onsdag 23 mars 2016

Läst i mars (hittills)

Jag tycker att jag har fått en ovanligt bra start på bokåret i alla fall om man ser till antalet lästa böcker, i skrivande (och läsande) stund ligger totalen på sjutton stycken. Häromdagen tyckte Cyklisten att det var lite roligt att jag var så entusiastisk över att räkna ut medeltalet på hur mycket pengar vi lägger om dagen på att handla mat (vi försöker spara kvitton så att det blir så rättvist som möjligt) och nu har jag också för första gången i mitt liv börjat bokföra vilka böcker jag har läst hittills i år. Hm. Jag undrar om det kan vara det faktum att jag trots allt håller på litegrann med siffror och tabeller på jobbet som liksom har smygit sig in också i vardagen?
 
Nåväl, det trevliga med detta är förstås att jag ju kan berätta för er vad jag har läst denna månad som hittills har varit årets mesta läsmånad om man ser till antalet lästa böcker. Varför det är så har jag faktiskt svaret till, vill jag i alla fall tro.
 
Elena Ferrante - The Story of the Lost Child
Elise Karlsson - Linjen
Chimamanda Ngozi Adichie - Vi är alla feminister
Christoffer Carlsson - Den osynlige mannen från Salem
Jessica Schiefauer - När hundarna kommer
John le Carré - A Delicate Truth
Fred Vargas - Cirkeltecknaren
Patti Smith - M Train
 
Förklaringen till antalet böcker är Elena Ferrante. Jag inledde månaden med att läsa den sista boken i Neapelsviten och hamnade sedan i någon slags läsdepression eller lässorg. Jag ville inte släppa Elena och Lila. Jag kommer nog inte att göra det heller, det känns som att karaktärerna i Ferrantes böcker för alltid nu finns där bakom pannloben. Nu kommer ju Min fantastiska väninna ut på svenska på Norstedts vilket känns härligt. Härligt med en romanserie, härligt med en kvinnlig författare som skriver intelligenta personporträtt och gör en skarpsynt analys av samhällsutvecklingen i Italien.
 
Fast detta skulle inte bli en Ferrante-rant. Efter The Story of the Lost Child fick jag hursomhelst lov att ta igen mig med några lättlästa svenska böcker. Jag läste ut både Elise Karlssons och Jessica Schiefauers romaner på en dag, och kan verkligen rekommendera dem. Särskilt När hundarna kommer, den var ruskigt bra. Där emellan strösslade jag in lite deckare, också väldigt behagligt (även om jag inte riktigt förstod vad som hände i le Carrés bok, undrade till och med om det fattades sidor i slutet...)
 
Igår läste jag ut Patti Smiths M Train, och jag tror att den hjälpte mig att hämta mig från Ferrante. Jag tyckte så otroligt mycket om den och kände igen att jag förstås vill bli Patti Smiths vän, för hon skriver som om hon vore läsarens vän. Jag har hört folk säga att den inte är lika bra som Just Kids, men jag håller inte alls med. Den är annorlunda, helt enkelt. Mer en meditation än en kronologi. Förutom Ferrante är det nog den bästa bok jag har läst hittills i år.
 
Och då är det ännu en vecka kvar av mars...

fredag 11 mars 2016

Storstan

Jag är i Stockholm och hänger hos syster yster den äldre och man kan knappt tro sina ögon men solen skiner faktiskt där ute. Det är verkligen som att man blir en annan människa, man sträcker på sig mer, lyfter blicken från marken... och upptäcker att vinterjackan man köpte 2008 (?) inte ser så där jättefräsch ut när solen skiner på den. 

Det är en väldigt bra grej med mitt jobb att jag ibland behöver åka till Stockholm, det händer inte jätteofta men ett par gånger på hösten och ett par gånger på våren. Om det bara är möjligt brukar jag stanna ett par dagar extra för lite systerhäng och butikstittande. 

Hittills har jag promenerat, fixat komplement till vår bokhylla, hittat en vårjacka och läst ut en bok. Och jobbat lite förstås. 

Jepp, ibland är det en sån dag då man bara räknar upp vad man har gjort. Det är som att solstrålarna inte riktigt har nått den kreativa delen av hjärnan ännu.

fredag 4 mars 2016

P and M to the S

Vissa dagar alltså, när jag vaknar på dåligt humör och är förbannad redan innan jag har slagit upp ögonen. Då är det bäst att inte säga någonting under frukosten, utan läsa någon reklamtidning vi har fått och argt sörpla på mitt kaffe.
 
För vad är jag egentligen arg på? Ingenting ju. Det är bara den där kroppen som jävlas. Hur rimligt är det egentligen?
 
Och sen dessutom, att jag själv skyller på detta och då samtidigt undervärderar reaktionerna jag har, det gör mig självklart också jävligt förbannad.