Ur säkerhetskopiornas arkiv

Har ni säkerhetskopierat alla era bilder och dokument? Det har jag, men på ca hundratusen olika ställen och på lite olika sätt. Cyklisten som även ibland kunde kallas Datoristen har varit på mig länge med att jag måste gå igenom mina filer och mappar och jag bara jo jo men just nu känner jag inte för det men sanningen är väl att man aldrig känner för att göra nånting sånt. Men så, idag, efter en trött och utmattande vecka (nedräkningen till semestern har börjat och då brukar tröttheten slå mig som en klubba i fejset), har jag äntligen börjat. Eftersom mina olika mappar kallade typ "säkerhetskopierat lilla datorn 2012" och "Mina dokument 5" eller "BILDER" innehåller just en massa bilder tänkte jag bjuda er på några riktiga guldkorn från back in the day.

Eftersom jag dessutom snart fyller 30 (om mindre än en månad faktiskt) är det väl inte mer än lämpligt med en tillbakablick.

 

Det här är mitt andra år i Åbo hösten 2006, alltså för tio år sedan, jag hade rätt mycket problem med acne och minns att jag avskydde att ha håret uppsatt eftersom finnarna syntes så mycket mera då. I övrigt var jag var allmänt osäker men ändå synnerligen nöjd med att studera litteraturvetenskap i Åbo. Jag hade hittat mina människor, liksom. Den där acnen alltså, så fruktansvärt vad den kan göra med ens psyke trots att det inte ser så farligt ut nu när jag ser på den här bilden. Ni som vet vet hur det känns.

 

 

Jag minns inte så mycket av vad jag gjorde sommaren 2008 men jag misstänker att jag jobbade som guide på Nanoq och mest bodde ute på villan. Läste böcker och hängde med mormor, typ. Jag ser i varje fall rätt så nöjd ut här, så jag får väl anta att jag var det.

 

 

Det är inte ofta jag ser cool ut på en bild så jag måste självklart ta med denna där jag står helt casually i London och, eeeh, läser en karta. Inte så coolt. Men det ser man ju inte från håll eller hur? Våren 2010 då jag bodde i London, mycket bra tid.

 

 

Okej, ignorera min stenade min, måste bara visa denna också. HUR LÅNGT HÅR HAR JAG HÄR??? Har inget minne av att det skulle ha varit så här Rapunzel-aktigt, blir nästan lite sugen på att försöka låta det växa så här långt igen. Och det ser ju inte ens slitet ut!? Okej, moving on.

 

 

Nu hoppar vi fram i tiden lite till februari 2012 då jag alldeles nyligen hade blivit klar med min gradu och liksom började inse att jag inte riktigt hade någon koll på vem jag var utanför den akademiska världen. Jag hade bott i Göteborg i drygt två år. Det var en snurrig men viktig tid av mycket ångest men också många fina stunder med nya vänner. Och mycket kaffe. 

 

 

Sen gick det liksom bättre och bättre, jag fick jobb, hängde jättemycket med Hanna, och köpte nya brillor. Egentligen köpte jag brillorna innan jag fick jobb och det var verkligen ett så bra beslut trots att jag egentligen inte alls hade råd, men det gjorde att jag kände mig mycket mer proffessionell och vuxen. Exhibit A här ovan.

 

  

Jag avslutar med den här härliga skrattselfien från ett baksäte i en hyrbil på Mallorca. Det var i slutet av maj 2013 och största delen av Jeppisgänget hade lyckats koordinera ihop våra kalendrar och befann sig på samma plats samtidigt. Det hör inte till vanligheterna. Här hade jag också nyligen träffat Cyklisten och var så där härligt nykär och pirrig och längtade verkligen hem trots att jag njöt enormt mycket av resan. Det är kanske en av de bästa känslorna man kan ha, att trivas fullständigt i en situation men ändå längta till en annan som man vet att finns alldeles bakom hörnet. 

