill ha mer av: Do I dare say it? Egentid. Görandes vad som helst, egentligen. Men kanske allra helst kvällstid, med en vän, över ett glas öl.

Vill ha mindre av: Tjafs! Man blir så trött på sig själv och på varandra när man tjafsar.

Vill titta på: Någon spännande miniserie. Just nu har vi bara Netflix och Viaplay och jag tycker det är svårt att hitta bra serier just nu. Får kanske ta upp HBO igen...

Vill lyssna på: Ljudböcker! Så glad att jag började lyssna igen, det har också fått mig att läsa mer fysiska böcker. I kön just nu är bland annat Johanna Lindholms Trion och Meg Masons Sorrow and Bliss.

Vill läsa: Martinas nya bok Pisces SZN! Och Quynh Trans Skugga och svalka. Idel finlandssvenskar tydligen.

Vill ha på mig: Något annat än funktionsplagg please? Svårgenomförbart denna säsong när man har två småbarn. Drömmen hade varit en snygg men opraktisk klänning som man absolut inte kan amma i och skor med hög klack.

Vill lära mig: Att inte vara så ängslig. Tror inte jag uppfattas som ängslig, men ibland undrar jag om jag nånsin fattar beslut baserat på vad jag faktiskt vill eller om jag alltid anpassar mig efter vad som är bäst för människor i min omgivning.

"Äta ute"

Vill hänga på: Tullen på Mariaplan! Helst med Cyklisten. Oklart om det är genomförbart.

Vill dricka: Någon riktigt god ale. Och jättemycket kaffe.

Vill äta: Gärna något starkt? Tycker kidsen här hemma äter det mesta, men vi har varit lite slöa med att introducera stark mat. Hade inte heller tackat nej till den glasnudelsallad jag åt häromdagen då jag träffade M på en vietnamesisk restaurang. Det får oavsett helst vara utanför hemmet, tack.

Utflykter och resmål: Åh, finns ju så många ställen jag vill åka till, som så många andra. Men längtar faktiskt efter att åka till Helsingfors. Det blir liksom aldrig att jag är i södra Finland eftersom alla Finlandsresor bär av till Österbotten, men en stor del av mina vänner och min släkt bor i Helsingfors så en långhelg där hade varit jättekul. Kanske hela familjen? Eller bara med ett barn?

En vardag

När vi promenerar till förskolan blåser det så mycket att barnen får regn i ansiktet, trots att vagnen är täckt av regnskyddet och suffletterna är nerfällda. Det väller upp vatten ur en gatubrunn och vi konstaterar att barnen antagligen är inne och leker idag. Igår hade Lillcyklisten sagt att han saknade mig under dagen och varit lite ledsen, idag går han in utan att ens säga hejdå efter att artigt ha konverserat med en av pedagogerna: "Jag tänkte att du kanske var sjuk fortfarande men du är inte sjuk".

 

 

Hemma. Jag lyssnar på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki i mobilens högtalare samtidigt som jag leker med Minicyklisten. Det är ingen idé att gå ut med honom i det här regnvädret och det går faktiskt att vara inne. Plötsligt visar termometern +10 och jag vet inte vad jag ska klä på honom när det är dags för sovstund på balkongen. 

När han har somnat klickar jag igång den sista föreläsningen det här kursmomentet samtidigt som jag rör ihop mellanmålsmuffins. Jag börjar bli rutinerad nu. Kan höfta lite och det blir oftast helt okej. Klockan närmar sig lunch. Jag håller tummarna för att sovstunden blir lång idag också men är förberedd på motsatsen. Knäpper på riset, värmer dhaalen från igår, väntar på att Cyklisten ska komma ut ur sovrummet där han också lyssnar på en föreläsning. 

Det slutar regna, björken utanför får gulare och gulare blad. Det sprakar i babyvakten, riset kokar.

