Sommarlistan

Det är sommar! Det är lista! Vissa traditioner ska man bara inte bryta.

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

Jag fortsätter att vara föräldraledig fram till årsskiftet, så också under sommaren. Men det blir antagligen gemensam ledighet bara i juli, och om Cyklisten får "sommarjobb" via sin praktikplats, förskola i augusti. Men det känns alldeles lagom.

Vad ska du göra?

Vi ska åka varvet runt, så att säga, via Stockholm-Åbo, upp till Österbotten, över till Västerbotten och så ner igen. Tror det kommer att bli otroligt bra.

Vad gör du helst en ledig kväll?

Ja, en ledig kväll, när hade man det sist? Jag har inte kunnat lämna hemmet kvällstid på år och dar (typ), men drömmen nu hade varit att träffa en vän för kvällspicknick och öl på någon klippa vid havet och prata tills solen går ner. Ska jag vara realistisk så är väl det bästa just nu en kall öl på balkongen när barnen har somnat.

Vad ser du mest fram emot i sommar?

Att träffa min familj och att vistas i Fäboda, helt klart. Längtar alltid dit på sommaren och så klart ännu mer nu när det har gått två år sen sist jag var där. Ser fram emot att Lillcyklisten ska få springa omkring och leka och att vi ska få lite avlastning också, hehe. 

Vad ser du minst fram emot i sommar?

Själva resan är väl ingen jättehöjdpunkt, tåg plus båt plus tåg och sen båt plus tåg igen. Men på något sätt går det väl? Förstår dock ej hur Minicyklisten ska lyckas sova tillsammans med mig på en smal tåg-/båtsäng så som han går an just nu.

Vad är tre materiella ting du absolut inte kan tänka dig vara utan i sommar?

1. Efter att ha varit gravid varannan sommar sen 2018 är nummer ett en kall öl. Kan inte tänka mig en sommar utan en kall öl nu. 

2. Mina hörlurar. Ljudböckerna är de enda böcker jag läser just nu och det är guld värt! 

3. Skötväskan. På grund av anledning, som man brukar säga.

Få ordning

Jag kollar vädret för helgen, kollar vaccinationsläget, kollar reserestriktioner. Försöker få ihop allt till något greppbart men än så länge går det så där. I helgen kommer några kära vänner ner från Stockholm, vi ska ses ute på en ö, jag tänkte svänga iväg lite nonchalant så där med bara Minicyklisten och en paraplyvagn men nu vet jag inte. Visserligen har den regnskydd men det känns så där att hänga ute en hel dag om det ska ösregna som det nu verkar som i prognoserna.

Det är så lätt nu. Så lätt att tänka, äsch men. Vi är ju nästan där nu. Snart är alla vaccinerade. Äsch bara, nog går det säkert bra. Men jag vet ju att det inte är så det fungerar och det känns otroligt respektlöst mot alla som jobbar inom vården. Så jag vet inte. 

Googlingarna av reserestriktionerna gäller dock inte ön, utan Finland. Vi försöker sätta ihop ett pussel av tåg, färjor och hyrda bilar och samtidigt undvika att ruinera oss. På en föräldrapenning bliver man ej rik. Det är de där PCR-testerna. Jag förstår helt att det behövs göras innan man reser in i landet, men det där andra testet som man ska göra om man inte kan sitta i karantän i 14 dagar... Det. Är. Så. Dyrt. Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan är det säkert ett effektivt sätt att hindra folk från att resa i onödan, å andra sidan kanske folk struntar i att ta dem om de inte har råd.

Hur man än vänder sig och så vidare.

Ok

Ok. Det är ungefär så jag reagerar på det mesta just nu. Som på de där jäkla cookies-pop-up-fönstren som man måste trycka bort så orimligt många gånger en vanlig dag. Ok. 

Snor, nysningar på måndag. Ok.

Snor, nysningar och stegring, alltså vab hela veckan. Ok.

Det jag hade tänkt försöka läsa bort innan Cyklisten börjar på sin praktik hinner jag inte med. Ok.

Minicyklisten kräktes precis för femtiotolfte gången och som alltid på min nytvättade t-shirt som jag precis klädde på mig efter duschen. Ok.

