lördag 29 december 2018

Bokåret 2018

Det som sticker ut mest i år är att jag inte har läst någon riktig skräll till roman. Eftersom jag precis har börjat läsa min julklappsbok, den nästan 600 sidor långa Hjärtats osynliga raseri av John Boyne hoppas jag dock att det blir ändring på detta under 2019. 

Antal lästa böcker: 61
Antal svenska böcker: 35
Antal engelska böcker: 26

En av många översatta böcker jag läste i år
Överraskningen: Jag läste fler böcker på svenska än på engelska?! Vet inte när det senast har hänt. Jag gissar att det har med jobbet att göra, dels plöjde jag Camilla Davidssons samtliga fyra romaner inför ett författarevent, dels har jag nog läst fler översatta engelska titlar som vi har fått som läsexemplar. En annan överraskning är att jag läste så få böcker! Får kanske skylla på alla gravidgooglingar plus nyföding? Vet dock inte om det är riktigt sant, för jag har faktiskt lyckats läsa ut hela 15 st böcker sen Lillcyklisten föddes, en hel del ljudböcker men ändå. Är lite imponerad av mig själv. 

Läs läs läs!
Nyheten: Jag läste en e-bok! Trodde aldrig att jag skulle göra det, men insåg att det inte var så dumt efter att jag tröttnade på att dumscrolla under Lillcyklistens kvällsläggningar. Premiärboken var ingen mindre än Ellen Strömbergs Jaga vatten, och O så bra den var! Jag vill läsa mera av Ellen, helst nu! Dessutom gav den mig så mycket mersmak på e-boksläsning att jag direkt hoppade på en annan e-bok.


Bästa faktaboken: Det verkar som om det var skralt på faktaboksfronten i år, men en otroligt intressant bok var Tara Westovers självbiografi Educated. Mycket fascinerande om att växa upp i en familj som isolerar sig från resten av samhället. Jag tyckte också mycket om Maggie O'Farrells I Am, I Am, I Am som är en sorts memoar baserad på ett antal nära-döden-upplevelser som hon har varit med om under sitt liv. Jag gillar O'Farrell dels för att hon skriver otroligt intressanta berättelser, dels för att hon har ett uppenbart intresse för att experimentera med själva formen för berättelsen utan att göra avkall på innehållet, det gäller också hennes romaner.

Återkommande tema: Familjer som isolerar sig från samhället. Förutom i Educated återkom detta tema både i Jeanette Walls Glasslottet och i Ane Riels kriminalroman Kåda (den sistnämnda läste jag under julen, mycket läsvärd!). Det finns många intressanta paralleller mellan böckerna: i samtliga är pappan i familjen den som skildras både kärleksfullt och med stor fasa, på sätt och vis kan man tänka sig att ett underliggande tema också är medberoende eftersom den övriga familjen glatt (?) följer fädernas minsta nyck. 

Nådde inte förväntningarna: Anna Laestadius Larssons Hilma, jag var väldigt peppad på den men äsch vad seg den var. Bitvis intressant, absolut, men den lyfte aldrig som berättelse.

Överträffade förväntningarna: Ray Celestins Mafioso! Jag gillade hans första bok Yxmannen, men del två var verkligen superbra. En perfekt kombination av historisk roman och detektivhistoria, med många roliga musikreferenser och en lite melankolisk stämning. Jag kommer definitivt att läsa hans kommande böcker.

Bästa romanerna: När jag tittar tillbaka konstaterar jag att det här inte var något höjdarår på romanfronten för mig. En bok som definitivt platsar på topplistan är Eleanor Oliphant is Completely Fine av Gail Honeyman, riktigt bra blandning av feelgood och svärta, den bör läsas på engelska om man har möjlighet! Jag tyckte också om Celeste Ngs Little Fires Everywhere, och Tracy Chevaliers At the Edge of the Orchard (tipstack till mamma!). Men ingen riktig romanhöjdare i år faktiskt.


