Två om dagen

Häromdagen tänkte jag att det kanske är rimligt att försöka jobba två timmar om dagen med uppsatsen. Efter att igår ha försökt jobba tillsammans med Minicyklisten som enbart ville sova på mig samtidigt som han kräktes lite åt höger och vänster känns det som... ja, kanske genomförbart. Min handledare sa sist vi pratades vid att hon uppskattade den arbetstid jag behöver för att färdigställa uppsatsen till en vecka, så förhoppningsvis kan jag sprida ut arbetstimmarna jag har kvar på de fyra veckorna som återstår innan vi flyttar. 

Den här förmiddagen gick åt till diverse ärenden, varav ett var väldigt glädjande: Lillcyklisten har fått förskoleplats i Göteborg. På en ganska liten förskola med relativt små avdelningar. En stor sten trillade från mitt bröst! Ett par av förskolorna vi sökte till var nämligen organiserade med väldigt stora avdelningar, det kan säkert fungera jättebra det också, men i och med att vi ska riva upp hans hela liv känns det mycket tryggare (för mig?) att han inte kommer att vara omgiven av sextio utan kanske av tjugo andra barn om dagarna.

Närmar mig något slags slut

Jag är nu ikapp med metodkursen som har pågått under hösten, en missad veckan resulterade i två seminariekompletteringar som jag skickade in och som också blev godkända igår. Det är en stor lättnad. Jag var rädd för att jag skulle behöva komplettera minst fyra seminarier, men nu (om inte Lillcyklisten blir sjuk igen de kommande veckorna) kommer jag förhoppningsvis att kunna lägga ett par timmar per dag på att färdigställa min uppsats. 

Det är ändå rätt otroligt. Även om jag vissa dagar har befunnit mig lite väl nära gränsen för sammanbrott känns det i alla fall idag som att det har varit mödan värt. Om jag får ut min bibliotekarieexamen inom utsatt tid ska jag verkligen fira det så mycket jag bara kan, hoppas på en Covid-fri sommar så vi kan ha en riktig fest för att hela det här året inte har gjort att vi har klappat ihop totalt.

Bitterljuvt

Att dra sig fram de sista dagarna, timmarna, minuterna sekunderna. När allt går för långsamt och tilltron till att det kommer att sätta igång av sig själv avtar lite för varje stund som går. Att sedan vara där, mitt i det, och minuterna sekunderna går långsamt igen men på ett annat sätt. Varje sekund av vila är värdefull, men också, varje sekund av smärta som gör att någonting händer. 

Det var lycka, att stå lutad mot fåtöljen i vardagsrummet och lägga på en spellista på YouTube med 90-talshits. Bittersweet Symphony. Det vi aldrig kunde göra förra gången för allt var så intensivt, utan pauser. Den stunden försöker jag kapsla in, spara i mitt allra innersta. 

För timmarna gick, dagarna. Jag åkte in och åkte hem, åkte in igen och vilade, fick sova i några timmar, sedan hem igen. Till sist in för att stanna. Med personal som fanns där och stannade när jag sa att det inte fick gå. Vi var där tillsammans. Tills vi inte var det. Det är en annan historia som jag inte vet om jag vill berätta här.

Men nu är han äntligen här. Mirakelbebisen, den oplanerade efterlängtade, lillebror utan namn. Allt med att få barn är bitterljuvt, kanske ännu mer den här gången. Skillnaden i att redan vara förälder när man får ett barn, den är dock enorm och det är med en stor lättnad jag snusar på hans lilla huvud och känner det där som inte infann sig för två år sen, lugnet och förmågan att njuta.

Denna veckan ett liv

Jag kan tänka mig att det finns få saker som är så tråkiga för andra att läsa om som andra barns varande eller inte varande på förskolan. Det är också tråkigt att läsa om folk som gnäller om hur jobbigt det är att ha barn. Men den här veckan, den så kallade "sista" graviditetsveckan (som kanske blir den nästsista, eller nästnästsista), hade jag verkligen behövt vila. I tisdags ringde dock förskolan och meddelade att Lillcyklisten hade 39 graders feber, och så var det med den saken.

Det underliga var att det gick relativt bra så länge han var sjuk, vilket inte var särskilt många dagar, men när friskheten tog över tog också ett gnäll och trots utan like över - alltså hjälp. Då har vi ändå varit två föräldrar hemma nästan hela tiden. Nu mot slutet av veckan har vi väl blivit lite mer blasé, orkar liksom inte engagera oss lika mycket när han för sjuttioelfte gången försöker sätta en legobit som han vet inte passar på ett visst ställe och får ett totalt sammanbrott. Eller när han för femtionde gången "vill ha macka vill inte ha macka vill ha macka". Men att kalla det för vila hade varit lite väl magstarkt.

Antagligen känner han på sig att vi är nervösa och inte riktigt närvarande. Barn är ju sådana, har ett underligt sjätte sinne för stämningar. Idag beslöt vi hursomhelst att han skulle få åka till sina farföräldrar och där har han varit hela dagen. Vi har suttit i soffan, jag har sovit, vi har ätit lunch som han inte hade gillat. Fått positiva rapporter under dagen. För det är lite underligt att plötsligt ha barnvakt efter mer än ett halvt års uppehåll. Farföräldrarna är båda över 70 så det är verkligen inte något vi gör med lätthet, men eftersom det sannolikt är de som kommer att barnvakta honom när vi behöver åka in till förlossningen känns det bättre att de får tillbringa tid tillsammans nu så det inte blir så konstigt sen när det väl gäller. 