Samtidigt, trots detta sjuhelvetes vabbandet som aldrig tar slut, är det äntligen normalt väder ute. Vi är ute hela dagarna. Eftersom Lillcyklisten mestadels är pigg och det är så mycket enklare när man inte har väggar omkring sig. Förutom momentet när man ska försöka komma ut genom dörren då, men det orkar jag inte tänka på just nu. 

Häromdagen började Lillcyklisten också visa intresse för att leka med ett av grannbarnen, och efter ett tag lekte de poliser som var på uppdrag och letade efter mystiska saker (i ledning av grannens ena förälder som är förskollärare, men ändå). Kanske det går att ana en ljusning och lättnad någonstans, eller gällande någonting, någon gång i framtiden.

Ett riktigt gnällande här, men var ska man väl gnälla om inte på sin egen blogg?

En morgonpromenad

Det är väl ändå ödets ironi. Att tiden går, jag försöker hålla kontakt med några nya bekanta, vi träffas lite oftare än tidigare, vi bestämmer oss för att flytta. Allt känns helt okej, jag vet vilka jag kommer att sakna men det känns som att vi kan återknyta kontakten också efter flytten, när vi är uppe i Umeå på somrar och lov. 

 

Och så märker jag plötsligt att jag har en annan ny vän, vi kan kalla henne för Parkmamman, en kvinna jag har småpratat med sen jag började vistas i lekparken med Lillcyklisten när han var runt nio månader. 

Tiden gick återigen, och våra barn började på samma förskola. Ännu mera tid gick, och plötsligt visade det sig att våra söner hade blivit kompisar och ofta lekte med varandra om dagarna. Ännu mera tid gick, jag anförtrodde mig för Parkmamman att jag var gravid igen varpå hon berättade att hon också var det, våra bf låg med två veckors mellanrum.

I morse var vi på en timmes vagnpromenad i morgonsolen, med våra bebisar som är födda med tre veckors mellanrum. Eftersom våra barn går i samma förskola bor vi också väldigt nära varandra. Det är lätt att höras, det är lätt att träffas spontant. Allt det där som jag inte hade förra gången jag var föräldraledig. 

 

Och nu ska vi flytta.

Nästan harmoni

Ibland får vi till dem, helgerna. Det här var en lugn helg utan några större katastrofer (dvs. trotskonflikter eller galna läggningar). På lördagen tillbringade vi en heldag hos kompisar som har en stuga en bit utanför stan där vi både hann äta lunch i fred medan barnet sov, leka, och bada i sjön. På söndagen först en halvinspirerad utflykt till "HAAVEET" (som Lillcyklisten alltid deklamerar) följt av en spontan inbjudan till bubbel och snittar hos en vän som äntligen har fått ett superjobb efter alldeles för lång tids letande.

Undrar i mitt stilla sinne om fredagsdejten hjälpte till att bädda för lite bättre humör hos mig och Cyklisten? Kanske. Önskar att jag hade tid och råd med mer sånt nu innan Minicyklisten föds, men jag känner mig minst sagt jagad av tidsbristen och allt jag har kvar att göra med uppsatsen. 

På fredag fyller Lillcyklisten två år och det är ytterst oklart hur vi ska fira honom eftersom hans farföräldrar båda är över sjuttio och vår gård är ungefär lika mysig som en parkering. Det finns en risk att vi bjuder hem oss till deras innergård och hoppas att de kan tänka sig koka kaffe om vi bidrar med resten. Så tråkigt att inte kunna ha ett ordentligt kalas nu när han faktiskt tycker det är roligt. Haha. Kommer säkert att få äta upp de orden om några år. 

Ett två tre nu börjar det

För två veckor sen började vårt sommarlov men det känns som att det egentligen börjar imorgon när vi sätter oss i vår fullproppade bil och åker norrut ca 300 km. Själva resan lär knappast bli särskilt avkopplande eftersom Lillcyklistens tålamod är lika med noll för tillfället, men vi ska göra ett försök med att starta jättetidigt och hoppas att han somnar och fortsätter med sin nattsömn i en timme eller två.

Men att packa för detta... jag som brukar ha koll på vad som behöver packas känner mig bara förvirrad. Cyklisten påpekar alltid ibland (ibland varje dag) att jag är helt snurrig i huvudet när jag är gravid vilket stämmer, då kan man ju undra varför det ändå blir så att det är jag som ska ha koll på att allt kommer med på resan? Det blir liksom en dubbel otydlighet, för jag gillar ju verkligen att skriva packningslistor och planera, men för tillfället finns det inga garantier för att det vi faktiskt behöver kommer med i packningen bara för att vi har bockat av allt på mina olika listor.

