Nästan den sista dagen

Två inlägg blev det i år, eller tre med detta. Vad ska man säga? Bloggen är död, länge leve bloggen? I höstas såg jag på Nomadland, en finstämd och sorglig men samtidigt livsbejakande historia om en kvinna i sextioårsåldern som lever sitt liv som säsongsarbetare i USA och bor i sin lilla husbil. När filmen tog slut fick jag en intensiv känsla av att jag bara pågår, men inte är. Jag måste börja vara, tänkte jag, tog fram mobilen och avinstallerade Instagram. Vet inte hur mycket sinnesfrid det har gett mig, däremot har jag istället börjat läsa bloggar igen. Det är skönt att läsa längre texter än instagramcaptions, det är roligt att följa människor i deras liv. Jag ska inte säga någon om framtiden, men med tanke på att jag saknar att skriva vill jag inte dödförklara denna blogg riktigt än. 

Ett år gick med jobb och vardag. Det känns nästan obegripligt att jag var föräldraledig för ett år sen. Det känns som att det har varit en tid av kalibrering, av att försöka greppa en ny vardag och förstå hur man ska tänka på ett liv med heltidsjobb. Det är långt kvar till målet, men jag hoppas att vi ska ta några steg framåt nästa år. Jag ska försöka lära mig att återhämta mig bättre, kanske skrivande är en form av återhämtning?

Imorgon är det nyårsafton, vi har lovat barnen att de ska få äta upp sina (mini)pepparkakshus, och så ska vi göra våfflor till middag. Det kanske kan kallas för en tradition till och med. Förra året gick vi och la oss 23:50, väldigt patetiskt. Jag tror dock inte att vi kommer att slå det rekordet i år, snarare blir det en ännu tidigare kväll. 

Gott Nytt År till alla ensliga därute som kanske läser en blogg ibland! 

Dyrbar tid

Jag vänder balkongkrukorna upp och ner, det rasar ner alldeles för blöt jord och växter som dog när det var frost natten tills igår. Jag mailar kors och tvärs, försöker få tag i någon att intervjua för min sista inlämningsuppgift. Känner mig oinspirerad, halvhjärtad. Får äntligen ett positivt svar och börjar skriva ihop en intervjuguide, tänker samtidigt på hur skönt det var att luncha ute med J igår när jag struntade i att plugga. Att inte bara jobba på, som man gör, som jag gör.

Ibland tänker jag att det är dumt att jag studerar samtidigt som jag är föräldraledig. Men samtidigt ser jag hur Lillcyklisten äntligen glatt går iväg och vinkar hejdå mamma utan att ens se sig om. Hur han blir lite ledsen när jag hämtar honom mamma jag vill inte gå hem från förskolan. Det är inte att han har vantrivts, men kontinuiteten gör all skillnad i världen. Jag försöker påminna mig själv: det är ett systemfel som gör att jag känner mig tvungen att plugga för att min son ska få tillräckligt med tid på förskolan för att känna sig trygg. Det är ett systemfel som gör att jag ofta har tankarna på ett annat håll när jag leker med Minicyklisten vars utveckling går i sån rasande fart att jag inte hinner med.

Den här dyrbara tiden. Som aldrig kommer åter. Som sliter en i stycken och bombarderar en med kärlek. Hur ska vi kunna minnas den som den var?

En öl längre bort från självutplåning

Så händer det plötsligt. Jag springer på en av våra oändligt många trevliga grannar som är gräsänka, vi pratar om att träffas och ta ett glas. Nu när jag inte är fast i ammandet längre. Ikväll? Jo, men ikväll passar! När vi susar ner för backen genom kyrkogården känns det som om gravarna stämmer upp i en hurrakör och jag tänker här har jag inte cyklat i mörkret sen 2018 och sen beställer vi varsin öl och pratar i tre timmar om var vi kommer ifrån och om att det saknas litteratur som skriver om moderskap och födande ur ett mer existentiellt perspektiv.

 

Det är som att långsamt landa i sig själv. Jag saknar Minicyklistens spädbarnstid och kan inte riktigt förstå att den har varit över länge redan, men känner också tillförsikt. För det är så lätt för mig att helt uppgå i familjevarandet och att, utan att tänka på det, åsidosätta alla mina egna behov. I viss mån är det säkert en bra förmåga, särskilt under barnets första år. Men betraktat ur ett längre perspektiv tror jag inte att självutplåning är rätt väg att gå. Eller att det är hälsosamt för mina barn att deras mamma inte har någon annan identitet än att vara mamma.