Bästa spänningen: Jag skulle vilja säga Tana Frenchs The Witch Elm, men den var tyvärr inte så bra som jag hoppades även om den var mycket bättre än hennes förra bok The Trespasser. Nej, bäst i år var Sally Andrews The Satanic Mechanic, ska man vara lite krass är den väl inte så himla spännande, men jag klassar den ändå som en deckare och är så förtjust i Andrews sätt att skriva! Den redan nämnda Kåda av Ane Riel var också väldigt bra, men samma med den, den var nästan mer som en roman än en deckare.

Bästa ljudboken: Totalt lyssnade jag på femton stycken ljudböcker. Topp tre av dem är: 1) Anne Tylers A Spool of Blue Thread, en komplex familjeskildring och en läsupplevelse som växte ju mer jag lyssnade. 2) Carolina Setterwalls memoar Låt oss hoppas på det bästa som på ett väldigt intressant sätt skildrar den tragiska bortgången av hennes pojkvän när deras gemensamma barn är mer eller mindre nyfött. Jag tyckte verkligen om hur hon vågar vara så naken och skriva om det som var komplicerat och "fult" i hennes och pojkvännens relation. 3) Erica Ferenciks Floden om natten för att den var spännande hela vägen igenom och väldigt lättlyssnad.


Bubblare/tips: Värda att nämna är också Erika Peterssons superroliga Drottningen i kassan, Johanna Holmströms Själarnas ö och Sally Hepworths Familjen i huset bredvid.

torsdag 20 december 2018

De fyra årstiderna

Vinter

2017 slutade och 2018 började på det konstigaste och bästa sättet. Samma vecka som julhandeln drog igång på allvar på jobbet köpte jag ett graviditetstest samtidigt som jag köpte mina vanliga PMS-tabletter, och plötsligt var allt helt annorlunda. Jag minns att jag cyklade hem från jobbet efter en dag med hysteriska mängder kunder och kom på att jag var gravid och att jag fnissade hela vägen hem för det kändes så absurt att jag hade glömt bort det, samtidigt som det var lite skönt att det fanns något som tvingade mig att tänka på andra saker också än detta jättestora.

Eftersom jag var gravid större delen av året präglades det så klart massor av allt som har med graviditeter att göra. I början var jag så otroligt trött och hungrig att det var en plåga att vara på jobbet, jag slapp däremot illamående vilket jag är väldigt tacksam över.

Det tog inte så lång tid innan vi började prata om Umeå. Faktiskt så hade Cyklisten lite halvt på skoj sökt ett jobb här under hösten, mer för att testa än för att på allvar göra något av det, men tanken fanns alltså redan där. Att flytta hit är något vi har funderat på fram och tillbaka, men graviditeten gjorde att det blev skarpt läge. För det var faktiskt ett perfekt tillfälle att pröva på att byta stad eftersom jag ändå skulle vara ledig och Cyklisten var trött på sitt dåvarande jobb. 

Men det var och är fortfarande ett jättestort beslut, faktiskt känns det som ett större beslut än att försöka få barn, även om barnet i praktiken innebär en mycket mer påtaglig förändring av livet.

Vår 

Jag tyckte mycket om att vara gravid för jag mådde för det mesta väldigt bra. Alla hormoner lade sig balanserat i en behaglig struktur som gjorde att jag bara var tillfreds. När magen äntligen började synas där efter vecka 20 ungefär var det väldigt mysigt.

Våren präglades av jobbet och jag gjorde en hel del roliga butiksevent tillsammans med mina kollegor, så kul! Intervjuade bland annat Johannes Anyuru och Camilla Davidsson.

Samtidigt försökte vi jonglera våra stora beslut och leta lägenhet i Umeå, eller vi hittade faktiskt en lägenhet väldigt snabbt via ett direktbyte, men det var såna galna mängder pappersstrul (viktiga  papper som kom bort i posten två gånger!) att det tyvärr innebar en rätt stor stress. Hela våren gick fort, det brukar den göra, men nu i efterhand kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde vilket känns lite trist med tanke på att det var den sista tiden i Göteborg.