Vad hoppas jag på med den här resan?

1. Att det ska regna lite mindre än vad väderleksprognosen säger

2. Att vi inte ska sova så dåligt som jag befarar att vi kommer att göra

3. Att vi ska hinna umgås med våra vänner från Göteborg som befinner sig på vårt resmål och är den egentliga anledningen till att vi åker dit

4. Att jag ska simma minst två gånger, läsa en helt bok och inte ha så mycket foglossning

Ganska mycket begärt men någon av punkterna ska jag väl ändå lyckas med. Nu kvarstår bara dilemmat gällande vilken bok jag ska ta med mig, men det lutar mot Anne B. Ragdes Berlinerpopplarna som jag har tänkt läsa hur länge som helst och råkade hitta som pocket på en loppis förra veckan.

Midsommar

Vi tog oss i kragen och gjorde upp en plan för midsommar. En dryg halvtimme utanför Umeå mitt på en åker ligger huset där Cyklistens mamma och syster växte upp. Vi tog vägen via det andra sommarstället (där rinnande vatten, och i vissa fall, golv, saknas) och hämtade upp lite grejor, kom fram till vårt mål och konstaterade att vi hade glömt nycklarna på föregående stopp. Som låg tjugofem minuter bort. Men ingen skada skedd och allt gick bra ändå, och midsommaren blev varm och lugn och till och med avkopplande. 

Vi åt mat, jag hade lagat de här snittarna och bakat baguetter. Cyklistens föräldrar och moster satt vid ett äldrebord (istället för barnbord), det var sol och varmt och vi satt ute hela kvällen. 

Lillcyklisten sprang lyckligt omkring och hängde efter sin gammelmoster. Vi kunde sitta stilla och ta det lugnt, det händer inte ofta numera. Visserligen sov vi alla riktigt dåligt men det vägdes ändå upp av den lilla människans allmänna nöjdhet, av jorgubbarna, kaffet, solen och midsommarblommorna.

Som jag sa till Cyklisten igår: den här helgen har känts lång men på ett skönt sätt. Minns inte när jag senast har haft den känslan. 

Folk på café

Jag cyklade in till stan, i tunna strumbyxor, sminkad. Jag låste cykeln och gick in på ett café. Så förbjudet! Minns inte ens när det hände sist. Det var lite som att träda in i en hemlig värld när jag insåg att folk fortfarande går på café. Jag träffade en kompis som var lika socialt utsvulten som jag, och pratade oavbrutet i drygt två timmar innan jag cyklade hem igen. 

Jag vet inte vilka länder som gör rätt i sina restriktioner och brister på restriktioner, men det är både skönt och jobbigt att det inte är lika strikt i Sverige som i resten av världen. Det gör att det går att bryta monotonin och samtidigt hålla sig inom rekommendationerna om avstånd och handtvätt osv. Samtidigt är det ansträngande att som individ behöva besluta om de olika enskilda situationerna - tycker jag att det här är okej för att det är det eller för att jag håller på att bli galen av att bara träffa familjen och förskolepedagogerna?

Jag hoppas att det är en kombination av båda faktorerna.

Bort från stan

Snart har det gått ett år sen vi flyttade från Göteborg. Snart har det gått ett år sen vi flyttade till Umeå. Jag vet inte vilken av meningarna som är rätt, flyttade vi från eller till? Både och? 

Nu värmer solen upp fuktig asfalt och asplöven darrar på trädet utanför balkongen. Igår stod jag där med en ynklig Lillcyklist i famnen och väntade på regnet, vi kände hur den tryckande luften byttes ut mot ny frisk luft, luft som förhoppningsvis också driver bort det magvirus som Lillcyklisten antagligen har drabbats av. 

På fredag är det midsommarafton och jag hoppas att vi kan åka bort från lägenheten. Förra helgen testsov vi i husvagnen på Cyklistens pappas ställe där havet ligger bara ett ögonkast bort men det inte finns rinnande vatten och inte heller ett hus man kan bo i. Hade det inte varit för Lillcyklistens lilla mage som inte var som den ska hade det gått ganska bra, nu fick vi gå upp mitt i natten och byta blöja med kallvatten i en hink och en skrikande liten vän och sen sov vi dåligt resten av natten. Inte så bra underlag för att veta om det går bra att övernatta där.