I övrigt kan jag inte säga att det är så mycket som händer på föda barn-fronten, lite yttepytte förvärkar ibland, och visst känner jag att någonting är på gång, men inte så att jag tror att det kommer att smälla inatt direkt. Hoppas nu på en förskolevecka utan krångel och på att det ska innebära att jag ska kunna slappna av på riktigt.

Tvåbarnstugg

Jag dricker hallonbladste, ringer förskoleförvaltningen i Göteborg, letar halvfartskurser till våren. Allt kan så klart förändras, men just nu känns det inte särskilt lätt när jag tänker på att vara hemma med två småcyklister, inte efter detta år, denna sommar, denna höst. Men det finns alternativ. Det är så klart inte nödvändigtvis att plugga mera som är det "enklaste" alternativet, men jag tänker att jag ändå ska söka in till några kurser på halvfart eftersom det gör att man kan söka om utökad tid på förskolan. Ett annat alternativ är kontakta vården och på den vägen få lite fler timmar. 

Vet inte ens varför jag känner att jag behöver skriva det, men det handlar så klart inte om att jag inte vill ta hand om mina barn. Det handlar om att orka och inte klappa ihop när det händer oförutsedda saker och energinivån är nära på noll. Psykologen som jag har gått till några gånger under hösten tyckte också att det är helt galet att man som nybliven tvåbarnsförälder ska behöva motivera varför det är bättre för ens barn att få gå till förskolan varje dag istället för tre gånger i veckan. Jag kan heller inte förstå varför det ena dagen ska vara så himla bra för barnen att vara där varje dag till att det plötsligt inte alls är möjligt. Eller, det gör jag ju, för det handlar om pengar så klart.

Och kanske kommer det att gå jättebra, kanske kommer jag inte att känna något behov alls av utökad tid. Det är så klart onödigt att måla fan på väggen. Men jag tänker också att det är bra att förbereda för alternativ om det skulle vara så att det känns övermäktigt. 

Nu ska jag försöka samla mig eftersom jag har handledning om en halvtimme. Mitt mindset är så långt ifrån allt vad styckeindelning och ändrad disposition heter, men framför mig ligger ett trettio sidor långt dokument fullt med smarta och kritiska kommentarer som jag på något sätt ska försöka ta till mig utan att drabbas av panik över hur mycket arbete jag trots allt har kvar.

Mitt i veckan

Det ösregnar idag, ska göra det hela dagen och jag är glad över att det inte är lördag utan vardag med förskola och sysselsättning för alla. Jag försöker beta av inlämningsuppgifter som ska vara klara i oktober, skriver forskningsplan och idéskiss liksom baklänges. Har några föreläsningar och seminarier om kvantiativ metod kvar, det är ett otyg, men det ska göras. Sen tänker jag skolka. Se på tv. Äta godis. Blunda. Slöa. Bli nervös. 

Försöker påminna mig om vad vi hade i den där väskan, tror inte vi åt något av det vi hade med oss. Köpte ett par underliga energibars och typ kokosvatten, varför jag tror att jag plötsligt ska vilja ha det när jag annars tycker det är äckligt är en bra fråga. Men man måste ju preppa på något sätt. Jag kan liksom inte komma på vad jag tycker om. Choklad, så klart. Men att bara äta sött? Kan man pressa ner en pizza och smuggla in den på förlossningen?

Förra gången tror jag att jag till och med hade med mig en bok. HAHAHAHAHA. Fast ja. Kanske ändå. De säger ju att man ska ha med sig föremål till förlossningen som får en att känna sig trygg.

Tusen tankar

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Och jag inser att det inte är optimalt att hålla på att varva tankar på studier med tankar på förlossning, inte med den intensitet som jag gör nu. Samtidigt finns det något lugnande med att tvingas dela upp tankarna, för det går verkligen inte att tänka dem på samma gång. Tänker jag på det ena får jag lite paus från det andra, och vice versa. Jag har ändå en bra känsla för tillfälet och känner mig inte egentligen stressad, snarare irriterad över att saker och ting krockar. Som idag.

I morse hann jag läsa några tråkiga sidor om kvantitativ metod.

Sen hade vi ett samtal med en Aurorabarnmorska vilket man blir ungefär lika utmattad av som av att gå och prata med en psykolog. 

Det var ett mycket bra samtal men nu känner jag mest att jag borde lägga mig och vila. 

Tyvärr har jag då ett två timmar långt obligatoriskt seminarium som avslutning på eftermiddagen, ett ganska "snällt" seminarium dessutom som känns idiotiskt att skippa. 

Och så var det det där uppsatsutkastet som jag själv lovade att jag skulle skicka in imorgon. 

Det enda sättet att hantera det är att göra en sak i taget och försöka att inte tänka på alla de andra sakerna man väljer bort i samma veva. Det är ändå lite lättare att prioritera bort t.ex. föreläsningar som inte är obligatoriska och det känns skönt. Det låter säkert helt galet. Det kanske är helt galet? Jag vet inte.