 

Puh, en hårddisk genomsorterad. Då var det bara en kvar då...

Tre år, eller, hur man hittar ett hem

Höst är nystart, frisk luft som får mig att se konturerna tydligare (på gott och ont). Men det är varmt i Göteborg, sommaren vill inte riktigt släppa taget. Jag cyklar hemåt längs med älven en morgon och andra sidan ser så nära ut, jag har aldrig cyklat här den här tiden på dygnet förr, med det här ljuset. 

Det är ganska exakt tre år sedan jag flyttade till Göteborg. Utan mina riktiga glasögon och alldeles uppe i det blå efter ett år i London damp jag ner och försökte hitta Martinas nummer i min telefon. Jag såg ingenting. Jag visste ingenting. Jag kunde inte läsa en enda skylt under de första tre dagarna. Jag sov min första natt (i Sverige!) på en madrass i Martinas studentlägenhet i Masthugget innan jag flyttade in i min egen studentlägenhet i Johanneberg. Under mitt första år i Göteborg lagade jag Gordon Ramsay-mat med min Londonkompis Linda som var här på utbyte (alla recept tog minst dubbelt så lång tid att göra som utlovat, beware), skrev gradu (masteruppsats) i litteraturvetenskap och letade efter bra caféer.

Det känns som minst fem år sedan.

För två år sedan var jag plötsligt klar med litteraturvetenskapen. Konstigt, jättekonstigt. Jag hade bestämt mig för att (försöka) stanna i Göteborg när jag flyttade hit men visste inte vad jag ville göra så jag började läsa vetenskapsteori eftersom det var ett av de få ämnen jag fick läsa på magisternivå. Till en början var det mest förvirrande, sen blev det väldigt intressant och roligt. Hela året präglades av en dylik bergochdalbana. Förvirringen var total. Men när jag äntligen flyttade från min lilla ångestetta i Johanneberg var det mycket som blev bättre, trots avsaknad av pengar och framtidsplaner.

För ett år sedan fick jag min andra examen, en magister i vetenskapsteori. Jag var minst lika förvirrad som under våren, men på något sätt lugn. Det var så mycket som var fel att jag liksom inte orkade stressa upp mig över det. Det var bara att ta en vecka i sänder. Baka mitt eget bröd. Panta flaskor. Försöka att skjuta bort tankarna på hur jag skulle få hyran betald som dök upp som ett monster i mitt huvud varje kväll. Men, jag extrajobbade också på mitt favoritcafé. Jag tror verkligen att det räddade mig, inte bara ekonomiskt utan också psykiskt. Jag hade ett sammanhang som var mitt med människor jag tyckte om. Och just i september hade jag rätt mycket jobb, både på caféet och som frilansare, så det kändes helt okej. Trots att jag sprang på Arbetsförmedlingen och skickade in jobbansökningar till jobb jag absolut inte ville ha.

Och nu då?

Jag har bott utanför Finland lika länge som jag bodde i Åbo. Jag vet inte riktigt vad det betyder. Göteborg känns som hemma. Det där jobbet dök upp som jag ville ha, den där människan jag inte visste att jag letade efter stod plötsligt där och bara fanns. Nej, det handlar inte bara om yttre omständigheter. Men kanske om i sammanhang där man faktiskt trivs, inte bara ingår i passivt. 

Hösten och sommaren slåss om utrymmet, så får det vara. Stjärnklar himmel, varm luft. En skog jag inte har vetat om där nästan alla träd är japanska, skymningen som gör ögonen trötta. Kanske några hemligheter. Att läsa en bok om dagen. 

Och nej, jag ska inte sluta blogga även om det kan verka så ibland. För det är fantastiskt att kunna gå tillbaka i tiden och se vem man var för några år sedan, för några månader sedan, för några timmar sedan. Och att skriva är det bästa jag vet.