Det känns klaustrofobiskt att vara i stan under midsommarhelgen, jag hade allra helst varit någonstans där man kunde ha gäster, jag längtar efter lite för sena kvällar i juniljus, en god sommaröl och prat med vänner.

Vuxenvänner

Om några dagar tar vi nattåget ner till Stockholm, det blir skönt med miljöombyte. Det är ju knepigt det här med att ha flyttat till en annan plats. Vissa dagar känns det bra och allt rullar på, andra dagar undrar man vad sjutton det är man har gjort egentligen. Det är nog något med våren, för den tiden i Göteborg präglades av häng med vänner. Det var liksom då alla orkade kravla sig ur vinteridét och bli lite sociala innan stressen inför semestern tog vid. 

Ska man vara lite krass har vi inte så många att hänga med här. Så klart några nya bekantskaper och några gamla som vi träffar sporadiskt, men det där sammanhanget med ett antal självklara personer som man hör av sig till närsomhelst finns liksom inte. Jag vet att det inte är så konstigt eftersom vi dels har bott här i mindre än ett år, dels varit något isolerade i drygt sex månader med vinterväder och nyföding. Det är väl nu det sociala behovet gör sig påmint, när det plötsligt går att träffa folk på ett annat sätt eftersom Lillcyklisten inte behöver sova mer än två gånger per dag.

Hur gör man egentligen för att skapa sig ett sammanhang på en ny plats som vuxen? Jag vet ju att det tar tid, och det känns bra att jag har börjat umgås med några personer som jag inte kände när jag flyttade hit. Kommer man ens att ha den där känslan av vänskapssammanhang igen eller är den tiden förbi?

Det låter deppigt detta, jag vet. Jag är väldigt medveten om att vi knappast hade varit supersociala om vi hade bott kvar i Göteborg heller, men det är något med vetskapen om att i alla fall kunna höra av sig åt folk om man får lust med det som jag verkligen saknar. Ja, och mer konkret då, våra vänner.

Några dimmiga dagar

När jag inte orkar ta mig till bibban för att hämta en reserverad bok som inte kommer att finnas kvar nästa dag och inte heller för att returnera en snart försenad bok, då vet jag att jag är sjuk. Nu är jag frisk igen och det var som tur ingen influensa, men det finns roligare saker än att ha feber och försöka underhålla någon som en bra dag har ungefär dubbelt så mycket energi som en själv.

I mars har jag läst ut fem hela böcker, det är nästan värt en utmärkelse av något slag! Föga förvånande är thrillers med korta kapitel det som går enklast just nu, men jag har också fortsatt med del två i Kristin Lavransdotter-trilogin (och har lyckats inspirera mamma att också läsa dem, heja!). Så skönt att det äntligen blir en vårmånad, och faktiskt skönt att klockan ska ställas fram i helgen eftersom det gör Lillcyklistens sovtider mycket mer rimliga, hehe. 

Våren känns väldigt rolig i år, nästa vecka åker jag en vända till Jeppis, och i maj ska vi försöka ta oss ner till Stockholm en helg så Lillcyklisten får träffa sin lilla stora kusin. Oklart hur vi ska ta oss neråt dock, från att ha tänkt att vi ska köra ner (och med "vi" menar jag Cyklisten eftersom jag saknar körkort), till nattåg (men hur gör man med bebis, han kan ju inte sova i en vanlig säng utan att trilla ner, och en resesäng är för stor för att få plats...) till flyg, vilket känns skittråkigt men som i det här fallet kanske ändå blir det bästa valet. Vi får se.  

"Du ser inte alls trött ut", sa en släkting till Cyklisten åt mig idag. Det är alltid nåt, för trött är jag. Men ljuset hjälper, kaffet hjälper, rännilarna av smältvatten längs med gatorna hjälper. 

Hack hack hack

Så, förra inlägget var ett typiskt upphackat inlägg som jag bara publicerade tjofs utan att läsa igenom det och språket är också därefter. Någon vaknade och pockade på min uppmärksamhet och jag tänkte: hellre lägga upp någonting oredigerat än att strunta i det. För det funkar sällan att lägga upp texter i efterhand för mig, det är alltid någonting i texten som skaver, skaver på fel sätt alltså, är det inte skrivet idag lägger jag nästan aldrig upp det idag.

