lördag 29 september 2012

Mäss mäss

Har hittills lyckats överleva bokmässan. Tänkte bara att ni kanske ville veta det. Torsdagen var den bästa dagen hittills med en massa spontanhäng, bland annat med Malin men också med Jessi förstås. Igår blev det bara två dryga mässtimmar för mig, blev lite stressad av tanken på alla besökare så jag gjorde en liten fuling och sprang snabbt in och lika snabbt ut för att där emellan lyssna på den otroligt inspirerande Ingrid Betancourt.

Men alltså VAR är vi? Malin och Jessi jämför dagsplaner och studerar mässkartan.

onsdag 26 september 2012

Attiraljer

Firar mitt nya jobb med (ytterligare) ett par nya glasögon samt en ny mustasch. Va e väl betär än he?



Bokkaos

Nu är den här, den stora, kaotiska Bokmässan. Jag är inte så hemskt bra på mässor egentligen, jag blir väldigt stressad av att det finns så mycket program och trivs inte heller så bra i stora folksamlingar. Men. Att gå som frilansare tror jag blir en helt annan grej, det är mycket lättare att ha några konkreta uppdrag. Sen tror jag att jag mest såsar omkring på måfå resten av tiden. Jag lär väl också få ett och annat tips av Jessi som borde ha landat i Göteborg för bara några minuter sedan. 

Imorse gjorde jag mitt första riktigt tidiga morgonskift på nya jobbet, eller ja, nu började jag faktiskt senare än vad jag kommer att göra när jobbet börjar på riktigt, men ändå. Det är väldigt ovant att avsluta arbetsdagen samma tid som jag normalt brukar komma igång, men det är ganska skönt på något sätt. Jag gissar att det bara gäller att upprätta stenhårda rutiner för sängdags och uppstigning så ska det nog gå hur bra som helst. Även om jag alltså antagligen kommer att stiga upp vid typ klockan tre mitt i natten och äta frukost. Knasigt. 

måndag 24 september 2012

Den galnaste

Ja, den som var lite fiffig kunde möjligen lista ut var jag har fått jobb genom att titta noga på bilden i det föregående inlägget. Det är faktiskt sant. Från och med idag är jag anställd av Pocket Shop! Jag kommer att jobba på den nya butik som ska öppnas på Landvetter flygplats i mitten av oktober. 

HURRRRAAAAAA!!!!

Tack alla kära vänner och bekanta för er hjälp och era uppmuntrande ord. Det är så sant det här med att det löser sig med tiden. 

Fem galna



1. Recensionsdeadline
2. Intervju med Jessi för litteraturtidskrift
3. Två artiklar om Bokmässan
4. Utdelning av tidskrifter på Bokmässan
5. Börjar på mitt nya jobb

Allt kommer att ske den här veckan. Det är galet. Galet roligt men också bara galet. 

Och den femte punkten, det är sant, och jag har inte hunnit hurra nästan alls för jag har jobbat full vecka på caféet, men ja, jag har fått ett jobb. Det är så nytt så nytt att jag knappt vågar andas om det till mig själv, jag blir vidskeplig och rädd för att det ska försvinna trots att jag skrev under och postade mitt första tillfälliga kontrakt i fredags. Om drygt två timmar börjar jag. Jag ska gå bredvid och lära mig hur allt fungerar. 

Från och med idag är jag inte längre arbetslös. 

lördag 22 september 2012

Helt vanliga dagar

Igår fick jag se en 71-årig cafékund göra en styrkeuppvisning i form av armhävningar rakt framför disken (på hans collegetröja stod något i stil med "college gym 1958"). I morse blev jag vittne till en bilolycka som kunde ha slutat riktigt illa, och plötsligt stod jag mitt emellan två tillknycklade bilar och lugnade en skärrad barnfamilj innan jag tog vagnen till jobbet. Arbetsdagen avslutades med ett trolleritrick som en annan kund visade på väg till sitt kvällsjobb som trollkarl. 