 

 

 

Nu kommer helgen och vi har klarat av tre hela veckor utan vab, jag kan knappt tro att det är sant. Tre saker hoppas jag på inför helgen:

 

1. Att alla rester från snuvorna som barnen har nu försvinner

2. Att jag och Lillcyklisten kan träffa en vän och hennes son och göra något roligt (åka spårvagn var Lillcyklistens förslag). 

3. Att jag ska komma på hur jag ska lösa det faktum att jag inte har någon fungerande telefon

Vem jobbar heltid?

 

 

Vi tittar på fordon, cyklar i löv, beundrar (?) olika fordon som är starka och smidiga. Jag tänker på årsskiftet och att jag ska börja jobba. Att vara på jobbet känns bara roligt, men att barnen ska vara långa veckor på förskolan känns mindre roligt.

Sen Lillcyklisten föddes 2018 har vårt liv varit så annorlunda jämfört med tidigare, och plötsligt har hemmavarandet blivit norm. Det har gått från föräldraledighet till studier till föräldraledighet igen och parallellt med det pandemi och distansjobbande. Inte för att någon av oss skulle vilja vara hemma med barnen på heltid, men oj vad man vänjer sig vid att någon alltid slutar tidigt eller är hemma och kan laga mat. Från att inte ha reflekterat så mycket kring heltidsarbete har nya förväntningar på livet liksom smugit sig på. 

Det är ju inte särskilt konstigt att vilja tillbringa tid med sin familj, eller att inte vilja stressa till och från jobbet för att barnen inte ska vara på förskolan så långa dagar. Men det är ändå som om vi båda är överraskade över hur konstigt det känns. För vi har inte arbetat heltid samtidigt sen innan Lillcyklisten föddes så det blir en helt ny tillvaro. Att Minicyklisten också ska gå på förskolan, och lika långa dagar som sin storebror, det är också något alldeles nytt att förhålla sig till.

Vi får se var vi landar. Jag undrar dock hur många av alla föräldrar jag träffar som jobbar heltid? Kanske ska jag börja fråga. För det är ju ändå så att många verkar hämta sina barn "tidigt" (alltså typ mellan kl 15-16) och gör de det kan jag inte förstå hur de samtidigt skulle kunna jobba heltid.

Ett år

Du pekar på hunden, säger "bää". Du pekar på skatan, säger "bää". 

Storebror frågar: "Vad säger fåret?"

"Bää." 

När du ler lyser hela ditt ansikte och du ler ofta, nästan hela tiden faktiskt. Att ett så litet ansikte kan ha så många miner, att det går att le på så många olika sätt? Vi slåss nästan om att gosa med dig, ibland blir goset till slagsmål, det är inte lätt att ha en liten bror som man vill krama hela tiden men som man samtidigt vill knuffa bort.

Du blir van vid att bli knuffad, buffad på, trängd, petad på. Saker slängs på dig, du får dörrar i ansiktet, ramlar rakt bakåt och huvudet dunsar i golvet. Oftast mest i förbifarten. Att vara någons småsyskon är att bli älskad och härdad.

Jag ser på klockan: om några timmar föds du. Om några timmar vet jag inte att det är kaos och att det händer farliga saker, för jag är nedsövd. Om några timmar föds du men jag träffar dig inte förrän dagen efter. 

Vägen från förlossningsrummet till Neo-IVA, när jag halvsitter i sängen och dörrpar för dörrpar öppnas. Sköterskan som några minuter tidigare undrar om jag vill ha något att äta kanske? Efter att ha legat ett halvt dygn för observation på uppvaket. "Nej, jag vill träffa mitt barn." Den konstigaste transport jag någonsin har varit med om. 

Och så är du där. Med några slangar kvar för säkerhets skull. Vår stora starka lilla minsting.

 

Ett långt hej om förväntningar

Som med så mycket annat handlar sommaren om förväntningar. Det är nästan som en sport att se fram emot sommaren, och i år har vi nog alla behövt den mer än någonsin. Förväntningar är bra, de gör i bästa fall att man skärper sig lite och faktiskt försöker lite mer än vanligt. Men de gör så klart också att verkligheten ibland inte riktigt stämmer. 

