På tal om...

... att vara mammafrisk, alltså egentligen inte frisk men så pass osjuk att man kan återgå till mammandet, så borstade jag tänderna på snart femåriga Lillcyklisten när han såg mig djupt i ögonen med undrande min och frågade:

"Mamma, vad är det där röda som sprakar i dina ögon?"

Jag tror jag sa blodkärl eftersom trötthet låter trist, men jag borde ha sagt att ögonen blir så när en mamma har använt nästan alla sina superkrafter.

Krökta ryggar

Jag sitter på golvet, med krökt rygg och klär min ena sons leksaksalpackor i små små kläder. Inte för att han ber mig, utan för att jag ska dammsuga och vet att de små kalsongerna och västarna lätt åker in i dammsugarslagens stora hemska tratt. 

I förmiddags hade jag lyxen att gå med bara ett barn till biblioteket, vi kan väl kalla min hälsostatus för mammafrisk, det vill säga så pass frisk att jag kan agera mamma igen. Samtidigt var Cyklisten iväg med andra barnet och köpte en trampcykel som han märkligt nog kunde cykla på utanför cykelaffären. Lillcyklisten valde mellan en röd och en lila, det landade på en lila och han fick till sin stora glädje både ringklocka och stödben. Nu ska den bara monteras ihop och sen får vi springa runt på gården med böjda ryggar resten av våren, en med Lillcyklisten på trampcykel och den andra med Minicyklisten på balanscykel.

Inatt sov jag. Hela natten. Drömde om borttappade plånböcker men blev inte väckt en enda gång, utan vaknade av mig själv (!) kring kl.6 och låg och läste en stund tills barnen började knorra. Det är sådana morgnar jag inser att det kommer en annan tid, en tid då vi sannolikt behöver tjata upp barnen ur sina sängar snarare än tvärtom. Men än så länge tycker vi att det är sovmorgon när vi kan gå upp 06:45 en lördag. Helt otänkbart för bara ett år sedan då Lillcyklisten fortfarande envisades med att vakna strax efter 05.

Vad vill jag ha sagt med dessa spridda betraktelser? Ingenting särskilt antar jag. Mer än att det är fint att se sina barn lära sig nya saker. Och att vi är en familj som gillar att cykla.

40 grader i april

Det är inte utetemperaturen utan temperaturen i min kropp, eller det var det igår, jag hade så ont i kroppen att jag inte ens kunde somna när jag vilade. Idag har varit marginellt bättre men jag tror inte jag kommer att bli frisk till helgen. Det blir en lång långhelg. 

Som man ska när man är ordentligt sjuk har jag vilat (tack till gudarna för att ingen annan har blivit sjuk än) och konsumerat tv-serier. 

Jag är just nu mitt uppe i And just like that, efter en generande start tycker jag faktiskt att den har tagit sig hyfsat trots all upptagenhet vid att vara politiskt korrekt ur alla perspektiv på ett ganska oföljsamt sätt. Nåväl. Lagom när kroppen om vartannat känns som att den håller på frysa till is/brinna upp. Jag har också kommit en bit in i Pieces of Her som är en thrillerserie baserad på en Karin Slaughter-bok, den har funnits på Netflix ett tag och är väldigt spännande.

Övrig sjukdomskonsumtion har bestått i att lyssna klart på Lucy Diamonds The Promise och påbörja läsningen av Ulf Kvenslers Sarek. Allt i små portioner med tupplurer emellan. 

Hoppas ni slipper vara febriga där ute!

Alldeles tyst

Regnet känns varmt och vårigt, jag har på mig keps under regnjackan för att slippa få blöta glasögon, Minicyklisten "rumpa rumpa rumpa rump" till tonerna av "Blinka lilla stjärna". Allt brunt är bajs, alla ord kan bytas ut till bajs, det är intressant hur ett barn kan vara som en uppslagsbok för en specifik ålder. Det är något nytt, att kunna följa utvecklingsfaserna så tydligt. Där den ena har hoppat runt, skenat iväg, stretat emot bebistid och bebisgos och istället hittat sin form ju äldre han har blivit, går den andra bara rakt in i de olika faserna och liksom omfamnar dem.

