Tvåbarnstugg

Jag dricker hallonbladste, ringer förskoleförvaltningen i Göteborg, letar halvfartskurser till våren. Allt kan så klart förändras, men just nu känns det inte särskilt lätt när jag tänker på att vara hemma med två småcyklister, inte efter detta år, denna sommar, denna höst. Men det finns alternativ. Det är så klart inte nödvändigtvis att plugga mera som är det "enklaste" alternativet, men jag tänker att jag ändå ska söka in till några kurser på halvfart eftersom det gör att man kan söka om utökad tid på förskolan. Ett annat alternativ är kontakta vården och på den vägen få lite fler timmar. 

Vet inte ens varför jag känner att jag behöver skriva det, men det handlar så klart inte om att jag inte vill ta hand om mina barn. Det handlar om att orka och inte klappa ihop när det händer oförutsedda saker och energinivån är nära på noll. Psykologen som jag har gått till några gånger under hösten tyckte också att det är helt galet att man som nybliven tvåbarnsförälder ska behöva motivera varför det är bättre för ens barn att få gå till förskolan varje dag istället för tre gånger i veckan. Jag kan heller inte förstå varför det ena dagen ska vara så himla bra för barnen att vara där varje dag till att det plötsligt inte alls är möjligt. Eller, det gör jag ju, för det handlar om pengar så klart.

Och kanske kommer det att gå jättebra, kanske kommer jag inte att känna något behov alls av utökad tid. Det är så klart onödigt att måla fan på väggen. Men jag tänker också att det är bra att förbereda för alternativ om det skulle vara så att det känns övermäktigt. 

Nu ska jag försöka samla mig eftersom jag har handledning om en halvtimme. Mitt mindset är så långt ifrån allt vad styckeindelning och ändrad disposition heter, men framför mig ligger ett trettio sidor långt dokument fullt med smarta och kritiska kommentarer som jag på något sätt ska försöka ta till mig utan att drabbas av panik över hur mycket arbete jag trots allt har kvar.

Mitt i veckan

Det ösregnar idag, ska göra det hela dagen och jag är glad över att det inte är lördag utan vardag med förskola och sysselsättning för alla. Jag försöker beta av inlämningsuppgifter som ska vara klara i oktober, skriver forskningsplan och idéskiss liksom baklänges. Har några föreläsningar och seminarier om kvantiativ metod kvar, det är ett otyg, men det ska göras. Sen tänker jag skolka. Se på tv. Äta godis. Blunda. Slöa. Bli nervös. 

Försöker påminna mig om vad vi hade i den där väskan, tror inte vi åt något av det vi hade med oss. Köpte ett par underliga energibars och typ kokosvatten, varför jag tror att jag plötsligt ska vilja ha det när jag annars tycker det är äckligt är en bra fråga. Men man måste ju preppa på något sätt. Jag kan liksom inte komma på vad jag tycker om. Choklad, så klart. Men att bara äta sött? Kan man pressa ner en pizza och smuggla in den på förlossningen?

Förra gången tror jag att jag till och med hade med mig en bok. HAHAHAHAHA. Fast ja. Kanske ändå. De säger ju att man ska ha med sig föremål till förlossningen som får en att känna sig trygg.

Tusen tankar

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Och jag inser att det inte är optimalt att hålla på att varva tankar på studier med tankar på förlossning, inte med den intensitet som jag gör nu. Samtidigt finns det något lugnande med att tvingas dela upp tankarna, för det går verkligen inte att tänka dem på samma gång. Tänker jag på det ena får jag lite paus från det andra, och vice versa. Jag har ändå en bra känsla för tillfälet och känner mig inte egentligen stressad, snarare irriterad över att saker och ting krockar. Som idag.

I morse hann jag läsa några tråkiga sidor om kvantitativ metod.

Sen hade vi ett samtal med en Aurorabarnmorska vilket man blir ungefär lika utmattad av som av att gå och prata med en psykolog. 

Det var ett mycket bra samtal men nu känner jag mest att jag borde lägga mig och vila. 

Tyvärr har jag då ett två timmar långt obligatoriskt seminarium som avslutning på eftermiddagen, ett ganska "snällt" seminarium dessutom som känns idiotiskt att skippa. 

Och så var det det där uppsatsutkastet som jag själv lovade att jag skulle skicka in imorgon. 

Det enda sättet att hantera det är att göra en sak i taget och försöka att inte tänka på alla de andra sakerna man väljer bort i samma veva. Det är ändå lite lättare att prioritera bort t.ex. föreläsningar som inte är obligatoriska och det känns skönt. Det låter säkert helt galet. Det kanske är helt galet? Jag vet inte.

