Förändringens vindar, typ

Mitt jobb alltså, som jag gillar det. På många olika sätt. Som till exempel att saker och ting ofta händer väldigt fort men att det sedan verkligen händer. Om bara en vecka ska jag tillfälligt byta till en annan butik där jag kommer att vara fram till årsskiftet, det ska bli så väldigt roligt. Det knäppa i att jag har jobbat på min nuvarande arbetsplats i fyra år också, när hände det? Nu kommer jag för en kort period att ha en paus från flygplatslivet, och det känns faktiskt lite vemodigt trots att jag kommer att återvända innan jag har hunnit märka att jag har varit borta. Fast också, att jag kommer att kunna äta lunch varsomhelst (!) tillsammans med andra människor (!!).

Jag gillar ändå förändring, och på något sadistiskt sätt särskilt mycket när det både känns roligt och skrämmande, för då vet jag också att det förändrar mig. Det är också så skönt när förändringen (även om den inte är så jättestor för någon annan än för mig som tycker att t.ex. nya vykort i butiken är en sensation) kommer utifrån, jag är ju lite lat av mig ibland så det är trevligt att själv slippa initiera det på egen hand. Jag brukar inte skriva så mycket om jobb, men det är trots allt det som tar upp den största delen av mitt och de flestas liv så det blir verkligen en stor grej även om jobbet är detsamma och det bara är miljön som förändras.

Bra grej det här med förändring på hösten, I approve! Blir också nu extra sugen på att köpa en ny kalender där jag får skriva in mina nya arbetstider, men alltså - kanske lite överdrivet att köpa en ny bara för årets två sista månader. Eller?

 

Euforin

När den släpper och kroppen plötsligt känns lättare och sinnet bara flyger iväg och jag flätar mitt hår och dansar, jo jag dansar. Jag har börjat avsky den så, pms:en, för det verkar som om den bara blir värre och värre. Så här brukar det vara:

- Först en rastlöshet och håglöshet, jag har inte lust att göra nånting. Försöker kanske välja en film att se på någon kväll men ingen är rätt. Det finns liksom inget rätt val.

- Sen det värsta stadiet, ångeststadiet. En ständig känsla av ångest i kroppen, lite som att befinna sig utanför sig själv, lite på sidan av. Vill jag faktiskt leva så här? Varför bor jag här? Varför jobbar jag med det jag gör? Tycker ens mina vänner om mig? Varför vill Cyklisten egentligen vara tillsammans med mig, nej det vill han nog inte. Så där håller jag på, ibland i mer än en vecka. I kombination med att vara en person som alltid överanalyserar allt är detta riktigt riktigt jobbigt ibland.

- Till sist, irritation och ilska, kanske det bästa (av tre dåliga) alternativet. Jag blir förbannad och gormar åt folk som promenerar på cykelbanan, jag hatar kapitalismen och patriarkatet (ännu mer än vanligt), och ibland är det nästan en lättnad, för att vara arg är i alla fall på något sätt produktivt och aktivt.

Det är inte så illa varje månad, men fy fan vad jag är trött på skiten! Idag när jag i total menseufori har varit ute och joggat, städat lägenheten, köpt kläder, handlat mat, tvättat kläder och ska få hem två vänner på filmkväll. Lider ni också av pms, har ni alltid gjort det, hur gör ni för att hantera det? Jag skulle bli så glad om någon ville dela med sig för det är ju trots allt ett väldigt intressant ämne.

Presenter

Många presentfunderingar på gång nu, födelsedagar och nyfödda och annat som händer och jag vet inte, men jag tycker att jag har blivit så dålig på att hitta på presenter! Eller så är det bara det att när man själv och de man vill ge presenter åt är vuxna nu och liksom har allt så blir det helt enkelt svårare att komma på något som de behöver. 

Som nu, jag har försökt luska och luska för att hitta på en present åt Cyklisten som fyller år om en vecka. Vi brukar inte ge varandra några stora gåvor (om man inte fyller jämt) så det behöver inte vara så märkvärdigt, men något ska man ju ändå hitta på. Nu tror jag dock att jag har kommit på en idé, men vågar inte skriva den här ifall han skulle råka ramla in på bloggen.

Konstigt ändå att det ska vara så svårt när i alla fall jag själv blir helt överlycklig bara jag får ett kort.

Hostar på lördagen

Kanske att de sista sommardagarna rinner ifrån mig, kanske att det här rosslet i lungorna inte vill släppa taget. Idag har en tavla kommit upp på väggen, det tog tydligen åtta månader. Och Cyklisten inspirerades och cyklade iväg till rambutiken för att fixa ramar till tre andra bilder som ska upp på väggen. Jag har fållat upp två par gardiner och en klänning eftersom den lånade symaskinen ska återlämnas. Däremellan hostandes och snytandes och så svettig man kan bli av att göra något annat än att läsa.