Jag skriver på tangentbord för första gången sen i början av året, på den här platsen alltså. Tankarna flyter friare när fingrarna får knappra sig fram, det är inte samma sak att skriva i mobilen. Men jag gör ändå hellre det än låter bli. Tänk att den här platsen finns och har funnits så länge. Tänk att det går att skriva något som någon ibland läser men antagligen oftast inte, samma text hade kunnat skrivas i ett dokument, men det är ändå något med den där tänkta mottagaren. Det skapar en känsla av mening att orden inte bara stängs in bakom två pärmar i ett block, eller i en mapp på skrivbordet. 

Idag är det tisdag, jag har en ensam förmiddag hemma, jag är ledig fram till lunch så när som på ett kort morgonmöte. Tvättmaskinen hummar i köket, men i övrigt är det alldeles tyst.

Ljuset och febern

Tröttheten efter lördagen i solen visade sig vara feber, hur mycket feber kan man ha, man orkar inte ens undra. Men efter förmiddagens hällregn som spolade bort en del pollen kom solen fram, jag stack ner några luktärtor i jorden, tänkte på författarsamtalet jag ska ha imorgon. 

Är det någon bok man ska prata om i ett halvfebrigt tillstånd är det väl ändå Detaljerna som handlar just om en febrig kvinna som tänker på olika relationer hon haft i sitt liv. Jag hade velat läsa om den ordentligt innan imorgon men får se mig besegrad, som tur förberedde jag mina frågor förra veckan. Nu känns det ändå som att jag kan sova bort det värsta inatt. Och hoppas på en snäll publik och en välvilligt inställd författare.

På tal om böcker läste jag precis ut Camilla Grebes Välkommen till Evigheten som var en snyggt utformad thriller med precis rätt mängd vändningar. Den var dessutom extra underhållande för mig personligen eftersom den handlar om karaktärer som jobbar i bokbranschen, både författare, förläggare, agenter och redaktörer, kul att känna igen beteenden och tendenser som också förekommer i boklådor. Detta ord förresten, boklådor, var helt främmande för mig när jag flyttade till Sverige. Vad då lådor? I Finland pratar man om bokhandlar. Nu känns det chockerande nog som ett rimligt ord för mig att använda. Hursomhelst. Camilla Grebes brukar vara skicklig och jag tycker absolut hon lyckades också den här gången. 

Vi orkade ta oss ut

Det där när man står och dividerar på lördagmorgon medan barnen ser på Barnkanalen, ska vi orka ta oss iväg nånstans, ska vi går ner till torget där det är någon slags vårfest, ska vi bara hänga här uppe på höjden? Jag fick lite panik av tanken på att vanka runt här uppe en lördag till, särskilt när prognosen lovade 19 grader. Man får bara fatta ett beslut trots att man egentligen inte orkar och kanske mest av allt skulle behöva vara för sig själv.

Vi landade i alla fall här, på Vrångö, efter hetsigt pastakokande och en svettig cykeltur till Saltholmen. Man ångrar sig inte när man väl kommer ut.

Det plockades snäckor och klättrades på klippor och åts glass och var nästan idylliskt. Några skrubbsår som föranledde panikskrik och oroade vuxna (inte vi alltså) som vi log lugnande mot, nej nej, det är ingen fara med honom. En breakdown när vi väl var hemma och jo, glömda bestick, så jag och Cyklisten fick slafsa i oss pastasalladen med händerna precis som barnen gjorde. Hursom. En lite bättre lördag.

Pollen

Alla mår lite konstigt, möjligen med undantag för Minicyklisten. Cyklisten mår illa, Lillcyklisten är röd i ansiktet och trött och arg. Fienden har beslagtagit Göteborg. Jag vill duscha den ur håret så fort jag kommer hem men har den förnedrande uppgiften att gå och köpa blöjor efter att barnen har somnat. Förnedrande för att den lilla egentid du har, den ska få lysa klart och just idag sa jag åt Cyklisten "idag orkar jag inte ha en familj" och han nickade igenkännande.

Inte för att veckan har varit dålig på något sätt, jag skulle bara behöva få vara någon helt annanstans i några dagar. Få vara ensam, eller tillsammans med någon annan, men i ett sammanhang där det är helt irrelevant att jag har en familj. 