Sommar

Sommaren var en underlig tid. Dels på grund av hettan som jag visserligen njöt av ibland, men oftast inte, dels med anledning av den konstiga limbotillvaro vi fick när vi väl flyttade. Det var sorgligt att säga farväl åt alla vänner, vi hade kanske inte riktigt velat tänka på alla som vi skulle lämna i samband med flytten och det är nog det som känns jobbigast idag också. När vår älskade lägenhet var tömd var vi båda ledsna, men jag tänker att det inte behöver vara något dåligt att man lämnar något man tycker om. Att det också kan ge upphov till andra saker än om man lämnar något man inte tycker om.

Gravid i ny lägenhet




Men det var ändå vår vardag, vårt liv, vår första gemensamma lägenhet och en del av stan som vi båda gillade. I Umeå var det för varmt i lägenheten och jag snarkade som en elefant, de få personer vi kände hade så klart annat för sig under semestern, och sen så började vi också bli något otåliga. När skulle bebisen komma och vem månne det var? Vi tillbringade ändå tiden med att försöka göra roliga saker. Min sista "långa" cykeltur var i juli när vi tog med våra hopvikbara cyklar och tog bussen och båten till Ulvön för att hälsa på hos vänner. Sen hann vi också med att vara en vecka i Finland, plus en vecka på Cyklistens sommarställe. Efter det började den sega tiden då vi inte vågade oss så långa vägar hemifrån.

Höst

Lillcyklisten föddes precis när sommaren började förvandlas till höst. Nu känns det som längesen, för när Cyklisten var hemma och hämtade grejor till BB kunde han ha shorts och t-shirt, och nu ligger det snö på marken. Själva hösten gick egentligen ganska fort, jag trodde på något sätt att det skulle bli fler långpromenader bland färggranna löv, det var så jag såg framför mig föräldraledigheten. 

Ola, en månad gammal

Eftersom Cyklisten har letat jobb har vi båda haft möjlighet att vara hemma med bebis, det är något som jag tror att vi båda kommer att vara glada över i framtiden. För det är ju faktiskt så att den där första nyfödingstiden går oerhört snabbt, nu är inte Lillcyklisten någon nyfödd längre utan en liten bebis som det går att kommunicera med (om än bristfälligt). En eloge till alla förstagångsmammor vars partners går på jobb efter två veckor, det hade så klart gått om så hade varit fallet, men jag är väldigt glad över att vi har haft det på vårt sätt även om kombinationen arbetssökande plus nyföding så klart också har sin avigsida.

Av någon anledning blir det ofta så att vissa år är extremt händelserika, medan andra mest lunkar på i maklig takt. Det här kommer för alltid att vara året då jag flyttade från Göteborg, men framför allt, året då jag blev mamma till världens gulligaste lilla person. 

Jag hade tänkt plocka in betydligt fler bilder men sömnbrist plus bebis som vägrar somna för sin tupplur gjorde att det fick bli så här denna gång!

lördag 8 december 2018

Mörker och ljus


Det är mycket mörkare i Umeå än i Göteborg. Gå man inte ut innan lunch är risken stor att man missar det lilla fönster av dagsljus som orkar visa sig den här tiden på året. Förhoppningen när vi flyttade hit var kanske inte så mycket att njuta av vintermörkret, men däremot att mörkret skulle lysas upp av snö. I Göteborg är mörkret fuktigt och blåsigt, här blåser det i jämförelse knappt alls. Och alla som har bott i södra Sverige när det snöar vet att det inte är något man önskar sig eftersom städerna blir helt oframkomliga.


 Nu är det dessutom inte så mycket kvar av mörkret, eller visst, det kommer att vara mörkt ända fram till mars, men snart blir det inte mörkare längre. Jag blir alltid otroligt vemodig runt midsommar när det är årets ljusaste dag, det brukar kännas så hemskt att det redan är så ljust det kan bli och att det ska vända och bli vinter. Mitt i sommaren?! Så är det så klart inte. Men på samma sätt känner jag mig väldigt hoppfull när årets mörkaste dag nalkas, bara vetskapen om att dagarna från och med då bara blir ljusare och ljusare gör mig hoppfull. 


