Pengarna

Jag tänker rätt mycket på pengar nu, på att vi i flera år har haft rätt så lite pengar. Man vänjer sig så klart och man anpassar sitt liv efter sin ekonomi. Under pandemiåren har det också varit lätt att avstå. Men nu när vi är inne på år X av låga inkomster (en som jobbar med halvdassig lön, en som gör oavlönad praktik) börjar jag tröttna. Tröttna på att inte kunna unna sig att äta ute någon gång, unna sig nya kläder (tänker då på typ underkläder, sånt jag inte är så sugen på att köpa på loppis), unna barnet en större säng.

Det kommer småningom att ändras, det både hoppas och tror jag ganska visst. Och jag är glad över att vi bor i hyresrätt så den dåliga ekonomin inte behöver betyda eventuell kris. Men oj vad listan börjar bli lång på sånt jag tänker mig att jag ska köpa (springskor i rätt storlek t.e.x) sen. 

En fördel är att jag blir så ofantligt glad när jag hittar något riktigt fint på loppis, häromveckan fyndade jag ett svart släpigt sjok i viskos med blommor på för ca 70 kr. Lite saftigt för att vara ett loppisköp, men en sån fullträff att det var värt det.

Slut på ett undantag

Det kommer knappast att synas så mycket av mig här framöver, vi kan väl säga att jag har en paus av något slag. För nu jobbar jag igen och det gör så klart att tiden är mer knapp. Men också att tiden känns så mycket lättare att hantera. 

 

Att mer eller mindre vara hemma med barn i tre och ett halvt års tid under en pandemi har inte varit lätt. Som tur är jag väldigt anpassningsbar, men till det hör att en del av reaktionerna liksom fördröjs. Som ett exempel var när jag träffade M efter jag vet inte hur länge och brast ut i gråt när jag såg henne komma gående längs med Vasagatan. Då insåg jag hur mycket jag hade saknat att träffa mina närmaste vänner på riktigt. Det har varit lite liknande att börja jobba. Som att med en käftsmäll inse hur otroligt understimulerad jag har varit under de senaste åren. Att plötsligt inse att jag visst har gömt bort och glömt bort viktiga delar av mig själv. Nu börjar jag hitta små spår. Och det är helt underbart.

Grå december

Jag har verkligen julstämning nu samtidigt som jag är så otroligt trött på att gå hemma. Men jag har bakat pepparkakor, lussekatter, gjort julgodis (som jag nästan har ätit upp), köpt julblommor och en lykta till balkongen. Bland annat. Samtidigt är Lillcyklisten hemma eftersom magsjukan härjar på förskolan och ingen av oss är särskilt sugna på att gå runt och kräkas under julen. Och så var det det där med pluggandet också, "bara" en rapport kvar att lämna in nu. Den ska egentligen vara klar först i mitten av januari men jag hade verkligen velat bli färdig innan jul. Så jag får vara ledig på riktigt någon vecka under min föräldraledighet i alla fall.

 

Det var otroligt vackert med all snö, nu är det grått och mörkt. Men också farbart, det var inte alls hanterbart att gå uppför med en dubbelvagn på saltade men oplogade gångbanor. 

 

Ja, ni hör ju. Det finns inte mycket kreativitet kvar i den här hjärnan. Jag hoppas nu på ett otroligt ohändelserikt år 2022 och på en lugn och otjafsig avslutning på 2021.

Dyrbar tid

Jag vänder balkongkrukorna upp och ner, det rasar ner alldeles för blöt jord och växter som dog när det var frost natten tills igår. Jag mailar kors och tvärs, försöker få tag i någon att intervjua för min sista inlämningsuppgift. Känner mig oinspirerad, halvhjärtad. Får äntligen ett positivt svar och börjar skriva ihop en intervjuguide, tänker samtidigt på hur skönt det var att luncha ute med J igår när jag struntade i att plugga. Att inte bara jobba på, som man gör, som jag gör.

Ibland tänker jag att det är dumt att jag studerar samtidigt som jag är föräldraledig. Men samtidigt ser jag hur Lillcyklisten äntligen glatt går iväg och vinkar hejdå mamma utan att ens se sig om. Hur han blir lite ledsen när jag hämtar honom mamma jag vill inte gå hem från förskolan. Det är inte att han har vantrivts, men kontinuiteten gör all skillnad i världen. Jag försöker påminna mig själv: det är ett systemfel som gör att jag känner mig tvungen att plugga för att min son ska få tillräckligt med tid på förskolan för att känna sig trygg. Det är ett systemfel som gör att jag ofta har tankarna på ett annat håll när jag leker med Minicyklisten vars utveckling går i sån rasande fart att jag inte hinner med.