Jag kommer också ihåg den här känslan från andra år, pollenchocken och den medföljande tröttheten. Att det inte är så mycket kli i näsan och nysningar som är jobbigt utan just chocken kroppen får av alla de mikroskopiska partiklarna som letar sig in överallt.

Där ute lyser våren

Jag känner mig mörbultad av våren, ljuset som sticker i ögonen, allt pollen som får huvudet att kännas tjockt och bultande, värmen som plötsligt kyls ner av en oväntad nordlig vind. Körsbärsträden, häggarna och vitsipporna har alla börjat blomma den här veckan. Och jag kommer på mig själv att tänka att det är som den västerbottniska (eller för all del österbottniska) våren som exploderar efter den tidiga vårens brunhet och sen är över efter en vecka. Jag hinner inte med.

På jobbet känns det som att alla är sjuka eller vabbar, under dagen ser jag min ena kollega bli tröttare och tröttare, febern slår klorna i henne, vi åker hem tidigare. Det är alltid nostalgiskt att ha planeringsmöte ute på flygplatsen, så många personer jag känner igen och som jobbar kvar, och jag vet exakt hur tvålen i den automatiska skumtvålspumpen doftar redan innan jag går in på toaletten. Men jag saknar inte flygbussen även om resan till morgonpasset den här tiden på året kunde vara helt magiska.

Snart ska jag lyfta in mina tomat- och gurkplantor som jag långsamt försöker avhärda. Mitt huvud är tomt, min kropp är trött, där ute lyser våren.

Någon flåsar mig i nacken

Det är inte riktigt klokt att det redan är mitten av april. Kanske är det det kalla vädret som gör det så svårt att greppa. Att semesterplanerna som nyss bara barnen diffus tanke ni måste befästsd och att det i själva verket inte ens är länge tills vi är där. Svettiga på ett tåg med två övertrötta barn. Kanske irriterade på varandra, jo, det är rätt sannolikt. 

I eftermiddags tog jag av barnen alla ytterkläder utom skorna när vi var på gården, de var sockerhöga och jag inväntade kraschen med hyfsat gott humör, det var kalaspremiär för Minicyklisten och han kan eventuellt ha utvecklat en fobi för ballonger. En kraschade i trapphuset, den andra kanske inte alls? Vi åt en soppa till middag som ingen ville ha, sen var det fridfullt i ca en halvtimme och nu sover bägge två.

Jag har SJ:s bokningssida öppen och behöver "bara kolla några saker" med Cyklisten, ingenting triggar hans stress så mycket som att planera resor som ska göras med barnen. 

Jag försöker få grepp om huruvida det är dyrt eller billigt att boka tåg för fyra personer och landar i att jo, det är ganska dyrt. Och då åker barnen gratis. Jag skulle säga att det har blivit en tusenlapp dyrare med nattåg upp till Västerbotten sen jag och Cyklisten började åka upp tillsammans.

Får se om Cyklisten nånsin kommer ut ur duschen nu när han vet vad som väntar på andra sidan.

Orimligt trött

Jag vet inte riktigt vad som hände, kanske var det påsken, kanske var det veckans förkylning, kanske var det att jag väcktes av en granne som inte har vett att använda möbeltassar precis när jag hade somnat och då fick börja hela insomningsproceduren från början. Jag har hursomhelst varit alldeles orimligt trött idag. 

Jag gick på vårskojakt på bakluckeloppiset tillsammans med Lillcyklisten och höll på att stupa omkull av matthet på hemvägen. När jag läste för Minicyklisten för att söva honom för dagsömnen kom jag sluddrandes på mig själv med att undra om han hade märkt om jag sov lite samtidigt som jag läste. Efter att totaldäcka i en djup 15-minuters power nap var det ändå som att jag lyckades komma till liv litegrann. Så där lagom till eftermiddagskaoset. Som tur var så var det grannhäng på gården så det enda jag behövde göra var att klä på barnen och gå ut.

Nu väntar varma mackor och andra halvan av Tenet, jag är väl inte så imponerad hittills, stör mig på tempot och att det inte finns någon riktig dramaturgisk kurva utan allt bara pågår. Egentligen har det varit en helt skaplig lördag, det är bara jag som har varit lite oskaplig.