Det har kommit snö här i Umeå, och den ligger kvar på marken. Det är julpyntat i folks fönster och snön är så där härligt packad på marken. Jag har längtat efter det. Snö hårt packad på marken, inte upplöst i en brun sörja av vägsalt. De dagar solen tittar fram, ja då är det så vackert att det nästan gör ont. 

torsdag 6 december 2018

Husmodern läser och försöker skriva

Husmodern har idag bakat pepparkakor till tonerna av klassisk musik. När jag gör sånt undrar jag ibland om det finns statistik över hur många traditioner man egentligen för över från sin egen barndom när man själv får barn. Det beror säkert på hur man ser på sin uppväxt, men för mig känns många saker jag gör som en kopia av sånt mina föräldrar gjorde när jag var liten. 

Just nu är den här bloggen väldigt "det-här-gjorde-jag-idag" till formen, men det må vara som det är med den saken. 

Jag kan i alla fall tipsa om två böcker, en som jag precis läste ut och en som jag håller på med. Den första är Sally Hepworths Familjen i huset bredvid som är en mysig men inte fånig "domestic thriller" som var en behaglig läsupplevelse! Perfekt för slöläsning, och det säger jag med all respekt och inte som något nedlåtande, för det här är en välskriven historia även om den är väldigt snabbläst. Dessutom mycket skickligt översatt av min vän och gamla kollega Marcus Stenberg.


Den andra boken håller jag som sagt på med just nu, och det är Jeanette Walls självbiografi The Glass Castle. Den läser jag tyvärr i en dålig svensk översättning, eller dålig och dålig, dåligt korrläst. Den gavs först ut som Glasborgen men senare är den nyutgiven som Glasslottet. Titeln syftar på ett hus som författarens pappa pratade om att bygga, och i översättningen har man missat att byta ut Glasborgen till Glasslottet på vissa ställen vilket är fruktansvärt irriterande och gör att man slängs ut ur berättelsen. 



I övrigt påminner boken lite om Tara Westovers självbiografi Educated som också är mycket bra, båda handlar om okonventionella föräldrar som uppfostrar sina barn utanför det vanliga samhället. I The Glass Castle handlar det om att familjen ofta flyttar, inte sällan när pappan i familjen har kommit på kant med den lokala polisen. 

Ok, nu har jag två gånger gått och försökt få Lillcyklisten att somna om i sin tupplur med varierande resultat, så det känns som om jag tappade flowet litegrann. Det känns som om mina beskrivningar och recensioner av böcker numera påminner om hur jag beskriver mat som jag gillar, nämligen med det fantasifulla "god smak!". Med andra ord, "bra böcker!", läs om ni tycker de verkar intressanta!

lördag 1 december 2018

Depp till pepp

Igår var en sådan där dag som man bara ville skulle ta slut och övergå i nästa - dåligt med sömn, gnällig bebis, smådeppiga föräldrar och gråväder ute. Men så, på något märkligt sätt lyckades vi vända dagen. Det är så skönt när det händer. Ibland när man har deppdagar är man inte på samma våglängd och behöver kanske deppa på var sitt håll, men andra gånger går det att prata sig igenom det och komma ut på andra sidan, och så var det igår. Sen sov Lillcyklisten en lite längre tupplur så vi fick pusta ut en stund, och jag bestämde mig för att nu sjutton skulle jag ut och jogga och samtidigt testa joggingfunktionen på vår cykelkärra. 

Det var så otroligt skönt att äntligen få studsa runt i skogen, som jag har längtat! Dessutom hade jag betydligt bättre kondition än vad jag hade väntat mig, och det var ganska kul att springa med kärran. Tyvärr är det en skrikfest innan man väl är ute på gatan med kärran, men orkar man med det är det helt klart värt det!

När jag kom hem slog det mig dessutom att det jag har väntat på nästan lika mycket som att Lillcyklisten skulle födas (typ, hehe) äntligen skulle ske - nämligen På spåret-premiär! Japp, livets små glädjeämnen och så vidare och så vidare. En öl och lite chips på det och det var som om förmiddagens deppighet glömdes bort totalt.