Det blir mycket det här hände igår och nu händer det här idag-inlägg nu. Torsdagen har varit en dag med bra flyt. Jag kunde äta lunch och dricka kaffe i lugn och ro, hann till babyramsor på Stadsbibban där jag träffade en annan mamma från föräldragruppen som jag spontanfikade med efteråt. Lillcyklisten charmade tanter på caféet och åt gladeligen lite mellanmål. Det är någonting både avväpnande med att ha bebisarna att prata kring när man hänger med folk man egentligen inte känner, det blir liksom aldrig konstig stämning eftersom det alltid går att kallprata om ungarna. Man märker rätt snabbt om man är på samma våglängd eller inte.

Nu har jag och Cyklisten tryckt i oss varsin fryspizza (är rätt säker på att det är fryspizzans år i år enligt något lands urgamla traditioner) och druckit varsin nu-är-det-helg-öl eftersom Cyklistens arbetsvecka slutade hux flux redan idag. Våra kvällar slutar absolut senast klockan 21, så det är inte många timmar vi har på oss att ta det lugnt tillsammans. Det händer alltså numera att vi går och lägger oss klockan åtta, dels för att Cyklistens alarm ringer 04:30, dels för att Lillcyklisten kan vakna typ närsomhelst från kl.04 och framåt. 

Tänkte nu skriva en fånig Bert-hälsning som avslutning, men jag låter helt enkelt bli.

Nytt

Ändå fin grej att ha en barnvagnspromenaddejt med en annan mamma från föräldragruppen, promenera i drygt en timme och prata på utan konstigheter, äta lunch och se sina bebisar speja på varandra lite på avstånd. Att träffa nya människor som vuxen, det kunde man skriva en hel bok om, för lätt är det inte.

Bäst...

... att titta på: Chilling Adventures of Sabrina på Netflix. Så mycket festligare än jag trodde! Tyvärr får man försöka ignorera det underliga suddiga filtret som används i vissa scener, men förutom det tycker jag att man har lyckats med en bra blandning sarkastisk humor och spänning.

... att lyssna på: Mumin! Jag har börjat lyssna på Muminpappans memoarer som insomningsbok om kvällarna istället för mina vanliga avslappningssnuttar. För tillfället kan jag inte tända lampan och läsa pga Lillcyklisten, men kan samtidigt inte somna tvärt när jag lägger mig. Ett bra sätt att göra den ibland lite ångesladdade insomningen (eftersom jag aldrig vet om jag får sova 15 eller 90 minuter innan jag blir väckt) mycket mysigare, särskilt eftersom just den här boken är inläst av Tove själv.

... att följa: Okej, så jag är lite besatt av att följa James Van Der Beek (jepp, Dawson från Dawson's Creek) och hans fru Kimberly Van Der Beek på Instagram, eller om jag ska vara helt ärlig mest hans fru. Hon verkar så sympatisk med sina fem ungar och Hollywoodhippie-livsstil. Började följa henne eftersom hennes yngsta unge bara är lite äldre än Lillcyklisten och blev sen helt fast. Utfärdar dock lite präktighetsvarning för den känslige. @vanderjames och @vanderkimberly heter de där.

... på tallriken: Våfflor med salta tilltugg. Vi åt det på nyårsafton eftersom jag gav Cyklisten ett våffeljärn i julklapp och jag har varit sugen på det ända sen dess. Superenkel lyx för den trötta bebisföräldern, för våfflorna är ju ingen konst att svänga ihop och resten fixar man bara till det man är sugen på. Vi hade t.ex. guacamole, men också rom, créme fraiche och rödlök som tillbehör. Plus lite söta grejor så klart, frysta bär från i somras och vispad grädde.

... lifehack: Köp massor med bröd och frys in! Vi har hållit på så nu i flera år och det är så trevligt att alltid ha färskt bröd hemma. När vi var i Finland över julen köpte vi ett gäng olika blandbröd och havrebröd som ju knappt finns i Sverige, och de har räckt ända fram tills nu.