 

 

Den här sommaren har hittills varit både och, både dagar och stunder som man sparar längst inne i hjärtat, och tillfällen man helst bara glömmer. Det är väl så det ska vara, kan man lakoniskt konstatera. Ett av de stunder jag inte kommer att minnas varmt är när jag klev på mina glasögon så båda skalmarna lossnade. Eller kvällen i nattbåten efter en lång resdag med för många intryck för Lillcyklisten. Däremot tänker jag gärna på hans glädje när han sprang av och an på sandbanken i Fäbodaviken. Och på Minicyklistens kärlek till att bada, han kröp omkring snabbt som attan och skrattade, fick lyfta upp honom annars hade han krupit ända ut till horisonten. 

 

Nu är vi på den sista semesterveckan. Efter en lång vinter och vår med alldeles för mycket familjetid trodde jag att det bara skulle kännas skönt att vardagen kommer igång igen, men dessvärre betyder det bara mindre avlastning för mig eftersom jag fortsätter vara föräldraledig året ut och samtidigt ska försöka plugga på halvtid. Jag vet inte om det är idioti att plugga igen, men sanningen är att vi behöver alla studiebidrag och liknande vi kan få i nuläget. 

 

 

Det är i alla fall den här månaden nu som jag alltid har tyckt om men som sen barnen kom har börjat skava lite. För den är så förknippad med förväntningar och förhoppningar, att vara höggravid och drömma om förlossningar som ska bli något och som sen blir något annat, på fel sätt. Det måste väl ändå vara det svåraste att ha förväntningar kring, samtidigt som man behöver förbereda sig och försöka föreställa sig vad det är man ska gå igenom. Augusti. Vi tar en dag i taget.

Sommarlistan

Det är sommar! Det är lista! Vissa traditioner ska man bara inte bryta.

Kommer du att jobba i sommar eller ha semester?

Jag fortsätter att vara föräldraledig fram till årsskiftet, så också under sommaren. Men det blir antagligen gemensam ledighet bara i juli, och om Cyklisten får "sommarjobb" via sin praktikplats, förskola i augusti. Men det känns alldeles lagom.

Vad ska du göra?

Vi ska åka varvet runt, så att säga, via Stockholm-Åbo, upp till Österbotten, över till Västerbotten och så ner igen. Tror det kommer att bli otroligt bra.

Vad gör du helst en ledig kväll?

Ja, en ledig kväll, när hade man det sist? Jag har inte kunnat lämna hemmet kvällstid på år och dar (typ), men drömmen nu hade varit att träffa en vän för kvällspicknick och öl på någon klippa vid havet och prata tills solen går ner. Ska jag vara realistisk så är väl det bästa just nu en kall öl på balkongen när barnen har somnat.

Vad ser du mest fram emot i sommar?

Att träffa min familj och att vistas i Fäboda, helt klart. Längtar alltid dit på sommaren och så klart ännu mer nu när det har gått två år sen sist jag var där. Ser fram emot att Lillcyklisten ska få springa omkring och leka och att vi ska få lite avlastning också, hehe. 

Vad ser du minst fram emot i sommar?

Själva resan är väl ingen jättehöjdpunkt, tåg plus båt plus tåg och sen båt plus tåg igen. Men på något sätt går det väl? Förstår dock ej hur Minicyklisten ska lyckas sova tillsammans med mig på en smal tåg-/båtsäng så som han går an just nu.

Vad är tre materiella ting du absolut inte kan tänka dig vara utan i sommar?

1. Efter att ha varit gravid varannan sommar sen 2018 är nummer ett en kall öl. Kan inte tänka mig en sommar utan en kall öl nu. 

2. Mina hörlurar. Ljudböckerna är de enda böcker jag läser just nu och det är guld värt! 

3. Skötväskan. På grund av anledning, som man brukar säga.

Vanlig vardag

Jag är nu framme vid min sista pluggvecka, efter nästa vecka är jag en helt vanlig 15-timmarsmorsa. Det ska ärligt talat bli väldigt skönt. För nu har jag faktiskt pluggat mer eller mindre oavbrutet sen i början av augusti och jag börjar vara lite trött på inlämningsuppgifter. En god sak som de evinnerliga barnförkylningarna har gett mig är också någon form av välbehövt vardagslunk de dagar jag är hemma med båda barnen. En sån vardag kan se ut exempelvis så här:

 

 

 

Vi går upp strax efter 06:30 och äter frukost. Sen leker vi och grejar med diverse saker tills det är dags för Minicyklisten att sova på balkongen. När han somnar, runt kl.09 lägger jag på en kopp kaffe och äter mellanmål med Lillcyklisten. Sen pysslar vi i köket ett bra tag och när Minicyklisten vaknar får han lite mellanmål han med, efter det går vi ut och uträttar något ärende, handlar eller går med sopor eller så.

