onsdag 16 augusti 2017

Känns sådär

Föga förvånande ramlade den klassiska börja-jobba-förkyningen över mig i måndags, det slår verkligen aldrig fel.* Men jag hoppas att jag ska kunna vila bort den idag. Sov troligen ganska djupt inatt för jag lyckades på något sätt få nackspärr (ryggspärr?) under ena skulderbladet som gör att jag inte kan vända överkroppen mot höger samt att jag inte kan nysa om jag sitter ner för då känns det som om ryggen ska gå av. Tack kroppen.



Jag har äntligen börjat läsa Haya Yanagiharas A Little Life som jag har tänkt läsa väldigt länge, så klart tycker jag väldigt mycket om den även om jag inte har kommit så långt. Jag älskar att den är pratig och utbroderad och verkligen borrar sig ner i karaktärernas identiteter och självupptagenhet. Och visst kan jag redan nu ana den sorgliga undertonen (en kär vän tipsade mig till och med om att inte läsa den under semestern eftersom den är så sorglig), men den passar liksom perfekt in i min sensommarmelankoli. 

Det roligaste just nu är att lillasyster E kommer på besök över helgen och dimper ner i staden redan imorgon! Hon bodde ju också i Göteborg en kort period när jag flyttade hit eftersom hon gjorde praktik här, efter det har hon hälsat på mig minst en gång men nu var det väldigt längesen och det ska bli kul att få hänga! Ytterligare en orsak att försöka jaga bort förkylningen illa kvickt.

*Hur knäppt är det att det var EXAKT ett år sen samma sak inträffade?

torsdag 10 augusti 2017

Augusti men inget dopp

Nu är alla färger så där mättade i naturen som de blir i slutet av sommaren, som akvarell målat på uppblött akvarellpapper. Jag tycker om den här tiden. Men lite ledsen blir jag över att jag har simmat så få gånger. Det har varit varmt här de senaste veckorna, men så fort vardagen drar igång är det som att det nästan inte går att göra sånt längre, simma i havet till exempel. Så fort gick det att bli vardagslat. 

Jag hoppas ändå på ett dopp i helgen då vi ska hälsa på kompisar som hyr en stuga i södra skärgården. Dessutom ska man tydligen se meteorskuren Perseiderna extra bra på lördag, så jag håller tummarna för uppehållsväder.

 

onsdag 2 augusti 2017

Här igen

Så vaknar man en morgon och inser att semestern är slut, men samtidigt känns det inte riktigt som vardag än. Inte när sommaren fortfarande pågår och jag kan stanna på mina rundor i skogen och plocka åt mig några hallon. Se där, fördelarna med att ha en tidig semester.

Lite ovant är det så klart när klockan ringer på morgonen och visst kan jag ana ögonpåsarnas långsamma återvändande, men det är skönt att det mest känns trist att ledigheten är slut snarare än att det inte är roligt att vara på jobbet. För det är ändå två olika saker. 

Vad läste jag då? Eh, nästan ingenting. Eller jo, två futtiga böcker, Tana Frenchs The Tresspasser (som var ganska ospännande) och Yaa Gyasis Homegoing (den var däremot väldigt bra). 

Igår påbörjade jag Naomi Aldermans The Power som nyligen belönades med Bailys' Women's Prize for Fiction. I den upptäcker unga flickor plötsligt att de har förmågan att använda elektriska impulser som de har i sina kroppar, och det ena patriarkala samhället efter det andra störtas. Lite som en modern tappning av Gerd Brantenbergs Egalias döttrar med frågor om kön, kropp och makt.

It doesn't matter that she shouldn't, that she never would. What matters is that she could, if she wanted. The power to hurt is a kind of wealth.

 


tisdag 20 juni 2017

Trötthetsmarker

Det är lustigt hur det att man ställer in sig på att bli ledig en viss dag gör att det känns helt omöjligt att jobba längre än tills dess, kroppen och hjärnan verkar börja varva ner långt innan. I natt drömde jag enbart om utdragna bokbeställningar som jag funderade kring på jobbet, och just nu (klockan sju på kvällen) är jag så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig. 

På vägen hem från jobbet blev jag tvungen att kliva av och leda cykeln på grund av all gräspollen, det måste ha sett ut som att jag storgrät och jag såg absolut ingenting. Det är alltid på samma ställe i stan, i en trädkantad allé. Sen är det borta under resten av hemvägen, väldigt konstigt.  

Förresten, inget nytt tips kanske, men jag kan verkligen rekommendera podden Skäringer & Mannheimer av Mia Skäringer och Anna Mannheimer, så jäkla rolig!

måndag 19 juni 2017

Äntligen

Det är sommarvarmt nu men på jobbet har vi luftkonditionering så jag att låtsas som att det bara är soligt utanför och att jag inte missar årets somrigaste helg. Men sen när jag cyklar hemåt och blir alldeles genomsvettig när jag promenerar upp för den sista backen, då tänker jag på att det ska bli kallt nästa vecka. Väl hemma förhör jag mig om vad Cyklisten har gjort medan jag har jobbat och sen säger jag:

"Ska vi åka och bada?" och ler mitt största snälla snälla snälla leende.