De fyra årstiderna

Vinter

2017 slutade och 2018 började på det konstigaste och bästa sättet. Samma vecka som julhandeln drog igång på allvar på jobbet köpte jag ett graviditetstest samtidigt som jag köpte mina vanliga PMS-tabletter, och plötsligt var allt helt annorlunda. Jag minns att jag cyklade hem från jobbet efter en dag med hysteriska mängder kunder och kom på att jag var gravid och att jag fnissade hela vägen hem för det kändes så absurt att jag hade glömt bort det, samtidigt som det var lite skönt att det fanns något som tvingade mig att tänka på andra saker också än detta jättestora.

Eftersom jag var gravid större delen av året präglades det så klart massor av allt som har med graviditeter att göra. I början var jag så otroligt trött och hungrig att det var en plåga att vara på jobbet, jag slapp däremot illamående vilket jag är väldigt tacksam över.

Det tog inte så lång tid innan vi började prata om Umeå. Faktiskt så hade Cyklisten lite halvt på skoj sökt ett jobb här under hösten, mer för att testa än för att på allvar göra något av det, men tanken fanns alltså redan där. Att flytta hit är något vi har funderat på fram och tillbaka, men graviditeten gjorde att det blev skarpt läge. För det var faktiskt ett perfekt tillfälle att pröva på att byta stad eftersom jag ändå skulle vara ledig och Cyklisten var trött på sitt dåvarande jobb. 

Men det var och är fortfarande ett jättestort beslut, faktiskt känns det som ett större beslut än att försöka få barn, även om barnet i praktiken innebär en mycket mer påtaglig förändring av livet.

Vår 

Jag tyckte mycket om att vara gravid för jag mådde för det mesta väldigt bra. Alla hormoner lade sig balanserat i en behaglig struktur som gjorde att jag bara var tillfreds. När magen äntligen började synas där efter vecka 20 ungefär var det väldigt mysigt.

Våren präglades av jobbet och jag gjorde en hel del roliga butiksevent tillsammans med mina kollegor, så kul! Intervjuade bland annat Johannes Anyuru och Camilla Davidsson.

Samtidigt försökte vi jonglera våra stora beslut och leta lägenhet i Umeå, eller vi hittade faktiskt en lägenhet väldigt snabbt via ett direktbyte, men det var såna galna mängder pappersstrul (viktiga  papper som kom bort i posten två gånger!) att det tyvärr innebar en rätt stor stress. Hela våren gick fort, det brukar den göra, men nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde vilket känns lite trist med tanke på att det var den sista tiden i Göteborg.

Sommar

Sommaren var en underlig tid. Dels på grund av hettan som jag visserligen njöt av ibland, men oftast inte, dels med anledning av den konstiga limbotillvaro vi fick när vi väl flyttade. Det var sorgligt att säga farväl åt alla vänner, vi hade kanske inte riktigt velat tänka på alla som vi skulle lämna i samband med flytten och det är nog det som känns jobbigast idag också. När vår älskade lägenhet var tömd var vi båda ledsna, men jag tänker att det inte behöver vara något dåligt att man lämnar något man tycker om. Att det också kan ge upphov till andra saker än om man lämnar något man inte tycker om.

Gravid i ny lägenhet

Men det var ändå vår vardag, vårt liv, vår första gemensamma lägenhet och en del av stan som vi båda gillade. I Umeå var det för varmt i lägenheten och jag snarkade som en elefant, de få personer vi kände hade så klart annat för sig under semestern, och sen så började vi också bli något otåliga. När skulle bebisen komma och vem månne det var? Vi tillbringade ändå tiden med att försöka göra roliga saker. Min sista "långa" cykeltur var i juli när vi tog med våra hopvikbara cyklar och tog bussen och båten till Ulvön för att hälsa på hos vänner. Sen hann vi också med att vara en vecka i Finland, plus en vecka på Cyklistens sommarställe. Efter det började den sega tiden då vi inte vågade oss så långa vägar hemifrån.

Höst

Lillcyklisten föddes precis när sommaren började förvandlas till höst. Nu känns det som längesen, för när Cyklisten var hemma och hämtade grejor till BB kunde han ha shorts och t-shirt, och nu ligger det snö på marken. Själva hösten gick egentligen ganska fort, jag trodde på något sätt att det skulle bli fler långpromenader bland färggranna löv, det var så jag såg framför mig föräldraledigheten. 