 

Lunch blir det 11:30, och efter det läser jag för båda barnen och lägger en i sin säng och den andra på balkongen igen. Sen följer dagens bästa stund: kaffet i soffan medan barnen sover. Numera sover dock den äldre bara en halvtimme så det blir en kort men ljuv stund.

 

 

När den äldre vaknar är det mellanmål igen, samtidigt och efter att han har ätit klart, brukar jag försöka laga mat till middagen som jag sen ställer undan så det bara är att värma upp den, eller typ koka ris eller pasta, när vi kommer in. För så fort Minicyklisten vaknar går vi ut igen och är ute tills senast 16:30, då "kommer det" Bolibompaklubben på tv och sen är det middag kl.17. Cyklisten hinner tyvärr inte hem till någon gemensam middag men han brukar dyka upp ungefär 17:30 och efter det tar kvällsruljansen vid.

 

Jag förstår att det låter otroligt inrutat och det är det också. Men för mig är det faktiskt inom rutorna som friheten finns, för att vara sysslolös och utan idéer samtidigt som man ska underhålla barn är kanske det värsta jag vet. 

 

Hursomhelst känns det som om jag har lite bättre styr på vardagarna och det ska bli väldigt skönt att slippa plugga de timmar som Minicyklisten sover de dagar det är förskola. Vad gör man då månntro? Att vila är ju inte min starka sida... 

Ok

Ok. Det är ungefär så jag reagerar på det mesta just nu. Som på de där jäkla cookies-pop-up-fönstren som man måste trycka bort så orimligt många gånger en vanlig dag. Ok. 

Snor, nysningar på måndag. Ok.

Snor, nysningar och stegring, alltså vab hela veckan. Ok.

Det jag hade tänkt försöka läsa bort innan Cyklisten börjar på sin praktik hinner jag inte med. Ok.

Minicyklisten kräktes precis för femtiotolfte gången och som alltid på min nytvättade t-shirt som jag precis klädde på mig efter duschen. Ok.

Samtidigt, trots detta sjuhelvetes vabbandet som aldrig tar slut, är det äntligen normalt väder ute. Vi är ute hela dagarna. Eftersom Lillcyklisten mestadels är pigg och det är så mycket enklare när man inte har väggar omkring sig. Förutom momentet när man ska försöka komma ut genom dörren då, men det orkar jag inte tänka på just nu. 

Häromdagen började Lillcyklisten också visa intresse för att leka med ett av grannbarnen, och efter ett tag lekte de poliser som var på uppdrag och letade efter mystiska saker (i ledning av grannens ena förälder som är förskollärare, men ändå). Kanske det går att ana en ljusning och lättnad någonstans, eller gällande någonting, någon gång i framtiden.

Ett riktigt gnällande här, men var ska man väl gnälla om inte på sin egen blogg?

Att försöka börja

Nej vet ni vad. Jag förstår att det säkerligen finns en särskild plats i helvetet för småbarnsföräldrar som hela tiden klagar på att de måste vabba, men det här börjar bli löjligt. Problemet är inte att vara hemma med båda barnen. Okej, där ljög jag. Det är visst en del av problemet. Men inte det huvudsakliga problemet. Det handlar istället om ett barn som inte ännu har börjat känna sig hemma på förskolan trots att vi började i januari för att han har varit hemma så mycket. 

Det är ju ingens fel, men det är samtidigt så lätt att bli mer irriterad på småsaker som inte riktigt funkar som man skulle önska. Småsaker i ett vidare perspektiv, men för oss som försöker hantera ett barn som är helförstört på eftermiddagarna för att han inte har lyckats somna på förskolevilan känns det inte så litet. Förra veckan var hoppet stort eftersom han skulle börja på en ny avdelning, det slutade med att han var hela en dag där pga covidsmitta på förskolan. Han lyckas liksom aldrig komma in i det innan nästa förkylning eller ledighet river upp det som eventuellt har börjat bli en rutin.