Inte för att jag inte skulle kunna åka ensam, men det är så klart trevligt med sällskap. Särskilt som det är årets första riktiga havsbad. Då behöver man ett vittne. Så vi susar iväg på cyklarna och jag hinner tänka att är det inte lite sval vind men när vi kommer fram är jag svettig igen och när jag kliver från badstegen ner i vattnet är det inte ens kallt. Jag simmar flera tag, dyker och förvånas som vanligt över hur otroligt salt det är, guppar omkring och tittar på segelbåtarna där ute och det är som om något bosätter sig i min kropp. Sommaren och frihetskänslan. 

fredag 16 juni 2017

Slalom som uppladdning

Jag läser tre böcker just nu (plus lyssnar på en en ljudbok), men egentligen läser jag ingen bok just nu. Jag tänker mig att det bara är riktiga storläsare som förstår vad jag menar, men låt mig förklara: jag inväntar semestern som börjar om en vecka, och då, ja ska jag börja på en ny bok, en semesterbok, och eftersom jag inte vill ha någon annan bra bok på hälft då måste jag ju läsa någonting annat under tiden. Det är låter väl helt rimligt?
 
 
 
 
 
Dagtid läser jag Tommi Kinnunens Där vägarna möts, en roman om tre generationer kvinnor som följs under 1900-talet. Jag hade höga förväntningar på den men tycker hittills att den är lite - meh - jag skulle vilja ha lite mer fördjupning i karaktärerna, förstår mig inte riktigt på tidshoppen (det kan gå tio år mellan kapitlena ibland) och är inte så förtjust i greppet med ögonblicksbilder.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På kvällen läser jag Annie Proulxs Barkskins, en historisk roman som handlar om flera generationer skogshuggare som kommer till franska Kanada på 1700-talet. Jag har varit lite less på den för det känns också som om jag som läsare bara får betrakta karaktärerna på håll medan jag skulle vilja gå in under huden, och jag har beklagat mig högt om kvällarna ibland över att den är ganska... tråkig... men nu plötsligt, efter halva boken (som är tätt skriven och på över 700 sidor) börjar jag gilla den! Det är något med att inte ge upp om tegelstenar som verkligen kan ge utdelning. Tror dock inte att jag kommer att läsa ut den innan semestern och den får nog snällt vänta här hemma medan jag är iväg på äventyr. Om ni känner igen hennes namn är det kanske för att Annie Proulxs skrev Brokeback Mountain.
 
 
 
Den sista boken i raden är Lucie Whitehouses Keep You Close som jag läser för att somna, inte helt schysst mot boken kanske, men hittills känns det ganska dussindeckaraktig, kan tyvärr inte säga så mycket mer (eftersom jag alltid somnar). 
 
 
Då kvarstår bara frågan, vad ska jag läsa på semestern? I den planerade högen ligger bl.a. Ian McEwans Nutshell, Yaa Gyasis Homegoing och Hanya Yanagiharas A Little Life. Den enda säkra boken hittills är Tana Frenchs The Tresspasser. Är det någon bok jag inte får missa i sommar? 

onsdag 14 juni 2017

Träningslistan

Träning för mig är: något jag inte mår bra av om jag tänker på det som just träning, men som är en livräddare om jag tänker på det som motion. Ett sätt att tömma tankarna och komma bort från min hjärna som ofta går på högvarv.

Min favoritträning: just nu att springa och cykla, yoga (men inte just nu), när jag var yngre att dansa och simma. Jag tycker fortfarande mycket om de båda sista motionsformerna också, men jag har insett att det inte funkar för mig just nu. Jag har helt släppt det här med att gå på pass eftersom det bara stressar mig, och har istället insett att jag mår så mycket bättre av att röra på mig utomhus i naturen. 


Det bästa med att träna: att det är supertråkigt och riktigt jobbigt först men att det ganska snabbt blir en vana och något som jag istället längtar efter. Att jag märker så tydligt att jag orkar bättre och mår bättre psykiskt om jag rör på mig.

Det sämsta med att träna: när det blir en prestation istället för motion, det har varit ett problem för mig tidigare. Inte för att mina prestationer någonsin skulle ha varit något att skryta om, utan snarare för att jag alltid har börjat tävla med mig själv och känt mig misslyckad när jag inte har varit lika bra/snabb/pigg som förra gången. Men, i något skede insåg jag att jag måste tänka om. Så nu tänker jag att allt jag motionerar betyder att jag är på plus i relation till att inte motionera alls, istället för att tänka att jag går på minus när jag väljer bort t.ex. ett joggingpass för att jag är trött. Ibland är man trött och då får man faktiskt vila. Och bara för att jag har en veckas paus pga olika orsaker (sjukdom, mycket jobb, resor...) betyder det inte att jag har slutat motionera.

En sport jag skulle vilja pröva: för att helt säga emot det jag säger här nedanför, så faktiskt någon typ av sport där man är två personer men ändå liksom motionerar individuellt, om ni förstår? Typ tennis eller badminton kanske? Alltså, individuella prestationer men tillsammans med någon annan.

En träningsform jag inte förstår: ogillar all typ av lagsport, det är inte alls min grej. Vill inte vara ett del av ett lag, nej tack. Själv är bästa dräng och så vidare. Japp.

Därför tränar jag/tränar jag inte: för att det är väldigt lätt just nu iom att vi har ett motionsspår rakt utanför huset, så enkelt är det. 

Mina träningsmål: fortsätta med springandet, är lite sugen på att försöka springa lite längre (OBS, definitivt inte marathon, haha), det längsta jag har sprungit nu är typ 8 km. Gillar väldigt mycket att yra runt på skogsstigar och sånt också, det gör att man inte tänker på hur långt man springer och det känns lite som att vara med i ett tv-spel, så mer sånt!