lördag 27 februari 2010

Antisocial backlash

Idag har läst om Naiv. Super. av Erlend Loe (1996) vilket fick mig att inse att jag definitivt inte var tillräckligt gammal för att förstå den när jag läste den som 15-åring. Inte för att den egentligen är en svår bok, men det är någonting med huvudpersonens naivt (naivistiskt?) skildrade identitetskris som jag inte förstod under min förra läsning. Jag minns nu bara att jag inte tyckte om boken och att jag tyckte att huvudpersonen var irriterande. Nu kan jag relatera till hans grubbel på många plan. Betyder det att mitt 15-åriga jag skulle tycka att mitt 23-åriga jag var irriterande? Antagligen. Men det skulle sannolikt gå båda vägarna.

Det blev inte så mycket upptäckande av Shoreditch bara inmundigande av underbar halloumi-wrap i The Breakfast Club samt kaffe i en vintage-klädbutik (!). Och jag var verkligen på väg ut ikväll men känner just nu att jag inte klarar av att vara bland människor. Kanske på grund av att gårdagskvällen var så otroligt fin (jag och Elin utvecklade sitt-dansandet till perfektion eftersom det inte var tillåtet att stiga upp och stå på läktaren), kanske för att en utekväll ikväll skulle betyda en hel del obekanta människor som jag inte har energi att vara trevlig mot. Så det blir hemmakväll. Trots förra veckans klagan. Men vid det här laget känner jag mig själv så väl att jag vet när jag bara är slö och när jag faktiskt inte vill vara bland folk. Det gör det så mycket enklare att fatta beslut.

Heta chips



fredag 26 februari 2010

Ett internationellt språk

Jag talar förstås om musik. Har under de senaste veckornas förberedande lyssning inför kvällens Hot Chip-spelning hittat trevlig nordisk elektronika som jag absolut kan rekommendera:

Norska Casiokids som värmer upp för Hot Chip ikväll, de sjunger på norska och med tanke på det är det ganska otroligt att de har slagit igenom i Storbritannien. Kanske har det något att göra med att deras spelningar brukar gästas av en jättestor apa som dansar omkring på scenen?

Isländska FM Belfast som jag ska höra live nästa vecka. Särskilt låten "Synthia" som åtminstone jag tolkar som en kärlekssång tillägnad en söndrig synth.

Det här är kanske en av de få gångerna som det har känts lite extra häftigt att komma från Norden. De flesta jag har träffat i London hittills verkar i och för sig tycka att Norden är lika med coolt (i dubbel bemärkelse). Jag känner att jag borde börja rekommendera Regina åt höger och vänster nu eftersom språket inte verkar vara något hinder, åtminstone inte när det gäller elektronisk musik.

torsdag 25 februari 2010

onsdag 24 februari 2010

Vanlig vecka rolig helg

Jag har försökt hitta på saker att skriva om den här veckan men det har liksom inte hänt någonting särskilt. Mina kurser har börjat igen vilket har varit otroligt skönt och förutom att ha gått på föreläsningar så har jag skrivit uppsats varje dag. Och jag säger igen som Frida, "It's raining all the time", men förhoppningsvis klarnar det upp till helgen då vi ska på upptäcktsfärd till Hoxton och Shoreditch i östra London. Där finns åtminstone en Breakfast Club som, surprise surprise, bara serverar frukost. Vi ska börja vår upptäcktsfärd där och se var vi hamnar.

Det kan också hända att jag ska göra något så omotiverat som att gå på en skotsk dansfest i helgen. Det lär vara väldigt roligt. Jag är lite misstänksam men vill i alla fall inte tillbringa en till helg isolerad i mitt lilla rum.

Förresten, kolla in den här bloggen. Jag skrattar ihjäl mig lite varje dag.


söndag 21 februari 2010

Rapport Reading Week

Detta har hänt. Jag har lyckats krascha min dator och blivit ordentligt skraj men fixat den igen tack vare min kära datanombror. Jag har insett att streamingsidor nog inte heller är så bra. Jag har suttit hemma varje kväll hela veckan och snorat. Jag har läst ut Jan Kjaerstads Förföreren. Jag har blivit frisk. Jag har promenerat i Regent's Park med Oda. Jag har omorganiserat min essä x antal gånger så att den nu är oigenkännlig. Jag har lärt mig ett nytt ord som Oda och Paul har hittat på: scwarm (den känsla man kan få när man ser på ett gammalt par, en blandning av warm, sad och cute).