 

Jag googlar jobbiga lämningar på förskolan, men känner mig inte det minsta lugnad av att psykologerna säger att det inte är farligt för barnet har en annan anknytningsperson på förskolan för vem har han? Jag vet inte.

Och här hemma, efter denna vinter av hemmavarande, vet jag knappt vad jag ska hitta på längre. Men jag samlar mig, går in i ett annat rum, tar en chokladbit, kokar en extra kopp kaffe. Försöker att glömma hur dåligt jag sov inatt och hur ont min axel gör, försöker titta på balkongblommorna istället för regnovädret utanför balkongen.

Dimmigt ute, dimmigt inne

En dag på förskolan blev det, sen började snoret rinna. Men nu börjar jag misstänka att det beror på pollen. Själv har jag sen i måndags hunnit bli förkyld, misstänka covid, testa mig, och få ett negativt svar. Det var väldigt skönt att det visade sig vara en vanlig förkylning även om det inte är någon direkt vila att ha hand om två barn samtidigt som man själv är dimmig i skallen. Och jo, Cyklisten finns så klart också, men han pluggar heltid för tillfället. 

 

Det är verkligen något man inte tänkte på innan man fick barn, hur mycket det suger att vara sjuk eftersom man med barn inte kan vara sjuk. Nåväl. Jag hoppas det går över under helgen.

 

I övrigt är jag glad över att det numera går att pyssla med Lillcyklisten. Jag kan verkligen se på folk att de tror att vi överdriver när vi beskriver Lillcyklistens energi. Han är inte överaktiv, men kombinationen av hans enorma energi och hans ombytliga temperament gör att det är fantastiskt att kunna göra något lite mer lugnt och stillsamt ibland. Ett typexempel på när någon inte tror på oss när vi försöker förklara hur vårt äldsta barn är: någon månad innan Minicyklisten föddes skulle jag och Cyklisten ha ett förberedande telefonsamtal med en barnmorska, när jag bokade in mötet med henne och försökte hitta en tid när Lillcyklisten var på förskolan föreslog hon att han ju kunde sitta och rita medan vi pratade med henne. HAHAHAHAHA. 

 

Det märks att min hjärna är dimmig, jag känner mig helt osammanhängande.

Två lediga vardagar

Så kom den, smittan. Till förskolan, förhoppningsvis inte till oss. Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt reaktion. Barn utan symptom får komma till förskolan, så i teorin hade jag kunnat lämna som vanligt idag. Men för att ta det säkra före det osäkra bestämde vi att Lillcyklisten får vara hemma måndag och tisdag, om ingen av oss har symptom då borde det ha gått en vecka sen han var i kontakt (vad det nu sen innebär i praktiken) med smittan och enligt förhållningsreglerna tar det ofta fem dagar för symptomen att dyka upp. 

 

Men vad vet jag, vi kanske gör helt fel? Kanske kunde han ha återvänt som vanligt. Kanske borde vi ha honom hemma i två veckor? Det vi verkligen är noga med är i alla fall att inte träffa någon annan än de på förskolan, hålla extra avstånd och, för första gången nånsin, handla mat på nätet. 

 

 

I morse tog jag och Lillcyklisten igen en cykeltur, en sväng via Tångudden och Röda Sten, sen upp till Sandarna där vi upptäckte en väldigt trevlig lekpark. Där hann vi så klart bara vara en pytteliten stund innan det var dags att svettas uppför backen till Minicyklisten som vaknade och ville amma.

Alltid när man googlar trots och trotsålder står det att det är viktigt att ha stunder som är mysiga för både föräldern och barnet, dessa cykelturer kvalar med råge in i den kategorin. Modern får svettas och röra sin stela kropp, barnet får se bilar och andra fordon och får upptäcka olika platser. Att det sen är världens kaos när man kommer hem är väl bara något man får ta på köpet.

Längta

"Mamma, jag lääängtar efter bilar", säger Lillcyklisten. Det är som att han provar säga så om olika saker för att förstå vad det betyder. En tvåochetthalvårings känsloliv är minst sagt turbulent, så jag förstår att det inte är helt enkelt att hålla känslorna isär.

 

Häromdagen tittade vi på en bild på mig och två av mina syskon från omkring 2013 och då sa Lillcyklisten "Mamma, du ser väldigt född ut." Jag förstod genast att han menade att jag såg yngre ut, men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka det.

