söndag 9 augusti 2020

Ta mig till havet?

Den här sommaren har jag inte simmat särskilt många gånger. Men jag har gjort det jag har kunnat. Nu kan jag ändå bocka av Norrbotten, havet, en sjö och en älv i Västerbotten, Kattegatt, och en sjö i Dalarna. Trots den låga totalen känns det ändå som rätt bra geografisk spridning. 

Idag doppade jag mig i Ume älv, men det blev ett snabbt kroppsdopp utan att huvudet var under ytan. Det på grund av att det är oklar vattenkvalitet i många vattedrag och finns risk för parasiter, låter sjukt äckligt men är egentligen inte farligare än att det ger klåda. Vad som är deppigare är att det är algblomning utanför Västerbottenskusten. Det är så fruktansvärt tråkigt, fy för övergödning. Det är framför allt hemskt ur miljösynpunkt, i andra (eller typ sjunde?) hand hemskt för någon som är gravid i åttonde månaden och redan har en hög kroppstemperatur.

Det har trots allt detta varit en fin helg, vi har kommit oss ut på utflykter och dagarna har löpt på rätt bra. Min sämsta tidpunkt på dagen är för tillfället förmiddagen precis när vi ska bege oss iväg, då sjunker blodsockret och tålamodet sviker men oftast lyckas vi ändå komma iväg förr eller senare. Min bästa tid? När Lillcyklisten vaknar från sin tupplur och sitter alldeles rödmosig i sin säng med ett leende på läpparna.

fredag 7 augusti 2020

Fri fredag

Okej, igår var en dålig dag helt enkelt. Ibland går det inte att upptäcka när man är mitt i det, men så här i efterhand sov hela högen ganska dåligt plus att Lillcyklisten sov dåligt på förskolan. Vad kan man vänta sig av en sådan uppladdning? Inte så hemskt mycket. 

Idag har vi en extra semesterdag, det är 22 grader ute och vi har varit i en fin park där Lillcyklisten till och med kunde bada. I eftermiddag blir det utefika med svärföräldrarna och ikväll ska vi äta ost och chark (mest ost för mig då, hehe). 

Lärde honom säga "skepp ohoj!"
Lärde honom att säga "skepp ohoj!"

Det känns som att det är lätt att underskatta hur mycket energi som går åt när man byter från ledighetstempo till jobbtempo (och tvärtom, inte att förglömma) och att det är rätt naturligt att ha någon typ av reaktion på det.

torsdag 6 augusti 2020

Vardag på försök

Jag har i ren och skär panik skapat en arbetsyta åt mig själv, inklämd mellan sängen och byrån har jag ställ bordet från balkongen och här ska jag försöka arbeta. Det är något med att ha en dörr att stänga om sig, lite som att markera för hjärnan att det inte är aktuellt att släppa in några andra intryck än det som har med jobbet att göra. Igår var mest en dag av stress och förvirring kring var jag skulle börja. Idag är jag nog lika stressad, men jag har i alla fall skrivit ut diverse saker jag ska läsa igenom för att komma in i mina tankar igen.

För det är lätt att glömma den biten, det är faktiskt mina tankar jag behöver komma ihåg, ingen annans. Och har jag redan tänkt dem en gång kan det väl inte vara så svårt att tänka dem igen.

Andra planer för torsdagen är att lämna tillbaka två försenade böcker till biblioteket och gå på rutinkontroll på MVC.

onsdag 5 augusti 2020

Motigt

Usch vad det tar emot att börja arbeta på uppsatsen igen. Jag avskyr så att jag inte har någon riktigt arbetsplats, utan ska sitta antingen vid köksbordet eller i soffan. I teorin kan jag låna Cyklistens arbetsbord men det är helt fel höjd för mig på alla sätt och hans tips att ha något under fötterna fungerar tyvärr inte alls för mig. Känner mig otroligt irriterad. Tror det är en rätt typisk övergångskänsla när semestern byts ut mot arbete. Det blir en sån konstig dynamik också när jag verkligen borde försöka skriva så mycket jag bara kan och Cyklisten inte har något jobb att gå till, jag vet att jag hade kunnat koncentrera mig så mycket bättre om jag hade varit ensam hemma men det är inte mycket vi kan göra åt den saken.

Slutgnällt för idag.

måndag 3 augusti 2020

Tillbaka

Hemma igen efter ännu en lång bilresa. Hjärtat varmt av att vi äntligen kunde träffa min storasysters familj, vi har inte setts på ett år. Lilla nya syskonbarnsbebisen som var så glad och lugn, stora syskonbarnet som var så stor och storabrorig. Stugan där vi alla trängde ihop oss efter en bokningsfadäs med två campingstugor, det var knarrigt och lyhört men så värt det. Hur vi föreställer oss att barnen (barnen!) kommer att kunna leka självständigt med varandra om några år medan vi sitter och smuttar på något gott efter middagen.

Sen, in i bilen, norrut i nio timmar. Nu har Lillcyklisten legat och pratat för sig själv i sin säng i snart en timme, det är så han gör när han somnar. Oftast inte en timme då, men det är som om han behöver prata igenom allt han har sett och hört för att kunna komma till ro. Otroligt gulligt för det mesta, dock inte häromnatten när han gjorde det i två timmar mellan 23:30-01:30 och höll rätt många vakna. 

Imorgon är det förskola igen. Jag kan verkligen tänka mig att det kommer att bli intensivt de närmaste veckorna med omställningen från allt Lillcyklisten har sett under vår semester och återgången till vardagen och förskolan. Men det känns skönt att vara hemma. För utvilad blir man ju inte direkt när man semestrar med småbarn.

Däremot känns det som om min hjärna har fått omväxling och stimulans och det har jag verkligen saknat.

tisdag 28 juli 2020

Någonstans att bo

Och så händer det plötsligt många saker, eller viktiga saker, och vi undrar om det går för snabbt? Men nej, det egentliga beslutet är fattat för längesen, förra gången vi gjorde det här men i omvänd ordning ordnade sig boendet innan vi hade landat i flyttbeslutet. 

En underskrift kvar, några månader som väntar i en för liten lägenhet. Vi som tänkte smälta intrycken och låta allt sjunka in har plötsligt någonstans att bo. I Göteborg. På tredje våningen bara ett par kvarter från där vi bodde förra gången. 

Först ska studier avläggas och barn födas. Men sen flyttar vi.

måndag 27 juli 2020

En dag för bad

Solig förmiddag, vi cyklar och cyklar, Cyklisten och Lillcyklisten först, jag sist i maklig gravidtakt. Det är skönt att röra på sig, men det är också utmattande. Både fysiskt och psykiskt. För hur naturligt är det egentligen att åka runt och överväga om olika hyreshus hade varit trevliga att bo i? Det går ju inte att föreställa sig en hemkänsla någonstans där man inte har bott. Eller det är klart att det går att föreställa sig, men det är liksom inte helt enkelt att använda den fantasibilden som underlag för ett stort beslut. Ändå är det väl det alla gör som flyttar och går på visningar, så det är inte direkt en ovanlig situation vi befinner oss i. 

Vårt mål var badet i Ganlet, där badade jag en hel del sommaren 2018. Nu blåste det rätt kallt men jag doppade mig ändå, och det är så klart så att jag aldrig ångrar ett dopp. Det var kallare när jag doppade mig på Ava havsbad utanför Nordmaling för en månad sen. Det är nästan så att jag borde skriva det i någon journal någonstans: är jag på dåligt humör, få mig då att ta ett dopp så kommer jag garanterat att vara på bättre humör efteråt. På vägen dit muttrade jag nämligen för mig själv och var lite småsur, men det släppte så fort jag klev ner i havet.

söndag 26 juli 2020

Småless och tristess

Slöletar efter mellanmålsidéer för barn på internet, hittar fåniga stänger med rosa rosetter och fåniga formuleringar om torkad frukt. Det är väl inte så svårt egentligen, men det blir så tradigt att bara ge frukt, frukt, frukt hela tiden. Slut på dagens ointressanta icke-dilemma.