Detta har inte hänt. Jag har inte skrivit färdig min essä. Jag har inte skickat in min ansökan till studiefonden. Jag har inte möblerat om. Jag har inte tittat på mera konståkning eftersom streamingsidan kraschade min dator. Jag har inte fotograferat mer än fem bilder. Jag har inte sett på Mies vailla menneisyyttä. Jag har inte köpt ett par nya skor.

Men det verkar som om mina har-hänt är fler än mina har-inte-hänt. Reading Week får godkänt men inte så mycket mer än så. Snart kommer mina vänner tillbaka från Köln, Amsterdam och Barcelona och på fredag blir det Hot Chip. Tacka vet jag vardagen.

torsdag 18 februari 2010

Förföreren

Jag fyller min papperskorg med näsdukar och undrar om det här är det kosmiska straffet för att jag har hittat en del kläder på rea de senaste veckorna.

För att få tiden att gå plöjer jag igenom den norska författaren Jan Kjaerstads roman Förföreren som inledningsvis verkade spännande men som nu mest handlar om huvudpersonens penis. Visst, det är humoristiskt skrivet men 550 sidor är väl att ta i en aning. Undrar verkligen hur diskussionen kommer att låta under måndagens seminarium. Förföreren är den första delen i en maffig trilogi om TV-personligheten Jonas Wergeland och det är en intressant bok såtillvida att den leker med konstruktionen av huvudpersonen på ett självmedvetet och ofta ironiserande sätt. Det är nog något jag kan uppskatta och jag har definitivt läst tråkigare böcker.

Det jag har funderat på under min läsning hittills är hur viktigt det är att läsaren tycker om huvudpersonen i en bok. För jag är inte helt säker på att det är meningen att man ska gilla Jonas Wergeland. Eller kanske snarare beskrivningen av honom. Berättaren beskriver så gått som alla händelser i hans (fiktiva) liv som monumentala och jag tolkar det som ett sätt att driva med biografier som är skrivna av författare som eventuellt tycker lite väl mycket om sina studieobjekt. Men jag undrar igen - i 550 sidor? Samt att det då alltså finns ytterligare två tegelstenar som handlar om samma karaktär.

Det är i alla fall något att tänka på, tycker du om huvudpersonen/personerna i dina favoritromaner?

onsdag 17 februari 2010

Sol ute men inte inne

Är inte så förtjust i att skriva gnälliga blogginlägg men nu tänker jag göra ett undantag. För det är den första soliga dagen på flera veckor och jag har blivit förkyld. Tur i oturen är att jag inte har några föreläsningar så jag kan stanna hemma, men samvetet är inte så gott.

Jag avundas dem som har tillräckligt med självdisciplin för att jobba hemma, för mig fungerar det inte alls. Jag behöver byta miljö för att komma igång. När jag skrev min kandidatuppsats prövade jag att skriva hemma och det gick ju bra. Tills jag fick en panikattack och praktiskt taget måste springa ut ur min lägenhet eftersom jag inte kunde andas.

Som tur är den uppsats jag skriver nu inte lika viktigt som kandidatuppsatsen men, tro det eller ej, den måste ändå skrivas. Så idag steg jag upp relativt tidigt bara för att märka att jag hade stegring. Sen var det liksom lika så bra att ta det lugnt och titta på konståkning istället för att jobba.

måndag 15 februari 2010

Textvärk

Det är en konstig känsla när skrivandet lossnar. Man kan försöka avhjälpa skrivkramp på flera olika sätt, genom att gå på en promenad eller genom att läsa en bok, men det enklaste sättet är nog att skriva. Inte för att jag egentligen har haft skrivkramp, snarare någonslags längtan efter att det inte ska kännas så medvetet. Att skrivandet ska ta mig till en plats där jag inte behöver väga varje ord utan kan lita på att något kommer att hända när jag smattrar på mitt tangentbord.