Längtan, ja. Vad längtar jag efter? 

att stanna ute efter förskolan tills det är matdags och äta utomhus,

att träffa min familj, att min familj ska träffa min familj,

att äta på restaurang med vänner och smaka på varandras öl,

att åka på en utflykt och stanna ute hela dagen,

att gå på konsert och svettas och dansa,

att sova en hel natt.

Jag längtar efter allt och hoppas att vi ändå inte helt ska glömma bort de här åren för de behövs som kontrast till hur självklart allting var, då innan.

Spridda skurar

Jag gör små filmer om strumpsortering, om en legofigur och en fisk som möts och om en sjöjungfru som blir till. Jag använder babygymmet som stativ, det är roligt och lustfyllt, men också frustrerande. Det är en inspirerande och irriterande kurs, för samtidigt som jag lär mig mycket förutsätts det att vi som deltar dels ska ha tillgång till en surfplatta, dels att vi använder Apple. Visst tipsas det om motsvarande appar för Android, men mer som ett sätt att gardera sig, inte som genomtänkta och beprövade alternativ.

Ute är himlen grå, jag andas ut denna måndag efter helgens gnäll gnäll gnäll, samtidigt smärtsamt medveten om att Lillcyklisten antagligen inte kommer att sova på förskolan eftersom allt fortfarande är ganska nytt för honom, vilket betyder ett trött, argt och ledset humör ikväll. Det är som om dagarna bara bockas av nu, en till, en till, en till. Mars är ingen jätterolig månad. Allt känns som transportsträckor just nu.Till våren. Till vaccinationer. Till sommaren. 

Vi har köpt en säng till Minicyklisten. Ska se om det går att få fast den i vår säng så jag kan ligga nära honom men ändå inte precis bredvid. Inte för att jag lider av att samsova, det fungerar och det är både praktiskt och mysigt. Men ibland väcker vi varandra, och det hade också varit skönt att småningom få lite mer utrymme runt den egna kroppen.

Torsdag

Vi skickar bilder på våra barn åt varandra, i de olika trådarna. Så här ser han ut nu, så här såg han ut igår. Min telefon är full av bilder på egna och andras barn. Min famn är full med barn, men bara mina än så länge.

Jag har lagat mat två gånger idag: vegetarisk stroganoff och ugnspannkaka. Ingendera rätten känns som riktig matlagning för det är så enkelt, känns som halvfusk, men så trött som jag är på alla sorters halvfabrikat plus pasta kan nog ingen människa vara. Jag försöker inkludera Lillcyklisten i den matlagning som han kan hjälpa med när ork finns, så om jag ska vara helt ärlig var det inte bara jag som lagade ugnspannkakan.

Nu har jag precis gjort några språkövningar, försöker ligga steget före nu när det flyger förkylningar i luften. Imorgon ska jag till BVC med Minicyklisten, prata om mat, mäta, väga. Sen är det dags för det sista På spåret.

Vad gör man sen i livet?

Fyra månader senare

Jag ska inte tjata om vab och sånt för det kan väl begripas att två veckor på ny förskola innebär en förkylning. Sitter i detta nu med en skvätt whisky bredvid mig på soffbordet och hoppas att det ska göra att halsen känns lite mer len än den gjorde inatt. För tre månader sen gjorde jag ett Minicyklisten-fyra-veckor-inlägg och eftersom jag, när jag kollar på det nu, inser att jag redan har glömt hur det var då tänker jag att det är dags igen. För nu är han fyra månader gammal, galet nog.

 

Sömn

Som jag misstänkte och vis (?) av erfarenheten med Lillcyklistens otroligt dåliga sömn varade inte den härliga perioden då jag bara blev väckt 2-3 gånger per natt för evigt. För tillfället är det en något jobbigare period då Minicyklisten vaknar ungefär varje timme, ibland för att amma, ibland för att bara böka runt och bara vara lite smått missnöjd. Jag försöker verkligen ta det med ro. Inte se på klockan för ofta. Inte fokusera så mycket på att jag sover dåligt. För det går ju över någon gång, på något sätt. 