Det bara drygt fyra dagar kvar av den här vistelsen nu. Vi har ett gäng fikaträffar inbokade så veckan kommer att gå fort och därför är jag är så glad över att vi ska träffa syrran och hennes familj på vägen upp, det gör att det inte känns lika deppigt. 

Nu har nog också den första wow-känslan släppt och det var lite det jag hoppades när vi bestämde oss för att stanna mer än en vecka i Göteborg. För sen, när eller om vi flyttar tillbaka, kommer vi ju inte att gå runt och tycka att alla hus är så vackra och att det är så härligt med folk. Det kommer snarare att vara lite som idag, en känsla av regn på förmiddagen, en förälder som inte kunde somna om efter 04, en annan förälder som försöker handla mat tillsammans med ett trotsbarn, en hel familj som tar en tupplur efter lunch.

Det är faktiskt hit jag ville komma: till tristessen. Även om det kanske är att överdriva en aning eftersom vi har träffat vänner på förmiddagen och får besök i eftermiddag. Men ändå. Hur känns det att vara lite småless i Göteborg? Känns det annorlunda än att vara småless i Umeå? Egentligen inte. Men det som kvarstår är att det finns något annat utanför lägenhetsdörren, det finns folk att ringa, caféer att drömma sig bort till.

onsdag 22 juli 2020

You'll be nice to me and I'll be nice to you




Nu är vi här och tiden går för fort. Vi cyklar omkring, hittar tillbaka, hittar nytt. Är som nykära i staden och är medvetna om det. De här känslorna kan man inte fatta några rationella beslut på. Eller? Det förra flyttbeslutet var rationellt och nu vet vi hur det gick. Kanske behöver vi skriva ner alla våra förväntningar så vi kan kolla facit om några år när vi undrar varför vi flyttade tillbaka till Göteborg. Vilka trodde vi vi skulle bli om vi återvände? Lite mer oss själva. 



Idag träffade jag en kollega och vi pratade oavbrutet i två och en halvtimme. Ikväll dricker Cyklisten öl med två vänner. Det känns absurt nog som mer social tillfredsställelse än vi har fått under det gångna året sammantaget. Jag begriper så klart att det inte är samma sak att bo här mitt i dimregniga november eftersom jag ju också har gjort det, i många år. Men bara det att det går att träffa flera olika människor som jag har fleråriga relationer till, det gör så gott för själen.


Vi får se hur allt landar när vi är tillbaka i Umeå, men det känns ändå mer och mer som att vi dras hitåt som av ett osynligt magnetfält och att det börjar bli för sent att göra något åt det.

torsdag 16 juli 2020

De fyllda åren

Inte helt optimalt att inleda födelsedagen med att sitta på toan i campingens servicehus och gråta av trötthet och irritation över att gräl och tjafs bryter ut redan innan morgonkaffet när regnet öser ute och klockan är ungefär 05:45. Det är sådana tillfällen som på allvar gör mig orolig över den kommande spädbarnstiden. Klarar vi inte ens tre nätter med dålig sömn utan att börja bråka (inkluderar samtliga familjemedlemmar i detta), hur sjutton ska det gå i flera månader?

Den nöjdaste stunden på den missnöjdaste dagen
Samtidigt, det är så här livet är. Det är inte hela världen att bråka lite, gråta lite, bli sams, äta pizza och åka hem en dag tidigare och sen sova som kungligheter i sin egen sängen. Det är helt okej faktiskt. Det är också okej att inte tycka att det är jätteroligt jämt att ha semester efter att ha tillbringat väldigt mycket tid tillsammans den senaste tiden. 

Mmm, svensk sommar och vindtät jacka med huvan uppe.
Nu har vi varit hemma i två nätter, imorgon bär det av söderut och västerut. Vi har inte bestämt var vi övernattar utan tänker ta det som det kommer med förhoppningen om att det ska gå att boka något sketet litet hotell i obygden när vi behöver stanna för natten.  

Den här födelsedagspresenten kom med posten idag!
Jag har också en känsla av att mina hormoner bråkar med mig just nu för mitt tålamod med Lillcyklistens konstanta och otroligt högljudda orerande (som jag vanligtvis endast älskar) är icke särskilt stort, jag är också plötsligt väldigt mycket tröttare och blir matt av tanken på att "hitta på något". Drygt 70% av graviditeten är avklarad, säger mina appar, vet inte om jag ska vila mig i tanken på att det snart är över eller i att det ännu är lite tid av lugn och ro kvar innan kalabaliken bryter ut.

torsdag 9 juli 2020

Ett två tre nu börjar det

För två veckor sen började vårt sommarlov men det känns som att det egentligen börjar imorgon när vi sätter oss i vår fullproppade bil och åker norrut ca 300 km. Själva resan lär knappast bli särskilt avkopplande eftersom Lillcyklistens tålamod är lika med noll för tillfället, men vi ska göra ett försök med att starta jättetidigt och hoppas att han somnar och fortsätter med sin nattsömn i en timme eller två.


Men att packa för detta... jag som brukar ha koll på vad som behöver packas känner mig bara förvirrad. Cyklisten påpekar alltid ibland (ibland varje dag) att jag är helt snurrig i huvudet när jag är gravid vilket stämmer, då kan man ju undra varför det ändå blir så att det är jag som ska ha koll på att allt kommer med på resan? Det blir liksom en dubbel otydlighet, för jag gillar ju verkligen att skriva packningslistor och planera, men för tillfället finns det inga garantier för att det vi faktiskt behöver kommer med i packningen bara för att vi har bockat av allt på mina olika listor.

Vad hoppas jag på med den här resan?

1. Att det ska regna lite mindre än vad väderleksprognosen säger
2. Att vi inte ska sova så dåligt som jag befarar att vi kommer att göra
3. Att vi ska hinna umgås med våra vänner från Göteborg som befinner sig på vårt resmål och är den egentliga anledningen till att vi åker dit
4. Att jag ska simma minst två gånger, läsa en helt bok och inte ha så mycket foglossning

Ganska mycket begärt men någon av punkterna ska jag väl ändå lyckas med. Nu kvarstår bara dilemmat gällande vilken bok jag ska ta med mig, men det lutar mot Anne B. Ragdes Berlinerpopplarna som jag har tänkt läsa hur länge som helst och råkade hitta som pocket på en loppis förra veckan.

måndag 6 juli 2020

Återvända återanvända

Ett dilemma med att bo här i Umeå är att vi aldrig vet vad vi ska hitta på när vi är lediga. Jag säger inte att det automatiskt hade varit bättre om vi bodde någon annanstans, kanske hänger det helt enkelt ihop med småbarnslivet, men vi har nog aldrig haft så här få sociala kontakter som vi har här. Så klart är det av uppenbara orsaker så för väldigt många just nu, men för oss har det här pågått sen vi flyttade hit och efter två år börjar det bli slitsamt. Att bara prata med varandra, om allt, jämt.

Nu är jag inte den som ligger på latsidan vad gäller att försöka lära känna människor, och precis som jag trodde innan vi flyttade skulle det komma att ta ungefär två år innan det började kännas som att det fanns vänskaper att ana vid horisonten. Och så klart känns det dumt att i den vevan börja fundera på att flytta härifrån. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att det tar så lång tid att lära känna folk. När man dessutom har småbarn har man inte riktigt den tiden.