Vanlig vardag

Jag är nu framme vid min sista pluggvecka, efter nästa vecka är jag en helt vanlig 15-timmarsmorsa. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt. För nu har jag faktiskt pluggat mer eller mindre oavbrutet sen i början av augusti och jag börjar vara lite trött på inlämningsuppgifter. En god sak som de evinnerliga barnförkylningarna har gett mig är också någon form av välbehövt vardagslunk de dagar jag är hemma med båda barnen. En sån vardag kan se ut exempelvis så här:

 

 

 

Vi går upp strax efter 06:30 och äter frukost. Sen leker vi och grejar med diverse saker tills det är dags för Minicyklisten att sova på balkongen. När han somnar, runt kl.09 lägger jag på en kopp kaffe och äter mellanmål med Lillcyklisten. Sen pysslar vi i köket ett bra tag och när Minicyklisten vaknar får han lite mellanmål han med, efter det går vi ut och uträttar något ärende, handlar eller går med sopor eller så.

 

Lunch blir det 11:30, och efter det läser jag för båda barnen och lägger en i sin säng och den andra på balkongen igen. Sen följer dagens bästa stund: kaffet i soffan medan barnen sover. Numera sover dock den äldre bara en halvtimme så det blir en kort men ljuv stund.

 

 

När den äldre vaknar är det mellanmål igen, samtidigt och efter att han har ätit klart, brukar jag försöka laga mat till middagen som jag sen ställer undan så det bara är att värma upp den, eller typ koka ris eller pasta, när vi kommer in. För så fort Minicyklisten vaknar går vi ut igen och är ute tills senast 16:30, då "kommer det" Bolibompaklubben på tv och sen är det middag kl.17. Cyklisten hinner tyvärr inte hem till någon gemensam middag men han brukar dyka upp ungefär 17:30 och efter det tar kvällsruljansen vid.

 

Jag förstår att det låter otroligt inrutat och det är det också. Men för mig är det faktiskt inom rutorna som friheten finns, för att vara sysslolös och utan idéer samtidigt som man ska underhålla barn är kanske det värsta jag vet. 

 

Hursomhelst känns det som om jag har lite bättre styr på vardagarna och det ska bli väldigt skönt att slippa plugga de timmar som Minicyklisten sover de dagar det är förskola. Vad gör man då månntro? Att vila är ju inte min starka sida... 

Ensamnjut

Cyklisten har börjat på sin praktik som pågår till slutet av juni, jag är ensam hemma med Minicyklisten och det är skönt att bara ha mina egna tankar att trängas med om dagarna. Det gör något med föräldraledigheten att vara ensam, för mig är det något bra. 

 

Ibland gör jag sånt här också

 

Det har helt klart varit mest fördelar med att vi båda har varit närvarande i hemmet ända sen Minicyklisten föddes, alla är lika nära varandra, vi har båda så gott som lika bra koll på båda barnens rutiner (förutom läggningarna som vi av praktiska skäl delar upp). Men själva hemmavarandet, det fungerar nästan bättre för mig när jag är ensam. Jag tycker ju om att bestämma och när det bara är jag hemma så svarar jag liksom bara inför mina egna planer och strukturer vilket jag tycker är skönt. 

 

Sen är så klart detta som kontrast till helgen då vi båda kan hjälpas åt och dela upp oss, eller göra saker alla tillsammans. För jag säger inte att det är en njutning att gå in på eftermiddagen med en hungrig Lillcyklist, en trött Minicyklist, försöka baxa upp dem uppför tre trappor och sen fixa middag åt alla. Men det fungerar, och efter att ha varit hemma alla tillsammans alldeles för mycket och alldeles för länge är det så skönt att både få styra och ställa och bryta ihop av vardagsfrustration ensam.

Fredag

De oinspirerade rubrikernas moder, är det månne jag? 

Det blåser stormbyar och jag kan inte förstå hur inte Minicyklisten vaknar där han sover i vagnen på balkongen. Himlen är blå men det viner och skriker i knutarna och jag får kliva upp från soffan var femte minut för att dubbelkolla att det är vinden och inte bebisen som låter. 

