Fredagskoma

En riktig tröttdag idag. Minicyklisten är fortfarande snorig om nätterna och sover inte så bra, inatt vaknade han dessutom vid fyratiden och kräktes ner oss båda, efter det sov jag kanske i en timme halvsittandes med honom på bröstet. Snaark. Men jag har i alla fall lärt mig att anpassa resten av dagen därefter, idag försökte jag inte ens få något gjort utan kollade tv-serier i nästan tre timmar medan Minicyklisten sov i min famn. 

Nu ska jag i alla fall försöka göra något av eftermiddagen och fixa en paj tills middagen och hoppas att jag antingen håller mig vaken tills dess, eller lyckas sova en stund. 

Jo, de kommande inläggen månaderna framöver lär vara bebisrelaterade, det är så det blir helt enkelt. Världen krymper när man är föräldraledig, på gott och ont.

Två om dagen

Häromdagen tänkte jag att det kanske är rimligt att försöka jobba två timmar om dagen med uppsatsen. Efter att igår ha försökt jobba tillsammans med Minicyklisten som enbart ville sova på mig samtidigt som han kräktes lite åt höger och vänster känns det som... ja, kanske genomförbart. Min handledare sa sist vi pratades vid att hon uppskattade den arbetstid jag behöver för att färdigställa uppsatsen till en vecka, så förhoppningsvis kan jag sprida ut arbetstimmarna jag har kvar på de fyra veckorna som återstår innan vi flyttar. 

Den här förmiddagen gick åt till diverse ärenden, varav ett var väldigt glädjande: Lillcyklisten har fått förskoleplats i Göteborg. På en ganska liten förskola med relativt små avdelningar. En stor sten trillade från mitt bröst! Ett par av förskolorna vi sökte till var nämligen organiserade med väldigt stora avdelningar, det kan säkert fungera jättebra det också, men i och med att vi ska riva upp hans hela liv känns det mycket tryggare (för mig?) att han inte kommer att vara omgiven av sextio utan kanske av tjugo andra barn om dagarna.

Närmar mig något slags slut

Jag är nu ikapp med metodkursen som har pågått under hösten, en missad veckan resulterade i två seminariekompletteringar som jag skickade in och som också blev godkända igår. Det är en stor lättnad. Jag var rädd för att jag skulle behöva komplettera minst fyra seminarier, men nu (om inte Lillcyklisten blir sjuk igen de kommande veckorna) kommer jag förhoppningsvis att kunna lägga ett par timmar per dag på att färdigställa min uppsats. 

Det är ändå rätt otroligt. Även om jag vissa dagar har befunnit mig lite väl nära gränsen för sammanbrott känns det i alla fall idag som att det har varit mödan värt. Om jag får ut min bibliotekarieexamen inom utsatt tid ska jag verkligen fira det så mycket jag bara kan, hoppas på en Covid-fri sommar så vi kan ha en riktig fest för att hela det här året inte har gjort att vi har klappat ihop totalt.

Bitterljuvt

Att dra sig fram de sista dagarna, timmarna, minuterna sekunderna. När allt går för långsamt och tilltron till att det kommer att sätta igång av sig själv avtar lite för varje stund som går. Att sedan vara där, mitt i det, och minuterna sekunderna går långsamt igen men på ett annat sätt. Varje sekund av vila är värdefull, men också, varje sekund av smärta som gör att någonting händer. 

Det var lycka, att stå lutad mot fåtöljen i vardagsrummet och lägga på en spellista på YouTube med 90-talshits. Bittersweet Symphony. Det vi aldrig kunde göra förra gången för allt var så intensivt, utan pauser. Den stunden försöker jag kapsla in, spara i mitt allra innersta. 

För timmarna gick, dagarna. Jag åkte in och åkte hem, åkte in igen och vilade, fick sova i några timmar, sedan hem igen. Till sist in för att stanna. Med personal som fanns där och stannade när jag sa att det inte fick gå. Vi var där tillsammans. Tills vi inte var det. Det är en annan historia som jag inte vet om jag vill berätta här.

Men nu är han äntligen här. Mirakelbebisen, den oplanerade efterlängtade, lillebror utan namn. Allt med att få barn är bitterljuvt, kanske ännu mer den här gången. Skillnaden i att redan vara förälder när man får ett barn, den är dock enorm och det är med en stor lättnad jag snusar på hans lilla huvud och känner det där som inte infann sig för två år sen, lugnet och förmågan att njuta.