Jag vet inte hur det skulle kännas för mig att bo i Göteborg nu. Det är också därför vi ska vara där i sommar. En av mina styrkor som samtidigt är ett problem är att jag har så lätt för att anpassa mig. Att det är en styrka är kanske uppenbart, problemet består i att jag så lätt vänjer av mig vid olika saker. Platser, vänner, sammanhang. För att jag kanske tänker att det inte är någon återvändo och då är det lika bra att blicka framåt. Frågan är vad som händer om man då istället gör det man har uteslutit - återvänder.

söndag 5 juli 2020

Trött

Den här tröttheten som slår till, så förlamande. Ibland är det lätt att glömma att jag kanske behöver vila för att jag är gravid. Det är bara inte så lätt att få till med en snart tvååring. När tiden väl finns är det så mycket annat jag hellre gör. I förmiddags var jag så slut att jag knappt orkade hålla ögonen öppna. Samtidigt ville jag ut i den friska luften. Vad tror ni det slutade med? Jo, att jag strosade runt med kundvagnen i den alldeles för stora mataffären medan Cyklisten som är pyttelite snuvig väntade utanför med Lillcyklisten.

Man har lite lägre krav på lugn och ro och egentid numera om man säger så. 

Lustigt nog blev jag piggare av denna otroligt patetiska utflykt och dagen blev ändå helt okej. Den avslutades på en blåsig strand i Holmsund där Lillcyklisten glatt lekte i lekparken medan jag smygkollade in dubbelvagnarna som stod parkerade i närheten (och eventuellt, smygkollade hur slutkörda de båda föräldraparen med nyfödingar plus tvååringar såg ut att vara...).


Det är något med detta småbarnsliv som på ett plan är otroligt opoetiskt samtidigt som det det är ett liv som det inte går att värja sig emot. Hur man plötsligt ingår i en gemenskap som man initialt är otroligt ointresserad av men som man sen, omärkligt, uppgår i och trött lutar sig mot som en varm stugvägg.

lördag 4 juli 2020

Paus

Okej, så efter dag fem gav vi upp med potträningen. Eller nej, vi gav inte upp men vi insåg våra begränsningar. Det handlar egentligen mindre om potträningen och mer om att Lillcyklistens trots bara eskalerar för varje dag som går och det började kännas som om det var en otroligt osmart idé att kombinera den sista semestern/sommaren med "bara" Lillcyklisten innan Minicyklisten föds med att ha ständiga fighter och inte sova om nätterna. För det är ju ändå så att fighterna fortsätter trots att vi har pausat potträningen. 
 
Men jag måste ändå säga att jag verkligen tror att metoden kan fungera, för trots att det var väldigt utmattande så hände det en hel del under bara fem dagar. Så vi tänker att vi kommer att hålla kvar ett visst rutinpottande (så länge det inte leder till bråk), plus att Lillcyklisten nu säger till när han behöver göra nummer två och hittills har gjort det i pottan varje gång som vi har hunnit hjälpa honom av med blöjan. Det känns ändå som ett stort framsteg!
 
Nu är målet: bråka så lite som möjligt och vila så mycket vi kan innan den här familjen blir ännu galnare.

tisdag 30 juni 2020

Att driva en förälder till vansinne på 3 dagar...

... kunde boken också ha kallats, men den heter Potträning på 3 dagar. Av någon anledning sägs det i flera sammanhang att man inte ska berätta för folk att man pottränar, kanske för att man sen inte ska känna en besvikelse när det inte går som man hoppas? Jag förstår att det här är ett ämne som verkligen en otroligt liten andel människor är intresserade av att läsa om, men eftersom det präglar all min vakna tid just nu går det liksom inte att skriva om något annat. Det är också intressant att läsa om i efterhand för mig själv, särskilt som jag vet att jag kommer att göra det igen om ett par år.

När Lillcyklisten var bebis pottade vi honom mellan att han var kanske två eller tre månader tills han var runt åtta månader, jag hade läst om EC, "Elimination Communication", i något sammanhang och tyckte att det lät vettigt. Vi var absolut inte stenhårda med någon metod, men eftersom Lillcyklisten bajsade som en galning (han fyllde ofta tre blöjor medan Cyklisten försökte dricka sitt morgonkaffe tillsammans med honom för att låta mig sova på morgonen), vissa dagar var det åtminstone tio fulla bajsblöjor på en dag. Slitigt, kladdigt, tråkigt för lilla röda bebisrumpan, massor med sopor och dyrt med blöjor. Så det funkade jättebra för oss. Det var också helt galet hur en så liten bebis kan förstå att han ska bajsa i handfatet mer eller mindre på kommando? Vi körde liksom någon halvvariant, orkade inte hålla på med tygblöjor, men det var som att det passade Lillcyklisten.

När han sen lärde sig krypa var det tack och adjö med pottan, världen utanför var mycket roligare, sen dess (alltså ett drygt år tillbaka) har han till och från suttit på pottan, lite beroende på hans humör och vårt ork. Men eftersom det snart kommer en till bajsproducent till familjen och Lillcyklisten är en oerhört viljestark liten individ som dessutom för tillfället verkar väldigt mottaglig för att lära sig nya saker bestämde vi oss för att blöjorna ska bort nu i sommar.

Dag 1: vi var peppade och fulla av tillförsikt!
Dag 2: vi ville slänga ut varandra från balkongen och aldrig se en potta igen...
Dag 3: vi var försiktigt hoppfulla och grälade lite mindre med varandra (jag och Cyklisten alltså)
Dag 4 (idag): dagen började med att Lillcyklisten kissade i sängen och genast sa "jag vill sitta på pottan" varefter han kissade i den. FANFAR! Det betyder inte att han är "pottränad", men det betyder att han har lärt sig något sen vi började vilket är otroligt.

Grejen är den att det inte alls är tänkt att potträningen ska vara avklarad på tre dagar, boken kunde också heta "Potträning i 3 faser" men det är ju inte alls lika säljigt så klart. Vi förväntar oss att han förhoppningsvis är mestadels torr i höst. Det blir en utmaning att resa och bo på ställen (läs: camping) där det inte går att tvätta sjuttioelva maskiner om dagen, men det sköna med att ta bort alla blöjor - också nattblöjan - på samma gång är att det nu känns som att vi absolut inte vill börja med dem igen. Det är liksom ingen fråga. Än i alla fall. 

fredag 26 juni 2020

Tack Torgny

Det är någonting konstigt med att jag nu plötsligt sitter här i köket och faktiskt skriver på min C-uppsats. Jag använder mig ofta av något jag hörde Torgny Lindgren säga en gång angående hur han går tillväga när han ska skriva en bok, det var något i stil med att han aldrig skriver böcker utan han bara låtsas skriva lite för att se hur det hade blivit om han hade skrivit boken. 

Precis så har jag gjort, och nu har leken övergått i att jag har skrivit åtta sidor löpande text med referenser och allt. Jag begriper så klart att det kommer att behövas en hel del redigering och säkert strykande av vissa avsnitt. Men det faktum att jag ändå har kommit igång får mig att förstå att det kanske till och med finns en chans för mig att skriva klart uppsatsen i tid. Och få ut min examen i tid. Det hade varit fantastiskt.

Kanske ska jag helt enkelt ange Torgny Lindgren som referens i mitt metodkapitel. För mer sant än så kan det inte bli.

onsdag 24 juni 2020

Somnar nästan innan jag börjat

Somnade med en iskyld vetekudde i sängen igår kväll, det hjälpte förvånansvärt mycket. Vaknade så klart i svettpölar flera gånger efter det, men det gick i alla fall att somna. Det är så varmt här inne nu att jag inte vet hur jag ska kunna koncentrera mig och fokusera på de texter jag borde läsa. 

