onsdag 13 januari 2021

Nästan klar

Typisk stressreaktion igår. När man har väntat och väntat på att få lite rutin i livet blir det ett sånt antiklimax när något plötsligt förändras som man inte har räknat med. Dessutom har vi uppsatsseminarium med slutopponering imorgon, tala om att det kommer att bli något av en urladdning efter det. Jag har ju skrivit på den här uppsatsen absurt länge med tanke på vad det är för en text och det ska bli otroligt skönt att slippa tänka på den mer.

Håll tummarna. Snart är jag förhoppningsvis bibliotekarie.

tisdag 12 januari 2021

En dag som slutar med en suck

"Det känns som om man är trött jämt numera."

Säger Cyklisten.

"Oj, att amma tre gånger per natt, det låter jobbigt." 

Säger BVC-sköterskan.

"Mamma, jag tycker om maskar."

Säger Lillcyklisten.

Nej BVC-sköterska, att amma tre gånger per natt är faktiskt inte så jobbigt. Inte jämfört med att amma en gång i timmen i ungefär två månader som det var förra gången vi hade en bebis. 

Tröttheten, den kommer av annat. Av att ha varit hemma hela högen i nästan två månader. Av att skola in sitt barn som nu är så stort och kan tänka så mycket att det faktiskt är jobbigt med en ny miljö och nya människor. Att vaccinera sitt yngsta barn och få lite ångest av de tjocka nålarna i de små små låren trots att jag tycker att det är helt självklart med vaccin.

Att kolla mailen dagen efter första något kämpiga inskolningsdagen och inse att en person på förskoleförvaltningen har gett mig fel information och att halvfartskursen jag ska läsa i vår inte alls berättigar oss till så många förskoletimmar som vi skulle behöva.

Sucken i slutet av dagen. Att jag plötsligt gjorde en sen anmälan till ytterligare två kurser och hoppas att jag kommer in på någon av dem. Tisdag. Yrsel i soffan. Jag vet att det löser sig men vad jag egentligen skulle behöva nu är bara en sak, och det är att vila.

söndag 6 december 2020

Söndag

Den sjätte december. Gamlamormor Momis födelsedag, Finlands självständighetsdag. Jag försöker gå igenom kommentarerna på mitt senaste uppsatsutkast. Ja, jag försöker verkligen. Minicyklisten ligger på köksgolvet i mjukliften (vad är det för ord kan man fråga sig, en väska som man kan ha en bebis i, det är vad det är) och Lillyklisten vägrar somna i sitt rum. Sjunger Hjulen på bussen om och om igen. Jag och Cyklisten Whatsappar varandra från varsitt rum. 
 
"Pratar han ännu?"
"Ja."
 
Igår fick jag en konstig frossa, jag frös och frös trots att jag låg under dubbla filtar. Duschade hett medan Lillcyklisten badade, det immade på badrumsspegeln. Nu känns det nästan som vanligt igen men kanske borde jag gå och hämta ut ett test ändå. 
 
"Mjuklift"

 
Vi beställer saker, leksaker, namnlappar. Tänker på förvaring. Det är mycket som ska fixas, men mest irriterande är att vår bokhylla - som vi har låtit korta av - fortfarande är för hög på sina ställen eftersom vardagsrumsgolvet tydligen är snett. Bara vi hade fått upp den och böckerna hade ca hälften av flyttkartongerna försvunnit ur vardagsrummet. 
 
Imorgon har jag handledning igen, vet inte riktigt vad jag ska säga, mina ambitioner sjunker för varje dag som går och just idag känner jag mest att jag vill bli klar. Godkänd och färdig. Arkivera mappen som heter "Aktuella delar av uppsatsen".

onsdag 2 december 2020

Framme

Ner för backen, jag bromsar vagnen och lutar mig bakåt samtidigt som jag går.

"Hålla med andra handen mamma."

"Jag går på sidan en stund så jag inte slår i ståbrädan."

"Vad är det där för bil?"