Ola, en månad gammal

Eftersom Cyklisten har letat jobb har vi båda haft möjlighet att vara hemma med bebis, det är något som jag tror att vi båda kommer att vara glada över i framtiden. För det är ju faktiskt så att den där första nyfödingstiden går oerhört snabbt, nu är inte Lillcyklisten någon nyfödd längre utan en liten bebis som det går att kommunicera med (om än bristfälligt). En eloge till alla förstagångsmammor vars partners går på jobb efter två veckor, det hade så klart gått om så hade varit fallet, men jag är väldigt glad över att vi har haft det på vårt sätt även om kombinationen arbetssökande plus nyföding så klart också har sin avigsida.

Av någon anledning blir det ofta så att vissa år är extremt händelserika, medan andra mest lunkar på i maklig takt. Det här kommer för alltid att vara året då jag flyttade från Göteborg, men framför allt, året då jag blev mamma till världens gulligaste lilla person. 

Jag hade tänkt plocka in betydligt fler bilder men sömnbrist plus bebis som vägrar somna för sin tupplur gjorde att det fick bli så här denna gång!

Att lämna en stad

Det är septemberklar luft och rönnarna har skiftat färg och jag inser att jag hade glömt att de gör det, i Göteborg är höstfärgerna inte lika tydliga. Där övergår sommaren oftast i ett regnoväder till en brun höst som pågår till mars. 

Jag har sovit gott och du har sovit dåligt och vi tittar på Svenska dialektmysterier medan vi dricker påtår efter frukosten och får båda klumpar i halsen eftersom det handlar om västkusten. Där är staden helt plötsligt, som vi har valt bort, och det kommer nog att ta tid innan vi vet om det var rätt val. 

Jag saknar inte:

Trängseln, alla människor, bilar, cyklar, att ta sig från punkt a till punkt b och bli matt av allt och alla som är ivägen.

Känslan av att stan tas över av evenemangshets och trendighet, jag bodde visserligen bara där i "bara" åtta år men inbillar mig att det var en flummigare stämning när jag flyttade dit och att det blir mer och mer fokus på att vara först ute med allt möjligt. Tröttsamt, eller i alla fall inget som jag är särskilt intresserad av.

Avståndet till så många, familjemedlemmar och vänner.

Jag saknar:

Det vackra som man slutar se när man har bott någonstans tillräckligt länge. Älven, trähusen, Vasastan. 

Att det händer något hela tiden, att det finns saker att göra även om det bara är i teorin.

Närheten till så många, vännerna som det känns som om man aldrig kommer att träffa igen även om jag vet att det inte är så.

Helt fine

Med en liten ändring i en låttext som i övrigt inte alls passar kan man ändå hitta några rader som säger så mycket.

Alltings deadline närmar sig
Oavsett vad, tills dess vill jag vara med dig
Ute på ett däck på Wasaline
Sjunka med dig skulle vara helt fine

(O A O A E vi förlorade, Markus Krunegård / Miriam Bryant)

Umeå

Så här var det. Vi hade pratat ett bra tag om Umeå, om hur vi kanske ville bo där i framtiden, kanske i ett hus, om vi fick barn, om vi blev en familj, att Göteborg känns så långt borta från familjen och att om vi någon gång vill bo i hus så kommer det inte att vara i den här delen av landet. En sådan där länge pågående diskussion ni vet, utan början och utan slut, mer ett resonerande av hm kanske nån gång och visst är man lite trött på Göteborg ibland. 

Och så plötsligt fanns det något där som gjorde att vi plötsligt blev tvungna att tänka efter på riktigt. Ett fönster i tillvaron som innebär att bara en av oss behöver leta jobb till att börja med, kanske som ett mellanår (mellanrum?), kanske för alltid? Vi kommer inte att veta förrän vi är där, så mycket vet jag, men inget annat går att föreställa sig. 

Vi ska inte bo i hus, nej det är en framtidsdröm, men sen i slutet av mars har vi tragglat på med ett lägenhetsbyte som vi fick till dagen efter vi lade upp vår annons, men som har dragit ut på tiden på grund av papper som har kommit bort i posten, långa handläggningstider och handläggare som aldrig är på plats. Nu närmar vi oss något, ett intryck av att ingen verkar motsäga sig bytet, men samtidigt utan att några papper är påskrivna.  