Vi väcktes tidigt i morse av en otroligt arg och ledsen Lillcyklist, det var vrål och gråt och skrik i ca fyrtiofem minuter tills frukosten hade sipprat ut i blodomloppet. Oftast är han lite småsur på morgonen, men inte så här. Det var verkligen som ett vansinnessammanbrott, stackars liten. 

Den starten gjorde i alla fall sitt med energinivån, jag måste verkligen påminna mig om att inte slösa bort de här dagarna (tre kvar!) jag trots allt har kvar för uppsatsen. Jag har också svårt att inte tänka på hur fruktansvärt varmt det är på Lillcyklistens förskolegård, den är av någon idiotisk anledning asfalterad och blir som en stekande het gryta när solen är framme. Jag hoppas att pedagogerna går in med dem i skogen istället. 

Sånt fokus. Inget alls, med andra ord. Kanske att jag ändå längtar lite lite efter att temperaturen ska sjunka en aning. 

tisdag 23 juni 2020

Tänk om det försvinner

Jag måste erkänna det: jag har lite FOMO. Alltså en skenande rädsla för att missa något, missa sommaren. De här veckorna när jag har suttit inne och försökt skriva och jobba har varit det finaste juniveckorna jag kan minnas. Jag uppdaterar SMHI-appen som en dåre, ser hur temperaturen ska gå ner om tio dagar. Tänk om resten av sommaren blir kall? Tänk om vi kommer att sitta i en stuga i Norrbotten och vilja slita varandra i stycken för att det ösregnar och är +13 grader ute?

Cyklisten menar att detta är typiskt mig. Jag målar upp hemska scenarion långt i förväg som jag dels inte har någon som helst kontroll över, dels inte har någon aning om. Jag tror att det är där skon klämmer, den klassiska bristen på kontroll. Vet jag inte att något ska bli på ett visst sätt är det som att jag bäddar för min besvikelse i förväg genom att föreställa mig det värsta. Helt idiotiskt, jag hör ju det själv.  

Samtidigt sover jag i en grop av svett om nätterna, det räcker inte med att min kroppstemperatur redan är förhöjd i och med graviditeten, dessutom har vi runt +28 grader i vår lägenhet när solen gassar på. Så kanske borde jag tänka helt andra tankar om dåligt väder.

måndag 22 juni 2020

Midsommar

Vi tog oss i kragen och gjorde upp en plan för midsommar. En dryg halvtimme utanför Umeå mitt på en åker ligger huset där Cyklistens mamma och syster växte upp. Vi tog vägen via det andra sommarstället (där rinnande vatten, och i vissa fall, golv, saknas) och hämtade upp lite grejor, kom fram till vårt mål och konstaterade att vi hade glömt nycklarna på föregående stopp. Som låg tjugofem minuter bort. Men ingen skada skedd och allt gick bra ändå, och midsommaren blev varm och lugn och till och med avkopplande. 


Vi åt mat, jag hade lagat de här snittarna och bakat baguetter. Cyklistens föräldrar och moster satt vid ett äldrebord (istället för barnbord), det var sol och varmt och vi satt ute hela kvällen. 


Lillcyklisten sprang lyckligt omkring och hängde efter sin gammelmoster. Vi kunde sitta stilla och ta det lugnt, det händer inte ofta numera. Visserligen sov vi alla riktigt dåligt men det vägdes ändå upp av den lilla människans allmänna nöjdhet, av jorgubbarna, kaffet, solen och midsommarblommorna.


Som jag sa till Cyklisten igår: den här helgen har känts lång men på ett skönt sätt. Minns inte när jag senast har haft den känslan. 

torsdag 18 juni 2020

Att klara sig själv

Mirjam skriver så fint idag om mod, rädslor och sårbarhet. Jag har tänkt mycket kring samma frågor relaterat till att föda barn.

För det här med att uppmuntras till att förbereda sig för något som alla samtidigt säger att det inte går att förbereda sig för, hur ska man göra egentligen för att det inte ska slå tillbaka på en på fel sätt? Min inställning när Lillcyklisten skulle födas var att förbereda mig genom att läsa och lyssna på sådant jag tyckte passade mig, öva på avslappning och att yoga. Jag tyckte mig vara öppen för att ingenting går att kontrollera och att vad som helst inte bara kan utan kommer att hända. Lik förbannat har jag haft svårt att hantera att det blev som det blev.

På grund av vår flytt till Umeå hade jag kontakt med flera olika barnmorskor under min förra graviditet som alla var bra på sitt sätt, men den här gången känns det skönt att jag träffar samma person varje gång. Hon har verkligen lyssnat på min oro och mina frågor och bokat in mig för samtal hos psykolog, förlossningsläkare och aurorabarnmorska. Det sjuka är att min spontana reaktion på det är: men behövs det verkligen? Var det verkligen så traumatiskt? Jag är ju inte rädd för smärta. Det är ju bara den där lilla grejen med att min självkänsla rasade i botten efter det bemötande vi fick av vården och allt som hände därefter.

Jag tror att det är det som är mitt problem gällande mod. Att jag har otroligt svårt att våga säga att jag behöver hjälp och stöd. För det är klart att jag kan klara mig själv. Frågan är bara varför det ska vara nödvändigt?

tisdag 16 juni 2020

En ljus natt på väg till tisdag

Det är så varmt i vår lägenhet. Jag ligger och skruvar mig, kan inte andas genom min täppta näsa och får panik av min snarkskena. Går och lägger mig på soffan i vardagsrummet istället, där släpper nästäppan märkligt nog och efter att ha läst en stund slumrar jag till. Fem minuter senare drömmer Lillcyklisten något och blir orolig, jag går in till honom och rättar till hans kudde och jag är klarvaken igen. 

Men den är fin, den västerbottniska natten. Minicyklisten har fått fnatt i magen och ett lugn av något slag lägger sig i min kropp. Imorgon kommer jag att vara trött. Jag kommer att vakna klockan fem av att soffan är hård och inte kunna somna om. Hinna scrolla igenom allt möjligt innan jag hör någon säga för sig själv: "Banan är gott. Men inte äta skalet."

Dagen hackas upp av onödiga saker jag får för mig att göra, bland annat klipper jag äntligen mitt hår, tio centimeter minst kapar hon, tantfrissan nere på hörnet. Hon som har haft sin salong sen slutet av 1980-talet och vars dotter har samma namn som mig. Jag är inte säker på att hon är så fantastiskt bra, men hon är bra nog för mig.

Sen, när jag kommer hem, ett spontant handledningssamtal med min icke-handledare som ger mig uppmuntrande hejarop och börjar fnissa när hon inser att hon tycker att hennes egna formuleringar är så bra att hon vill upprepa dem för sig själv.

Och nu, kvällsljuset i köket. Ryggen som värker, barnet som somnade på fem minuter. Cyklisten som sitter och spelar tv-spel i vardagsrummet. En helt vanlig tisdag.

måndag 15 juni 2020

Och så skriver jag bara

Alla som har skrivit en längre uppsats vet att det går att förbereda sig hur länge som helst. Och då menar jag verkligen hur länge som helst. Det finns alltid fler texter att läsa: som kan vara bra att känna till, som anknyter till det man ska skriva om och så vidare i all oändlighet. Jag har haft en mer generell idé som min icke-handledare har ok:at men saknat en specifik fråga, i fredags fick jag dock en idé som jag mailade iväg innan jag stängde datorn för helgen.

Nej, jag har inte fått något svar ännu, men jag chansar. Tror jag aldrig har börjat en uppsats på det viset (och innehållet i meningen lär revideras) men nyss öppnade jag ett dokument som jag inledde med orden "Syftet med uppsatsen är att...". Så får det bära eller brista.  