 

På förmiddagarna går vi ut, jag och barnen. Promenerar en bit, handlar lite som blir för mycket att släpa upp för tre trappor tillsammans med en bebis och en tvååring som ibland inte vill gå upp utan att hålla min hand. När vi anlände var luften full av vattenpartiklar, blomspruteregn, vi tog 16-bussen och när vi kom fram fick jag öppna dörren till lägenheten.

Jag gör pepparkaksdeg men kan inte bestämma mig för om jag ska orka ta itu med ett pepparkaksbakprojekt med Lillcyklisten eller om jag ska baka dem på kvällen när han har somnat. Eftermiddagarna är ibland långa, eller inte egentligen långa, men mitt tålamod är kort. Jag höjer rösten, jag tjatar, jag skulle helst stänga köksdörren om mig och laga mat länge i lugn och ro. 

Vi går och hämtar ut en matta som jag har beställt till Lillcyklistens rum. En svart katt gräver en grop i en sandlåda, bajsar och täcker över. Jag borde sjasa bort den men katten skrämmer mig med sin självsäkerhet. Vi hittar en gunga där man kan gunga tillsammans, ett barn och en vuxen. Lillcyklisten skrattar så han kiknar, jag blir lätt illamående.

Dagarna går, nu har vi kommit hit, nu är vi här. Här är vi nu. Framme. Kanske lite mindre mittemellan ett tag i alla fall.



måndag 9 november 2020

Framåt

Några saker jag ser fram emot just nu:

1. Julen

Kan ni förstå det roliga med att vara en julälskare och nu ha ett barn som är så stort att han kan uttrycka att olika saker är roliga och mysiga? Jag kommer att julpeppa så med Lillcyklisten detta år att han förmodligen kommer att bli förkrossad när julen är över, haha. Tänker också att detta med att ha en adventskalender i år för mig kommer att bli något av en nedräkning inte bara till julen, utan också till att Lillcyklisten börjar sin nya förskola i januari. För jag tänker inte hymla med att det blir slitigt att vara hemma sju dagar i veckan med en liten bebis och en viljestark tvååring i en dryg månad.

2. Vardagen

Jag längtar efter att ha en ny inrutad vardag i vårt nya hem i Göteborg! Själva flytten kan jag inte direkt påstå att jag ser fram emot, men sen, när alla saker är på plats och Lillcyklisten har anpassat sig till allt (dvs. vi förhoppningsvis får sova okej och slipper läggningar med raseriutbrott), då ska jag njuta!

3. På spåret

Jag begriper verkligen att det kan låta otroligt patetiskt. Kan det verkligen vara så att mitt liv är så innehållslöst att jag På spåret kan framstå som det bästa som har hänt? Svar ja! På spåret har för mig blivit förknippat med ett sätt att göra skillnad mellan vardag och helg under den period då jag och Cyklisten båda var hemma med bebis-Lillcyklist hösten 2018 då alla dagar bara flöt in i varandra. Varje vecka när jag kom på att det var fredag var det en sån lättnad, nu hade vi klarat av en vecka till som föräldrar! Det känns väl inte riktigt så dramatiskt nu, men jag är ju en sucker för rutiner och ritualer och sånt så att programmet har premiär samma vecka som vi flyttar tillbaka till Göteborg känns otroligt symboliskt.

torsdag 5 november 2020

Just nu

Jag försöker tänka på annat medan jag maniskt uppdaterar olika nyhetssidor, jag försöker också att inte tänka på annat än det jag skriver när jag tröskar mig igenom ännu ett analysavsnitt. Nu är jag framme vid det sista, som egentligen är oskrivet. Som är anledningen till att jag var tvungen att skriva mig igenom hela analysen fram tills detta. 

Vad passar väl bättre då än att ta en paus och göra en hederlig gammal blogglista och illustrera det med totalt irrelevanta bilder från de senaste veckorna?

 
Ett gäng presenter jag fick av mina klasskompisar när jag var på BB

Vad läser du just nu och varför?