Det är märkliga tider just nu.

torsdag 20 september 2012

Shift Happens

Jag står bakom disken på caféet och lyssnar på Oh, Harry som har en liten intim spelning, jag har jobbat hela dagen men fortsatt av bara farten. Caféet är fullt och i ena hörnet står tvåmansbandet och spelar och jag och min arbetskompis börjar fnissa för vi inser att det är helt otänkbart att skumma mjölk med espressomaskinen om vi inte vill bli delaktiga i kvällens konsert. 

När höstmörkret sänker sig och vagn efter vagn passerar och lyser upp gatan utanför kan jag inte annat än att stanna. Stanna och bara njuta av känslan av att jag har hittat ett hem. Det går inte att leta efter de där hemmen i kartsamlingarna, det går inte att plocka fram en karta över Göteborg och säga: där, där är hemmet. För det handlar om andra sorters hem, om hem som är som punkter i ens medvetande, som tvingar en till att stanna upp och få syn på sig själv, som gör att man plötsligt märker att man har förflyttat sig hundratals kilometer mentalt utan att man har märkt något.

Och konserterna, det är alltid under konserterna som den där känslan smyger sig på. Den börjar i magen och sprider sig uppåt mot bröstkorgen och det är en värme. Fast den här gången är värmen uppblandad med något annat, något som spritter och klänger, något som spretar och undrar. Saker och ting håller på att ordna upp sig. Mer än så vill jag inte säga just nu. Annat än det som också Oh, Harry säger, shift happens.*


*Videon är kanske världens gulligaste, så bara för den sakens skull tycker jag att ni ska lyssna!

måndag 17 september 2012

Vardag

Det är morgon och jag kokar kaffe för att jag ska bli tillräckligt pigg för att servera kaffe åt cafékunderna och händerna är fulla med rivsår från björnbärsbuskar och en stor disk tornar upp sig på diskbänken. Mitt i allt det här smyger sig en vardagskänsla på, en vardagskänsla jag har letat efter. Som har att göra med att det är september och att luften är frisk. Som har att göra med att jag har massor att göra. Jag vet fotfarande inte vad jag kommer att hålla på med om ett år, för att inte tala om vad jag kommer att göra om en månad. Men just nu har jag en bra känsla.

Förresten, här kommer Ylva att skriva om hur det är att bo i Göteborg. Hon är också  en litteraturvetare från Åbo så den som tycker om att läsa mitt svammel kommer nog att gilla henens äppelmos minst lika bra. 

fredag 14 september 2012

Dröm

Som man frilansbäddar får man frilansjobba, som det gamla uttrycket säger. Det är väl ganska typiskt att den som frilansar den ena månaden sitter med en ångestklump i halsen och räkningarna på hög och stirrar på det tomma kontot och, driven av panik, gör allt för att fixa så många frilansjobb som möjligt. Sen går en månad och plötsligt ser kalendern ut som ett konstexperiment.

Det är tur att jag är en sån som får mer gjort när jag har mycket att göra. För det här tycker jag är roligt. Att vara tvungen att läsa ut tjocka böcker tills första recensionsdag, att vara tvungen att jobba hela fem jobbpass på caféet där jag extrajobbar, att vara tvungen att planera en intervju med en kär vän. 

Det här med att jobba på café förresten, det händer alltid nu och då att någon (oftast någon jag inte känner) påpekar att jag är alldeles för överkvalificerad för att jobba som cafébiträde. Jag tror verkligen inte att dessa människor förstår min passion för kaffe, eller för caféer. Att jag har gjort jättenördiga googlekartor över de bästa caféerna i London (och Göteborg) där jag bland annat ger anvisningar om i vilka caféer det lönar sig om att be om en extra shot till kaffet för att få det tillräckligt starkt. Att jag, när jag frågar den som serverar mig något om deras kaffe, faktiskt förväntar mig ett svar och att jag inte bara försöker vara artig. Att jag fortfarande kommer ihåg hur cafépersonalen ser ut på alla mina favoritcaféer i London. 

Jovisst, det här är ett mellanår of sorts. Men ni förstår väl att det nästan är för bra för att vara sant, att det nu är jag som serverar kaffe åt folk? Nu befinner jag mig plötsligt på något märkligt sätt på andra sidan om min egen dröm. Säg vad ni vill, men att jobba på ett café (som dessutom är mitt eget favoritcafé), det hör till en punkterna på min oerhört suddiga och diffusa lista över saker jag vill göra i mitt liv. 