Medan fötter och händer blir mer och mer svullna, Minicyklisten gör kullerbyttor i magen och solen gassar där utanför. Medan Cyklisten håller på med sitt vid den andra datorn och byggarbetarna bankar och bankar på den sista raden balkonger. Med stela axlar och ett bäcken som värker. I shorts och tränings-bh. Bara andas och öppna dokumentet igen. 

torsdag 11 juni 2020

Kvällsdoppet

Och så lyckades jag övertyga Cyklisten om att det var en bra idé att hämta Lillcyklisten med cykel och ta oss direkt till sjön, äta kalla köttbullar och pasta, och vara ute. 

"Mysigt! Båda, cykla tillsammans", sa Lillcyklisten när vi närmade oss. Han älskar verkligen att sitta i barnsitsen och jag älskar känslan av att vi åker på ett äventyr tillsammans, kommer ihåg att jag själv alltid tyckte om att åka bak på mina föräldrars cyklar. Det var mysigt. 

Sen, att få dra på simdräkten och gå ner i sjön. Kallt vatten, ja, men inte kallt på ett jobbigt sätt. Solen värmde och jag doppade mig. Vi åt middag på en sandig filt och sen doppade jag mig igen, med huvudet under ytan. 

Det är som att jag döper om mig själv från vinter-Nina till sommar-Nina. Det låter säkert töntigt, men det är så viktigt för mig, det där första doppet. Och andra, och tredje... jag tänker ibland på några av simturerna när jag var gravid och varm förra gången, den kokande sommaren 2018, och kan fortfarande glädjas åt dem.

Vara precis här

En sådan här dag, när det knappt blåser och termometern visar sjutton grader när klockan inte ens är nio. När syrenerna har börjat slå ut och Lillcyklisten sover till klockan sju.

En morgon när jag nästan inte hinner dricka upp mitt morgonkaffe innan det är dags att lämna på förskolan, och jag och Cyklisten hetsar upp stämningen kring lägenheter som kan sökas eller inte sökas. 


Att skiftningarna kan vara så stora och samtidigt så små. Är det möjligt att påverkas av vädret så här mycket, till exempel? Om det är det känns en flytt söderut ännu rimligare. 


Men också: i köksfönstret basilikan, ärtväxten som Lillcyklisten har odlat på förskolan, persiljan, kaffekokaren. I ett annat köksfönster, hade växterna varit ännu lyckligare där? Jag drar mig för att öppna remissvaret på 14 sidor, har börjat med att plocka de längsta först. Att sitta i parken efter förskolan och äta mellanmål, hur han sitter där alldeles själv utan ryggstöd och dricker ur sin mugg. Pratar och flamsar och berättar vad han har gjort. 

Nej, det är inte alltid så att jag längtar någon annanstans.

onsdag 10 juni 2020

En sommarplan

Skriver och kategoriserar samtidigt som jag sneglar på presskonferensen om Olof Palme. Det är kanske inte helt optimalt, men jag tänker att det är ändå sommar, jag gör det här frivilligt och i förväg, det är okej att vara lite slapp emellanåt. Sen är det också svårt att hålla fokus på likartade texter och formuleringar en längre tid.

Igår gjorde vi det, bokade en stuga på en camping där vi också var förra sommaren. Också i år kommer vi att vara där samtidigt som vänner från Göteborg, det blir fem nätter på en finfin camping på en udde norr om Luleå. Ifjol var det nästan trettio grader när vi var där, luften dallrade. Jag slutade amma Lillcyklisten och min mormor dog. En plats jag egentligen har noll koppling till men som efter ett enda besök har blivit viktig, symbolladdad på något sätt.

söndag 7 juni 2020

Sömnen

Dagen blåste bort, bokstavligt talat, med vindbyar på 20m/s. Men också för att Lillcyklisten av någon anledning (antagligen för att han somnade i bilen innan lunch i typ en kvart) vägrade sova dagsömn och istället krånglade och vrålade i en och en halvtimme tills vi alla gav upp.

Jag fick dock flashbacks till hur det var när han var bebis, för under en alldeles för lång period var det så varje dag. Varje tupplur. Inräknat då att han vaknade åtminstone fyra timmar per natt. Det är en helt annan sak idag när jag är utvilad och snarare behöver den mentala pausen när han vilar. Så klart blir jag irriterad men det går att hantera på ett helt annat sätt. Jag minns den där uppgivenheten efter efter en lång natt som samtidigt tog slut alldeles för fort och efter att redan ha varit på en långpromenad på förmiddagen sen ändå bli tvungen att gå ännu en för att få honom att sova överhuvudtaget. När det enda jag ville var att sitta ner en stund, dricka kaffe, blunda, göra något annat än att tänka på hans sömn.

En viss oro har jag för att den bebis jag väntar nu kommer att vara likadan. Men det är också en tröst att ha perspektiv. Hade någon sagt åt mig i februari 2019 att Lillcyklisten om ett knappt år skulle sova mellan ungefär kl.19-06 varje natt utan att vakna hade jag hånskrattat dem rakt upp i ansiktet. En våtare dröm hade jag inte kunnat föreställa mig.

Jag har i stort sett släppt sömnbesattheten nu, men det har tagit lång tid. Jag kan förstå att det utifrån betraktat måste ha verkat som att jag var lite galen, och det kanske jag var. Men jag hade inte förstått att bebisar också kunde ha problem med att sova på dagen så jag var helt oförberedd, och att klamra mig fast vid hur mycket han sov varje dygn, nästan på minuten, var nog mitt enda sätt just då att ta mig igenom det. Nu kan jag ta hans tillfälliga sömnstörningar som en förälder. Se att det här är något som händer idag men att det inte behöver betyda att det kommer att pågå för evigt. 

Tacka vet jag tiden som går.

fredag 5 juni 2020

Uppsatsveckorna

Nu har jag inlett dem, en dag tidigare än planerat. Uppsatsveckorna. Samtidigt som reserestriktionerna i Sverige lyfts och det enda jag vill är att planera hur vi ska åka bort, bort bort, ska jag försöka fokusera på att vara här, här, här och få nånting gjort. Inte diskutera reseplaner med Cyklisten. Inte debattera för- och nackdelarna med att åka bil eller tåg eller bo här eller där eller bo med eller utan hiss.

Jag mailade en idé till min icke-handledare (hon får heta så eftersom allt är högst inofficiellt) och hon blev ivrig. Vi hördes på Zoom i morse och hon sken upp när hon förstod att jag hade läst vetenskapsteori, redogjorde engagerat för hur Latour beskrev Pasteurs demonstration av hur han vaccinerade sina kor mot mjältbrand. 

Nu sitter jag med 130 remissvar som jag försöker kartlägga, jag har några småaningar om vad jag ska läsa sen, men känner också hur de flåsar mig i nacken. Veckorna, de är bara tre, och hur ska jag egentligen hinna?

torsdag 4 juni 2020

Sommarlistan

Det är torsdag, det är fortfarande varmt ute, allt har blivit grönt på en sekund och innan jag hinner glömma att så inte alltid har varit fallet tycker jag att det är hög tid för en sommarlista. Tror inte jag gjorde någon ifjol, och det är alltid kul att gå tillbaka och se hur man hoppades att sommaren skulle bli.
 
Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?
 
Jag kommer att jobba hela juni, med jobba menar jag skriva C-uppsats. Lillcyklisten är på förskolan fram till veckan efter midsommar, så då blir det att skriva, skriva, skriva och hoppas att jag kommer någon vart. Sen tar semestern (eller den obetalda ledigheten) vid och efter det blir det eventuellt lite mera uppsatsjobb i augusti.
 