Vi började dagen med glass

Två storgråtande missnöjda barn ylade i trapphuset och jag försökte få ut dem för att inte alla grannar skulle vakna. Inte för att det var så tidigt, men momentet med tre våningar, ekon och två barn är kanske mitt värsta. Ut kom vi i alla fall och precis när humöret verkade lite mer stabilt fick vi syn på, hemska saker, en grupp från barnens förskola som lekte på en av "våra" lekplatser samtidigt som de, håll i er nu, åt glass. I det läget fanns det inga alternativ, det var bara att gå till mataffären och köpa glass.

Dagen har förlöpt under viss frustration mem jag känner mig i alla fall nästan frisk nu, tackar gudarna för att jag sov bra inatt. Jag hann också prata med terapeuten i morse och fick mig en och annan tankeställare. Sen gäller det bara att ta fasta på tankeställarns också och inte bara låta dem passera förbi i medvetandets eviga tankeström.

Och nej, jag fick ingen vilodag, båda barnen vaknade med feber. Murphys lag osv.

Jag försöker lära mig

Jag försöker lära mig att ge mig själv plats. När vardagslivet kraschade i december och jag blev tvungen att ta hela ansvaret hemma insåg jag rätt snabbt att jag var tvungen att pausa på andra håll. Jag tog kontakt med en kbt-terapeut som jag har pratat med regelbundet sen dess, det var ett bra beslut. Det kändes också alldeles nödvändigt: att be någon annan se på ens liv och ens mående och säga till på skarpen att det är livsviktigt med pauser.

Mina uppgifter har varit att ta mina raster på jobbet, det eftersom jag ofta börjar jobba samtidigt som jag äter istället för att faktiskt "sitta av" rasttiden. Jag ska också göra mindfulnessövningar och yoga med jämna mellanrum. Det har varit ett väldigt bra sätt att inleda året på. Nu på sistone har jag dock fuskat med nästan alla uppgifter, särskilt med mindfulnessövningarna. Yogan höll jag i tills våra evighetssjukor kom ikapp oss. 

Men idag när jag var på jobbet kände jag mig seg och hängig och nästan lite illamående. Jag hade ingen direkt feber när jag kom hem, men halsontet från i lördags har inte gett med sig och jag blir väldigt trött av tanken på att cykla till jobbet imorgon. Det är inte alltid så lätt att sjukanmäla sig för mig eftersom det är mig själv jag sjukanmäler mig till. 

Jag har i allmänhet inga svårigheter med att hålla mig hemma när jag är krasslig, men just nu efter de gångna veckorna och påskhelgen tänker jag att jag verkligen skulle vilja jobba.

Men jag orkar inte. Jag behöver vila. Det är också att ge mig själv plats, jag får bara påminna mig om det ibland. Kanske har mina kbt-uppgifter ändå lärt mig att jag måste lyssna på min intuition när kroppen försöker påminna mig om att bromsa. Jag hoppas att jag kan vara ensam hemma tills det blir dags att hämta barnen. Och lämpligt nog ska jag prata med terapeuten också efter att ha avbokat två gånger på grund av vab.

Påsken kom och var fin och intensiv, social och rolig, men absolut inte lugn. Så kanske det helt enkelt är imorgon jag får mitt påsklov, om så bara en endaste dag.

3-listan

När det är söndag som egentligen är måndag och allt är lite tvärtom så passar det fint med en lista. Hittade denna hos Underbara Claras.

3 ljud jag inte gillar

Lövblåsare är vedervärdiga.

Min ringsignal, den är aggressiv och irriterande men jag kommer mig inte för att ändra den.

Ljudet när min sambo eller mitt äldsta barn knaprar och pillar på sina naglar, ryser bara jag tänker på det. Varför ska en sån ovana gå i arv, kan man undra.

3 ljud jag gillar

Diskmaskinen, den har ett så mysigt och hemtrevligt ljud.

Kluckande barnskratt som kommer rakt från magen när man själv håller på med något annat, just nu av Minicyklisten som verkar älska barnprogram med slapstickhumor.