Skål för det!

onsdag 12 september 2012

Sverige runt

Som de goda invandrare vi är (för det är vi ju, invandrare alltså, har ni tänkt på det?) försökte jag och Hanna idag lära oss lite mera om vårt nya hemland. Jag bor nämligen alldeles nära ett utomordentligt loppis där man bland annat kan fynda spel - och bäst av allt - gamla spel! Låt mig därför presentera:

Sverige runt heter spelet. Se så trevlig de har det, 80-talsfamiljen på asken.
Lite som en svensk imitation av Afrikas stjärna, men med massor av konstiga 
frågor som man inte kan svara på.

"Var fan ligger Värmland?" Hanna försöker ordna sina besöksorter 
i rätt ordning.

I det stora hela en positiv överraskning, förutom några märkliga regler som vi helt enkelt struntade i. Nu vet jag i alla fall att det finns ett ställe i Sverige som heter "Stöllet". Det är mer än vad jag visste i morse.

måndag 10 september 2012

Dagens skörd


De två understa är recensionsböcker, den översta en rekommendation av kära vännen E. Måste säga att det är väldigt kul att läsa just nu. Måste försöka behärska mig lite, att läsa fem böcker samtidigt, det var lite för mycket till och med för mig. Men kliar i fingarna, det gör det.

söndag 9 september 2012

Vinna

Är jag en sån som vinner saker? Det frågar jag mig denna söndagsförmiddag, sittandes i min säng med en vattenflaska och en fånig känsla av att jag låtsas vara Carrie Bradshaw. Men tillbaka till vinnandet. Jag vet att min morfar var det, en sån som vann saker alltså, och jag undrar om det också gäller mig.  

När jag var kanske fjorton vann jag en vinyl med The White Stripes från Radio X3M. Tävlingen gick ut på att man per sms skulle gissa vilken färg radioprataren hade på kalsongerna. Fantasifullt X3M, där plockade ni verkligen fram de stora kanonerna. 

För några månader sen deltog jag i en enkät som handlade om Göteborgs Filmfestival. Man kunde vinna lite smågrejor: en tygkasse, en t-shirt, en mössa, en nyckelring. Jag vann.

Nu har jag vunnit igen, en bok den här gången. Tävlingen gick ut på att skriva kort om en bok man ser fram emot i höst (jag återkommer till mitt förslag i ett framtida blogginlägg).

Jag vet vad ni tänker, tre vinster på mer än tio år, det är väl ingenting att skryta med. Det märkliga är dock att jag sällan deltar i tävlingar. Men när jag gör det händer det väldigt ofta att jag vinner. Det här med att mina vinster sen kommer från tävlingar med ganska få deltagare, det tycker jag att vi struntar i. Visst? För det är mycket roligare att tänka på mitt vinnande som nånting jag har ärvt av min morfar. 

fredag 7 september 2012

Pudelns kärna


FAUST. Still, pudel, ränn ej fram och tillbaka!
   Vad har du vid tröskeln att vädra på?
   Min bästa kudde vill jag försaka,
   kom, lägg dig på den i spiselns vrå!

Som någon kanske har noterat står det "bokcirkelläsning" framför en av böckerna jag har listat här i högra spalten. För första gången i mitt liv är jag alltså med i en sådan, en nystartad bokcirkel där vi ska läsa klassiker av olika slag. Den första i raden är Goethes drama Faust som visade sig vara förvånansvärt rolig att läsa. Det här med att läsa böcker på vers är inte direkt min favoritsyssla, men Faust är (som citatet ovan antyder) en riktigt rolig text. Den svenska översättningen är gjord av Viktor Rydberg och mitt lånade exemplar har dessutom illustrationer av August von Kreling. 

Och pudelns kärna, ja. Det är härifrån uttrycket kommer. I det här fallet är pudelns kärna djävulen, Mefistofeles har förvandlat sig till en pudel för att kunna ta sig in i Fausts studerkammare (ja, så heter hans rum). Här är Faust förvånad över att pudeln plötsligt växer och blir jättestor:

FAUST. [...] Akta dig du monster,
   för den största av mina konster!