Vad kommer du inte att göra i sommar som du annars hade gjort?
 
Vi kommer inte att åka till Finland. Det blir den första sommaren i mitt liv som jag inte åker till vårt sommarställe. I teorin hade vi säkert kunna komma runt det på något sätt, genom att isolera oss i karantän i två veckor osv., men eftersom sommarstugan är ett släktställe och mer än halva poängen med att åka dit är att träffa familjen känns det ganska poänglöst. 
 
Hur känns det? 
 
Det känns märkligt, men på något sätt ganska okej. Eller ja, jag har väl accepterat det och väljer att inte tänka på hur det hade kunnat vara. Det som känns allra jobbigast är så klart att mina föräldrar och Lillcyklisten inte får träffas och att vi inte vet när det kommer att ske nästa gång. Barn växer så otroligt fort och även om vi skypar flera gånger varje vecka hade jag så klart helst velat att de fick träffas på riktigt.  
 
Vad kommer du att göra istället?
 
Vi inväntar fortfarande de nya reserekommendationerna, men vi tänker oss att vi ska åka till Göteborg, även om det definitivt ligger mer än två timmar bort med bil. Det är jättesvårt att resonera kring det här tycker jag. Å ena sidan tänker jag att vi är just såna dryga individualister som tänker att rekommendationerna inte gäller oss, å andra sidan vet jag att den här resan inte bara är en nöjesresa eftersom den handlar om vår sannolika flytt tillbaka till Göteborg. 
 
Min inställning är att vi ska åka dit och väl på plats följa alla restriktioner och rekommendationer och att det inte borde vara svårt eftersom vi främst har tänkt cykla runt och kolla på olika bostadsområden. Vi får låna en lägenhet vilket innebär att vi inte heller behöver vara nära andra människor utan kan hålla oss för oss själva, och vi åker ner med egen bil. Jag hör hur jag ursäktar det här valet och förstår om det provocerar, och kan egentligen inte säga något mer till mitt försvar. Det är i alla fall planen idag, vi får se vad som händer.

Vad hoppas du ha för känsla när sommaren är slut?

Jag hoppas att vi ska ha energi att verkligen göra saker tillsammans med Lillcyklisten nu så länge vi bara har ett barn, att vi på något sätt ska få slappna av trots att vi inte kommer att ha några möjligheter till avlastning. Jag hoppas också att vi då ska veta hur vi vill göra med flytten, var vi kan tänka oss att bo och när vi i så fall ska sikta på att flytta. 

tisdag 2 juni 2020

Balkongen

Äntligen, äntligen, äntligen är vår balkong färdigrenoverad. Vi bor alltså i ett hyreshus så den här renoveringen är ingen lyxgrej vi själva har valt utan något som hyresbolaget har bestämt sig för. Vi var motvilliga till det när vi fick veta att den skulle bli av eftersom innebörden var att vi inte skulle få tillgång till balkongen på flera månader, och sen en höjd hyra på en lägenhet vi inte ens vill bo i. Men nu, efter två månader, är jag faktiskt väldigt glad över hur den blev. Nästan en halvmeter längre och inglasad, Lillcyklisten sprang lycklig runt, lade sig ner och sa "sova här". Så den fick godkänt på alla fronter.

Jag är dock väldigt ambivalent i min inställning till balkonger. Vet liksom inte riktigt vad jag ska göra med dem. I vår förra lägenhet i Göteborg hade vi en enorm inglasad balkong, men den var otroligt omysig och jag kände mig alltid iakttagen där eftersom husen låg så nära varandra. Den här balkongen har då inte varit inglasad vilket på sätt och vis är trevligt, men när man har en massa trafik utanför fönstret innebär det också att allt alltid är smutsigt oavsett hur ofta man torkar av ytorna.

Så vi får se, kanske är det balkongen jag kommer att sakna mest sen när vi någon gång flyttar härifrån. 

fredag 29 maj 2020

Dagarna innan något annat

Hen sparkar och gör kullerbyttor, igår sa jag åt Cyklisten att det kändes som om hen körde ett pass på motionscykel där inne. Det syns till och med utanpå magen, de små puffarna, och den här tiden när jag sätter mig vid datorn och ska försöka koncentrera mig på att plugga är den som om hen får extra mycket fart i kroppen.

Plötsligt är det gröna bara här, det är så den norrländska våren fungerar. Ena dagen ser man ingenting, den andra har man glömt att det nånsin har varit något annat än vår. Eller ja, det är väl en bit ifrån sanningen, men vänjer sig, det gör man.


Vi kollar på hyreslägenheter i Göteborg och drömmer.

Vi måste söka den här, säger jag. Det är min dröm att bo just där, i något av de husen.

En annan dag kan jag säga Vi kan inte söka en lägenhet innan jag har varit tillbaka i Göteborg, det är ju absurt. Tänker på trygghet, närhet till förlossningen, att inte behöva byta barnmorska mitt i graviditeten.

En tredje dag säger jag Men tänk att bo i en trea med bebisen iställlet för en tvåa! Då skulle vi inte behöva fundera på hur vi ska göra för att få plats.

Och sen Det är en dum idé att flytta och göra en så stor förändring för Lillcyklisten i samma veva som han får ett syskon.

Nu har vi faktiskt sökt en lägenhet, det är inte den första, och ingen av oss tror egentligen att vi kommer att få den. Men eftersom den ligger i just ett av de där husen, de som nästan aldrig kommer ut på Boplats, då går det inte att missa den chansen. Även om timingen igen hade blivit konstig. Även om vi inte ens har berättat för dem här i stan att vi tänker flytta. Det är kanske något av det svåraste. Att lämna familj och släkt. Och att berätta för dem att de inte längre kommer att bo nära sina barnbarn.

måndag 25 maj 2020

Mammapeden

Äntligen, äntligen, äntligen känns det som vår. "Blad!" ropar Lillcyklisten glatt när jag cyklar till förskolan med honom i barnsitsen som vi äntligen fixade i veckan. För ovanlighetens skull blir han ledsen när jag lämnar honom på förskolegården, antagligen för att jag åker iväg med cykeln, den fantastiska, som han inte får följa med på. Men jag vet att det går över fort och en pedagog är snabb med att fånga in honom och jag vinkar när jag trampar tills jag inte ser honom längre.

Jag gör ärenden, skickar en pilatesboll på retur eftersom den stank petroleum och mjukgörare, hade inte ens tänkt på att det kunde vara så när jag beställde den. Kommer hem och äter lite yoghurt och ett par knäckebröd, läser den sista texten till datalabbet i eftermiddag. Hoppar på cykeln igen och rullar ner till cykelverkstan, lämnar in den för att nu komplettera den mammigaste detaljen på min nu mammifierade cykel: cykelkorgen. Hu. Ryser lite men inser samtidigt att det inte är rimligt att ha väskor och påsar hängandes på styret de närmaste åren. 

Termometern visar femton grader och hela den kommande veckan ska vara varm. Det som är kvar att göra mina två sista riktiga pluggveckor är över: ett datalabb, ett grupparbete och en presentation, en hemtenta. Sen är det bara C-uppsatsen kvar då innan det blir undantagssommarlov på riktigt.

fredag 22 maj 2020

En god morgon


Det känns lite som en ny grej för mig att jag är så lättirriterad  på morgonen. Om Lillcyklisten gnäller (vilket han oftast gör på morgonen) och Cyklisten tappar tålamodet på honom känns det som att min morgon är helt förstörd. Vilket är ganska ironiskt med tanke på att det inte direkt är jag som är den enda som är lättirriterad. Vet inte om det är hormonellt eller vad det beror på. Kanske hänger det ihop med att vi nu äntligen får sova inte bara hela, utan också långa nätter, de senaste veckorna har jag sovit i snitt 7-8 h per natt vilket känns helt ofattbart. Jag tänker att det kanske gör att mina förväntningar på morgnarna också har höjts. Jag tänker att det också ska innebära typ hotellfrukost och harmoni på alla fronter.