Minicyklisten blev sex månader i tisdags och firade det genom att böja sig bakåt tills hans huvud försvann. I bakgrunden en vacker installation av tvätt och bebisgrejor.

 

 

 

 

Vi har också sent omsider insett att barn-tv inte är så dumt ibland. Tidigare har det mest gett upphov till gnäll och tjat, men när vi nu upptäckte Bolibompaklubben som har nya halvtimmesavsnitt varje dag slipper vi dels tjatet (för det kommer ju bara ett per dag, eller hur?) och velandet av både oss och barnet kring vad vi egentligen ska titta på.  

Nu kommer helgen och det borde väl vara dags för mig att få lite egentid tänker jag, gissar att det slutar med att jag typ städar toan. Inte för att jag är tvungen utan för att jag är en så otroligt rastlös person numera och faktiskt njuter av att pyssla med saker här hemma bara jag får göra det ostört. Häromdagen när det var aningen kaotiskt här hemma bestod min lilla paus av att gå ut med soporna samtidigt som jag åt två chokladbitar. Låter ju otroligt patetiskt när man läser det, men njutningen var faktiskt enorm.

Längta

"Mamma, jag lääängtar efter bilar", säger Lillcyklisten. Det är som att han provar säga så om olika saker för att förstå vad det betyder. En tvåochetthalvårings känsloliv är minst sagt turbulent, så jag förstår att det inte är helt enkelt att hålla känslorna isär.

 

Häromdagen tittade vi på en bild på mig och två av mina syskon från omkring 2013 och då sa Lillcyklisten "Mamma, du ser väldigt född ut." Jag förstod genast att han menade att jag såg yngre ut, men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka det.

Längtan, ja. Vad längtar jag efter? 

att stanna ute efter förskolan tills det är matdags och äta utomhus,

att träffa min familj, att min familj ska träffa min familj,

att äta på restaurang med vänner och smaka på varandras öl,

att åka på en utflykt och stanna ute hela dagen,

att gå på konsert och svettas och dansa,

att sova en hel natt.

Jag längtar efter allt och hoppas att vi ändå inte helt ska glömma bort de här åren för de behövs som kontrast till hur självklart allting var, då innan.

Spridda skurar

Jag gör små filmer om strumpsortering, om en legofigur och en fisk som möts och om en sjöjungfru som blir till. Jag använder babygymmet som stativ, det är roligt och lustfyllt, men också frustrerande. Det är en inspirerande och irriterande kurs, för samtidigt som jag lär mig mycket förutsätts det att vi som deltar dels ska ha tillgång till en surfplatta, dels att vi använder Apple. Visst tipsas det om motsvarande appar för Android, men mer som ett sätt att gardera sig, inte som genomtänkta och beprövade alternativ.

Ute är himlen grå, jag andas ut denna måndag efter helgens gnäll gnäll gnäll, samtidigt smärtsamt medveten om att Lillcyklisten antagligen inte kommer att sova på förskolan eftersom allt fortfarande är ganska nytt för honom, vilket betyder ett trött, argt och ledset humör ikväll. Det är som om dagarna bara bockas av nu, en till, en till, en till. Mars är ingen jätterolig månad. Allt känns som transportsträckor just nu.Till våren. Till vaccinationer. Till sommaren. 

Vi har köpt en säng till Minicyklisten. Ska se om det går att få fast den i vår säng så jag kan ligga nära honom men ändå inte precis bredvid. Inte för att jag lider av att samsova, det fungerar och det är både praktiskt och mysigt. Men ibland väcker vi varandra, och det hade också varit skönt att småningom få lite mer utrymme runt den egna kroppen.

En bok!

Det var ju inte direkt igår som jag skrev om min läsning. Jag har för tillfället helt övergett läsning av fysiska böcker eftersom den tid då jag eventuellt kunde läsa - efter att barnen har somnat - är tid då min hjärna är mos och det enda jag orkar är slöscrolla eller se på tv. 