(Vid Fausts ord skingras dimman, och Mefistofeles, klädd som vandrande skolast, framträder ur spiselvrån.)

MEFISTOFELES. Men varför sådant larm? Till tjänst står jag ju gärna!
FAUST. Det var således pudelns kärna! 
   En vandrande skolast! Jag måste skratta gott.
MEFISTOFELES. Jag hälsar er, bland lärde män en strjärna!
   Av er har jag ett duktigt svettband fått.

Innebörden av det där svettbandet kan jag inte säga att jag riktigt begriper, men ni måste väl hålla med om att det är en ganska lustig text. Det ska bli kul att bokcirkla. Mitt eget klassikerförslag är Knut Hamsuns Svält. Jag återkommer när vi har haft vår första träff.

torsdag 6 september 2012

Proffsigt

Det här är tydligen veckan för rolig post. Idag knackade det på dörren, och in klev dessa:



Nu kan jag och Jessi inte bara träffas under bokmässan om några veckor, vi kan byta visitkort också. Hurra!

måndag 3 september 2012

Här var det dubbelt

Nu är jag även officiellt magister från Göteborgs Universitet!

söndag 2 september 2012

Återkommande författare 3: Virginia Woolf



Det är något lite underligt med mitt förhållande till Virginia Woolf (1882-1941). För jag har långt ifrån läst allt hon har skrivit, men har exempelvis läst Orlando (1928) åtminstone tre gånger. Och det är ganska få gånger med tanke på hur mycket jag älskar att läsa om böcker. Men hon har alltid funnits där, åtminstone sedan gymnasietiden. Till en början kanske mest som en fascinerande person, ni vet, en sån där författare man bara är tvungen till att försöka läsa när man är sjutton år, antagligen olyckligt kär och djupt försjunken i sig själv, men medan man samtidigt vill lära sig allt om vad det innebär att läsa och skriva. Men sen så småningom börjar man inse att de där orden man läser faktiskt gör nånting med ens inre, man ryser till, och ser plötsligt saker man aldrig tidigare hade sett.

Vad vill jag riktigt säga med den här osammanhängande inledningen? Jag tror att det är så här. Jag tror att jag har någon konstig tanke om att jag inte är tillräckligt mogen ännu för att låta mig omslutas helt av Woolfs texter. Inte för att hon är svårläst, för det tycker jag verkligen inte. Det finns så mycket humor i hennes texter, nu när jag läste Orlando den senaste gången (i Margareta Ekströms förträffliga svenska översättning) skrattade jag högt flera gånger åt beskrivningar som:

[Orlando] började nu umgås mycket med geniala människor. De var inte så olika resten av oss som man kunde förmoda. Hon fann att Addison, Pope och Swift var förtjusta i te. De tyckte om bersåer. De samlade små bitar av färgat glas. De älskade grottor. [...] (Vi klottrar ner några funderingar som de kom för Orlando, huller om buller.) Först förebrådde hon sig själv för att lägga märke till dylika småttigheter och hade en särskild bok för att skriva ner deras minnesvärda yttranden, men sidorna förblev tomma.

När jag bodde i London skrev jag en aningen överspänd uppsats om representationen av samhällsförändring i Mrs. Dalloway (1925) och läste då romanen för andra gången. Den första gången förstod jag ingenting och kunde inte följa handlingen alls. Vid andra läsningen kunde jag inte för mitt liv begripa vad det var jag inte förstod den första gången (även om jag började misstänka att det i själva verket handlade om min bristande gymnasieengelska). 

Så kanske är det den här läsupplevelsen som gör att jag närmar mig Virginia Woolf med långsamma steg. Det är inte det att jag är rädd för att missförstå något, vid det här laget har jag  nog läst så mycket att klarar av det mesta, men lite rädd är jag för att skynda igenom hennes böcker. För det händer lätt att jag blir så ivrig, så ivrig, att jag kastar mig över en författares hela litterära produktion på bara några veckor. Och Virginia Woolf är värd bättre än så.