Ofrivillig paus

En vecka gick och den blev inte alls som planerat, för precis som resten av Sveriges barn blev Lillcyklisten snuvig och jag blev tvungen att stanna hemma med honom istället för att gå på föreläsningar och skriva uppsats. Förutom dagen då Cyklisten var bortrest och Lillcyklisten plötsligt vägrade sova dagsömn (då jag så klart verkligen hade tänkt att jag skulle passa på att vila själv samtidigt) var det ändå en helt okej vecka. Eftersom det egentligen inte var någon förkylning kunde vi leka och vara ute. Men ack vad skönt det kändes med måndag (och förskola) igår.

Just nu tror jag mig också se ett slut på detta skrivande. Inte som i slut slut, men som i att jag faktiskt kan komma att ha ett relativt färdigt första uppsatsutkast innan Minicyklisten föds. Det är ändå mer än vad jag hade hoppats på. Ibland undrar jag om jag har tagit mig vatten över huvudet som försöker göra allt det här samtidigt som livet håller på att förändras igen, men samtidigt känns det (i alla fall när saker och ting löper som de ska) som att pluggandet också blir som en livboj. Något som förankrar mig i vardagen så jag inte bara flyter ut i ett moln av överanalyserande och oro över framtiden.

Otydlig måndag

Fick en dag till skänks, hade inte räknat med att jobba på uppsatsen alls den här veckan men insåg att måndagen är undervisningsfri och introduktionsföreläsningen är först imorgon. Trodde jag. 

Sitter nu med en liten påtår, så där halvt förbjudet med tanke på kafferekommendationerna för gravida, jag sov otroligt dåligt inatt på grund av att Lillcyklisten av någon underlig anledning var vaken mellan 00:30 och drygt 02. Hu. Onödigt att lägga till sig med såna ovanor just nu. Antagligen var det någon tand som spökade och mardrömmar på det för det hör verkligen till ovanligheterna med såna nattpass numera. 

Följaktligen är jag inte så hemskt motiverad och pigg just nu men hoppas ändå kaffet ska ge mig en inbillad känsla av fokus en liten stund i alla fall. Just precis idag känns det inte så hemskt smart att min arbetsplats är placerad precis bredvid vår säng...

Att önska sig något man inte kan få

Går omvägar kring vissa saker just nu medan annat som egentligen inte är så akut får uppmärksamheten. I morse var det +5 grader, hösten kommer fortare här i norr. Än är träden gröna, men björken på andra sidan vägen har en liten gren som har helt gula blad. 

Jag försöker skriva ett förlossningsbrev, minns inte mycket av vad jag skrev förra gången, har kanske förträngt det eftersom ingenting blev riktigt som det skulle. Det är klart, jag har lärt mig mycket om hur jag reagerar gentemot vården och hur svårt det är för mig att kommunicera när allt mitt fokus ligger på andning och avslappning, men det är ändå svårt att förmedla vad det är jag behöver.

Mycket av min oro beror på vetskapen om hur illa förlossningsvården fungerar och jag har svårt att bortse från det när jag skriver ner mina tankar. "Jag vill ha stöd", skulle jag kunna skriva, "om ni har tid", skulle jag kunna fortsätta. Samtidigt som jag inte vill belasta de enskilda personerna för att systemet inte fungerar. Men det är så skevt. Det rimligaste hade väl varit att vara lite normalt nervös för en förlossning på grund av att det är en så galen grej, inte för att man är rädd för att personalen ska vara så stressad att de fattar snabba beslut för att de måste hasta in till nästa födande. 

Tänker istället på sånt som lekbord för barn, vilka växter som trivs i vilka väderstreck, amningsnattlinnen och bakmaskiner. Samtidigt som dokumentet där bakom pockar på min uppmärksamhet. Uppsats 3.0.

Nästan harmoni

Ibland får vi till dem, helgerna. Det här var en lugn helg utan några större katastrofer (dvs. trotskonflikter eller galna läggningar). På lördagen tillbringade vi en heldag hos kompisar som har en stuga en bit utanför stan där vi både hann äta lunch i fred medan barnet sov, leka, och bada i sjön. På söndagen först en halvinspirerad utflykt till "HAAVEET" (som Lillcyklisten alltid deklamerar) följt av en spontan inbjudan till bubbel och snittar hos en vän som äntligen har fått ett superjobb efter alldeles för lång tids letande.

Undrar i mitt stilla sinne om fredagsdejten hjälpte till att bädda för lite bättre humör hos mig och Cyklisten? Kanske. Önskar att jag hade tid och råd med mer sånt nu innan Minicyklisten föds, men jag känner mig minst sagt jagad av tidsbristen och allt jag har kvar att göra med uppsatsen. 

På fredag fyller Lillcyklisten två år och det är ytterst oklart hur vi ska fira honom eftersom hans farföräldrar båda är över sjuttio och vår gård är ungefär lika mysig som en parkering. Det finns en risk att vi bjuder hem oss till deras innergård och hoppas att de kan tänka sig koka kaffe om vi bidrar med resten. Så tråkigt att inte kunna ha ett ordentligt kalas nu när han faktiskt tycker det är roligt. Haha. Kommer säkert att få äta upp de orden om några år.