De senaste veckorna har min skrivlust ökat i takt med ju mer jag har skrivit uppsats. Men missförstå mig inte, jag talar inte om akademisk skrivlust. Nej, jag talar om det där skrivandet som man inte får några plus i kanten för men som man inte kan låta bli att hålla på med ändå. Nu är det alltså Reading Week och hittills har mina skrivdagar varit uppdelade i två, arbetsskrivande och fritidsskrivande. Efter att ha krumbuktat mig kring en inte så viktig uppsats som ändå är viktig eftersom den har en viss relevans för min kommande gradu har jag tillåtit mig själv att öppna den roliga mappen. Den roliga mappen som också har varit ångest-mappen och jag-kommer-aldrig-att-skriva-en-text-som-är-längre-än-tre-sidor-mappen.

Kanske är det miljöombytet, kanske är det bara en fas på några dagar, men just nu tänker jag i alla fall försöka njuta. Av smattrande fingrar och känslan av att det inte handlar om hur det blir utan hur det känns att vilja skriva och att faktiskt också göra det.

torsdag 11 februari 2010

Kalla kalla London

En aktiv vecka väntar. Kanske till och med så aktiv att jag kommer mig för att köpa nya batterier till kameran och lägger upp några bilder av den soliga men så fruktansvärt kalla staden London. Det har blåst nordlig vind i en vecka nu och det är inte roligt. Nästa vecka är det Reading Week vilket för mig betyder att åtminstone en uppsats ska skrivas men allra helst två och en halv. De flesta jag känner är på vift ute i Europa så det borde gå helt hyggligt att komma igång med studerandet. Men jag misstänker att mitt favorithörn i bibban kommer att vara kyligt eftersom det är uppe i kupolen som minsann får utstå en hel del nordliga vindar.

Idag såg jag en av de märkligaste skyltarna jag har sett hittills. Engelsmännen tycker om sina skyltar, det verkar finnas där liksom för säkerhets skull, de vill ju inte göra någon upprörd. Strax bredvid mitt hus finns en liten park där jag redan har observerat skyltar som varnar för det farliga vintervädret (i stil med "vi tar inte ansvar för om du halkar och slår ihjäl dig i den millimeterdjupa snön"). Strosande genom parken på väg hem från en välbehövd skrivstund i Foyle's kunde jag plötsligt iaktta följande ordkombination:

Anti Social Dog Behaviour

För att undersöka om det bara var jag som kände mig konfunderad bollar jag nu över frågan till dig som läser: vad betyder detta?

tisdag 9 februari 2010

Tema Finland

Idag diskuterade vi Johanna Sinisalos Ennen päivänlaskua ei voi, en berättelse där ett övergivet troll fungerar alldeles utmärkt för att problematisera skam, åtrå och utanförskap. Romanen består av ett collage av olika röster, däribland fiktiv fakta i form av akademia och nyhetsartiklar om trollens historia i Finland. Sinisalos roman är en av de första böckerna den här terminen som jag verkligen har njutit av att läsa.

En annan härlig läsupplevelse var Monika Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten som jag (shame on me!) inte tidigare hade läst. Den ska vi diskutera imorgon och det blir intressant eftersom de flesta andra har läst den engelska översättningen. Det känns märkligt att se en text som är så präglad av nyansskillnaderna mellan de olika dialekterna och uttrycken bli översatt - och eventuellt tillplattad. Imorgon är hursomhelst Fagerholms dag och jag får igen rycka in som finlandssvensk allvetare och ge en liten introduktion till ämnet. Tack och lov att min finlandssvenskhet representeras i en kurs som heter "Gender and Representation". Det är nog ingen i vår fina seminariegrupp som ser på relationen mellan nationalitet och identitet utan att få en liten rynka mellan ögonbrynen.