Jag är drygt halvvägs igenom Robert Galbraiths (dvs. J. K. Rowlings) mysdeckare Lethal White. Hennes Strike-deckare har verkligen varit ojämna, hittills tycker jag att den här håller måttet, men jag läser den framför allt för att så många scener utspelar sig kring Tottenham Court Road och för att privatdetektiven Cormoran Strikes kontor är placerat på Denmark Street ovanför den gitarraffär där jag köpte min "Londongitarr". Åh London, fy vad jag kan sakna dig ibland, och vad jag hoppas att vi ska kunna resa dit någon gång i framtiden.
 
Lillcyklisten som in i det sista letade blåbär i skogen

Vad ser du på just nu och varför?

Om dagarna när jag har amningspaus ser jag på den fantastiska serien Better Things på HBO, jag kan verkligen rekommendera den. Den följer Sam som är en ensamstående skådespelare med tre döttrar, det är en perfekt blandning av torr och sarkastisk humor och fint allvar. Tänk typ Californication skrivet av en otroligt sarkastisk feminist.
 
Nattetid eller innan Minicyklisten somnar ser jag på Orange is the New Black på mobilen. Jag vet! Jag har inte sett den än. Jag blev så trött på att alla hypade den när den kom att jag inte ens orkade se första avsnittet. Men jag ger mig nu, den är väldigt bra. Och den passar bra som ett sätt att hålla sig vaken när man egentligen skulle vilja sova.

En strand i slutet av augusti och en nästan osynlig horisont

Vad lyssnar du på just nu och varför?

Mest P1 eftersom, ja, P1 är bäst! Jag gillar verkligen Nordegren och Epstein som jag av någon anledning störde mig på förr, nu blev jag så glad när jag såg att de ska vara med i På spåret. Men jag lyssnar också på random musik på Spotify, kan inte nämna något specifikt tyvärr. Eller jo, Cut/Copys nya album Freeze, Melt är så bra! Lite mer mellow än deras tidigare album, men det växer ju mer man lyssnar på det.

Det godaste jag vet

Vad äter du just nu och varför?

Vi försöker matplanera varje vecka, men visst har det blivit X antal anammaprodukter de senaste veckorna, vi överanvänder exempelvis deras schnitzlar något alldeles förfärligt. Men när vi får till det och lyckas laga mat "på riktigt" blir det allt från lasagne till rotsakssoppa. Mitt bästa mattips just nu är förresten att mixa ner vita bönor i allsköns maträtter, det ger extra mättnad och smakar ingenting. Perfekt om man har kräsna barn, till exempel, eller bara vill göra den släta soppan lite matigare.

onsdag 4 november 2020

En morgonpromenad

Det är väl ändå ödets ironi. Att tiden går, jag försöker hålla kontakt med några nya bekanta, vi träffas lite oftare än tidigare, vi bestämmer oss för att flytta. Allt känns helt okej, jag vet vilka jag kommer att sakna men det känns som att vi kan återknyta kontakten också efter flytten, när vi är uppe i Umeå på somrar och lov. 
 
Och så märker jag plötsligt att jag har en annan ny vän, vi kan kalla henne för Parkmamman, en kvinna jag har småpratat med sen jag började vistas i lekparken med Lillcyklisten när han var runt nio månader. 

Tiden gick återigen, och våra barn började på samma förskola. Ännu mera tid gick, och plötsligt visade det sig att våra söner hade blivit kompisar och ofta lekte med varandra om dagarna. Ännu mera tid gick, jag anförtrodde mig för Parkmamman att jag var gravid igen varpå hon berättade att hon också var det, våra bf låg med två veckors mellanrum.

I morse var vi på en timmes vagnpromenad i morgonsolen, med våra bebisar som är födda med tre veckors mellanrum. Eftersom våra barn går i samma förskola bor vi också väldigt nära varandra. Det är lätt att höras, det är lätt att träffas spontant. Allt det där som jag inte hade förra gången jag var föräldraledig. 
 
Och nu ska vi flytta.