 

Men, jag har återupptäckt ljudböcker! Jag hade väl aldrig helt övergett lyssnandet heller, men nu möter det verkligen ett behov. Jag lyssnar framför allt när jag lägger Minicyklisten och när jag är ute på promenad. Det förstnämnda sker dagligen så klart, det andra inte så ofta, men ofta nog för att jag redan ska ha lyssnat på två och en halv bok sen början av februari. Hurra!

För tillfället lyssnar jag på Jessie Burtons The Confession.

 

Jag har läst både The Miniaturist och The Muse, än så länge tycker jag The Confession är bäst av de tre. Tycker också att hennes första roman var tja, bra, men inte mer, medan jag verkligen gillade The Muse. Hursomhaver. I The Confession blandas två tidsplan, nutid och tidigt 1980-tal och berättelsen kretsar kring relationen (eller bristen på en relation) mellan en mor och en dotter. Det är ett familjemysterium med härliga litteraturingredienser, jag vill dock inte säga så mycket om handlingen för det är trist att spoila. Men förutom att det är en fängslande berättelse med driv så skriver Jessie Burton väldigt, väldigt bra. Det här är liksom ingen dussinhistoria utan en välskriven roman som dessutom är spännande. Hoppas den håller hela vägen!

Maten

Jag gör något så nödvändigt och tråkigt som att tömma telefonen på bilder. Den har varit proppfull ett bra tag nu och går knappt att använda. Samtidigt letar jag recept. Vi har sedan flera år tillbaka kört med ett roterande matschema på typ fem veckor för att slippa matplanera varje helg. Men vi tröttnade så på recepten, så nu försöker jag mig på något nytt, att helt enkelt samla alla favoritrecept under olika kategorier, typ pasta, husmanskost, asiatiskt, soppor osv. 

Jag misstänker att ingen längre kommenterar på bloggar (jag gör det gärna men det blir nästan aldrig av eftersom jag ogillar att skriva på telefonen), men om någon mot förmodan känner sig hugad: hur planerar ni mat i er familj / planerar ni matlagningen? Jag tycker planerandet verkligen räddar vår vardag, även om vi inte alltid har möjlighet att storhandla är det så mycket enklare att gå till affären när man redan har bestämt vad som ska lagas. Det är helt omöjligt för mig att "bli inspirerad" i mataffären, och så klart extra omöjligt om jag handlar tillsammans med barn.

Vi brukar försöka variera oss så vi äter lite olika varje dag, alltså typ en pastarätt, en risrätt, en soppa, och liknande. Gärna så att det blir matlådor till nästa dag av samtliga rätter.

Spridd förvirring

Jag försöker lära mig skillnaden mellan bestämd och obestämd form i somaliska och gläds åt att adjektiven inte böjs, minns med fasa hur jag tragglade adjektivformer när jag läste tyska i gymnasiet. Min andra kurs är inte så bra organiserad så den är jag för tillfället mindre entusiastisk över. Hjärnan känns som en tisdagshjärna. Det är mulet och rått ute, kaffet är uppdrucket och tvätten är hängd. 

De senaste två nätterna har jag fått sova lite bättre, nu har två små gaddar tittat fram i Minicyklistens mun så det bidrog säkert till att han vaknade titt som tätt de senaste veckorna.

 

En sak: varje gång jag ser en scen i en film eller tv-serie där någon äter på restaurang slutar jag helt att koncentrera mig på handlingen och kan bara tänka på hur ofattbart härligt det ser ut. Att bara sitta där helt oproblematiskt. Utan barn då så klart. Få maten serverad som någon annan har lagat. Kanske dricka ett glas vin. Och inte tänka på handrenhet eller hostningar överhuvudtaget. 

 

Jag och Cyklisten tittar på en Netflix-serie som heter Osynlig stad, den är precis lagom underhållande. Det är liksom inte en bra serie på riktigt, men den är inte b:ig heller. Lite övernaturliga väsen, en polisutredning, helt okej skådespelare. Vet inte om jag skulle kalla det för en rekommendation, men den som gillar att vila hjärnan kvällstid med serier av typen Grimm eller X-files kan säkert roas lite lagom.