Inbördingar

Nu sen jag har börjat jobba har jag tänkt att jag ska komma igång och skriva. Lite mer strukturerat, och lite mer helt enkelt. Men det är svårt. Jag saknar ett sammanhang. Jag saknar framför allt mitt sammanhang, mina skrivmänniskor som numera också är mina bloggmänniskor, bland annat Lotta, Mia och Jessi. Vi testade en gång att köra en runda över Skype, men det funkade inte särskilt bra. Så nu säger jag det, kom hit vänner! Kom till Göteborg och skriv med mig i sommar! Övertalningskampanjens första skede börjar nu.

Mellanrum och Panorama äter skrivarfrukost sommaren 2010. Idyllen!

Previously

Idag fyller den här bloggen tre år. Det låter både som väldigt lite och som väldigt mycket. Väldigt lite med tanke på att jag inte kan föreställa mig hur jag egentligen gjorde förritiden då jag inte bloggade. Väldigt mycket med tanke på att det betyder att det är tre år sedan jag precis skulle flytta till London.

Den som känner mig vet att jag ser på alldeles för många tv-serier. Därav följande genomgång av mina bloggår. Och ja, jag kommer att prata om mig själv i tredje person.

Previously, on Londonina...

*badam!* 

Efter fyra år i Åbo bestämmer sig Londonina för att åka på utbyte till London. Staden hon länge har velat bo i befinner sig plötsligt inom räckhåll. Hon är väldigt blond och jättenervös. Vad ska de säga de där britterna?

*badam!*

Naturligtvis går det utmärkt och Londonina traskar förnöjt omkring i Hyde Park, går på café efter café, träffar nya vänner och älskar London. Lantana, Sacred Coffee, Foyle's, den skaninaviska avdelningen av UCL:s bibliotek. Till och med de tråkiga dagarna älskar hon. Hon har ju tråkigt i London! Och vilken utsikt hon har!

*badam!*

Våren är lång men ändå alldeles för kort och plötsligt blir det dags för Londonina att sälja tillbaka sin gitarr och packa sina väskor. Som inte rymmer mindre än 2 x 30 kg. Det är hett och svettigt och den sista dagen dricker hon kaffe med sin isländska låtsassyster och är plötsligt för trött för att vara ledsen.

*badam!*

Sommaren kommer, allt går bra, tills Londonina en dag inser att det är imorgon hon ska flytta till Göteborg där hon ska skriva gradu. Hur sjutton blev det så? Oron kommer krypande igen. Och det blir en ganska konstig höst och en dag slår plötsligt Londonsaknaden till och Londonina ifrågasätter sitt beslut om att flytta till Göteborg nästan dagligen. Inte för att hon vantrivs, men allt känns, som hon själv skulle uttrycka det, så random. Som tur finns det kaffe och många vänner som kommer på besök. 

*badam!*

Det är sommar igen, Gradun är nästan färdig men beslutsångesten är tillbaka. Våren har varit tuff, alldeles för tuff, men det har fått Londonina att inse att hon måste fortsätta göra val som känns viktiga för henne och inte för någon annan. Av olika orsaker börjar Londonina därför läsa vetenskapsteori, och ibland, vissa dagar, känns det som om saker och ting börjar falla på plats. Det blir ett nytt år och Londonina stressar över en doktorandansökan som kommer att uppta alldeles för mycket av hennes tankeverksamhet under våren. Men systrar och vänner kommer på ännu flera besök och ibland tänker hon också på andra saker.

*badam!*

Kanske är det här, på hållplatsen vid Stigbergstorget, som hon på allvar tänker att hon nog ska söka jobb på sitt favoritcafé. Sen blir det mars och allt händer på samma gång: det ska provjobbas, det ska skickas in ansökningar, det ska tittas på Oscarsgalan och framför allt, det ska flyttas. Äntligen får Londonina flytta sina prylar från 18 kvadratmeter med delat kök till många, många flera kvadratmetrar, som också delas, men bara med en bekant och hans barn, och bara ibland, och Londonina skrattar och ler och plötsligt, plötsligt bor hon i Göteborg. Där går hon ibland ut med en hund som heter Folke.