Unga killar som slänger ur sig (kvinnliga) könsord. Vill gå fram och säga "pratar du om en sån som du antagligen kom ut när du föddes?"

3 jobb jag inte vill ha

Kontorsjobb som fjättrar mig vid datorn, med arbetsuppgifter som inte kräver någon egentlig interaktion med andra människor.

Receptionist, eller annat jobb där man i perioder måste sitta och vänta länge på att jobbet ska komma till en, så att säga. Passar inte alls mitt temperament.

Bartender på en nattklubb. Tänker att det är att vara social på ett jobbigt sätt med jobbiga människor en jobbig tid på dygnet.

3 jobb jag kan tänka mig

Psykolog eller terapeut, tänker mig att det hade varit väldigt intressant.

Att arbeta på ett äldreboende, så länge det inte var skött av bemanningsföretag utan hade en mer långsiktig personalplanering.

Försäljare på ett välsorterat loppis, skulle det inte vara kul att hitta skatter som man sen fick se vandra vidare till nya ägare?

3 saker jag inte äter

Råbiff, tycker verkligen att det låter otroligt äckligt. Äter iofs inte särskilt mycket kött heller, men just råbiff är en stor gåta för mig.

Kanelbullar, alltså helt vanliga av typen man hittar på 7 Eleven. Skulle aldrig välja det framom en chokladmuffins eller ett wienerbröd.

Kalle kaviar, alltså varför?

3 saker jag gärna äter

Ostar av alla de slag, har varit helt manisk i mina tankar på ost den här vintern.

Mörk choklad, en bit om dagen minst.

Varma mackor, kanske det godaste som finns!

3 saker som jag aldrig gjort

Snusat, tro det eller ej med tanke på att jag kommer från trakter där snussmugglingen har haft ett starkt fäste.

Varit utanför Europa, tråkigt nog. Inte för att det är något självändamål men det finns många platser längre bort som jag gärna hade velat se.

Ägt en lägenhet eller ett hem, att hyra har varit min melodi och det tror jag att jag kommer att fortsätta med.

3 saker jag gjort idag

Ätit Alvedon för att mota bort min onda hals och min trötta kropp, det har fungerat helt okej.

Läst ut Morgonstjärnan

Sett klart Dune (från 1984), har sett den förr men ville se om den efter att ha sett nyfilmatiseringen, den var bra men tappade tempo efter halva filmen.

3 saker jag planerar i vår

Tänkte skriva att odla på "min" men menar så klart att odla på vår balkong.

Att sitta på en uteservering, helst efter jobbet men kvällstid går också bra.

Att återuppta jogga det som fallit i glömska efter vinterns hundratals förkylningar 

3 saker jag önskar att jag var bra på

Att låta saker och ting bli som de ska av sig själva och inte forcera dem i en viss riktning.

Att löneförhandla

Att hålla kontakt med människor jag inte träffar regelbundet 

3 saker jag önskar att jag var mindre bra på

Att anpassa mig efter andras behov

Att förvänta mig saker

Att avbryta människor jag pratar med

En större fisk

"Jag vill se något större", säger Lillcyklisten och springer vidare, "Kom mamma, kom", jag följer efter tittar, en krabba ("det är en spindelkrabba!") kravlar sig fram inne i akvariet, "Kom jag vill se något större mamma".

Den där längtan bort till något annat som man tänker ska finnas, tänk att den redan finns när man är lite drygt fyra år. Jag försöker förklara, när vi läser Lennart Hellsings Ägget, att det inte alltid är roligare bara för att man får en leksak till, för precis som Ägget vill så vill man ändå alltid ha något annat som är bättre.

Men just den här dagen vill jag inte ha något annat. Vi promenerade hem genom Majorna, upp för en backe, ner för en backe, upp för en backe, mina föräldrar pausade med jämna mellanrum på bänkar och stenavsatser. Svetten rann om mig sista biten upp för höjden och min jacka var alldeles för tjock. 

Nu sitter jag i fåtöljen och det verkar som om barnen har somnat trots att klockan inte ens är åtta, vi har börjat fila på Minicyklistens dagsömn och det kanske har effekt. Imorgon ska det bli +13 grader och sydostlig vind och jag ångrar ingenstans att vi valde att flytta tillbaka till Göteborg från Umeå. Gräset är inte alltid grönare.