Fyra månader senare

Jag ska inte tjata om vab och sånt för det kan väl begripas att två veckor på ny förskola innebär en förkylning. Sitter i detta nu med en skvätt whisky bredvid mig på soffbordet och hoppas att det ska göra att halsen känns lite mer len än den gjorde inatt. För tre månader sen gjorde jag ett Minicyklisten-fyra-veckor-inlägg och eftersom jag, när jag kollar på det nu, inser att jag redan har glömt hur det var då tänker jag att det är dags igen. För nu är han fyra månader gammal, galet nog.

 

Sömn

Som jag misstänkte och vis (?) av erfarenheten med Lillcyklistens otroligt dåliga sömn varade inte den härliga perioden då jag bara blev väckt 2-3 gånger per natt för evigt. För tillfället är det en något jobbigare period då Minicyklisten vaknar ungefär varje timme, ibland för att amma, ibland för att bara böka runt och bara vara lite smått missnöjd. Jag försöker verkligen ta det med ro. Inte se på klockan för ofta. Inte fokusera så mycket på att jag sover dåligt. För det går ju över någon gång, på något sätt. 

Tror dock inte att nu är rätt tillfälle att försöka "åtgärda" det. Dels har han precis som sin bror redan fått tänder, eller ja, en liten sylvass sak sticker sen idag upp litegrann ur tandköttet, en andra är på gång. Dels förändras hans sömnmönster och han har precis gått igenom ett utvecklingssprång. Men, summa summarum så har i alla fall jag varit piggare än så här. I övrigt har han väldigt regelbunden sömn, tupplurar tre gånger per dag (oftast 120+120+50 minuter), oftast i vagnen ute på balkongen. Han somnar runt kl.19 och vaknar runt 07, och jag är otroligt tacksam över att hans dagsömn fungerar så bra och att han överhuvudtaget kan sova i vagn.

Personlighet

Det här är ändå det roligaste, hur mycket personlighet som kan komma fram hos en sån plutt? Jag skulle beskriva Minicyklisten som en förnöjd typ, när han vaknar på morgonen är det första han gör att le stort och sen skratta. Det är också väldigt lätt att locka fram leenden hos honom och det känns lite som att det var precis en sån här bebis vår familj behövde just nu. Det betyder självklart inte att han alltid är nöjd, han är ju trots allt en bebis. Men när han är mätt och utsövd roar han verkligen samtliga familjemedlemmar.

Familjen

Trots att det grälas och tjafsas mer än nånsin här hemma just nu tycker jag att vi har blivit en bättre familj av Minicyklisten. Eller mer av en familj. Det betyder inte att ett barn inte utgör en familj, men eftersom Lillcyklisten är nog så krävande var det som om det behövdes något eller någon som tvingade oss alla att byta fokus ibland. Det är också väldigt rörande hur storebror direkt försöker trösta lillebror när han blir ledsen, genom att ge honom en leksak eller genom att gulla med honom. Dessutom fungerar det oftast. Det känns fint att de stunderna finns, för samtidigt är Lillcyklisten inne i kanske sin trotsigaste trotsperiod hittills vilket gör dagarna nog så utmanande.

Annat

En lustig grej är att han nu har kläder på sig som hans storebror hade när han var typ 10 månader gammal? Jag försökte jämföra deras BVC-kort men de verkar längdmässigt följas åt ganska bra hittills, så jag antar att det är på bredden de skiljer sig åt. Eftersom de är födda ungefär samma tid på året tänkte vi att vi då har alla kläder fixade för all framtid, men där lär vi få tänka om, haha.

Lite mer vardag

Äntligen är mina veckor lite mera gripbara. Måndag, tisdag och onsdag tänker jag på som pluggdagar. Då försöker jag göra det som behövs för de två kurserna som jag nu går, en i digital kommunikation och barn på 50% och en i somaliska på 25%. Hittills har underligt nog den kurs som är på 25% varit mer krävande och tagit mer tid, jämfört med kursen på 50% som känns betydligt mer hanterbar. 