*badam!*

Oundvikligen blir det sommar igen. Men något är annorlunda. Nu har Londonina två examina men ingen doktorandtjänst. Hon flyr landet (Sverige alltså) och livet leker i tre veckor.

*badam!*

Det tungt att återvända till Göteborg och Londonina drabbas av ångest: inga pengar, inget jobb och inga vänner. Hon överdriver kanske en aning, särskilt gällande det där med att sakna vänner, men som tur är ångesten snabbt övergående. Och nu sitter hon där, i sin soffa, och skriver om sig själv i tredje person samtidigt som hon försöker strukturera upp sina frilansjobb som åtminstone just nu verkar dyka upp i ganska stadig takt. Ibland tänker hon på titeln på en bok, Ur hand i mun, och på något sätt kan hon tänka - att så var det också för Paul Auster. Och då blir allt så mycket lättare.

On the next episode of Londonina... 

Ja, vad händer sen? Den som läser får se.

Nej tack men också tack

Gick en sväng via mitt förra rum i Johanneberg för att plocka på mig lite vilsekommen post och insåg att jag redan, efter inte ens två veckor, har lyckats glömma att jag faktiskt har bott där. Allt gott om studentbostadsstiftelser, till skillnad från många andra ger de människor en chans att åtminstone få tak över huvudet, men efter att ha bott i tre olika studentbostäder (Åbo, London och Göteborg) tycker jag mig har rätt att säga: aldrig mer. 

När jag steg in genom dörren till mitt nya hem väntade dessutom en present hemifrån. Måndagseftermiddagar borde alltid se ut så tycker jag.

Tack mamma!

Underskatta aldrig vanans makt

Jag har försökt tänka att det bara är positivt att jag flyttar, att jag inte har någon orsak alls att vara orolig. Men som det ofta är så handlar det inte om att välja mellan två extrema ytterligheter: positivt eller negativt. För även om det rör sig om ett sketet rum på 18 kvadratmeter så är sanningen att jag inte har bott på samma ställe så här länge sen jag bodde på Bergborraregatan i Åbo. 

Där trivdes jag i och för sig bättre än någonsin, även om jag var fattig som en kyrkråtta. 

När jag kämpar mig loss från ytterlighetstänkandet blir jag tvungen att erkänna att det känns skrämmande att flytta. Men eftersom det varken känns sentimentalt att flytta bort från mitt pytterum eller obehagligt att flytta in i en ny lägenhet inser jag att det skrämmande måste handla om något annat. Om att det egentligen är nu jag flyttar till Göteborg. Som om jag nu har bestämt mig för att bo här. Har jag det? Ingen aning.

Det var en lögn.

Visst har jag en aning. Jag har bestämt mig för att försöka stanna. 

Det är konstigt, för jag tänker inte på mig själv som en person som har svårt att rota sig, snarare har jag alltid tyckt om att flytta. Och det är inte alls samma sak. Innan jag flyttade hemifrån hann jag bo på tre olika ställen. Jag tyckte om dem alla väldigt mycket. I Åbo hann jag också bo på tre olika ställen. Dem tyckte jag också om. Kanske för att de alla var så olika varandra. Höghuslägenhet, radhus, egnahemshus, studentrum, delad tvåa, egen trähusetta. Och sen London då. Som just nu viskar lockande ord till mig när jag sover (Nina, Nina, var är du?). Där bodde jag på kanske tio kvadratmeter och var så där engelskt fuktskadad på bästa sätt.

Slutsats? Vadå slutsats? Ville du ha en sådan? Tyvärr, jag har ingen sådan. Det här var bara en lång monolog som ska övertyga mig om att det är okej att vara lite orolig, också om saker och ting sannolikt är på väg att bli bättre.

HF-debatten: ryt till!