Idag är det egentligen klämdag för många, men Lillcyklisten är på förskolan ändå eftersom den är öppen och jag har jättemycket att plugga. Det ska bli tolv plusgrader och ser just nu inte ut att blåsa alls, så motivationen för att sitta inomhus och kolla på en två timmars föreläsning om hur man programmerar databaser känns väl sådär.

 

tisdag 19 maj 2020

You live, you learn

Flydde hemmet när koncentrationen svek mig efter lunch, jag har just nu turen att bo bara en gata bort från universitetet och har upptäckt att vissa cafeterior fortfarande är öppna och tillgängliga för pluggande. Toaletterna är dock igenbommade, men det är en historia för sig. Ingen rolig historia för den som är gravid dock.

Det är inte bara vår balkong som renoveras, här under mig där jag sitter och jobbar sågas och borras det också för fullt. Men just nu spelar byggjobbarradion "Jagged Little Pill", en låt från barndomens absoluta favoritalbum. Minns så väl kassetten som min lågstadiekompis bandade åt mig, hennes storasyster hade skivan och jag var så avundsjuk. Minns hur vi lyssnade på skivan hemma hos henne i Björnviken, men minns inte vad vi gjorde samtidigt. Lekte med Barbie kanske? Vi brukade också se på Dirty Dancing och sen gå ut i skogen och leka scenen där Baby balanserar på en stock, det fanns ett omkullfallet träd som var exakt som trädet i filmen (tyckte vi). 

Starka stilikoner ändå, Alanis och Baby. Men Alanis var nog alltid mer stilokon för mig än Baby, särskilt i videon till "Ironic". Jag flätade också små flätor i håret och ville vara lika cool som henne.

måndag 18 maj 2020

En riktig måndag

Som alltid när klockan börjar närma sig två förflyttar sig mitt fokus från att läsa texter om bibliotek till andra saker. Recept att googla, bloggar att läsa. Ett febrilt letande efter något annat lite intressantare som inte ska få mig att somna. Inatt sov jag som en stock, ingen väckte mig på hela natten, inte ens jag själv. Ändå kommer den här dippen efter lunch, den verkar vara oundviklig. 

Så istället för att läsa vidare om digitala bibliotek och läsfrämjande skriver jag här utan att ens ha något att skriva. Den här veckan är ju också så förkortad i och med att det är röd dag på torsdag, och dessutom halvdag på förskolan på onsdag. Men jag bränner minuterna, en efter en. De dyrbara, som borde läggas på jobb. Det är nu man hade velat ta en kaffe med någon i klassen.

söndag 17 maj 2020

Märkligt

Det är svårt att begripa att det är maj, känns mer som mars. Vi har inte alls förlikat oss med hur årstiderna beter sig här i norr (vet iofs att det är kallt i resten av landet också, men kallare här) och när det är tre grader i mitten av maj går allt väldigt långsamt.

Samtidigt går allt snabbt nu, det är bara tre veckor kvar tills terminen är över. Då återstår bara fyra veckor av arbete med min kandidatuppsats (som jag alltså inte har börjat skriva på ännu) innan semestern tar vid. Efter semestern återstår sedan bara två månader tills vi får lära känna vår nya familjemedlem som i detta nu slår kullerbyttor i min mage. Allt är verkligen så märkligt just nu. Hur det känns som att det inte riktigt är vi som väljer våra liv, utan livet väljer oss.

Än så länge bara ett barn, på en strand någonstans utanför Umeå
 

söndag 10 maj 2020

Surdeg och surmor

För åtminstone tredje gången har jag lyckats sätta en surdeg utan att spara surdegsgrund till nästa bakning, det är så dumt! Hela poängen med surdegsbakning (eller halva i alla fall) är att surdegen blir bättre och bättre ju mer man bakar med den. Morrar åt detta men tackar mig själv för att jag gången innan sparade dubbla surdegsgrunder, nu har jag i alla fall en värdefull reserv.

Morsdag. Det har jag varit övertygad om att det har varit idag. Och det har det ju, men i Finland... Nåja, vi tar det goda med det onda och säger som så att vi firade idag istället för i slutet av maj när resten av landet firar, spelar verkligen ingen roll. Kanske behövdes tårtan och blomman också extra mycket idag, trots att jag eventuellt blev extra irriterad och sur på att alla var så j*vla gnälliga från att vi klev upp i morse just på min dag. Haha. Där fick jag. Kanske behövde jag helt enkelt tycka lite synd om mig själv.

torsdag 7 maj 2020

Vi smet...

... till Örnsköldsvik, eller Övik, som man säger här. Innan Corona hade vi planerat att åka bort över natten och bo på hotell, låta Lillcyklisten sova hos sina farföräldrar. Nu blev det så klart inget med den saken, så vi åkte bort över dagen istället. Eller lunchen, om man ska vara riktigt noga. Det var liksom inte något särskilt med resmålet, bara det att vi behövde komma bort. Från lunket sovrum-kök-vardagsrum-sovrum-kö-vardagsrum. Vi drack gott kaffe. Köpte leksaker åt Lillcyklisten. Åt pizza. Stannade till vid havet på hemvägen, gick ut på klipporna och hörde något som kanske var sälar. En helt vanlig torsdag bara.

 

onsdag 6 maj 2020

Kanske kanske

Någonstans kanske det finns golv som inte dammar. Köksgolv som tar emot foten helt utan smulor, kliniskt hallgolv utan stenar. Någonstans kanske det finns möbler som passar ihop med varandra. Som inte ser ut att komma från två helt olika platser som aldrig borde ha mötts. Någonstans kanske det finns kvällar utan tv-serier. Fulla med samtal om livet och musik och lugn och ett glas vin. Någonstans kanske det finns en byrå utan bråte på. Blank står den där, med endast en blombukett som prydnad.

Men det går också att kisa med ögonen. Byta strumpor. Sätta sig på stolen istället för att titta på den. Se på tv och hålla käft. Gräva bland strumpor och shorts och böcker i jakt på den där räkningen. 

Blombukett kan man ha ändå.

tisdag 5 maj 2020

När man tappar boken man läser

Det hände mig efter lunch idag, försökte fortsätta min koncentrerade läsning efter att ha druckit en kopp kaffe men somnade sittande och tappade boken i knät. Jag är ändå nöjd över dagens insats, vi fick en otroligt omfattande hemuppgift igår som ska lämnas in om en vecka och jag har nu endast två kapitel läsning kvar av den aktuella boken kvar, sen kan jag börja med själva uppgifterna.

Fem över tre, ska slänga i mig ett knäckebröd och gå och hämta Lillcyklisten från förskolan. Det är strålande sol men jag har inte varit ute sen lämningen i morse. Det är något med det här kursmomentet som gör att det känns viktigt att göra undan så mycket plugg som möjligt nu i början. Hellre så och få någon halvdag ledig i slutet av veckan än att stressa vid deadline.

måndag 4 maj 2020

Måndag

Jag mailar bibliotekschefer och skriver ut policydokument, försöker förbereda mig för handledning om en timme trots att jag egentligen inte har något att förbereda. Helgen var fin dagtid, lite jobbig kvällstid. Någon har kommit på att det går att be om "mera vatten" sjuttioelva gånger när det är sovdags, och vi har blivit väckta av grannar som har haft vappfest. Det gick så långt att jag traskade över till dem och bad dem avsluta sin fest. Så kan det bli. Men är klockan ett och ens barn redan har vaknat två gånger skräckslagen och förvirrad tycker jag att det är befogat.