 

Nu pluggar jag alltså 75%, man kan ju med rätta undra om jag är galen. Men det betyder att Lillcyklisten får vara på förskolan mellan 08:30-14:30 varje dag och det tycker jag känns mycket roligare. I praktiken betyder den extra timmen vi fick pga att jag kom in på 25%-kursen att han hinner vara med och äta mellis, det känns bra för jag tycker det är så tråkigt för alla så kallade "femtimmarsbarn" som kanske hinner se att mellanmålet dukas upp bara för att i nästa stund fösas iväg till hallen för hämtning. 

För mig betyder det en lite mindre stressad känsla efter lunch och att jag slipper tänka på hur och var och när mellanmålet ska intas (ute? inne? utanför förskolan? ska vi gå ut sen?). För Cyklisten som pluggar heltid hemma i sovrummet betyder det i bästa fall en timme mindre av skrik och gnäll när han sitter och jobbar.

Nästan klar

Typisk stressreaktion igår. När man har väntat och väntat på att få lite rutin i livet blir det ett sånt antiklimax när något plötsligt förändras som man inte har räknat med. Dessutom har vi uppsatsseminarium med slutopponering imorgon, tala om att det kommer att bli något av en urladdning efter det. Jag har ju skrivit på den här uppsatsen absurt länge med tanke på vad det är för en text och det ska bli otroligt skönt att slippa tänka på den mer.

Håll tummarna. Snart är jag förhoppningsvis bibliotekarie.

Framåt

Några saker jag ser fram emot just nu:

1. Julen

Kan ni förstå det roliga med att vara en julälskare och nu ha ett barn som är så stort att han kan uttrycka att olika saker är roliga och mysiga? Jag kommer att julpeppa så med Lillcyklisten detta år att han förmodligen kommer att bli förkrossad när julen är över, haha. Tänker också att detta med att ha en adventskalender i år för mig kommer att bli något av en nedräkning inte bara till julen, utan också till att Lillcyklisten börjar sin nya förskola i januari. För jag tänker inte hymla med att det blir slitigt att vara hemma sju dagar i veckan med en liten bebis och en viljestark tvååring i en dryg månad.

2. Vardagen

Jag längtar så efter att ha en ny inrutad vardag i vårt nya hem i Göteborg! Själva flytten kan jag inte direkt påstå att jag ser fram emot, men sen, när alla saker är på plats och Lillcyklisten har anpassat sig till allt (dvs. vi förhoppningsvis får sova okej och slipper läggningar med raseriutbrott), då ska jag njuta!

3. På spåret

Jag begriper verkligen att det kan låta otroligt patetiskt. Kan det verkligen vara så att mitt liv är så innehållslöst att jag På spåret kan framstå som det bästa som har hänt? Svar ja! På spåret har för mig blivit förknippat med ett sätt att göra skillnad mellan vardag och helg under den period då jag och Cyklisten båda var hemma med bebis-Lillcyklist hösten 2018 då alla dagar bara flöt in i varandra. Varje vecka när jag kom på att det var fredag var det en sån lättnad, nu hade vi klarat av en vecka till som föräldrar! Det känns väl inte riktigt så dramatiskt nu, men jag är ju en sucker för rutiner och ritualer och sånt så att programmet har premiär samma vecka som vi flyttar tillbaka till Göteborg känns otroligt symboliskt.

Tisdag

En mindre produktiv dag. Jag har sovit två tupplurer och inte kunnat fokusera. När jag väl fick tag på energin började de bila i lägenheten snett ovanför så allt skallrar och brölar och det går inte att tänka. Samtidigt försöker vi komma på ett smart sätt att ta oss ner till Göteborg när vi flyttar med två barn. Och så hittar vi inte vårt nuvarande hyreskontrakt som vi behöver säga upp.

Ja, en sån dag. Oljud. Störningar.