Det händer jobbiga saker vid Humanistiska Fakulteten vid Åbo Akademi just nu. Det enda glädjande är att det faktiskt har skapat debatt. Även om jag har länkat till dessa texter i andra sammanhang vill jag också göra det här. Varför? För att det inte bara är relevant för de som studerar vid HF utan för att det är relevant för alla som överhuvudtaget vill upprätthålla kvaliteten på universitetsundervisningen. 

Här skriver Freja Rudels i Västra Nyland (30.11.2011) att "Litteraturvetenskap är insikt". 

Här är min kolumn från Österbottens Tidning (10.12.2011) om "Sparkrav under all kritik". 

Här skriver Freja Rudels igen, denna gång i Hufvudstadsbladet (15.12.2011) mer allmänt om att "HF har ett kapital att förvalta". 

Under Frejas artikel i Hbl finns också länkar till de övriga debattinläggen. En perfekt syssla en torsdag som denna. Det är upprörande och det är viktigt att så många som möjligt som tycker att de har något att bidra med till diskussionen också ryter till.

Några tankar om män och hårväxt

Alla som någon gång har gått en kurs i filosofi kan säkert intyga att den manliga filosofistudenten gärna odlar skägg. Om mannen i fråga har dålig skäggväxt är det också möjligt att det försiggår något intressant uppe på hjässan i form av valfri "alternativ" frisyr (pippiflätor, dreads, grönt hår, rakad skalle... ). Ser man på filosofins historia är detta i och för sig föga förvånande:

Thomas Hobbes (1588-1679) satsade på att framhäva flinten

Det gjorde också Arthur Schopenhauer (1788-1860)
om än med mer fokus på det omkringväxande håret

Friedrich Nietzsche (1844-1900) satsade som bekant på mustaschen.

När jag nu har smugit omkring i vetenskapsteorins osaliga hallar har jag dock observerat något intressant. De män som läser vetenskapsteori satsar förvisso också på skäggväxt så där i allmänhet, men till skillnad från filosoferna ansar de sina skägg väl. Inga slafsiga goatees här inte!

Jag frågar mig naturligtvis först om detta har något att göra med Ockhams rakkniv innan jag grubblar vidare och sedan undrar om vetenskapsteorin möjligen är en mer avgränsad akademisk gren än filosofin och om en eventuellt spretig vetenskapsgren står i direkt korrelation med hår- och skäggtrimning.

Som så ofta händer inom filosofin kan tyvärr jag inte erbjuda några svar. Men kanske det här kunde vara något att skriva ytterligare en magisteruppsats om?

Till vännen med den rutiga kavajen

"Vill du komma till mig på en kaffe?"

"Okej."

Så började det. Den där första dagen då vi inte kände någon men verkligen ville känna alla. Det visade sig att vi båda bodde i Studentbyn och snart kom morgnarna då vi träffades utanför min ytterdörr varje morgon och cyklade mot Arken tillsammans. Och småtimmarna när vi stod och försökte fokusera blicken på den hälsosamma gröten som tog evigheter att koka. 

I något skede då vi insåg att vi båda letade efter lägenhet kom vi överens om att leta efter något tillsammans. Då följde tiden med det svartlackerade golvet, de gnistrande badrumslamporna, den skrämmande hyresvärdinnan. De många stunderna i mitt rum framför tv:n på den svarta lädersoffan, de många timmarna av ihärdigt tittande på dåliga tv-serier, de många timmarna av viktigt prat, fånigt prat, dumt prat, nödvändigt prat. 

Snabbspola framåt några år och ingen av oss bor i Åbo. Vi åker på utbyte och skickar vykort och sen blir vi långsamma och vuxna och ses inte på två år, men varje gång vi pratar i telefon känns det som om det bara är några minuter sen vi bodde på Slottsgatan. Och nu, plötsligt, har vi suttit i samma rum med varsin gradu och cirkeln är sluten och det är märkligt hur saker och ting ibland gör så snygga mönster, helt av sig själv. 

Men ändå - shit alltså K, vi gjorde det!