Det är ett äventyr. Vi byter lägenhet, stad, jobb (delvis) samtidigt som vi får en till familjemedlem. Det kanske är jättedumt att göra allt på samma gång, men jag har snarare resonerat tvärtom: varför inte göra allt nu när tillvaron ändå kommer att förändras så radikalt? Det känns spännande och så klart väldigt skrämmande och konstigt, men jag tror att det är bra. Att det här är något vi ska göra, nu och tillsammans. Men ingenting är givet,  om ett år kanske jag sitter i Göteborg igen och skriver om det konstiga året då vi trodde att vi ville bo i Umeå.

Sommarlistan

Jag tänker som Ellen, är det så här varmt kan man faktiskt göra en sommarlista redan nu!

Vilka tre saker börjar du tänka på när du hör ordet "sommar"?

Att dricka kaffe i skuggan en solig dag, frihet, värme.

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

Jag kommer att vara ledig hela sommaren! Först förhoppningsvis graviditetsledig, sedan semester. Det känns helt overkligt.

Vad gör du helst en ledig kvälll?

Cyklar iväg till någon strand och simmar. Det händer inte så ofta i verkligheten, men jag hoppas på fler simturer i år än i fjol. Jag sitter också gärna ute på verandan på villan och äter kvällssmörgåsar och dricker en öl i kvällssolen.

Vad är enligt dig den ultimata sommarmaten?

Jag älskar all slags plockmat året om, och på sommaren passar det ännu bättre! Innehållet kan vara lite vadsomhelst, men gärna en blandning av varma och kalla grejor och gärna många såser och röror. Mums!

Vad är ditt favoritställe att vara på under sommaren?

Det är ju som alltid släktvillan i Fäboda. Men tycker också om att vara på tumanhand med Cyklisten och hitta på olika äventyr i form av att besöka underliga lokala turistmål. 

Ett fint sommarminne?

Någon av alla de sommarkvällar när jag har suttit och pratat med mormor, under gymnasietiden/studietiden bodde vi ofta tillsammans (plus med många andra släktingar) nästan hela somrarna, det är en tid jag värdesätter så mycket för det kändes som om vi lärde känna varandra på ett helt annat sätt. Så fint att kunna ha en sån relation till sin mormor!

Finns det någon låt som du förknippar med sommaren?

Vet inte om jag ska säga tyvärr, men Boys of Summer av Don Henley som spelades väldigt frekvent av olika (halvdåliga) trubadurer i stan under tonårstiden. Den låten verkar ha satt sig i mitt sinne for life. Älskar också alla fina sommarpsalmer som man sjöng vid skolavslutningarna, det var en så magisk tid när man övergick från skola till sommarlov.

Vad är fem saker du vill hinna göra i sommar?

Det största är något som jag inte har skrivit om alls än eftersom omständigheterna fortfarande är något oklara, men nummer ett är definitivt att flytta till Umeå. Så fort alla detaljer börjar lösa sig ska jag skriva mera om det, men planen är att flyttlasset ska gå i början av juli. Sen vill jag gärna hinna ta det lugnt och landa för att få tid att fokusera på den ännu större grejen som väntar i slutet av sommaren, nämligen förlossningen. Tänker väl egentligen att det kan få räcka med två punkter, flytta till en ny stad och föda barn känns som lagom med projekt.

När man inte riktigt vet

Det är knepigt det här med att å ena sidan hela tiden vilja prata om något, men att å andra sidan ha en känsla av att alla kanske inte behöver veta allt. Idag har jag ringt alla möjliga tråksamtal igen, men också några roliga sådana, och det känns som att stå och balansera mitt på en tröskel och vänta på att någon ska putta över mig på andra sidan. 

Lite senare idag ska jag träffa en vän/gammal kollega som började samtidigt som mig 2012 men som inte längre bor i Göteborg, det är alltid fint att ses och vi brukar hinna avklara många allvarliga ämnen trots att vi inte ses så ofta. Det är så skönt att det går att ha sådana relationer, alltså relationer som man lyckas bibehålla i samma läge trots att man knappt hörs och ses alls och egentligen inte vet vad som pågår i den andras liv. 

Så där annars går jag runt och gläds över att jag har halsbränna (trots att det är väldigt oskönt) eftersom jag tänker att det är ett tecken på att allt är som det ska där inne i magen.