Ner mot marken, upp mot himlen

Jag lunchar med J och vi hinner påbörja planering inför sommaren, planen är att åka tillsammans utan oäkta hälfter men med barn hela vägen upp till Österbotten, tåg-båt-tåg och jag tänker att det är ett helt annat sätt att resa och att det känns kul. Att bryta upp konstellationerna, att våga sig på att resa ensam (fast ändå inte) med barnen, det är en öppning till att göra detsamma (sommaren) men på olika sätt. Det är till att skapa variation i rutinerna ibland, men med trygga ramar.

Idag blåste det en kall vind och en stammis var så ovanligt trevlig och ville verkligen bemöda sig om att jag förstod hur mycket hen uppskattade att få prata om böcker på riktigt och jag fick känslan av att hen hade fått ett tråkigt besked, kanske om den egna hälsan, det var något med hens sätt att försöka nå fram som var väldigt rörande. 

Sen är man tillbaka i sin vardag med händer som luktar vegokorv och barn som vill att man ska leka mamma-pappa-barn (jag försöker säga till dem att vi ju inte behöver leka det för vi är ju redan det) och de fixar födelsedagsmiddag åt mig i leken och sen måste förstås alla leka att de fyller år de med. Minicyklisten lever sig in så pass att han till och med blir besviken över sin present. Är detta verfremdung för barn tro?

Jag tänker på att Paul Auster är död, jag tänker på vilka färger mina balkongblommor ska ha, jag tänker på att susa fram med tåg genom de österbottniska lindorna, jag tänker på att det finns en nära vän till en person nära mig som inte har så mycket kvar av livet. Och jag steker korven till stroganoffen och lägger på hög medan ett barn sorterar in bestick i besticklådan och när jag yogar efter att barnen har somnat sträcker jag ut mig så mycket jag kan i nedåtgående hunden, ner mot marken, upp mot himlen.

Hitta din riktning

Nu blommar fågelbärsträdet utanför köksfönstret, det är som att titta ut i ett hav av blommor och det går över så fort, jag försöker hålla kvar bilden på näthinnan när jag blundar. Jag borde boka resor för sommaren, både tåg och båt, men mest tåg, men jag gör det inte, möjligen för att det alltid blir dyrare än man önskar. 

Jag bär med mig boken jag läser, inge fysiskt för den är väldigt tjock, men i kroppen. Det är en sån bok, en som jag längtar efter om kvällarna när jag sneglar på klocka och jo men nu kan vi gå och lägga oss visst? Den heter Covenant of Water (jag var tvungen att leta upp betydelsen av covenant, det betyder förbund) och är skriven av Abraham Verghese. En episk roman om södra Indien från tidigt 1900-tal fram till modern tid. Ett vackert och fängslande språk och föredömligt korta kapitel som gör att det är svårt att sluta läsa.

Imorgon är det fredag och förmodligen den sista varma dagen på ett tag, jag är lite besviken över att jag har jobbat mig igenom hela denna underbara vecka med över tjugo grader. På lördag visar det regn och femton grader. Men då ska jag i alla fall på en väns 40-årsfest så förhoppningsvis blir dagen bra ändå. 

Den här tiden alltså, när man på sätt och vis bara längtar framåt för att man tror att allt underbart ska komma om några veckor och samtidigt inte vill att tiden ska gå framåt, den är speciell. Find your alignment, som man gör i yoga. Jag ska försöka.