Tror dock inte att nu är rätt tillfälle att försöka "åtgärda" det. Dels har han precis som sin bror redan fått tänder, eller ja, en liten sylvass sak sticker sen idag upp litegrann ur tandköttet, en andra är på gång. Dels förändras hans sömnmönster och han har precis gått igenom ett utvecklingssprång. Men, summa summarum så har i alla fall jag varit piggare än så här. I övrigt har han väldigt regelbunden sömn, tupplurar tre gånger per dag (oftast 120+120+50 minuter), oftast i vagnen ute på balkongen. Han somnar runt kl.19 och vaknar runt 07, och jag är otroligt tacksam över att hans dagsömn fungerar så bra och att han överhuvudtaget kan sova i vagn.

Personlighet

Det här är ändå det roligaste, hur mycket personlighet som kan komma fram hos en sån plutt? Jag skulle beskriva Minicyklisten som en förnöjd typ, när han vaknar på morgonen är det första han gör att le stort och sen skratta. Det är också väldigt lätt att locka fram leenden hos honom och det känns lite som att det var precis en sån här bebis vår familj behövde just nu. Det betyder självklart inte att han alltid är nöjd, han är ju trots allt en bebis. Men när han är mätt och utsövd roar han verkligen samtliga familjemedlemmar.

Familjen

Trots att det grälas och tjafsas mer än nånsin här hemma just nu tycker jag att vi har blivit en bättre familj av Minicyklisten. Eller mer av en familj. Det betyder inte att ett barn inte utgör en familj, men eftersom Lillcyklisten är nog så krävande var det som om det behövdes något eller någon som tvingade oss alla att byta fokus ibland. Det är också väldigt rörande hur storebror direkt försöker trösta lillebror när han blir ledsen, genom att ge honom en leksak eller genom att gulla med honom. Dessutom fungerar det oftast. Det känns fint att de stunderna finns, för samtidigt är Lillcyklisten inne i kanske sin trotsigaste trotsperiod hittills vilket gör dagarna nog så utmanande.

Annat

En lustig grej är att han nu har kläder på sig som hans storebror hade när han var typ 10 månader gammal? Jag försökte jämföra deras BVC-kort men de verkar längdmässigt följas åt ganska bra hittills, så jag antar att det är på bredden de skiljer sig åt. Eftersom de är födda ungefär samma tid på året tänkte vi att vi då har alla kläder fixade för all framtid, men där lär vi få tänka om, haha.

Då och nu

När himlen är blå och ljuset börjar ta sig in i vardagsrummet på eftermiddagen tänker jag på att jag om några månader kan sitta på balkongen och dricka kaffe. Det här är den första balkong som känns trevlig. Vi har haft inglasad balkong, den använde vi mest som förvaringsutrymme. Vi har haft indragen balkong, den använde vi inte alls. Jo, en gång, när vi hade tvåårskalas för Lillcyklisten. Nu har vi en oinglasad utskjutande balkong utan tak och jag tänker på den lite som en terass. För tillfället är det bara Minicyklisten som använder den för sina vilor, men så fort det blir varmt ska den inredas på något sätt. Insynsskydd mot grannens balkong som känns som att den är två meter bort. Någonting under fötterna. Växter och ett bord.

En promenadutsikt

Jag tänker mycket på den här tiden förra året. När vi precis hade bestämt oss för att öppna dörrarna till att flytta tillbaka till Göteborg. När jag hade pratat med min chef och sagt att vi kommer tillbaka, jag vill börja jobba igen. Hur det gick två veckor och det där plusset dök upp på stickan. Det var ett av de hittills konstigaste ögonblicken i mitt liv. Klipp till ytterligare ett par veckor senare och Coronarestriktionerna var ett faktum. En underligare början på ett år tror jag väl inte att jag kommer att vara med om på länge.

Samtidigt känns allt (förutom Corona) just nu alldeles som om det var meningen. Att Minicyklisten finns och förändrar dynamiken på precis rätt sätt, att han har gjort oss till en bättre familj. Att jag tänker på något så banalt som vårt balkong och att den tanken kan göra mig så mycket gladare än vad hela vår förra lägenhet i Umeå gjorde. Den lägenheten kommer för alltid att vara Lillcyklistens första hem, och det var så klart vårt hem. Men det var aldrig min lägenhet. 

 

Att kunna andas ut och veta att vi ska stanna här. Det gör att jag också kan andas in.