Det jag allra mest hoppas är att alla förkylningssymptom ska försvinna tills nästa helg då jag ska hälsa på syster yster den äldre som har fått en liten baby. Litet men SÅ STORT, det är liksom svårt att tro att det är på riktigt innan jag har fått se det med egna ögon. 

Äntligen björnbär

Det är knappast någon hemlighet för dem som bor i min stadsdel att det växer björnbärsbuskar längs med gångvägen nära vårt hus, men ändå kände jag mig som en upptäcktsresande när jag klev genom snåren. 

Man blir stegvis mer och mer girig när man plockar, först tar man allt man ser, och låtsas som om man inte också plockar bär som borde mogna lite mer. Men efter ett tag vill man bara sträcka sig in i buskarna efter de allra största bären, och så minns man, att de bästa bären finns där under de sylvassa taggiga grenarna, att de kan ligga liksom nästan slickade längs med marken.

Saknade förstås min upptäckarvän och bärplockarkompanjon Hanna som också älskar björnbär, som tur var det väldigt mycket kart kvar. Det har verkligen blivit en liten tradition, vårt bärplockande, och det känns som om det på något vemodigt sätt är den riktiga inledningen på hösten och slutet på sommaren på samma gång.

 

Skaffa en hobby?

Och så en sån där dag då man inte vet vad man vill och går och surar på var sitt håll, och det är liksom skönt att det regnar ute. Jag är fortfarande så förkyld att jag inte riktigt orkar med något, hostar och snyter mig varannan minut. Det är också såna dagar då jag undrar vad jag riktigt ska göra, jag skulle liksom vilja ha något pyssel av något slag att sysselsätta mig med. Ett tidsfördriv. För sen när man har kollat på någon tv-serie, surfat, läst lite och typ löst korsord - vad gör man då? Vad gör ni när ni inte har någon energi men ändå vill sysselsätta er med nånting?

Vad jag också gjorde

Den första tältplatsen i det fria

En morgon hoppade vi på våra cyklar, jag och Cyklisten, och började trampa. Första stoppet var en överraskningsfest ungefär 60 km norr om Göteborg. Sen hade vi inga planer förutom att vi skulle norrut, eventuellt till Värmland, men eventuellt inte. Vi var borta i en vecka och sov i tält fem av sex nätter, och på campingar tre av sex nätter. Vi cyklade via Vänersborg, och genom delar av Dalsland. Det var kuperat. Det var kuperat! Så kuperat att man vissa dagar aldrig cyklade på plan mark, efter varje nerförsbacke väntade en uppförsbacke. 

Eftersom det är trist att cykla på stora riksvägar med tung trafik valde vi mindre vägar, snirkliga vägar som ofta var grusvägar. Det är mycket roligare, men också ibland mycket tyngre. Att cykla uppför en brant backe med packning på cykeln på en grusväg är inte riktigt samma sak som att cykla uppför utan packning på en asfalterad väg. Men det gick bra. Det var till och med jättekul. 

Uppe på Fryksdalshöjden efter en lång uppförsbacke som aldrig ville ta slut. Det var inte Mount Everest direkt men ändå mer än 200 m över havet.

Det finns nånting så tillfredsställande med att ha med sig en begränsad packning. Man har inga vardagsval man behöver göra. Man klär på sig en av två t-skjortor man har med sig eftersom den andra sannolikt är smutsig. Man stannar där det finns mat längs vägen, det spelar ingen roll hur det ser ut eller hur maten smakar för man är ändå så hungrig att allt är gott.

Samtidigt, sen när vi var hemma igen. Så ofattbart skönt det var att sova i en SÄNG! Så mjukt! Så behagligt för höfterna! Men jag gör gärna om det igen, kanske inte exakt samma väg då, men en liknande resa. Det blir som ett beroende, att trampa sig fram genom olika landskap, att hoppa till av ormar som ringlar sig i gräset när man hukar sig bakom buskar för att kissa, att känna doften av hallon som har värmts upp av solen (det doftar som hallonsylt!). Det konstiga är också att jag som så gärna lyssnar på prat och poddar och liknande när jag vardagscyklar inte har några problem med att ha det tyst i öronen. Vad jag tänker på, undrade någon. Jag vet faktiskt inte. Men det känns som om hjärnan får vila och liksom hitta hem till sig själv igen.