Idag börjar vårens sista kursmoment. Det är så underligt att det sociala som jag äntligen fick in i vardagen igen bara ska rinna ut i sanden så här. Inget avslut, ingenting. Och stor osäkerhet om universitetet kommer att ha öppen undervisning i höst. 

Igår promenerade jag i skogen och andades, kom hem och gjorde inlagd morot. Dammsög och torkade golvet. Det låter harmoniskt men var ångesthantering. Cyklisten förstod att jag behövde utrymme och tog med sig Lillcyklisten på utflykter både på för- och eftermiddagen. Idag känns det bättre, men övergången från helg till vardag är alltid knepig. Det är inte den som genererar ångest dock, och inte är det heller alltid man vet vad det är. Men skogen, den hjälper för det mesta.

tisdag 28 april 2020

Folk på café

Jag cyklade in till stan, i tunna strumbyxor, sminkad. Jag låste cykeln och gick in på ett café. Så förbjudet! Minns inte ens när det hände sist. Det var lite som att träda in i en hemlig värld när jag insåg att folk fortfarande går på café. Jag träffade en kompis som var lika socialt utsvulten som jag, och pratade oavbrutet i drygt två timmar innan jag cyklade hem igen. 

Jag vet inte vilka länder som gör rätt i sina restriktioner och brister på restriktioner, men det är både skönt och jobbigt att det inte är lika strikt i Sverige som i resten av världen. Det gör att det går att bryta monotonin och samtidigt hålla sig inom rekommendationerna om avstånd och handtvätt osv. Samtidigt är det ansträngande att som individ behöva besluta om de olika enskilda situationerna - tycker jag att det här är okej för att det är det eller för att jag håller på att bli galen av att bara träffa familjen och förskolepedagogerna?

Jag hoppas att det är en kombination av båda faktorerna.

fredag 24 april 2020

Fredagsbabbel

Det här kursmomentet har innehållit så många olika presentationsuppgifter att jag börjar blanda ihop dem med varandra. Jag har dock fortfarande en kvar, plus en hemtenta. Det är roligt när hemuppgifterna faktiskt känns relevanta för det jag är intresserad av, den här kursen har handlat om bibliotekspedagogik vilket jag tycker är väldigt intressant. Tanken svindlar liksom när jag inser att jag kanske får jobba med det här på riktigt någon gång i framtiden, att planera läsfrämjande aktiviteter. 

Idag har det absurt nog snöat, men snön har smält så fort den har rört vid marken. Det är fredag och vi ska göra burgare på svarta bönor med klyftpotatis och coleslaw ikväll. Den här helgen skulle vi egentligen ha åkt till Stockholm för att gå på ett bröllop och för att träffa mitt nya lilla syskonbarn. Bröllopet är uppskjutet till hösten, men lillbebisen är ju inte liten hur länge som helst. Känns så tråkigt att inte kunna träffa en ny familjemedlem förrän i sommar någon gång (om vi har tur).

Vad annat? Känner mig splittrad och motiverad på samma gång, märker att veckans presentationer har stressat mig rätt mycket, det känns skönt att nästan kunna fokusera endast på hemtentan. Sen är det bara en kurs kvar och så är terminen slut. Så märkligt. Sen har jag bara en metodkurs och min C-uppsats kvar så kan jag om jag vill börja söka jobb som bibliotekarie.

tisdag 21 april 2020

Hemma och surar?

Bakar och bakar, bakar otaliga bröd. I form, utan form. Formlösa, fula, fina. Jag har alltid tyckt om att baka bröd, enkla bröd som inte kräver så mycket. När smöret smälter och skorpan är hård, ett glas mjölk till, himmelriket. 

Men visst är det något med hemmavarandet, det är lätt att göra sig löjlig över alla surdegar som står och jäser runt om i världen, samtidigt: är det inte ganska odramatiskt? Att den som plötsligt har mer tid ser saker omkring sig som kan göras när tiden finns? Dessutom gör ju brödbakandet nästan sig självt. Det enda du behöver göra är blanda ingredienserna och hålla lite koll på klockan. Blir det katastrof är det inte många kronor som går till spillo, men allra oftast är resultatet i alla fall ätbart. 

Idag bakade jag vetesurdegsbröd för första gången i mitt liv, började med att slarva med själva surdegen och improviserade mig sedan halvt om halvt fram till ett slutresultat. Alltså, jag följde ett recept slaviskt, men tillät mig slarva med jästiderna på olika sätt. Det flöt ut i två stora pölar och det är oklart när vi ska hinna äta upp det innan det blir gammalt med en magsjuk i familjen. Men det blev gott. Trots att det inte är så fagert att betrakta. Och det är väl ändå det viktigaste.

måndag 20 april 2020

Ögon som klipper

Försöker att inte somna där jag sitter på sängen med datorn i knät. Vill egentligen hasa neråt, peta böcker och krafs åt sidan och blunda en stund. Men kissnödigheten. Allt jag behöver läsa och förbereda. Balkongrenoveringen som är stålborrning precis utan för vår lägenhet precis just nu. Det låter så som det känns att vara hos tandläkaren.

Vi äter lunch och skrattar åt hur Lillcyklisten uttrycker sig. Det kan vi, när han är på förskolan. För just nu är det bitvis tufft, Cyklisten har varit sjuk hela helgen och mitt gyllene tålamod har naggats i kanten av begynnelsen av något jag tror kallas "the terrible twos". Det går som allt annat över (i något annat), men det är märkligt hur någon enstaka terrorhandling (det är så det känns) när man är totalt oförberedd kan kasta omkull en hel eftermiddag trots att resten av dagen har gått hur bra som helst.

Imorgon ska jag ha mitt bokprat som fortfarande känns flummigt trots att jag har försökt styra upp det så mycket jag kunnat. Sen är det "bara" två seminarier och en hemtenta kvar tills momentet är klart. Jag är glad över att det bara är ett kursmoment kvar efter detta eftersom motivationen studiemotivationen krymper för varje dag som går.

söndag 19 april 2020

Boende på sniskan

Försöker rädda upp allt det sneda med en blomsterkvast
Vi flyttade till Umeå för drygt ett och ett halvt år sen, från en trea på 70 kvm med världens bästa ljusinsläpp och utan biltrafik utanför till en tvåa på 60 kvm med utsikt över en parkering som övergår i en väg som övergår i en till parkering som övergår i en till väg och så vidare. Vi gjorde ett direktbyte och det är inget egentligt fel på den här lägenheten förutom att det inte är vi som ska bo här

Om inte lägenheten hade haft en stor skrubb som i nuläget fungerar som Lillcyklistens sovrum hade det varit otroligt svårt, men den räddar som tur det mesta. Jag vet att många samsover med sina barn, men vår unge vaknar om man blinkar med ögonlocken så det hade aldrig gått ens om vi hade velat det. 

Nu när vi har börjat tänka på Göteborg igen tar så klart fantasierna fart. Tänk, en sådan där trea, där i det där området! Eller, vågar man tänka det förbjudna... en fyra? Vi har kommit fram till att vi vill fortsätta hyra eftersom det känns skönt att slippa lån i alla fall just nu, och med de ködagar vi har borde vi åtminstone kunna få en trea. Jag längtar efter att flytta in i en bostad jag vet att jag ska bo i, åtminstone de närmaste åren. Den här lägenheten har aldrig varit tänkt att vara permanent vilket skapar ett konstigt förhållningssätt till att det ändå just nu är vårt hem.