Den här dyrbara tiden. Som aldrig kommer åter. Som sliter en i stycken och bombarderar en med kärlek. Hur ska vi kunna minnas den som den var?

En öl längre bort från självutplåning

Så händer det plötsligt. Jag springer på en av våra oändligt många trevliga grannar som är gräsänka, vi pratar om att träffas och ta ett glas. Nu när jag inte är fast i ammandet längre. Ikväll? Jo, men ikväll passar! När vi susar ner för backen genom kyrkogården känns det som om gravarna stämmer upp i en hurrakör och jag tänker här har jag inte cyklat i mörkret sen 2018 och sen beställer vi varsin öl och pratar i tre timmar om var vi kommer ifrån och om att det saknas litteratur som skriver om moderskap och födande ur ett mer existentiellt perspektiv.

 

Det är som att långsamt landa i sig själv. Jag saknar Minicyklistens spädbarnstid och kan inte riktigt förstå att den har varit över länge redan, men känner också tillförsikt. För det är så lätt för mig att helt uppgå i familjevarandet och att, utan att tänka på det, åsidosätta alla mina egna behov. I viss mån är det säkert en bra förmåga, särskilt under barnets första år. Men betraktat ur ett längre perspektiv tror jag inte att självutplåning är rätt väg att gå. Eller att det är hälsosamt för mina barn att deras mamma inte har någon annan identitet än att vara mamma.

 

 

 

Nu kommer helgen och vi har klarat av tre hela veckor utan vab, jag kan knappt tro att det är sant. Tre saker hoppas jag på inför helgen:

 

1. Att alla rester från snuvorna som barnen har nu försvinner

2. Att jag och Lillcyklisten kan träffa en vän och hennes son och göra något roligt (åka spårvagn var Lillcyklistens förslag). 

3. Att jag ska komma på hur jag ska lösa det faktum att jag inte har någon fungerande telefon

Fredagsström

 

 

Och så slänger man in ett inlägg, så där två minuter innan man borde väcka ettåringen som sover i solen på balkongen. Om morgonen som började bra men slutade med migrän och ett barn som flög över styret, och tack hjälmen nu blev det mest förskräckelse. Hur han precis innan sa mamma jag ÄLSKAR backar och jag såg hur styret började vingla vingla men kunde inte göra något annat än ställa vagnen och springa efter. Ingen katastrof men en tråkig vändning som blev till en ledsen lämning, så klart.

 

Men sen, med ettåringen på café i väntan på att apoteket skulle öppna. En god frukost, mellanstor, smörgås, kaffe, ägg, yoghurt med müsli. Den fick mig att sakna H och långa frukostar, och jag längtar till Antikhallarna och den lilla kaviartuben som jag aldrig öppnar för jag gillar inte kaviar.

 

Kanske ska vi försöka hämta Lillcyklisten tillsammans, det har varit ett önskemål, men det blir så klart aldrig lika roligt i verkligheten. Mer svartsjuka och spring än kramar. Vi får se. Så börjar i alla fall helgen, och imorgon kväll ska vi äta ost och chark och fira att jag har slutat nattamma.

Sju timmar

Tänkte skriva att det plötsligt händer. Men är det plötsligt när man har försökt och kämpat aktivt i flera månader? Kanske inte. Jag nådde till slut en vändpunkt och det kom som en befrielse. Den fjärde natten sov Minicyklisten hela natten (jag vaknade så klart flera gånger av ovana), och härom natten sov jag i SJU TIMMAR i sträck utan att vakna. Vet ni hur otroligt det är? Jag minns inte ens när jag senast sov så många timmar i sträck men gissar att det var för drygt ett och ett halvt år sedan.

Det är märkligt vad det gör med en. Dels sömnbristen, dels känslan av att det bara är jag som kan lösa allt som har med Minicyklistens sömn att göra eftersom jag ammar. Det har varit fint att amma så länge, även om ett drygt år inte direkt är anmärkningsvärt länge. Det gick tills det inte gick, liksom. Och nu känner jag mig lite mer som mig själv igen, samtidigt som också är en annan.