De flesta som har varit utomlands en längre tid brukar säga att deras finländska/finlandssvenska identitet blir starkare. För mig tror jag att det handlar om perspektiv i mer generella termer: jag kan inte säga att någon av mina identiteter blir starkare eller svagare men de ser definitivt annorlunda ut, det är lite som om någon lyste på dem med en sådan där stark operationslampa som gör att allt syns tydligare. Det är inte bara spännande, det är också orsaken till att jag kom hit. För att se både det som jag gärna visar upp i skinande dagsljus men också det som jag helst gömmer under en extra tröja, också när det är mörkt.

lördag 6 februari 2010

Bara lite kortare

Kom just hem efter att ha visat N vägen till King's Cross Station. Den här veckan har varit fylld med besök av olika slag, T hann också via London en sväng och bror J sov av och an på min fina bruna luftmadrass. Kanske var det alla besök som fick mig att ha en riktigt skön ensam-i-London-dag med lunch, läsande, lite butiksgående och till och med frissabesök (!). I vanliga fall klipper jag håret ca 1-2 ggr i året, men på väg hem från Covent Garden fick jag plötsligt för mig att jag borde klippa topparna. NU. Så jag gick in i första bästa frissa och blev betjänad av en lustig frisörska som ville diskutera stjärntecken, Lappland och giftermål. "I wasn't in love with my husband when we got married, but at the end of the day, it's nice to have someone to come home to."

Så lämpligt nu när heteronormativitetens högtid nummer ett närmar sig med stormsteg.

onsdag 3 februari 2010

Första raden

På väg hemåt på flygande fötter och jag är någonstans bakom British Library när jag undrar: hur ska jag göra för att landa? Den här gången kändes det mera på riktigt, en liten och intim sal och jag satt i raden längst fram. Innan det började blev jag vän med en engelsk dam i 80-års åldern som visade sig vara god vän med författaren Lisa Appignanesi som var kvällens intervjuare. "She looks a bit... you know, and she has the sweetest smile, but she has the sharpest mind!" Damen hade rätt, Lisa Appignanesi ställde otroligt intressanta frågor och det blev en diskussion om psykologi versus neurologi, om problemet med att olika forskningsfält vägrar samarbeta och se på människan som en helhet.

"And now, let's turn to the audience for some questions."

I första raden närmast den lilla scenen satt jag alltså, ett par meter från Siri som utstrålade en sån intelligens och som hade på sig ett par tuffa ormskinnsliknande skor som kanske till och med var ett par Louboutin. Bäst att inte tänka, tänkte jag och sträckte upp en blek skandinavisk arm, kanske i hopp om någon slags samhörighet eller sympati. Och jag ställde en fråga som inte blev lika rörig som förväntat, om eventuella samband mellan dikotomierna kropp-själ i vetenskapen och form-innehåll i litteraturen.

"It was a very good question!" sa Siri när jag fick min bok signerad och Åh, så säger du väl åt alla tänkte jag men kände mig nog ändå ganska modig och sen kunde jag ha väntat en stund och stått och lyssnat på vad hon sade åt alla andra men det kändes ändå bäst att gå och det gjorde jag, svävandes upp längs med Tottenham Court Road.


tisdag 2 februari 2010

Den skakande kvinnan


Kring fullmåne brukar jag drömma ovanligt intensivt. För några dagar sedan drömde jag att jag satt och lyssnade på en annan utbyteselev som gjorde en pinsamt dålig intervju med Siri Hustvedt, att Paul Auster också var på plats och fick mig att flippa ur totalt och att intervjuaren plötsligt förvandlades till deras dotter. Det kan låta en aning lösryckt men faktum är att jag imorgon ska se Siri Hustvedt diskutera sin nya bok The Shaking Woman or A History of My Nerves i Foyle's bokhandel. Jag har sett henne en gång förr, under Helsingfors bokmässa 2008, och kanske var det minnet av det besöket som fick mig att drömma om en dålig intervju. Den gången fick Siri svara på frågor "as an American" vilken inte var helt omotiverat med tanke på presidentvalet men som i slutändan resulterade i att hon knappt hann säga något om sitt skrivande.

Den här gången kommer hon förhoppningsvis att får prata om sin bok som utgår ifrån upplevelsen av ett våldsamt skakningsanfall som hon fick medan hon höll tal under sin pappas begravning. Boken lär vara en blandning av medicinsk historia, psykiatri och filosofi och kommer definitivt att köpas av mig imorgon kväll. Om det skulle bli som i min dröm att Paul Auster dök upp skulle jag nog också bli en shaking woman. Antagligen av andra orsaker än dem hon går i på i sin bok, men ändå. Vissa kombinationer av människor är liksom bara för mycket.