Om att byta förskola

Samtidigt som vi på något sätt sitter av tiden just nu känns det också som att vi äntligen strävar framåt. Det betyder att vi också håller på att lämna någonting bakom oss. Det är en process som inte är okomplicerad. Trots att jag med ganska stor säkerhet kan säga att det inte är i Umeå vi ska bo är det samtidigt här vi bor. Trots att jag inte trivs i vår lägenhet och absolut inte skulle kunna tänka mig att bo här längre än nödvändigt är den vårt hem just nu. 

Återigen ska vi riva upp, packa ner, tänka om. Skifta perspektiv. Det som känns svårast och som jag visste skulle kännas svårast är att rycka upp Lillcyklisten från hans förskola. Det är den aspekt av vår tid här som kanske har fungerat allra bäst. I morse hade han börjat gråta när Cyklisten vände runt hörnet till förskolan eftersom det har varit något av en omställning att återgå till vardagen, men så hade han fått syn på "sina" pedagoger som idag var tillbaka från semestern och hade genast blivit glad. Usch usch usch. Jag skulle så unna honom den tryggheten under hela den här underliga perioden med småsyskon och flytt. 

Samtidigt vet jag att det kommer att bli bra på nästa förskola också, vilken det än blir. Inskolningen kommer att bli mer komplicerad eftersom han just nu har ett stort trygghetsbehov och på ett annat sätt uppfattar vår närvaro/frånvaro. Men jag vet att barn är anpassningsbara. Jag vet också att det är många som flyttar och byter förskola när de får flera barn, tillökningen innebär behov av en större bostad, och den stora bostaden kanske ligger i en helt annan stadsdel. Lillcyklisten kommer ju inte att uppfatta att vi flyttar till en annan stad, för hans del hade han lika gärna kunnat byta till en annan förskola i Umeå. 

Jag försöker trösta mig själv med det. Igen. Och igen. Och igen.

Ta mig till havet?

Den här sommaren har jag inte simmat särskilt många gånger. Men jag har gjort det jag har kunnat. Nu kan jag ändå bocka av Norrbotten, havet, en sjö och en älv i Västerbotten, Kattegatt, och en sjö i Dalarna. Trots den låga totalen känns det ändå som rätt bra geografisk spridning. 

Idag doppade jag mig i Ume älv, men det blev ett snabbt kroppsdopp utan att huvudet var under ytan. Det på grund av att det är oklar vattenkvalitet i många vattedrag och finns risk för parasiter, låter sjukt äckligt men är egentligen inte farligare än att det ger klåda. Vad som är deppigare är att det är algblomning utanför Västerbottenskusten. Det är så fruktansvärt tråkigt, fy för övergödning. Det är framför allt hemskt ur miljösynpunkt, i andra (eller typ sjunde?) hand hemskt för någon som är gravid i åttonde månaden och redan har en hög kroppstemperatur.

Det har trots allt detta varit en fin helg, vi har kommit oss ut på utflykter och dagarna har löpt på rätt bra. Min sämsta tidpunkt på dagen är för tillfället förmiddagen precis när vi ska bege oss iväg, då sjunker blodsockret och tålamodet sviker men oftast lyckas vi ändå komma iväg förr eller senare. Min bästa tid? När Lillcyklisten vaknar från sin tupplur och sitter alldeles rödmosig i sin säng med ett leende på läpparna.

Fri fredag

Okej, igår var en dålig dag helt enkelt. Ibland går det inte att upptäcka när man är mitt i det, men så här i efterhand sov hela högen ganska dåligt plus att Lillcyklisten sov dåligt på förskolan. Vad kan man vänta sig av en sådan uppladdning? Inte så hemskt mycket. 

Idag har vi en extra semesterdag, det är 22 grader ute och vi har varit i en fin park där Lillcyklisten till och med kunde bada. I eftermiddag blir det utefika med svärföräldrarna och ikväll ska vi äta ost och chark (mest ost för mig då, hehe). 

Lärde honom att säga "skepp ohoj!"

Det känns som att det är lätt att underskatta hur mycket energi som går åt när man byter från ledighetstempo till jobbtempo (och tvärtom, inte att förglömma) och att det är rätt naturligt att ha någon typ av reaktion på det.