Eufori

Jag kände mig euforisk idag på jobbet, för att jag var där, för att jag fick jobba ostört, för att solen sken. Sen fick jag ont i ögonen av att sitta vid datorn och tänkte hur kan man jobba på kontor? innan jag påminde mig om att mitt "kontor" är vad någon annan skulle kalla för skrubb. Och då kändes det lite skönt att en myndighet uppmanade mig att fixa bättre arbetsbelysning och en större skärm häromdagen. Inte för att någon har förvägrat mig detta utan för att jag själv har varit för fokuserad på annat för att ta tag i det.

Ansiktet, ögonen, håret, allt fylls med pollen nu. Helst vill jag duscha så snart jag kommer hem, få bort allt som får det att kännas som en sandstorm har dragit förbi och letat sig in i minsta vrå.

Den här veckan känns på ett bra sätt som ett oskrivet blad, och om två dagar kommer mina föräldrar på besök och sen är det påsk, högtiden jag aldrig förstod mig på som ung vuxen men som nu känns som den skönaste av dem alla.

Längtan

"Hur tycker du att det känns att längta?", frågar jag Lillcyklisten när vi promenerar med vagnen mot bakluckeloppiset.

"Som att man tänker på nånting som man vill att ska hända", svarar han.

"Är det en bra känsla?"

"Ja!"

Är det här tiden på året när man längtar mest? Jag vet inte om längtan alltid är en bra känsla, men väl om man längtar till något snarare än bort ifrån något. Det kanske säger sig självt.

Vi fyndar påskpynt och en ny cykelhjälm, Lillcyklisten pyntar och pyntar och tycker det är så roligt. Minicyklisten vill göra samma sak, "Men man kan inte hänga två pynt på samma ställe!", utbrister Lillcyklisten.

På eftermiddagen har jag klätt mig alldeles för varmt, äntligen! En grannunge jag egentligen inte känner vill att jag ska putta fart till hen i gungan, jag blir svettig, Minicyklisten har nästan somnat i småbarnsgungan, Lillcyklisten cyklar runt med sin nya cykelhjälm.

Jag småpratar med grannarna, med dem som jag ändå räknar som något lite mer än grannar. Vi pratar om sorgearbete, barn som plötsligt låter en andas, perioder då vi har låtit barnen göra vadsomhelst bara för att ta oss igenom dagen, den nya pizzerian, preventivmedel, påsken.

Jag tror att brytpunkten för min vårlängtan hamnar nånstans här, när väderleksrapporten visar varmare väder och allt allt allt ligger framför mig. Än kan inget gå fel, än är vädret perfekt, än kommer knopparna att slå ut, än blir sommaren precis som vi önskar. 

En nästan helt vanlig lördag

Jag dricker ett glas konjak för att jag fortfarande är så mätt av middagen som blev lite väl sen, i bakgrunden The War On Drugs som alltid får det att kännas som att jag jobbar i flygplatsbutiken klockan 05, jag kan känna smaken av en stor latte från Espresso House på tungan. 

Väntar på att barnen ska somna. Jag tror det knappt när jag skriver det men vi har haft en lugn och skön (?) lördag. Vaccinerade oss mot TBE och åt burgare till lunch, dyrt och lyxigt men någon belöning ska de små få för att bli stuckna med nålar.

Klockan är strax efter åtta och himlen är ljus, alla är fortfarande förvirrade av tidsomställningen men jag tycker ändå sommartiden känns mer rätt i kroppen just nu. Jag läser om att ha barnvakt och gå på fest hos Sandra och det låter så härligt, att dansa tills klockan blir tre och äta skräpmat till frukost. 

Tre saker jag längtar efter just nu är:

1) Att vårt vardagsliv ska återgå till något lite mer normalt och att jag ska kunna ge mig av och göra saker ensam.

2) Att balkongen ska bli brukbar, det är också en frihet att kunna kliva ur sin trötta kvällskropp ut i luften med en bok eller ett korsord.

3) Att båda barnen ska somna lika snabbt, den ena är oftast så väldigt lätt att lägga medan den andra just nu har väldigt mycket separationsångest

Hoppas ni har en fin lördag!