En tisdag

Snöblandat regn, jag letar barnposters samtidigt som jag uppdaterar antagning.se för att se om jag har blivit antagen till båda kurserna jag anmälde mig till häromdagen. Jag ska bara välja den ena, och hoppas att det inte blir språkkursen utan retorikkursen. Om tio minuter ska jag ta in Minicyklisten som sover i vagnen på balkongen. Ett liv med en vagnsovare, tänk vad underbart det kan vara. 

 

 

Vi försöker komma underfund med dagarna, hur de ska disponeras på bästa sätt. Iväg till förskolan strax innan nio, streta upp för backen så fort jag kan. Mellanmål och "jobb" i soffan (beroende på humör och behov). In med bebisen, och sen? Kanske laga mat? Göra något annat jag borde? För sen efter lunchen känns det som att det bara går i ett, man dricker kaffe och sen är klockan plötsligt hämtdags. Det är inte nådigt med dessa femtimmarsdagar, ingenting känns det som att man hinner med. 

Samtidigt, så otroligt skönt att äta lunch med Cyklisten utan att bli avbruten. Dricka kaffe i fred. Tänka en tanke till punkt. Vara i alla fall lite utvilad när man hämtar det äldre barnet på eftermiddagen.

Söndag

Den sjätte december. Gamlamormor Momis födelsedag, Finlands självständighetsdag. Jag försöker gå igenom kommentarerna på mitt senaste uppsatsutkast. Ja, jag försöker verkligen. Minicyklisten ligger på köksgolvet i mjukliften (vad är det för ord kan man fråga sig, en väska som man kan ha en bebis i, det är vad det är) och Lillyklisten vägrar somna i sitt rum. Sjunger Hjulen på bussen om och om igen. Jag och Cyklisten Whatsappar varandra från varsitt rum. 

 

"Pratar han ännu?"

"Ja."

 

Igår fick jag en konstig frossa, jag frös och frös trots att jag låg under dubbla filtar. Duschade hett medan Lillcyklisten badade, det immade på badrumsspegeln. Nu känns det nästan som vanligt igen men kanske borde jag gå och hämta ut ett test ändå. 

 

"Mjuklift"

 

Vi beställer saker, leksaker, namnlappar. Tänker på förvaring. Det är mycket som ska fixas, men mest irriterande är att vår bokhylla - som vi har låtit korta av - fortfarande är för hög på sina ställen eftersom vardagsrumsgolvet tydligen är snett. Bara vi hade fått upp den och böckerna hade ca hälften av flyttkartongerna försvunnit ur vardagsrummet. 

 

Imorgon har jag handledning igen, vet inte riktigt vad jag ska säga, mina ambitioner sjunker för varje dag som går och just idag känner jag mest att jag vill bli klar. Godkänd och färdig. Arkivera mappen som heter "Aktuella delar av uppsatsen".

Framme

Ner för backen, jag bromsar vagnen och lutar mig bakåt samtidigt som jag går.

"Hålla med andra handen mamma."

"Jag går på sidan en stund så jag inte slår i ståbrädan."

"Vad är det där för bil?"

 

På förmiddagarna går vi ut, jag och barnen. Promenerar en bit, handlar lite som blir för mycket att släpa upp för tre trappor tillsammans med en bebis och en tvååring som ibland inte vill gå upp utan att hålla min hand. När vi anlände var luften full av vattenpartiklar, blomspruteregn, vi tog 16-bussen och när vi kom fram fick jag öppna dörren till lägenheten.

Jag gör pepparkaksdeg men kan inte bestämma mig för om jag ska orka ta itu med ett pepparkaksbakprojekt med Lillcyklisten eller om jag ska baka dem på kvällen när han har somnat. Eftermiddagarna är ibland långa, eller inte egentligen långa, men mitt tålamod är kort. Jag höjer rösten, jag tjatar, jag skulle helst stänga köksdörren om mig och laga mat länge i lugn och ro. 

Vi går och hämtar ut en matta som jag har beställt till Lillcyklistens rum. En svart katt gräver en grop i en sandlåda, bajsar och täcker över. Jag borde sjasa bort den men katten skrämmer mig med sin självsäkerhet. Vi hittar en gunga där man kan gunga tillsammans, ett barn och en vuxen. Lillcyklisten skrattar så han kiknar, jag blir lätt illamående.

Dagarna går, nu har vi kommit hit, nu är vi här. Här är vi nu. Framme. Kanske lite mindre mittemellan ett tag i alla fall.